Förslag till avgörande av generaladvokat Nils Wahl föredraget den 16 maj 2017

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1) (nedan kallad förordning nr 2201/2003).

3 Yttrande 1/13 (Tredjeländers anslutning till Haagkonventionen) av den 14 oktober 2014, EU:C:2014:2303, punkt 77, och skäl 17 i förordning nr 2201/2003.

4 Yttrande 1/13 (Tredjeländers anslutning till Haagkonventionen) av den 14 oktober 2014, EU:C:2014:2303, punkt 78.

5 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 oktober 2014, C ( C‑376/14 PPU, EU:C:2014:2268, punkt 51).

6 I denna bestämmelse föreskrivs bland annat att de domstolar i en medlemsstat som på grundval av artikel 3 i förordningen utövar behörighet angående en ansökan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap ska vara behöriga att ta upp frågor som rör föräldraansvaret i samband med denna ansökan om åtminstone en av makarna har föräldraansvar för barnet och dessa domstolars behörighet har godtagits uttryckligen eller på något annat entydigt sätt av makarna och personerna med föräldraansvar, vid den tidpunkt då talan väcks, och denna behörighet är till barnets bästa.

7 Skäl 12 i förordning nr 2201/2003.

8 Se nedan punkt 55 och följande punkter.

9 Se den förklarande rapporten till 1980 års Haagkonvention av Elisa Pérez-Vera, Madrid, april 1981, punkt 66. Rapporten finns tillgänglig på följande webbplats: http://www.hcch.net/upload/expl28.pdf. Se även kommissionens Handledning för tillämpningen av den nya Bryssel II‑förordningen, s. 12, som finns tillgänglig på följande webbplats: http://ec.europa.eu/civiljustice/parental_resp/parental_resp_ec_vdm_fr.pdf.

10 Dom av den 2 april 2009, A ( C‑523/07, EU:C:2009:225, punkterna 35, 37 och 39), dom av den 22 december 2010, Mercredi ( C‑497/10 PPU, EU:C:2010:829, punkterna 46 och 47), dom av den 9 oktober 2014, C ( C‑376/14 PPU, EU:C:2014:2268, punkterna 51 och 52), och dom av den 15 februari 2017, W och V ( C‑499/15, EU:C:2017:118, punkt 60).

11 Dom av den 2 april 2009, A ( C‑523/07, EU:C:2009:225, punkt 38), dom av den 22 december 2010, Mercredi ( C‑497/10 PPU, EU:C:2010:829, punkt 49) och dom av den 15 februari 2017, W och V ( C‑499/15, EU:C:2017:118, punkt 61).

12 Dom av den 15 februari 2017, W och V ( C‑499/15, EU:C:2017:118, punkterna 61 och 62).

13 Dom av den 2 april 2009, A ( C‑523/07, EU:C:2009:225, punkt 38).

14 Dom av den 2 april 2009, A ( C‑523/07, EU:C:2009:225, punkt 40) och dom av den 22 december 2010, Mercredi ( C‑497/10 PPU, EU:C:2010:829, punkt 50).

15 Dom av den 22 december 2010, Mercredi ( C‑497/10 PPU, EU:C:2010:829, punkterna 53 och 54).

16 Vad beträffar fysisk närvaro som ett nödvändigt villkor för hemvist, se även dom meddelad av Supreme Court of the United Kingdom (Förenade kungarikets högsta domstol) den 9 september 2013, i målet A (Children) ([2013] UKSC 60) och av High Court of Justice (England and Wales) (Överdomstolen (England och Wales), Förenade kungariket) den 25 augusti 2006, i målet F (Abduction: Unborn Child) [2006] EWHC 2199 (Fam), samt domar meddelade av Corte di Cassazione (Högsta domstolen, Italien) den 17 januari–13 februari 2012, nr 1984, och den 18 mars 2016, nr 5418.

17 Dom av den 9 oktober 2014, C ( C‑376/14 PPU, EU:C:2014:2268, punkt 54).

18 Dom av den 22 december 2010, Mercredi ( C‑497/10 PPU, EU:C:2010:829, punkt 54).

19 Dom av den 2 april 2009, A ( C‑523/07, EU:C:2009:225, punkterna 39 och 40) och dom av den 22 december 2010, Mercredi ( C‑497/10 PPU, EU:C:2010:829, punkterna 50 och 51).

20 Vad beträffar PQ:s avsikt att återvända till Italien och frågan huruvida hon fortfarande har hemvist i det landet, förefaller det som om hon möjligen hade en sådan avsikt innan förfarandet för äktenskapsskillnad inleddes, men att hon nu inte längre har det.

21 Se, bland annat, dom av den 22 december 2010, Mercredi ( C‑497/10 PPU, EU:C:2010:829, punkterna 45 och 46).

22 Se ställningstagande av generaladvokaten Szpunar i målet C ( C‑376/14 PPU, EU:C:2014:2275, punkt 80).

23 Se, bland annat, dom meddelad av Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) den 26 oktober 2011 (Cass. civ. 1re, no 10–19.905).

24 Se, vad beträffar olika tänkbara synsätt, P. Beaumont och J. Holliday, Recent developments on the meaning of 'habitual residence’ in alleged child abduction cases, s. 3, som finns tillgänglig på följande webbplats: https://www.abdn.ac.uk/law/documents/Recent_Developments_on_the_Meaning_of_Habitual_Residence_in_Alleged_Child_Abduction_Cases.pdf.

25 Se den förklarande rapporten till 1980 års Haagkonvention av Elisa Pérez-Vera, Madrid, april 1981, punkt 16. Rapporten finns tillgänglig på följande webbplats: http://www.hcch.net/upload/expl28.pdf.

26 Unionslagstiftaren har ansett att de domstolar som ligger nära barnet i geografiskt avseende är bäst lämpade att bedöma vad som är bäst för barnet (dom av den 15 juli 2010, Purrucker, C‑256/09, EU:C:2010:437, punkt 91).