Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 18 oktober 2017

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets förordning av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

3 Denna artikel återfinns under del 1 (Allmänna bestämmelser), avdelning 4 (Anhängiggörande och följderna av att en talan återkallas) i civilprocesslagen.

4 Denna artikel återfinns i del 2 (Särskilda bestämmelser), avdelning 1 (Försök till förlikning), kapitel 1 (Tillämpningsområde och förlikningsmyndighet) i civilprocesslagen.

5 Förordning av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (EUT L 7, 2009, s. 1).

6 I yttrande 1/03 (om den nya Luganokonventionen) av den 7 februari 2006 ( EU:C:2006:81) slog EU-domstolen fast att antagandet av Lugano II-konventionen i sin helhet omfattades av (dåvarande) Europeiska gemenskapens exklusiva behörighet. I dom av den 4 december 2014, H ( C‑295/13, EU:C:2014:2410, punkt 32), prövade EU-domstolen frågan om avgränsningen mellan tillämpningsområdet för, å ena sidan, rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (EGT L 160, 2000, s. 1) och, å andra sidan, förordning nr 44/2001 och Lugano II-konventionen, och konstaterade därvid att de två senare instrumenten skulle tolkas på samma sätt.

7 Konventionen av den 16 september 1988 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (88/592/EEG) (EGT L 319, 1988, s. 9).

8 Det ska förtydligas att Lugano II-konventionen trädde i kraft detta datum för Europeiska unionen, för Danmark (som är part i konventionen i sin egen rätt på grund av att denna medlemsstat har valt att inte delta i det civilrättsliga samarbetet) och för Norge. Vad gäller Schweiz trädde konventionen i kraft ett år senare, den 1 januari 2011. För fullständighetens skull ska även nämnas att för Islands del trädde konventionen i kraft den 1 maj 2011.

9 Vilken sedermera har ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1)

10 Se yttrande 1/03 (om den nya Luganokonventionen) av den 7 februari 2006 ( EU:C:2006:81, punkt 152). Detta kommer även till uttryck i skäl 4 i rådets beslut av den 27 november 2009 om ingående av Lugano II-konventionen (2009/430/EG) (EUT L 147, 2009, s. 1), där det anges att med hänsyn till parallelliteten mellan Bryssel- och Luganokonventionernas bestämmelser bör Luganokonventionens bestämmelser anpassas till bestämmelserna i förordning (EG) nr 44/2001, för att uppnå samma grad av rörlighet för domstolsavgöranden mellan EU:s medlemsstater och de berörda Eftastaterna.

11 Konvention av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32), i dess lydelse enligt på varandra följande konventioner om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention.

12 Se dom av den 16 juni 2016, Universal Music International Holding ( C‑12/15, EU:C:2016:449, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

13 Se dom av den 16 november 2016, Schmidt ( C‑417/15, EU:C:2016:881, punkt 26).

14 Dessutom är samtliga tre icke EU-stater som är bundna av Lugano II-konventionen nära knutna till unionens inre marknad, antingen såsom medlemmar i Europeiska Ekonomiska Samarbetsområdet (Island och Norge) eller genom omfattande bilaterala avtal (Schweiz).

15 EUT L 339, 2007, s. 27.

16 Detta framgår också i det sista skälet i protokoll 2, enligt vilket de höga avtalsslutande parterna önskar förebygga olika tolkningar och få till stånd en så enhetlig tolkning som möjligt av bestämmelserna i Lugano II-konventionen och i förordning nr 44/2001, som till stor del återges i Lugano II-konventionen.

17 Enligt artikel 3.1 a i förordning nr 4/2009 ska behörigheten, i frågor som gäller underhållsskyldighet i medlemsstaterna, ligga hos domstolen på den ort där svaranden har hemvist.

18 Hänvisningen till förordning nr 44/2001 ska därför förstås så, att den avser även förordning nr 4/2009, eftersom artikel 68.1 i förordning nr 4/2009 slår fast att denna förordning ändrar förordning nr 44/2001 genom att ersätta bestämmelserna om underhållsskyldighet i den förordningen. Detta kommer även till uttryck i skäl 44 i förordning nr 4/2009. Där anges att förordning nr 4/2009 bör ändra förordning nr 44/2001 genom att ersätta bestämmelserna om underhållsskyldighet i den förordningen, och att medlemsstaterna, med förbehåll för övergångsbestämmelserna i den här förordningen, när det gäller underhållsskyldighet bör tillämpa bestämmelserna i den här förordningen om domstols behörighet, verkställbarhet och verkställighet av domar och om rättshjälp i stället för bestämmelserna i förordning nr 44/2001, från och med den dag då denna förordning blir tillämplig.

19 Se dom av den 6 december 1994, Tatry ( C‑406/92, EU:C:1994:400, punkt 39). Det ska noteras att det vare sig i den tyska eller i den engelska språkversionen av artikel 27 i Lugano II-konventionen görs någon åtskillnad mellan grunden för och saken i en talan, till skillnad från vad som är fallet i vissa andra språkversioner. I den engelska versionen nämns endast cause, medan det i den tyska versionen talas om samma Anspruch.

20 Se dom av den 6 december 1994, Tatry ( C‑406/92, EU:C:1994:400, punkt 41).

21 Se dom av den 8 december 1987, Gubisch Maschinenfabrik ( 144/86, EU:C:1987:528, punkt 17). På grundval av dessa kriterier har EU-domstolen sålunda bekräftat att det förelåg identiska yrkanden när yrkandet i det första fallet syftade till att utverka fullgörelse av ett avtal och i det andra fallet till att utverka ogiltigförklaring eller hävning av avtalet, se dom av den 8 december 1987, Gubisch Maschinenfabrik ( 144/86, EU:C:1987:528, punkt 16).

22 Se dom av den 6 december 1994, Tatry ( C‑406/92, EU:C:1994:400, punkt 43).

23 Ibidem.

24 Se R. Mabillard, i Chr. Oetiker, Th. Weibel (red.), Basler Kommentar Lugano-Übereinkommen, 2 uppl., Helbing Lichtenhahn Verlag, Basel, 2016, Art. 27, punkt 1.

25 Se dom av den 7 juni 1984, Zelger ( 129/83, EU:C:1984:215, punkt 15).

26 Som i detta avseende för övrigt återger artikel 30 i förordning nr 44/2001. Vad gäller denna bestämmelse, se dom av den 4 maj 2017, HanseYachts ( C‑29/16, EU:C:2017:343, punkt 30), där EU-domstolen förklarar att artikel 30 syftar till att minska osäkerheten till följd av de stora skillnader som förelåg mellan medlemsstaternas lagstiftningar beträffande tidpunkten för när talan anses ha väckts vid en domstol, och att det därför infördes en materiell bestämmelse för att på ett enkelt och enhetligt sätt fastställa den tidpunkten.

27 Se J. Kren Kostkiewicz, LugÜ (Kommentar), orell füssli Verlag, Zürich, 2015, Artikel 30, punkt 3, A. Bucher, i Bucher, A. (red.), Convention de Lugano, Basel, 2011, Artikel 30, punkt 4, F. Dasser, i F. Dasser, P. Oberhammer, (red.), Lugano-Übereinkommen (LugÜ), 2 uppl., Stämpfli Verlag AG, Bern, 2011, Artikel 27, punkt 21, R. Mabillard, i Chr. Oetiker, Th. Weibel, Basler Kommentar Lugano-Übereinkommen, 2 uppl., Helbing Lichtenhahn Verlag, Basel, 2016, Artikel 30, punkt 11. Vad gäller den i funktionellt hänseende motsvarande bestämmelsen i förordning nr 1215/2012, se R. Fentiman, i U. Magnus, P. Mankowski, (red.), Brussels I bis Regulation, Verlag Otto Schmidt, Cologne, 2016, Artikel 32, punkt 6. Frågan lämnas öppen av S. Leible, i Rauscher, Th. (red.), Brüssel Ia-VO, 4 uppl., Verlag Otto Schmidt, Cologne, 2016, Artikel 29, punkt 6.

28 Dom av den 6 augusti 2014, [2014] EWHC 2782 (Ch).

29 Se artiklarna 208–212 i civilprocesslagen.

30 I form av en förlikning, godtagande eller ovillkorlig återkallelse av yrkandet.

31 Se artikel 208.2 i civilprocesslagen.

32 Se artikel 209 i civilprocesslagen.

33 Se artikel 212.1 i civilprocesslagen.

34 Tveklöst i den första och den tredje situationen som jag beskrivit i föregående punkt, det vill säga 1) när en överenskommelse nås: förlikning, godtagande eller ovillkorlig återkallelse av yrkandet, som enligt artikel 208.2 i civilprocesslagen är bindande, eller 2) när anspråken inte överstiger 2000 CHF.

35 Denna rapport är naturligtvis av förklarande karaktär och inte rättsligt bindande. Till stöd för olika argument har emellertid EU-domstolen hänvisat till denna rapport i sina avgöranden, se dom av den 21 maj 2015, El Majdoub ( C‑322/14, EU:C:2015:334, punkt 34), liksom flera generaladvokater i sina förslag till avgöranden, se, exempelvis, förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2014:2443, fotnot 115).

36 Se professor Pocars förklarande rapport till konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område undertecknad i Lugano den 30 oktober 2007 (EUT C 319, 2009, s. 1, punkt 175).

37 Om vissa frågor rörande domstols behörighet, förfaranden och verkställighet.

38 Se professor Pocars förklarande rapport (ovan anförd).

39 Ibidem.

40 Och inte, såsom beträffande Schlichtungsbehörde, på ett eller annat sätt en integrerad del av domstolsväsendet.

41 Detta innebär att det inte är omöjligt att ett organ som inte har ställning som domstol enligt Brysselsystemet kan ha sådan ställning enligt Lugano II-konventionen. När det gäller begreppet domstol enligt förordning nr 1215/2012, se dom av den 9 mars 2017, Pula Parking ( C‑551/15, EU:C:2017:193), och förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Pula Parking ( C‑551/15, EU:C:2016:825, punkt 68 och följande punkter).