Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 22 februari 2018

1 Originalspråk: polska.

2 EUT L 201, 2012, s. 107.

3 Domstolen har redan meddelat dom avseende den första begäran om förhandsavgörande den 12 oktober 2017, Kubicka ( C‑218/16, EU:C:2017:755, punkterna 53 och 54). Domstolen har ännu inte meddelat dom vad avser den andra begäran om förhandsavgörande. Den 13 december 2017 föredrog jag mitt förslag till avgörande i det målet. Se mitt förslag till avgörande i målet Mahnkopf ( C‑558/16, EU:C:2017:965, punkt 90).

4 Se fotnot 3.

5 Det bör även noteras att en begäran om förhandsavgörande inkom till domstolen den 24 november 2017, inom ramen för vilken den polska domstolen begärde att de tvivel som ett utfärdande av icke-rättsliga myndigheter, i det aktuella fallet notarius publicus, av nationella arvsintyg, ger upphov till skulle skingras. Det rör sig om begäran om förhandsavgörande i målet WB, C‑658/17.

6 Se dom av den 12 maj 2011, BVG ( C‑144/10, EU:C:2011:300, punkt 30).

7 Se dom av den 13 juli 2006, GAT ( C‑4/03, EU:C:2006:457, punkt 24).

8 J. Basedow, A. Dutta, C. Bauer m.fl., Max Planck Institute for Comparative and International Private Law, Comments on the European Commission’s Proposal for a Regulation of the European Parliament and of the Council on jurisdiction, applicable law, recognition and enforcement of decisions and authentic instruments in matters of succession and the creation of a European Certificate of Succession, Rabels Zeitschrift für ausländisches und internationales Privatrecht, band 74, 2010, punkt 266.

9 B. Laukemann, The European Certificate of Succession: Portrait of a New Instrument in European Private International Law, B. Hess, M. Bergström, E. Storskrubb (utgivare), EU Civil Justice: Current Issues and Future Outlook, Hart Publishing, Oxford, 2016, s. 164.

10 Se Deutsches Notarinstitut (i samarbete med H. Dörner och P. Lagarde), Étude de droit comparé sur les règles de conflits de juridictions et de conflits de lois relatives aux testaments et successions dans les Etats membres de l’Union Européenne. Rapport Final: Synthèse et Conclusions, http://ec.europa.eu/justice/civil/document/index_en.htm, sidorna 76–86, P. Wautelet, i A. Bonomi, P. Wautelet (utgivare), Le droit européen des successions, Commentaire du règlement (UE) no 650/2012, du 4 juillet 2012, andra upplagan, Bruylant, Bryssel, 2016, sidorna 772–775.

11 Se punkt 25 i detta förslag till avgörande.

12 Se mitt förslag till avgörande i målet Mahnkopf ( C‑558/16, EU:C:2017:965, punkt 90).

13 Avseende denna fråga se dom av den 12 oktober 2017, Kubicka ( C‑218/16, EU:C:2017:755, punkterna 53 och 54).

14 För ett liknande resonemang se M. Margoński, Wyłączny charakter jurysdykcji wynikającej z art. 4 unijnego rozporządzenia spadkowego (analiza na kanwie pytania prejudycjalnego w sprawie C‑20/17, Oberle), Polski Proces Cywilny, 2017, nr 3, s. 447. På grundval av en tolkning av denna bestämmelse har i doktrinen flera olika möjligheter att utforma det ömsesidiga förhållandet mellan det europeiska arvsintyget och nationella arvsintyg angetts. Se A. Fötschl, The Relationship of the European Certificate of Succession to National Certificates, A. Bonomi, Ch. Schmid (utgivare), Successions internationales. Réflexions autour du futur règlement européen et de son impact pour la Suisse. Actes de la 22e Journée de droit international prive du 19 mars 2010 à Lausanne, Genève, 2010, s. 101, D. Stamatiadis i H. Pamboukis (utgivare), EU Succession Regulation No 650/2012: A Commentary, Oxford, C.H. Beck, Hart Publishing, 2017, s. 591.

15 Se punkt 27 i detta förslag till avgörande.

16 Ch. Dorsel, Remarques sur le certificat successoral européen, i Europe for Notaries. Notaries For Europe, Training 2015–2017, sidorna 90–91, att konsultera på följande hemsida: http://www.notaries-of-europe.eu/index.php?pageID=15081.

17 K. Weitz, Jurysdykcja krajowa w sprawach spadkowych w świetle rozporządzenia spadkowego, M. Pazdan (utgivare), Nowe europejskie prawo spadkowe, Warszawa, Wolters Kluwer, 2015, s. 42. Vissa författare verkar i detta sammanhang tillmäta kvalificeringen av nationella arvsintyg större betydelse och anser att de utgör en dom i den mening som avses i förordning nr 650/2012 – jämför P. Wautelet, i A. Bonomi, P. Wautelet (utgivare) (se ovan fotnot 10), s. 184. I en dom från Hanseatisches Oberlandesgericht Hamburg (överdomstol i Hamburg, Tyskland) av den 16 november 2016 (2 W 85/16, Praxis der Freiwilligen Gerichtsbarkeit 2017, Heft 3, s. 129) anfördes att med dom enligt artikel 3.1 g i förordning nr 650/2012 avses varje beslut som rör arvsfrågor som meddelats av en medlemsstats domstol, oberoende av benämningen av ett sådant beslut och följaktligen även arvsintyg (punkt 23). Det slogs på den grunden fast att den tyska domstolen inte hade behörighet att pröva målet avseende utfärdande av ett nationellt arvsintyg efter en avliden person som senast hade hemvist i Spanien. Enligt artikel 4 i förordning nr 650/2012 ska domstolarna i den medlemsstat där den avlidne hade hemvist vid sin död vara behöriga att fatta beslut om arvet i dess helhet (punkt 22).

18 Till exempel i den engelska (rule) och den franska (statuer) språkversionen av förordning nr 650/2012.

19 Se exempelvis den tyska versionen (Entscheidung jede von einem Gericht eines Mitgliedstaats in einer Erbsache erlassene Entscheidung …), den engelska versionen (decision means any decision in a matter of succession …) eller den franska versionen (décision, toute décision en matière de successions …). I ett begränsat antal språkversioner är emellertid det definierade begreppet inte identiskt med de ord som används för att definiera detsamma. I den polska versionen exempelvis är det begrepp som definieras i artikel 3.1 g i förordning nr 650/2012 orzeczenie (avgörande), medan det ord som används för att definiera detsamma decyzja (orzeczenie oznacza każdą decyzję w sprawach dotyczących dziedziczenia). Andra ord spelar rollen som definierat begrepp och som använt ord för att definiera detsamma i artikel 3.1 g i den spanska och den svenska språkversionen av förordning nr 650/2012.

20 Se artikel 25 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32), artikel 32 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) och artikel 2 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

21 Se dom av den 2 juni 1994, Solo Kleinmotoren ( C‑414/92, EU:C:1994:221, punkt 17), och dom av den 14 oktober 2004, Mærsk Olie & Gas ( C‑39/02, EU:C:2004:615, punkt 45).

22 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Gothaer Allgemeine Versicherung m.fl. ( C‑456/11, EU:C:2012:554, punkt 38). Ett liknande resonemang avseende denna fråga har förts i doktrinen; se X. Kramer, i U. Magnus, P. Mankowski (utgivare), Brussels I bis Regulation, Köln, Verlag Otto Schmidt 2016, s. 987. Denna ståndpunkt har även intagits med avseende på förordning nr 650/2012; se P. Wautelet, i A. Bonomi, P. Wautelet (utgivare) (se fotnot 10 ovan), s. 68.

23 Dom av den 2 juni 1994, Solo Kleinmotoren ( C‑414/92, EU:C:1994:221, punkt 18).

24 Jämför skäl 20 andra meningen i förordning nr 650/2012. Se om detta även ovan i punkterna 59–63 i förevarande förslag till avgörande.

25 Se mitt förslag till avgörande i målet Mahnkopf ( C‑558/16, EU:C:2017:965, punkt 26).

26 Se punkt 76 i detta förslag till avgörande.

27 Det bör erinras om att förordning nr 650/2012 enligt artikel 75.1 i denna förordning inte påverkar tillämpningen av de bilaterala konventioner som ingicks med tredjeländer innan förordningen antogs. I dessa konventioner fastställs deras tillämpningsområde relativt ofta utifrån arvlåtarens medborgarskap. Detta innebär att myndigheterna i den medlemsstat som är bunden av konventionen med avseende på de faktiska omständigheterna som omfattas av dessa konventioner kommer att tillämpa behörighetsreglerna och lagvalsreglerna i dessa konventioner. En tillämpning av dessa regler kan leda till lösningar som strider mot de lösningar som följer av tillämpningen av bestämmelserna i förordning nr 650/2012.

28 Dom av den 12 oktober 2017 ( C‑218/16, EU:C:2017:755, punkt 57).

29 Dom av den 12 oktober 2017 ( C‑218/16, EU:C:2017:755).

30 Se för ett liknande resonemang dom av den 3 april 2014, Weber ( C‑438/12, EU:C:2014:212, punkt 58), dom av den 20 april 2016, Profit Investment SIM ( C‑366/13, EU:C:2016:282), dom av den 4 maj 2017, HanseYachts ( C‑29/16, EU:C:2017:343, punkt 25).

31 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar och officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (KOM(2009) 154 slutlig – COD 2009/0157).

32 En sådan ändring av ordalydelsen i förslaget till förordning har även föreslagits i doktrinen. Se ovan i fotnot 8 anförda publikation, punkt 280.

33 Min kursivering.