Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 4 maj 2017
1 Originalspråk: engelska.
2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2013 (EUT L 180, 2013, s. 96) (nedan kallat mottagandedirektivet).
3 EUT C 83, 2010, s. 389 (nedan kallad stadgan).
4 Konvention angående flyktingars rättsliga ställning, undertecknad i Genève den 28 juli 1951, som trädde i kraft den 22 april 1954 (Förenta Nationernas fördragssamling, volym 189, s. 150, nr 2545 (1954)), sådan den kompletterats genom protokollet angående flyktingars rättsliga ställning överenskommet i New York den 31 januari 1967, som trädde i kraft den 4 oktober 1967 (nedan gemensamt kallade Genèvekonventionen). Protokollet saknar betydelse för besvarandet av förevarande begäran om förhandsavgörande.
5 Undertecknad i Rom den 4 november 1950 (kallad Europakonventionen).
6 Se artikel 5.2, 5.4 respektive 5.5. Artikel 5.3 rör personer som arresterats eller på annat sätt berövats friheten enligt artikel 5.1 c när det föreligger skälig misstanke om att de begått brott eller när det är nödvändigt att förhindra att brott begås. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (kallad Europadomstolen) har uttalat att den bestämmelsen gäller endast i samband med brottmålsförfarande (se dom av den 31 juli 2000, Jėčius mot Litauen, CE:ECHR:2000:0731JUD003457897, §50). Det framgår av begäran om förhandsavgörande att frihetsberövandet av K. inte hade något samband med ett brottmålsförfarande. (se punkterna 24–28 nedan). Därför har varken artikel 5.1 c eller artikel 5.3 i Europakonventionen någon betydelse i förevarande mål.
7 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 16 december 2008 (EUT L 348, 2008, s. 98) (nedan kallat återvändandedirektivet).
8 Skäl 5.
9 De kategorier av personer som åtnjuter fri rörlighet inom EU:s territorium vid tillämpning av artikel 3.1 i återvändandedirektivet anges i artikel 2.5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (EUT L 77, 2016, s. 1). Denna rättsakt upphävde och ersatte bestämmelserna i förordning (EG) nr 562/2006, som var en tidigare version av denna kodex. Dessa kategorier omfattar unionsmedborgare i den mening som avses i artikel 20 FEUF och tredjelandsmedborgare vilka är familjemedlemmar till en unionsmedborgare som utövar sin rätt till fri rörlighet. De omfattar också tredjelandsmedborgare och deras familjemedlemmar, som enligt överenskommelse mellan unionen och dess medlemsstater och ifrågavarande tredjeland åtnjuter samma rätt till fri rörlighet som unionsmedborgare (dessa länder är Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz).
10 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9) (nedan kallat skyddsgrundsdirektivet).
11 Artikel 1.
12 Se artikel 4.3 a, b och c.
13 Jag har inte förtecknat de olika skälen, eftersom endast begreppet undantag från flyktingstatus är av betydelse i förevarande mål.
14 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2013 (EUT L 180, 2013, s. 60) (nedan kallat förfarandedirektivet).
15 Se, i synnerhet, artikel 10.2 och 10.3 a.
16 Skäl 2.
17 Skäl 3.
18 Skäl 10.
19 Skäl 15.
20 Skäl 16.
21 Skäl 20.
22 Skäl 35.
23 Samma definition används också i artikel 2 i) i skyddsgrundsdirektivet och artikel 2 c i förfarandedirektivet.
24 Jag uppfattar av begäran om förhandsavgörande att enligt artikel 8 f Vw anses en tredjelandsmedborgare som ansöker om asyl lagligen uppehålla sig i Nederländerna i avvaktan på ett beslut med anledning av ansökan och att beslut om avlägsnande av en sådan tredjelandsmedborgare ska skjutas upp på grund av hans eller hennes ansökan (eller ett domstolsbeslut) till dess att beslut meddelas i fråga om asylansökan.
25 Av min egen undersökning grundad på akten i målet vid den nationella domstolen förefaller konstaterandet att åtalet var otillåtet bero på att K. hade ansökt om flyktingstatus. De nederländska myndigheterna behandlade därför honom som om han åtnjöt skydd enligt Genèvekonventionen, i synnerhet enligt artikel 31 däri.
26 Artikel 59b.1 a Vw.
27 Artikel 59b.1 b Vw.
28 Dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84).
29 Dom av den 22 september 2015, CE:ECHR:2015:0922JUD006211612 (kallad domen i målet Nabil).
30 Dom av den 22 oktober 1987, 314/85 ( EU:C:1987:452, punkterna 15 och 16).
31 Dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84).
32 Dom av den 10 januari 2006, IATA och ELFAA ( C‑344/04, EU:C:2006:10, punkterna 30 och 31).
33 Dom av den 12 juli 2012, Association Kokopelli ( C‑59/11, EU:C:2012:447, punkterna 28 och 29 och där angiven rättspraxis).
34 Artikel 6.1 FEU och artikel 52.7 i stadgan. Se också Förklaringar avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17) (nedan kallade förklaringarna).
35 Förklaring till artikel 6 – Rätt till frihet och säkerhet, s. 19 i förklaringarna.
36 Riktlinjer för förvar – Riktlinjer om tillämpliga kriterier och normer för förvar av asylsökande och alternativ till förvar utgivna av UNCHR (Förenta nationernas flyktingkommissariat) (2012) (nedan kallade UNCHR:s riktlinjer för förvar).
37 Se vidare Förenta nationernas generalförsamlings rapport från arbetsgruppen mot godtyckligt frihetsberövande publicerad den 4 maj 2015, Guideline 21. Specific measures for non-nationals, including migrants regardless of their migration status, asylum seekers, refugees and stateless persons.
38 UNHCR:s riktlinjer av den 26 februari 1999 om tillämpliga kriterier och normer för kvarhållande av asylsökande.
39 Mot bakgrund av N.:s pågående asylansökan sköts verkställigheten av hans utvisning upp enligt nationell rätt och i enlighet med artikel 9 i förfarandedirektivet.
40 Europadomstolens dom av den 23 februari 2012, Creangă mot Rumänien, CE:ECHR:2012:0223JUD002922603, punkt 92.
41 Dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 46).
42 Se artikel 2 h i mottagandedirektivet.
43 Dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 45 och där angiven rättspraxis).
44 Dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 47).
45 Dom av den 15 februari 2016, N.( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 48 och där angiven rättspraxis).
46 Se, analogt (avseende artikel 8.3 e), dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 49).
47 Se, analogt (avseende artikel 8.3 e), dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkterna 50 och 51).
48 Se också artikel 9 i förfarandedirektivet.
49 Se mitt ställningstagande i N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:85, punkt 113); se också skäl 20 i mottagandedirektivet.
50 Se skäl 15 i mottagandedirektivet.
51 Dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 59).
52 Se artiklarna 8.3 in fine och 9 i mottagandedirektivet.
53 Se, analogt, dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 52).
54 Dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 54 och där angiven rättspraxis).
55 Se artikel 1 i skyddsgrundsdirektivet och skäl 3 i mottagandedirektivet.
56 Artikel 4 i skyddsgrundsdirektivet.
57 Se skäl 22 i skyddsgrundsdirektivet.
58 Dublin-systemet hänvisar bland annat till bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31). Det finns en särskild bestämmelse i artikel 28 i den förordningen om förvar av sökande i syfte att överföra dem. Den bestämmelsen saknar emellertid betydelse här.
59 Artikel 4 i skyddsgrundsdirektivet.
60 Artikel 10.2 och 10.3 a i förfarandedirektivet.
61 Se, till exempel, dom av den 2 december 2014, A m.fl. ( C‑148/13–C‑150/13, EU:C:2014:2406, punkt 55 och följande punkter).
62 Dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 56 och där angiven rättspraxis).
63 Se, analogt, vad beträffar artikel 8.3 e, dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 57).
64 Se skäl 15 respektive 16 i mottagandedirektivet.
65 Se kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna, KOM(2008) 815 slutligt, s. 6 och 8. Se också skäl 35 i mottagandedirektivet.
66 Se, analogt, dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 68).
67 Se punkt 5 ovan.
68 Se punkterna 49 och 50 ovan.
69 Se domen i Nabil, punkt 26.
70 Europadomstolens dom av den 29 januari 2008, Saadi mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2008:0129JUD001322903 (nedan kallad Saadi).
71 Saadi, punkt 64.
72 Saadi, punkt 65.
73 Saadi, punkterna 34, 35 och 37.
74 Se, analogt, Europadomstolens dom av den 15 november 1996, Chahal mot Förenade kungariket, CE:ECHR:1996:1115JUD002241493, punkt 112.
75 Saadi, punkt 67.
76 Saadi, punkt 67.
77 Saadi, punkterna 69–73.
78 Saadi, punkt 74.
79 Se punkterna 57–77 ovan.
80 Se mitt ställningstagande i N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:85, punkt 136).
81 Se Europadomstolens dom av den 29 mars 2010, Medvedyev m.fl. mot Frankrike och Spanien, CE:ECHR:2010:0329JUD000339403, punkt 76.
82 Nabil, punkterna 28 och 38 och följande punkter.
83 Allt som krävs är att ett förfarande ska inledas i utvisnings- eller utlämningssyfte (se dom av den 15 februari 2016, N., C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkterna 79 och 80). Den inställningen bekräftas i Europadomstolens praxis (se, till exempel, Europadomstolens dom av den 23 oktober 2008, Soldatenko mot Ukraina, CE:ECHR:2008:1023JUD000244007, punkt 109). Den domstolen har också uttalat att förvar kan vara berättigat enligt den andra delen av artikel 5.1 f i Europakonventionen även om en formell begäran eller ett utlämningsbeslut inte föreligger, se beslut av Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna av den 9 december 1980, X. mot Schweiz, CE:ECHR:1980:1209DEC000901280.