Förslag till avgörande av generaladvokat Melchior Wathelet föredraget den 25 juli 2018

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 180, 2013 s. 31, och rättelse i EUT L 180, 2017, s. 50.

3 United Nations Treaty Series, vol. 189, s. 150, no. 2545 (1954).

4 Dublin III-förordningen upphävde och ersatte rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (EUT L 50, 2003, s. 1).

5 EUT L 222, 2003, s. 3.

6 EUT L 39, 2014, s. 1.

7 EUT L 337, 2011, s. 9.

8 Se Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (EUT L 180, 2013, s. 1) (nedan kallad Eurodac‑förordningen).

9 Se artikel 18.1 b i Dublin III-förordningen.

10 Se punkt 9 i beslutet om hänskjutande.

11 Omfattningen av den prövning som får göras i samband med utövandet av det rättsmedel som den som ansöker om internationellt skydd ska ha tillgång till mot ett beslut om överföring av honom eller henne anges i skäl 19 i Dublin III-förordningen, i vilket det anges att det för att säkerställa respekten för internationell rätt bör det rättsmedel som genom förordningen införts för beslut om överföring omfatta en prövning såväl av tillämpningen av denna förordning som av den rättsliga och faktiska situationen i den medlemsstat till vilken den sökande överförs.

12 Den hänskjutande domstolen ser inte … någonting som talar för att bestämmelsen i artikel 29.2 andra meningen i [Dublin III-förordningen] har till syfte att beivra vissa beteenden från utlänningens sida. Den hänskjutande domstolen förstår syftet med bestämmelserna på så sätt att de avser att säkra Dublinsystemets effektiva funktionssätt. Detta funktionssätt kan försämras betydligt om överföringar inte kan genomföras inom skälig tid av skäl som faller utanför medlemsstatens kompetens. I övrigt skulle det ur praktisk synvinkel ofta föreligga betydande utrednings- och bevissvårigheter om det skulle vara nödvändigt att visa att den berörda personen har avlägsnat sig från sin bostad eller hållit sig gömd just för att omöjliggöra eller försvåra en överföring.

13 I artikel 2 n i Dublin III-förordningen nämns däremot risk för avvikande som skäl i det enskilda fallet och grundade på lagstadgade objektiva kriterier, att anta att en sökande, en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som är föremål för ett överföringsförfarande kan komma att avvika. Detta begrepp förefaller avse de omständigheter under vilka en sökande av internationellt skydd får hållas i förvar inför en överföring (artikel 28 i förordningen). Således avser inte artikel 2 n i Dublin III-förordningen de omständigheter under vilka en sökande av internationellt skydd ska anses hålla sig undan i den mening som avses i artikel 29.2 andra meningen i Dublin III-förordningen.

14 wenn die betreffende Person flüchtig ist.

15 Det ska påpekas att artiklarna 8 och 9 i förordning nr 1560/2003 inte heller innehåller några preciseringar.

16 Dom av den 23 november 2006, Lidl Italia ( C‑315/05, EU:C:2006:736, punkt 42). Det ska understrykas att det i artikel 29.2 andra meningen i Dublin III-förordningen inte hänvisas till nationell rätt. Se även dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 37): Enligt fast rättspraxis följer det såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen, att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela Europeiska unionen, med beaktande av det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen.

17 EUT L 180, 2013, s. 60.

18 EUT L 180, 2013, s. 96.

19 Beträffande villkoren för överföring, se artiklarna 8 och 9 i tillämpningsförordningen.

20 Om sexmånadersfristen överskrids är det nämligen i princip den anmodande medlemsstaten som är ansvarig för behandlingen av ansökan om internationellt skydd.

21 Särskilt eftersom den person som söker internationellt skydd, då vederbörande måste vara tillgänglig och informeras om ärendets handläggning, mycket enkelt kan tillkännage om han eller hon ska vara frånvarande från sin stadigvarande bostad, särskilt om den är långvarig.

22 Enligt den tyska regeringen skulle det ofta föreligga betydande utrednings- och bevissvårigheter om det skulle vara nödvändigt att visa att den berörda personen har avlägsnat sig från sin bostad eller hållit sig gömd just för att omöjliggöra eller försvåra en överföring. En sådan tolkning skulle kunna innebära ett incitament för asylsökande att hitta på historier för att skydda sig. Asylsökanden håller sig undan i den mening som avses i artikel 29.2 andra meningen i Dublin III-förordningen när de, av skäl som är att hänföra till dem, inte går att finna för de myndigheter i medlemsstaten som ska verkställa överföringen. Detta är bland annat fallet när asylsökande, under en relativt lång period, upphör att vistas i den bostad som de tilldelats och myndigheten inte längre informeras om på vilken plats de befinner sig, varvid en planerad överföring därför inte kan verkställas (punkterna 67 och 68 i yttrandet). Den ungerska regeringen anser att utöver den omständigheten att sökandens avsikter är en subjektiv omständighet som saknar relevans i förhållande till de mål som eftersträvas med Dublin III-förordningen, skulle det äventyra ett effektivt fungerande av förordningen om överföringen var beroende av en sådan omständighet (punkt 10 i yttrandet). Den nederländska regeringen har gjort gällande att en adekvat tolkning av begreppet håller sig undan i den mening som avses i artikel 29.2 andra stycket i Dublin III-förordningen är att det i huvudsak rör sig om … att inte vara anträffbar”. Denna tolkning innebär inte att det för att kunna konstatera att asylsökanden håller sig undan krävs att vederbörandes bristande anträffbarhet är avsiktlig till sin karaktär. Det exakta skälet till eller den exakta grunden för asylsökandens bristande anträffbarhet är utan intresse mot bakgrund av systemet och beträffande målet att säkerställa att överföringen till den ansvariga medlemsstaten kan ske så snabbt som möjligt (punkterna 15 och 16 i yttrandet). Enligt Schweiziska edsförbundet har asylsökande en skyldighet att stå till myndigheternas förfogande och att meddela dem eventuell frånvaro. Detta ska i än högre grad vara fallet när en överföring till den ansvariga [medlemsstaten] är överhängande och den berörda personen vet detta. Således ska med håller sig undan förstås situationer som gör överföringen omöjlig på grund av den berörda personens frånvaro och som kan tillskrivas denne (punkt 11 i yttrandet). Mina kursiveringar.

23 Artikel 7.2 i direktiv 2013/33. Min kursivering.

24 Artikel 7.3 i direktiv 2013/33. I artikel 7.4 i direktivet föreskrivs att [m]edlemsstaterna ska se till att det finns möjlighet att bevilja tillfälliga tillstånd för de sökande att lämna den bosättningsort som anges i punkterna 2 och 3 och/eller det anvisade område som anges i punkt 1. Beslut ska fattas på individuell, objektiv och opartisk grund och ska motiveras om de går den sökande emot.

25 Artikel 7.5 i direktiv 2013/33.

26 I förekommande fall kan sådan information även lämnas muntligen. Mottagningsvillkoren omfattar rätten att röra sig fritt.

27 Förenade kungarikets regering har påpekat att i Förenade kungariket har asylsökanden som inte är frihetsberövade vissa skyldigheter, däribland en plikt att regelbundet infinna sig vid inrikesdepartementet. De flesta asylsökande är skyldiga att infinna sig där varje vecka. De som är föremål för överföringsförfaranden enligt Dublin III-förordningen ska infinna sig där varannan vecka, såvida inte den berörda personen är inblandad i ett förfarande som avser bestridande av en avvisning av vederbörande, i vilket fall han eller hon ska rapportera en gång i månaden. Detta förfarande har till syfte att säkerställa att asylsökanden håller kontakten med de behöriga myndigheterna och att dessa informeras om hans eller hennes närvaro och om på vilken plats vederbörande befinner sig. Slutligen garanterar den en vederbörlig tillämpning av förordningen eftersom den tillåter att överföringarna genomförs. Dessutom tillämpar Förenade kungariket en politik enligt vilken en asylsökande som tre gånger har underlåtit att infinna sig vid myndigheten anses hålla sig undan. Förenade kungariket anser att ett sådant synsätt möjliggör den nivå av säkerhet som krävs för de nationella myndigheterna och för asylsökanden och en viss flexibilitet för det fall asylsökanden underlåter att infinna sig av giltiga skäl (exempelvis på grund av sjukdom) (punkterna 51 och 52 i yttrandet).

28 Vid förhandlingen kunde myndigheten inte besvara frågan huruvida denna information hade lämnats. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att utreda detta.

29 Se, e contrario, artikel 29.1 i Dublin III-förordningen i vilken det uttryckligen föreskrivs ett samråd mellan de berörda medlemsstaterna.

30 Förlängningen av sexmånadersfristen är inte automatisk.

31 Se dom av den 16 februari 2017, C. K. m.fl., ( C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 59 och där angiven rättspraxis). De rättigheter som beviljas asylsökande har för övrigt förstärkts genom Dublin III-förordningen. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash, ( C‑63/15, EU:C:2016:409, punkt 34). Enligt domstolen motsvarar förbudet mot omänsklig och förnedrande behandling i artikel 4 i stadgan förbudet i artikel 3 i Europakonventionen och ska enligt artikel 52.3 i stadgan i detta avseende ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen (dom av den 16 februari 2017, C.K. m.fl., ( C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 67). Vidare framgår det av artikel 15.2 i Europakonventionen att inga undantag får göras från artikel 3 i Europakonventionen och domstolen har bekräftat att praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) angående artikel 3 i Europakonventionen ska beaktas vid tolkningen av artikel 4 i stadgan (dom av den 16 februari 2017, C.K. m.fl., C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 68).

32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2011, N. S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkterna 78–80).

33 Se dom av den 21 december 2011, N. S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkt 81).

34 Se dom av den 16 februari 2017, C. K. m.fl., ( C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

35 CE:ECHR:2011:0121JUD003069609.

36 Det ska påpekas att Europadomstolen, vid prövningen av villkoren för mottagandet av sökanden av internationellt skydd i Grekland, beaktade de grekiska myndigheternas skyldigheter enligt rådets direktiv 2003/9/EG av den 27 januari 2003 om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (EUT L 31, 2003, s. 18). (Europadomstolen, den 21 januari 2011, M.S.S. mot Belgien och Grekland, CE:ECHR:2011:0121JUD003069609, punkt 263).

37 Europadomstolen angav i sin dom att en situation av extrem materiell nöd kunde medföra ett problem med hänsyn till artikel 3 i Europakonventionen. Vidare konstaterade Europadomstolen att den situation som den berörda sökanden befann sig i var synnerligen allvarlig. Europadomstolen angav att [sökanden hade angett] att han hade levt i månader av fullständig nöd och inte hade kunnat tillfredsställa något av sina mest grundläggande behov avseende mat, hygien och husrum. Till detta lades en permanent rädsla för att bli attackerad och bestulen samt en total avsaknad av utsikter av att hans situation skulle förbättras, (Europadomstolen, den 21 januari 2011, M.S.S. mot Belgien och Grekland, CE:ECHR:2011:0121JUD003069609, punkterna 252–254). I punkt 263 i den domen fann Europadomstolen att de grekiska myndigheterna inte vederbörligen beaktat sökandens utsatthet som asylsökande och, på grund av deras passivitet, ska hållas ansvariga för det sätt på vilket han levt under månader, på gatan, utan tillgångar, utan tillgång till toalett och dusch och utan någon möjlighet att möta sina grundläggande behov. Domstolen anser att sökanden utsatts för en förnedrande behandling som visar en brist på respekt för vederbörandes värdighet och att denna situation, utan tvivel, han gett honom sådana känslor av rädsla, ångest och mindervärdighet som kan leda till desperation. Domstolen anser att sådana levnadsvillkor, kombinerade med den långa osäkerhet som han befunnit sig i samt den totala avsaknaden av utsikter av att hans situation skulle förbättras har nått upp till den tröskel av allvar som krävs enligt artikel 3 i [Europakonventionen].

38 Se dom av den 21 december 2011, N. S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkt 82).

39 Dom av den 21 december 2011, N. S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkt 84).

40 Dom av den 16 februari 2017, C. K. m.fl. ( C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkterna 71, 73 och 96). Domstolen fann i det målet att det inte fanns några allvarliga skäl att anta att det förelåg systematiska fel i asylförfarandet och mottagningsvillkoren för asylsökande i den ansvariga medlemsstaten. Domstolen slog emellertid fast att det inte kunde uteslutas att överföringen av en asylsökande vars hälsotillstånd var särskilt allvarligt i sig kunde leda till att denne utsätts för en verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan, oavsett kvaliteten på mottagandet och den vård som är tillgänglig i den medlemsstat som ansvarar för prövningen av ansökan. Domstolen fann härvid att då det föreligger sådana omständigheter att överföringen av en asylsökande med en särskilt allvarlig psykisk eller fysisk sjukdom medför en verklig och konstaterad risk för en avsevärd och irreversibel försämring av den asylsökandes hälsa, utgör denna överföring en omänsklig och förnedrande behandling i den mening som aves i nämnda artikel. Domstolen tillade att det ankom på myndigheterna i den överförande medlemsstaten och i förekommande fall på domstolarna i den staten, att undanröja varje allvarligt tvivel angående överföringens inverkan på den berörda personens hälsotillstånd genom att vidta nödvändiga försiktighetsåtgärder för att överföringen skulle äga rum under förhållanden som på ett lämpligt sätt och i tillräcklig mån garanterade den aktuella personens hälsotillstånd. För det fall vidtagandet av nämnda försiktighetsåtgärder, med hänsyn till den asylsökandes särskilt allvarliga hälsotillstånd, inte utgör en tillräcklig åtgärd för att garantera att överföringen inte medför en verklig risk för en avsevärd och irreversibel försämring av vederbörandes hälsotillstånd, ankommer det på myndigheterna i den berörda medlemsstaten att skjuta upp överföringen av den berörda personen under den tid som dennes tillstånd inte medger en sådan överföring.

41 Det ska påpekas att Europadomstolen i sin dom av den 4 november 2014, Tarakhel mot Schweiz, CE:ECHR:2014:1104JUD002921712, slog fast att det för att kontrollera huruvida överföringen av en sökande av internationellt skydd med tillämpning av Dublinsystemet utgjorde en omänsklig eller förnedrande behandling skulle undersökas huruvida det, mot bakgrund av situationen i allmänhet avseende mottagande av asylsökande i den ansvariga medlemsstaten och sökandenas särskilda situation, förelåg allvarliga och konstaterade skäl att anta att sökanden om han återsändes till Italien skulle utsättas för en behandling i strid med artikel 3 i Europakonventionen. Europadomstolen ansåg att situationen i Italien, vid den relevanta tidpunkten, inte på något sätt kunde jämföras med situationen i Grekland vid tidpunkten för domen av den 21 januari 2011, M.S.S. mot Belgien och Grekland (CE:ECHR:2011:0121JUD003069609), och att resonemanget i detta mål inte kunde vara detsamma som det som lett fram till nämnda dom. Europadomstolen slog emellertid fast att om sökandena (ett par med sex underåriga barn varav de sistnämnda åtnjöt ett särskilt skydd med hänsyn till deras specifika behov och deras extrema utsatthet), skulle återsändas till Italien utan att de schweiziska myndigheterna först från de italienska myndigheterna hade erhållit en individuell garanti avseende, dels en behandling anpassad till barnens ålder, dels bevarandet av familjeenheten, skulle artikel 3 i Europakonventionen åsidosättas.

42 Se dom av den 16 februari 2017, C. K. m.fl. ( C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 93).

43 Min kursivering.

44 Som jag har angett i punkt 75 i detta förslag till avgörande kommer jag först att pröva den tredje tolkningsfrågans andra del.

45 Det vill säga en nationell behandling i stället för enhetliga miniminormer.

46 Den hänskjutande domstolen anser att det gemensamma europeiska asylsystemet inte är begränsat till att reglera enbart fasen för mottagande av sökandena av internationellt skydd och förfarandet för beviljande av ett sådant skydd. Detta system ska även omfatta de personer för vilka den ansvariga medlemsstaten har beviljat ett internationellt skydd genom förfarandet. Den hänskjutande domstolen anser att prövningen av frågan huruvida det i en medlemsstat föreligger systematiska brister i den mening som avses i artikel 3.2 andra stycket i Dublin III-förordningen inte får begränsa sig till att besvara frågan huruvida villkoren för mottagandet, under förfarandet i sig, är undantagna från sådana brister, utan även ska beakta situationen såsom den ter sig senare. … den nödvändiga följden av detta är att förekomsten av systematiska brister – även om de bara förekommer under en fas – vilka är oförenliga med den mänskliga värdigheten innebär att det i princip är omöjligt att skicka tillbaka de berörda personerna till förfarandet i den medlemsstat som är ansvarig, eftersom personerna i den staten skulle löpa en verklig risk att utsättas för en dålig behandling i den mening som avses i artikel 4 i [stadgan].

47 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2011, N. S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkterna 64–69).

48 EUT L 304, 2004, s. 12. Direktiv 2004/83 har upphävts och ersatts av direktiv 2011/95.

49 EUT L 326, 2005, s. 13. Direktiv 2005/85 har upphävts och ersatts av direktiv 2013/32.

50 Eller alternativt skydd.

51 Enligt artikel 31.3 i direktiv 2013/32 ska nämligen [m]edlemsstaterna säkerställa att prövningsförfarandet avslutas inom sex månader från det att ansökan lämnats in. Denna sexmånadersfrist börjar enligt samma bestämmelse löpa vid den tidpunkt då det i enlighet med Dublin III-förordningen fastställs vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen och då sökanden befinner sig på den medlemsstatens territorium och har tagits om hand av den behöriga myndigheten.

52 Se artikel 3.2 andra stycket i Dublin III-förordningen.

53 Se punkt 126 i dom av den 4 november 2014, Tarakhel mot Schweiz (CE:ECHR:2014:1104JUD002921712).

54 Den hänskjutande domstolen har tillagt att [k]onkret betyder detta då också att detta gemensamma europeiska asylsystem åtminstone måste säkerställa ett lämpligt dimensionerat integrationsprogram som är anpassat till problemen hos den här relevanta personkretsen, såvitt detta är nödvändigt för att i alla lägen rättsligt garantera och säkerställa faktisk och inte bara formell nationell behandling, vilket kan innebära att olika krav ställs från medlemsstat till medlemsstat. Denna standard utgör inom ramen för unionsrätten en miniminivå för flyktingars rättigheter och mänskliga rättigheter, (punkt 25 i yttrandet).

55 Tillgänglig på följande webbplats: http://www.asylumineurope.org/sites/default/files/resources/160908-sfh-bericht-italien-f.pdf.

56 Nämligen rapporten från Schweizerische Flüchtlingshilfe.

57 Nämligen rapporten från en annan icke-statlig organisation, AIDA [Asylum Information Database, Country report : Italy (februari 2017)], (nedan kallad AIDA-rapporten). Tillgänglig på internet på följande adress: http://www.asylumineurope.org/reports/country/italy.

58 Enligt den italienska regeringen framgår det av nämnda rapport från AIDA att ingen kritisk situation som kan medföra omänsklig och förnedrande behandling har konstaterats inom systemet för integration och hjälp efter beviljandet av internationellt skydd (punkt 88 i yttrandet).

59 Se dom av den 21 december 2011, N. S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkterna 78–80).

60 Enligt artikel 288 FEUF är medlemsstaten nämligen bunden av det resultat som ska uppnås.

61 Se Europadomstolen, den 21 januari 2011, M.S.S. mot Belgien och Grekland, CE:ECHR:2011:0121JUD003069609, punkt 254.

62 Såsom rapporten från Schweizerische Flüchtlingshilfe och AIDA-rapporten vilka angetts av den hänskjutande domstolen.

63 Se, analogt, dom av den 30 maj 2013, Halaf ( C‑528/11, EU:C:2013:342, punkt 44) och Europadomstolen, den 21 januari 2011, M.S.S. mot Belgien och Grekland, CE:ECHR:2011:0121JUD003069609, punkt 255.

64 I detta hänseende har domstolen särskilt hänvisat till den roll som UNHCR tilldelats i Genèvekonventionen, vilken konvention ska iakttas vid tolkningen av unionsreglerna om asyl (se dom av den 30 maj 2013, Halaf ( C‑528/11, EU:C:2013:342, punkt 44).

65 Se Europadomstolen, den 21 januari 2011, M.S.S. mot Belgien och Grekland, CE:ECHR:2011:0121JUD0003069609, punkt 254.

66 När det gäller ökat skydd för utsatta personer, se artikel 20.3 i direktiv 2011/95 i vilken det föreskrivs att [v]id genomförandet av kapitel [VII om innebörden av internationellt skydd] ska medlemsstaterna beakta situationen för utsatta personer, till exempel underåriga, ensamkommande barn, funktionshindrade, äldre, gravida, ensamstående föräldrar med underåriga barn, offer för människohandel, personer med mentala störningar och personer som utsatts för tortyr, våldtäkt eller andra allvarliga former av psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld. Det ska påpekas att Europadomstolen i punkt 94 i sin dom av den 4 november 2014, Tarakhel mot Schweiz, CE:ECHR:2014:1109JUD002921712, angav ”att för att omfattas av förbudet i artikel 3 [i Europakonventionen] ska behandlingen präglas av ett visst mått av allvar. Bedömningen av detta mått är relativ. Den beror på samtliga omständigheter i fallet, bland annat av behandlingens omfattning och dess fysiska och psykiska inverkningar samt i vissa fall på offrets kön, ålder och hälsotillstånd.

67 Enligt kommissionen ska det noteras att det inte i beslutet om hänskjutande nämns någon uppgift som visar att flyktingar eller personer som beviljats alternativt skydd i Italien, på ett diskriminerande sätt, nekas allmänt tillämpliga sociala förmåner (punkt 43 i yttrandet).

68 Se artikel 26 i direktiv 2011/95. Se, även, artiklarna 17–19 i Genèvekonventionen.

69 Se artikel 27 i direktiv 2011/95 och artikel 22 i Genèvekonventionen.

70 Se artikel 29 i direktiv 2011/95. I artikel 29.2 i direktiv 2011/95 anges att [g]enom undantag från den allmänna regel som fastställs i punkt 1 får medlemsstaterna begränsa det sociala stödet till personer som innehar status som subsidiärt skyddsbehövande till att gälla endast grundläggande förmåner som då ska tillhandahållas på samma nivåer och på samma villkor som för medborgare. Se även artiklarna 23 och 24 i Genèvekonventionen.

71 Se artikel 30 i direktiv 2011/95. Se även artikel 24 i Genèvekonventionen.

72 I skäl 41 i direktiv 2011/95 föreskrivs att [f]ör att personer som beviljats internationellt skydd på ett bättre sätt ska kunna tillgodogöra sig de rättigheter och förmåner som föreskrivs i detta direktiv i praktiken är det nödvändigt att ta hänsyn till deras specifika behov och de integrationsproblem de ställs inför. Ett sådant hänsynstagande bör normalt inte leda till en förmånligare behandling än den som de ger sina egna medborgare, utan att det påverkar medlemsstaternas möjligheter att införa eller behålla förmånligare bestämmelser. Min kursivering.

73 Det ska emellertid erinras om att enligt samma dom kan en situation av extrem materiell nöd medföra ett problem med hänsyn till artikel 3 i Europakonventionen och följaktligen till artikel 4 i stadgan.

74 Det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida detta påstående är korrekt.