Domstolens dom (första avdelningen) den 15 juni 2017

I mål C‑587/15, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Högsta domstolen, Litauen) genom beslut av den 23 oktober 2015, som inkom till domstolen den 12 november 2015, i målet

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden R. Silva de Lapuerta samt domarna E. Regan, A. Arabadjiev (referent), C.G. Fernlund och S. Rodin, generaladvokat: M. Bobek, justitiesekreterare: handläggaren M. Aleksejev,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 14 december 2016,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Lietuvos Respublikos transporto priemonių draudikų biuras, genom A. Križinauskas, i egenskap av ombud, Litauens regering, genom D. Kriaučiūnas, R. Dzikovič och G. Taluntytė, samtliga i egenskap av ombud, Tjeckiens regering, genom J. Vláčil och M. Smolek, båda i egenskap av ombud, Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av F. Varrone, avvocato dello Stato, Europeiska kommissionen, genom K.-P. Wojcik och A. Steiblytė, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 23 mars 2017 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

De allmänna föreskrifterna

Litauisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Förfarandet vid EU-domstolen

Prövning av tolkningsfrågorna

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av:

2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Lietuvos Respublikos transporto priemonių draudikų biuras (litauiska byrån för motorfordonsförsäkring, nedan kallad byrå B) och, å andra sidan, Gintaras Dockevičius och Jurgita Dockevičienė, som båda är litauiska medborgare. Målet rör en regresstalan som väckts av byrå B med yrkanden om att svarandena – som underlåtit att teckna ansvarsförsäkring för motorfordon i samband med att de varit inblandade i en trafikolycka i Tyskland – ska förpliktas att till byrå B betala det belopp som erlagts till den tyska försäkringsbyrån (nedan kallad byrå A) som ersättning för de belopp som betalats av byrå A till den andra part som varit inblandad i trafikolyckan.

3 Artikel 2 i rådets direktiv 72/166/EEG av den 24 april 1972 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (EGT L 103, 1972, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 111), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/14/EG av den 11 maj 2005 (EUT L 149, 2005, s. 14) (nedan kallat direktiv 72/166), har följande lydelse:

4 I artikel 1.4 och 1.7 i rådets andra direktiv 84/5/EEG av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon (EGT L 8, 1984, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 90), i dess lydelse enligt direktiv 2005/14 (nedan kallat direktiv 84/5), föreskrivs följande:

5 Artikel 1.1 första stycket i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG av den 16 maj 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motorfordon samt om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (EGT L 181, 2000, s. 65) har följande lydelse:

6 I artikel 6.1 och 6.2 i direktivet föreskrivs följande:

7 De tidigare direktiven om obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon kodifierades genom direktiv 2009/103, genom vilket de tidigare direktiven, enligt artikel 30 i direktiv 2009/103, följaktligen upphävdes från och med den 27 oktober 2009. Enligt den jämförelsetabell som återfinns i bilaga II till direktivet, motsvarar artikel 2.2 i direktiv 72/166 artikel 2 i direktiv 2009/103, artikel 1.4 och 1.7 i direktiv 84/5 motsvarar artikel 10.1 och 10.4 i direktiv 2009/103 medan artikel 6.2 i direktiv 2000/26 motsvarar artikel 24.2 i direktiv 2009/103.

8 I artikel 3.1 i de allmänna föreskrifterna anges följande:

9 I artikel 3.4 i de allmänna föreskrifterna anges följande:

10 I artikel 5.1 i de allmänna föreskrifterna anges följande:

11 I artikel 5.4 i de allmänna föreskrifterna anges följande:

12 I artikel 6.1 i de allmänna föreskrifterna anges följande:

13 Artikel 10 i de allmänna föreskrifterna har följande lydelse:

14 17 § punkt 4 i Transporto priemonių valdytojų civilinės atsakomybės privalomojo draudimo įstatymas (lagen om obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon) av den 5 mars 2004 (Žin., 2004, nr 46–1498), i den lydelse som är tillämplig på de i det nationella målet aktuella sakomständigheterna, har följande lydelse:

15 23 § punkt 5 i nämnda lag har följande lydelse:

16 Den 20 juli 2006 inträffade en bilolycka i Tyskland mellan en bil som framfördes av den i Tyskland bosatte tyske medborgaren K. Floros, och en bil som framfördes av Gintaras Dockevičius och ägs av Jurgita Dockevičienė. Någon obligatorisk ansvarsförsäkring hade inte tecknats för Jurgita Dockevičienės bil.

17 I olycksfallsrapporten som upprättades av polisen i Frankfurt am Main (Tyskland) anges det att det inte hade varit möjligt att vid olycksplatsen otvetydigt fastställa omständigheterna för och orsakerna till olyckan. Båda förarna betraktades som skadelidande i olyckan samtidigt som de anklagades för att ha brutit mot vägtrafikbestämmelserna. K. Floros bötfälldes med 35 euro och Gintaras Dockevičius bötfälldes med 60 euro. I olycksfallsrapporten anges nämligen att K. Floros hade framfört fordonet utan att iaktta erforderligt säkerhetsavstånd då denne körde in i ett annat fordon som höll på att bromsa in, medan Gintaras Dockevičius backade utan att iaktta vederbörlig omsorg.

18 Med anledning av olyckan ingav K Floros en ansökan om ersättning till byrå A. Byrå A avslog ansökan varpå K. Floros väckte talan vid Landgericht Frankfurt (Regiondomstolen i Frankfurt am Main, Tyskland). K. Floros yrkade att Landgericht skulle förplikta byrå A att till denne utge 4095 euro som ersättning för den skada som han åsamkats med anledning av olyckan.

19 I tredskodom den 27 december 2010 ogillade Landgericht Frankfurt (regiondomstolen i Frankfurt am Main) talan, då den var ogrundad och inte stöddes av någon bevisning. Den 8 augusti 2011 fastställdes domen av en tvistemålsrotel vid Landgericht.

20 Den 31 januari 2012 föreslog Oberlandesgericht Frankfurt (regionöverdomstol i Frankfurt am Main, Tyskland) att byrå A och K. Floros skulle ingå en förlikning med den innebörden att K. Floros skulle vinna framgång med sina yrkanden.

21 Därefter betalade byrå A till K. Floros yrkat belopp, jämte ersättning för rättegångskostnader med 3643,71 euro. Byrå A skickade därefter en skrivelse till byrå B med hemställan om ersättning med ett sammanlagt belopp på 8352,96 euro.

22 Byrå B efterkom hemställan från byrå A och framställde gentemot Gintaras Dockevičius och Jurgita Dockevičienė ett anspråk på ersättning för nämnda belopp. Gintaras Dockevičius och Jurgita Dockevičienė bestred betalningsansvar varpå byrå B väckte regresstalan vid Marijampolės rajono apylinkės teismas (Distriktsdomstolen i Marijampolė, Litauen) med yrkande om att rätten skulle förplikta Gintaras Dockevičius och Jurgita Dockevičienė att utge nämnda belopp.

23 Marijampolės rajono apylinkės teismas (Distriktsdomstolen i Marijampolė) biföll talan i dom av den 5 maj 2014. Rätten ansåg att byrå A var exklusivt behörig att tolka den lag som var tillämplig i den medlemsstat där olyckan inträffade och att reglera ersättningsanspråk. Eftersom byrå B hade väckt regresstalan mot skadevållaren och denne bestred ansvar enligt lagen i olycksfallslandet, låg bevisbördan, enligt distriktsdomstolen, på Gintaras Dockevičius och Jurgita Dockevičienė, och det ankom på dem att åberopa bevisning till styrkande av de rättsliga grunder och argument som åberopats i svaromålet.

24 Den 7 oktober 2014 biföll Kauno apygardos teismas (Regiondomstolen i Kaunas, Litauen) det överklagande som ingetts av Gintaras Dockevičius och Jurgita Dockevičienė mot nämnda dom, upphävde den överklagade domen och ogillade den talan som väckts av byrå B. Appellationsdomstolen kom fram till att skadevållaren inte hade varit med vid skriftväxlingen mellan försäkringsbyråerna och han hade inte heller vitsordat skadans storlek; mot denna bakgrund var det inte möjligt att anse att de uppgifter som lämnats av byrå B avseende byrå A:s skadereglering gentemot den skadelidande i sig var tillräckliga och på ett tillförlitligt sätt styrkte den aktuella skadan.

25 Appellationsdomstolen anmärkte också att i denna typ av mål är det den part som väckt regresstalan som har bevisbördan i fråga om skadebelopp och orsakssamband. De allmänna föreskrifterna reglerar endast förhållandet mellan de nationella trafikförsäkringsbyråerna och de är inte direkt tillämpliga på förhållandet mellan de nationella trafikförsäkringsbyråerna och tredje part. Varken lagen om obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon eller direktiv 2009/103 föreskriver att den nationella trafikförsäkringsbyrån i den aktuella medlemsstaten kan – efter att till den nationella trafikförsäkringsbyrån i den andra medlemsstaten ha erlagt ersättning för det belopp som sistnämnda byrå betalat – vinna framgång med ett yrkande om att skadevållaren ska förpliktas att betala nämnda belopp, utan att det därvid görs någon prövning av om byråns bedömning var korrekt.

26 Byrå B överklagade den dom som hade meddelats av Kauno apygardos teismas (Regiondomstolen i Kaunas) den 7 oktober 2014. Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Högsta domstolen, Litauen) har i målet påpekat att denna dom i huvudsak överensstämmer med domstolens egen rättspraxis, bland annat i det att det åligger den nationella trafikförsäkringsbyrån i den aktuella medlemsstaten att styrka orsakssambandet mellan, å ena sidan, det agerande som läggs den som varit inblandad i olyckan till last och, å andra sidan, uppkommen skada.

27 Byrå B gjorde emellertid gällande att de allmänna föreskrifterna reglerar inte bara förhållandet trafikförsäkringsbyråerna sinsemellan, utan även förhållandet mellan trafikförsäkringsbyråerna och tredje man. I och med att byrå B i enlighet med föreskrifterna ersatt byrå A för de belopp som byrå A erlagt, är Gintaras Dockevičius och Jurgita Dockevičienė skyldiga att utge nämnda belopp till byrå B. Mot denna bakgrund är det de som har bevisbördan, bland annat för att styrka att det inte finns något orsakssamband. Detta påverkar inte Gintaras Dockevičius och Jurgita Dockevičienės rätt till försvar, eftersom dessa hade kunnat intervenera i de mål som i förevarande fall handlagts i Tyskland samt i de målen tillvarata sina rättigheter i det avseendet.

28 Enligt den hänskjutande domstolen framstår det som oklart om denna argumentation kan vinna framgång. Den har därvid angett att byrå A inte haft någon skyldighet att underrätta Gintaras Dockevičius och Jurgita Dockevičienė om att ett skaderegleringsärende var under handläggning. Varken direktiv 2009/103 eller de allmänna föreskrifterna innehåller nämligen några uttryckliga bestämmelser om en sådan informationsmekanism eller om hur en sådan mekanism skulle fungera.

29 Vidare har Gintaras Dockevičius hela tiden bestritt skadeståndsansvar för olyckan, och utredningen i målet ger inte stöd för motsatt bedömning. Slutligen har K. Floros hållits skadeslös enligt ett förlikningsavtal som Gintaras Dockevičius inte varit part i, och i förlikningsavtalet anges inte att Gintaras Dockevičius är skadeståndsansvarig för olyckan.

30 Enligt den hänskjutande domstolen uppkommer därmed frågan om Gintaras Dockevičius under dessa omständigheter kan anses ha betalningsansvar för de belopp som byrå B har erlagt.

31 Mot denna bakgrund beslutade Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Högsta domstolen, Litauen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

32 I skrivelse av den 25 juli 2016 tillställde EU-domstolen den hänskjutande domstolen den tyska, den engelska och den franska versionen av domen av den 6 oktober 1987, Demouche m.fl. ( 152/83, EU:C:1987:421), då denna dom inte översatts till litauiska. EU-domstolen frågade i samband med detta om den hänskjutande domstolen – med beaktande av punkterna 17–21 i nämnda dom – hade för avsikt att vidhålla sin begäran om förhandsavgörande.

33 I skrivelse av den 20 september 2016 uppgav den hänskjutande domstolen sig vilja vidhålla sin begäran om förhandsavgörande.

34 EU-domstolen kommer att pröva tolkningsfrågorna gemensamt. Den hänskjutande domstolen har ställt frågorna för att få klarhet i huruvida artiklarna 3.4, 5.1, 5.4, 6.1 och 10 i de allmänna föreskrifterna, artiklarna 2, 10.1, 10.4 och 24.2 i direktiv 2009/103 och/eller artikel 47 i stadgan ska tolkas så, att de i förevarande fall utgör hinder mot följderna av den hänskjutande domstolens rättspraxis som i huvudsak innebär att byrå B i en regresstalan har bevisbördan för samtliga omständigheter som förskyller skadeståndsansvar för Gintaras Dockevičius och Jurgita Dockevičienė för olyckan som inträffade den 20 juli 2006.

35 Vad för det första gäller den del där den hänskjutande domstolen har begärt att EU-domstolen ska tolka de allmänna föreskrifterna, erinrar EU-domstolen om följande. Enligt artikel 267 FEUF är EU-domstolen behörig att meddela förhandsavgörande angående tolkningen av fördragen och angående giltigheten och tolkningen av rättsakter som beslutats av unionens institutioner, organ eller byråer.

36 EU-domstolen har redan – beträffande rättsakter av samma slag som var föregångare till de allmänna föreskrifterna – uttalat att dessa inte kan anses utgöra rättsakter som beslutats av unionens institutioner, organ eller byråer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 1987, Demouche m.fl., 152/83, EU:C:1987:421, punkt 19, och dom av den 12 november 1992, Fournier, C‑73/89, EU:C:1992:431, punkterna 22 och 23).

37 EU-domstolen har nämligen angett att dessa dokument har utarbetats och ingåtts av privaträttsliga subjekt, utan att någon unionsinstitution eller något unionsorgan varit med om att ingå dessa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 1987, Demouche m.fl., 152/83, EU:C:1987:421, punkterna 18 och 19).

38 EU-domstolen har dessutom slagit fast att följande omständigheter saknar relevans vid bedömningen av vilket slags rättsakter som det här är fråga om: i) ingåendet av rättsakterna var en förutsättning för att direktiv 72/166 skulle träda i kraft, ii) längden på direktivets tillämplighet villkorades av längden på de aktuella rättsakternas tillämpning, iii) kommissionens konstaterande varje gång, i en rekommendation eller i på varandra följande beslut, att rättsakterna uppfyllde kraven i direktivet, samt iv) den omständigheten att rättsakterna hade bilagts kommissionsbeslut och offentliggjorts tillsammans med kommissionsbesluten i Europeiska unionens officiella tidning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 1987, Demouche m.fl., 152/83, EU:C:1987:421, punkterna 19 och 20).

39 Dessa överväganden gör sig även gällande i förhållande till de allmänna föreskrifterna, vilka utarbetats och ingåtts av privaträttsliga subjekt, utan att någon unionsinstitution eller unionsbyrå eller något unionsorgan varit med om att ingå nämnda föreskrifter.

40 EU-domstolen är således inte behörig att meddela förhandsavgörande beträffande den del av den hänskjutande domstolens frågor som avser tolkningen av de allmänna föreskrifterna.

41 Vad för det andra gäller den del där den hänskjutande domstolen har begärt att EU-domstolen ska tolka bestämmelserna i direktiv 2009/103, påpekar EU-domstolen följande. Direktiv 2009/103 är inte tillämpligt i tiden (ratione temporis) i det nationella målet, såväl med beaktande av den dag då direktivet trädde i kraft som av den dag då den i det nationella målet aktuella olyckan inträffade.

42 Vidare konstaterar EU-domstolen att i och med att K. Floros gett in sin ansökan till byrå A, och i och med att byrå A i Tyskland inte är behörigt organ i den mening som avses i artikel 1.4 och 1.7 i direktiv 84/5 utan en byrå som omfattas av systemet med grönt kort, så är det uppenbart att det är nämnda system som ska tillämpas i det nationella målet och inte det system som inrättats genom bland annat direktiven 72/166, 84/5 och 2000/26.

43 I och med att artikel 6 i direktiv 2000/26, enligt artikel 1.1 första stycket i direktivet, avser skaderegleringsförfarandet endast för skadelidande som är bosatta i en annan medlemsstat än den där den aktuella olyckan inträffade, och i och med att den olycka som är orsaken till tvisten i det nationella målet inträffade i den medlemsstat där K. Floros är bosatt, kan denna bestämmelse under alla omständigheter inte tillämpas i det nationella målet. Detta gör sig även gällande beträffande artikel 2 i direktiv 72/166, som inte har något samband med det nationella målet annat än att det i bestämmelsen hänvisas till de allmänna föreskrifterna, beträffande vilka EU-domstolen inte har någon tolkningsbehörighet.

44 För det tredje konstaterar EU-domstolen mot denna bakgrund att det i det nationella målet inte görs någon tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan; detta innebär att inte heller artikel 47 i stadgan kan tillämpas i det nationella målet.

45 Mot denna bakgrund ska tolkningsfrågorna besvaras enligt följande:

46 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: litauiska.