Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 23 januari 2018

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 29 april 2004 om säkerhet på gemenskapens järnvägar och om ändring av rådets direktiv 95/18/EG om tillstånd för järnvägsföretag och direktiv 2001/14/EG om tilldelning av infrastrukturkapacitet, uttag av avgifter för utnyttjande av järnvägsinfrastruktur och utfärdande av säkerhetsintyg (EUT L 104, 2004, s. 44) (nedan kallat järnvägssäkerhetsdirektivet).

3 Avseende påstått åsidosättande av artikel 9.1, artikel 10.3, artikel 17.1, artikel 19.1, artikel 21.3, artikel 24.2 och artikel 25.2 i järnvägssäkerhetsdirektivet.

4 Dom av den 9 mars 2010, kommissionen/Tyskland ( C-518/07, EU:C:2010:125, punkt 18).

5 Se vidare, med avseende på oberoende administrativa myndigheter i allmänhet, exempelvis Conseil d’État, Rapport public 2001 - Les autorités administratives indépendantes, Études et documents no 52, La Documentation française, Paris 2001, s. 251–386; Chevallier, Jacques, Le statut des autorités administratives indépendantes: harmonisation ou diversification? RFDA (Revue Française de Droit Administratif), 2010, s. 896.

6 Dom av den 16 oktober 2012, kommissionen/Österrike ( C‑614/10, EU:C:2012:631, punkt 42).

7 Se, analogt, dom av den 18 april 2013, kommissionen/Frankrike ( C‑625/10, EU:C:2013:243, punkt 51), angående ett tilldelningsorgans oberoende beträffande organisation, rättslig struktur och beslutsfattande i förhållande till järnvägsföretag enligt direktiv 2001/14.

8 Se, exempelvis, dom av den 16 oktober 2012, kommissionen/Österrike, C‑614/10, EU:C:2012:631, punkt 58). I detta avseende ska det erinras om att unionslagstiftaren uttryckligen infogar bestämmelser om separata budgetposter om detta är önskvärt. Se, exempelvis, med avseende på Europeiska datatillsynsmannen, artikel 43.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (EGT L 8, 2001, s. 1).

9 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2013, kommissionen/Österrike ( C‑555/10, EU:C:2013:115, punkt 55), och dom av den 18 april 2013, kommissionen/Frankrike ( C‑625/10, EU:C:2013:243, punkt 51).

10 Artikel 55.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/34/EU av den 21 november 2012 om inrättande av ett gemensamt europeiskt järnvägsområde (omarbetning) (EUT L 343, 2012, s. 32).

11 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 996/2010 av den 20 oktober 2010 om utredning och förebyggande av olyckor och tillbud inom civil luftfart och om upphävande av direktiv 94/56/EG (EUT L 295, 2010, s. 35).

12 Skäl 15.

13 Artikel 4.6 d i förordning nr 996/2010.

14 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/18/EG av den 23 april 2009 om grundläggande principer för utredning av olyckor i sjötransportsektorn och om ändring av rådets direktiv 1999/35/EG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/59/EG (EUT L 131, 2009, s. 114).

15 Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281, 1995, s. 31). Se dom av den 9 mars 2010, kommissionen/Tyskland ( C‑518/17, EU:C:2010:125, punkt 18–30), och dom av den 16 oktober 2012, kommissionen/Österrike ( C‑614/10, EU:C:2012:631, punkterna 41–66).

16 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 2016, s. 1).

17 Artikel 52.1 i förordning nr 2016/679.

18 Artikel 52.5 i förordning nr 2016/679.

19 Artikel 52.6 i förordning nr 2016/679.

20 Skäl 23, som har återgetts ovan i punkt 3.

21 Detta verkar även gälla kommissionens ursprungliga förslag (KOM 2002/21 slutlig).

22 Se, exempelvis, artikel 55.1 andra meningen i direktiv 2012/34 om upprättande av ett nationellt regleringsorgan för järnvägssektorn.

23 Artikel 28.1 första punkten i direktiv 95/46.

24 Se dom av den 9 mars 2010, kommissionen/Tyskland, C‑518/07, EU:C:2010:125, punkt 25). Min kursivering. Detta krav verkar nu ha kodifierats i detalj i artikel 52.2 i dataskyddsförordningen.

25 Såsom angavs ovan i punkterna 48 och 49.

26 Dom av den 3 oktober 2013, kommissionen/Italien ( C‑369/11, EU:C:2013:636).

27 I artikel 30.1 i direktiv 2001/14 anges följande: Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 21.6 skall medlemsstaterna upprätta ett regleringsorgan. Detta organ, som kan vara det ministerium som ansvarar för transport eller något annat organ, skall i fråga om organisation, finansieringsavgöranden, juridisk struktur och beslutsfattande vara oberoende i förhållande till varje infrastrukturförvaltare, avgiftsorgan, tilldelningsorgan eller sökande. Organet ska dessutom vara funktionellt oberoende av varje behörig myndighet som deltar i tilldelning av ett avtal om offentliga tjänster. Organet skall i sin verksamhet följa de principer som anges i den här artikeln enligt vilka överklagande- och tillsynsfunktionen kan förläggas till olika organ. Min kursivering.

28 Dom av den 3 oktober 2013, kommissionen/Italien ( C‑369/11, EU:C:2013:636, punkt 61 och följande punkt).

29 Såsom beskrivits kortfattat ovan i punkterna 52–66.

30 Som återges i punkt 9 ovan i detta förslag.

31 28a.15 § järnvägstransportlagen.

32 Såsom redan allmänt antytts ovan (punkt 37) ska utredningsorgan ha tillräckliga resurser till sitt förfogande. Utan resurser är det självfallet svårt att genomföra utredningar. Huruvida och i vilken utsträckning detta i sin tur innebär att en separat budget ska upprättas och godkännas är en annan fråga.

33 Ovan, skäl 23 (som citerats i punkt 3) och artikel 23.2 i järnvägssäkerhetsdirektivet.

34 Se ovan, särskilt, punkterna 19, 20, 79, 83 och 88.

35 Se dom av den 10 maj 2007, kommissionen/Österrike ( C‑508/04, EU:C:2007:274, punkt 80 och där angiven rättspraxis), och dom av den 15 mars 2012, kommissionen/Polen ( C‑46/11, ej publicerad, EU:C:2012:146, punkt 28): Enbart förvaltningspraxis, som kan ändras av myndigheten efter eget gottfinnande och som inte offentliggörs i tillräcklig utsträckning, kan inte heller anses utgöra ett giltigt genomförande av de skyldigheter som medlemsstaterna har vid införlivandet av ett direktiv.