Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 18 maj 2017

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets förordning av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

3 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

4 Lag av den 1 juni 1811, JGS nr 946/1811.

5 Lag av den 2 december 1958 BGBl. 1959/2, i dess ändrade lydelse.

6 Lag av den 25 februari 1993, LGBl 1993/44, i dess ändrade lydelse.

7 Varigenom jag enligt eget förmenande gått tillbaka till det ursprungliga latinska begreppet surrogare, som helt enkelt betyder att ersätta (se, till exempel, Lewis och Short, A Latin Dictionary, Oxford University Press, Oxford, 1996, s. 1818). Använt på detta allmänna sätt görs ingen åtskillnad beroende på huruvida subrogationen skett på lagstadgad eller kontraktuell grund, eller huruvida den är delvis eller fullständig.

8 Dom av den 26 maj 2005, GIE Réunion européenne m.fl. ( C‑77/04, EU:C:2005:327, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

9 Brysselkonventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, senare ändrad genom konventioner om nya medlemsstaters anslutning till denna konvention (EGT L 304, 1978, s. 36).

10 Se fotnot 3.

11 Se, analogt, (beträffande begreppet privaträttens område), dom av den 9 mars 2017, Pula Parking ( C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 33 och där angiven rättspraxis). Beträffande nödvändigheten att tolka Brysselkonventionen självständigt, se dom av den 15 januari 2004, Blijdenstein ( C‑433/01, EU:C:2004:21, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

12 Dom av den 13 juli 2000, Group Josi ( C‑412/98, EU:C:2000:399, punkt 62). Se artiklarna 10, 13 och 14 i förordning nr 44/2001.

13 I artikel 1.2 c i förordning nr 44/2001 föreskrivs att förordningen inte är tillämplig på social trygghet. Beträffande tillämpningsområdet för motsvarande bestämmelse i Brysselkonventionen, se dom av den 14 november 2002, Baten ( C‑271/00, EU:C:2002:656, punkt 37), och dom av den 15 januari 2004, Blijdenstein ( C‑433/01, EU:C:2004:21, punkt 21).

14 Dom av den 13 juli 2000, Group Josi ( C‑412/98, EU:C:2000:399, punkt 75).

15 Det kan erinras om att detta sätt att resonera, som ursprungligen uppstod i vissa delar av doktrinen och senare diskuterades i ett mål vid tyska Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) (se dess beslut om hänskjutande av den 26 september 2006 – VI ZR 200/05), inte omfattades av Bundesgerichtshof (Tyska Högsta domstolen) och inte heller av EU-domstolen när målet i fråga hänsköts till den – se dom av den 13 december 2007, FBTO Schadeverzekeringen ( C‑463/06, EU:C:2007:792, punkt 30).

16 Huruvida anspråket täcks av det åberopade försäkringsavtalet är naturligtvis en annan fråga som rör saken i målet och inte fastställandet av den internationella behörigheten.

17 Vad gäller skadeståndsansvar i samband med användning av motorfordon, se skäl 30 och artikel 18 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (EUT L 263, 2009, s. 11), där det föreskrivs att den skadelidande parten har rätt att väcka talan direkt mot försäkringsgivaren.

18 Skäl 13 i förordning nr 44/2001. Se dom av den 14 juli 1983, Gerling Konzern Speziale Kreditversicherung m.fl. ( 201/82, EU:C:1983:217, punkt 17), dom av den 13 juli 2000, Group Josi ( C‑412/98, EU:C:2000:399, punkt 64), dom av den 12 maj 2005, Société financière et industrielle du Peloux ( C‑112/03, EU:C:2005:280, punkt 37), och dom av den 17 september 2009, Vorarlberger Gebietskrankenkasse ( C‑347/08, EU:C:2009:561, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

19 Dom av den 13 juli 2000, Group Josi ( C‑412/98, EU:C:2000:399, punkt 65 och där angiven rättspraxis), och dom av den 17 september 2009, Vorarlberger Gebietskrankenkasse ( C‑347/08, EU:C:2009:561, punkt 41).

20 Se avsnitten 4 och 5 i kapitel II i förordning nr 44/2001.

21 Artikel 2.1 i förordning nr 44/2001.

22 Dom av den 17 september 2009, Vorarlberger Gebietskrankenkasse ( C‑347/08, EU:C:2009:561, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

23 Dom av den 13 december 2007, FBTO Schadeverzekeringen ( C‑463/06, EU:C:2007:792, punkt 28 in fine). I artikel 8 i Brysselkonventionen föreskrivs följande: Talan mot en försäkringsgivare som har hemvist i en konventionsstat kan väckas vid domstolarna i den staten, eller, i en annan konventionsstat, vid domstolen i den ort där försäkringstagaren har hemvist ….

24 Dom av den 13 december 2007, FBTO Schadeverzekeringen, C‑463/06, EU:C:2007:792, punkterna 26 och 31.

25 Dom av den 17 september 2009, Vorarlberger Gebietskrankenkasse ( C‑347/08, EU:C:2009:561, punkt 44).

26 Dom av den 17 september 2009, Vorarlberger Gebietskrankenkasse ( C‑347/08, EU:C:2009:561, punkt 47).

27 Ibid, punkt 42.

28 Skäl 11 i förordning nr 44/2001. Se dom av den 14 juli 2016, Granarolo ( C‑196/15, EU:C:2016:559, punkt 16 och där angiven rättspraxis).

29 Skäl 12 i förordning nr 44/2001.

30 För tydlighetens skull kan det upprepas att såsom det påpekats i punkt 34 ovan är tvister avseende social trygghet i den mening som avses i artikel 1.2 c i förordning nr 44/2001 uteslutna från förordningens materiella tillämpningsområde (ratione materiae), eftersom social trygghet inte omfattas av förordningens tillämpningsområde.

31 Som det angetts ovan omfattar denna vida tolkning också återförsäkring, i den mån som käranden innehar en juridisk handling som ger honom eller henne rätt att väcka talan mot försäkringsgivarens återförsäkringsgivare. Se dom av den 13 juli 2000, Group Josi ( C‑412/98, EU:C:2000:399, punkt 75).

32 I vilket fall det inte ens är frågan om en försäkringstvist – se punkt 34 ovan.

33 Se, analogt, dom av den 19 januari 1993, Shearson Lehman Hutton ( C‑89/91, EU:C:1993:15). I domen i det målet konstaterade domstolen att Brysselkonventionen ska tolkas så att en kärande som agerar inom ramen för sin affärsverksamhet eller yrkesverksamhet, och därför inte själv är en konsument som är part i ett av de förtecknade avtalen, inte får åtnjuta de särskilda behörighetsbestämmelser som fastställs i konventionen rörande konsumentavtal.

34 Som en illustration av detta i samband med bilförsäkringar kan nämnas till exempel den dom som Oberlandesgericht Celle (Regionala överdomstolen i Celle) meddelade den 27 februari 2008, 14 U 211/06 2, i vilken denna domstol konstaterade att juridiska personer omfattas av begreppet skadelidande i artikel 11.2 i förordning nr 44/2001. Detta konstaterande gjordes mot bakgrund av rådets direktiv 72/166/EEG av den 24 april 1972 (Svensk specialutgåva: område 6, volym 1, s. 111) (nu ersatt med direktiv 2009/103/EG, som det hänvisas till i fotnot 15 ovan) där skadelidande definieras som personer som är berättigade till ersättning för förlust eller skada orsakad av fordon. Den nationella domstolen påpekade också att det i artikel 4 i samma direktiv (nu artikel 5 i direktiv 2009/103/EG) hänvisas till både fysiska och juridiska personer. I en annan tysk dom från Oberlandesgericht Frankfurt am Main (Regionala överdomstolen i Frankfurt am Main) (dom av den 23 juni 2014, 16 U 224/13) klassificerades ett leasingföretag som skadelidande när det väckte talan mot ett försäkringsbolag. Den nationella domstolen ansåg att käranden inte hade samma försäkringsexpertis. För ett allmänt konstaterande, slutligen, om att juridiska personer vid en försäkringstvist kan åberopa forum för skadelidande personer, se till exempel Staudinger/Czaplinski, Verkehrsopferschutz im Lichte der Rom I-, Rom II- sowie Brüssel I-Verordnung, NJW 2009, s. 2249 ff.