Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 25 oktober 2018

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 315, 2007, s. 1.

3 Se ovan punkterna 21 och 22.

4 Se ovan punkterna 21 och 22.

5 Se ovan punkt 16.

6 Se ovan punkt 16.

7 Meddelande från kommissionen om tolkningsriktlinjer för förordning (EG) nr 1370/2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg (EUT C 92, 2014, s. 1), punkt 2.6.1.

8 EUT L 354, 2016, s. 22. Denna ändringsförordning trädde i kraft den 24 december 2017 i enlighet med dess artikel 2.

9 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1370/2007 avseende öppnandet av marknaden för inrikes persontrafik på järnväg, 30 januari 2013, COM(2013) 28 final, s. 7 och 16.

10 Se artikel 1.9 i förordning 2016/2338.

11 Se bland annat kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om kollektivtrafik på järnväg och väg, 20 juli 2005, KOM(2005) 319 slutlig, s. 4, där följande anges: Detta förslag har nu legat på rådets bord sedan fem år tillbaka. Det har inte gått att nå en kompromiss som kan leda fram till en gemensam ståndpunkt, eftersom medlemsstaterna har helt olika uppfattning om i vilken utsträckning sektorn för landtransporter bör öppnas för konkurrens, bland annat beroende på deras olika erfarenheter av detta.

12 Gemensam ståndpunkt (EG) nr 2/2007 antagen av rådet den 11 december 2006 (EUT C 70E, 2007, s. 1, se särskilt s. 9 och 17).

13 Se artikel 12 i förordning nr 1370/2007.

14 Se ovan punkterna 75–85.

15 Utöver artikel 5 i förordning nr 1370/2007 kan övergångsmekanismen i artikel 8.3 i förordningen bland annat beröra skyldigheten att ingå avtal om allmän trafik (artikel 3), reglerna om avräkning (artikel 4.1 och 4.2 och artikel 6) eller reglerna om kontraktets giltighetstid (artikel 4.3 och 4.4).

16 I gemensam ståndpunkt (EG) nr 2/2007 antagen av rådet den 11 december 2006 (EUT C 70E, 2007, s. 1), s. 17, anges följande: För att ge myndigheter och företag tillräckligt med tid för att kunna anpassa sig till de nya rättsliga ramarna, har rådet gjort flera ändringar i de av kommissionen föreslagna övergångsbestämmelserna. För det första träder förordningen i kraft tre år efter offentliggörandet. Tolv år därefter måste kontrakt om allmänna tjänster på järnväg och väg tilldelas i enlighet med förordningen … För kontrakt som har ingåtts innan förordningen trätt i kraft innehåller den gemensamma ståndpunkten övergångsbestämmelser som i allra högsta grad överensstämmer med parlamentets förslag vid första behandlingen. Rådet har sökt uppnå en jämvikt mellan att å ena sidan respektera principen pacta sunt servanda, och å andra sidan undvika att marknaderna är stängda under alltför lång tid. (Min kursivering.)

17 Se ovan punkterna 21 och 22.

18 De två datum som ligger till grund för artikel 8.3 i förordning nr 1370/2007 motsvarar dels den dag då kommissionen lade fram sitt första förslag till förordning (den 26 juli 2000), dels den dag då förordningen trädde i kraft (den 3 december 2009). Se gemensam ståndpunkt (EG) nr 2/2007 antagen av rådet den 11 december 2006 (EUT C 70E, 2007, s. 1), särskilt s. 17.

19 Se ovan punkt 13.

20 Jag vill erinra om de traditionella reglerna för beräkning av tidsfrister, enligt vilka fristens sista dag, när fristen uttrycks i år, ska vara den dag i det sista året som motsvarar fristens första dag. Se artikel 4.2 i den europeiska konventionen om beräkning av tidsfrister, utfärdat i Basel den 16 maj 1972. Domstolen hänvisade till denna konvention i domen av den 11 november 2004, Toeters och Verberk ( C‑171/03, EU:C:2004:714, punkt 34).

21 Se ovan punkt 51.

22 Att de två tilldelningsförfaranden som föreskrivs i artikel 5 i förordning nr 1370/2007 ömsesidigt utesluter varandra bekräftas av den definition av begreppet direkttilldelning som fastställs i artikel 2 h i förordningen: tilldelning av avtal om allmän trafik till ett kollektivtrafikföretag utan konkurrensutsatt anbudsförfarande.

23 Se bland annat skälen 6 och 7 i förordning nr 1370/2007.

24 Förordningar ska till alla delar vara bindande och direkt tillämpliga i medlemsstaternas interna rättsordningar enligt artikel 288 andra stycket FEUF. Enligt fast rättspraxis kan en förordning, på grund av sin rättsliga karaktär och sin funktion i det unionsrättsliga systemet av rättskällor, ge upphov till rättigheter för enskilda som de nationella domstolarna är skyldiga att skydda (se, bland annat, dom av den 14 december 1971, Politi, 43/71, EU:C:1971:122, punkt 9, och dom av den 17 september 2002, Muñoz och Superior Fruiticola, C‑253/00, EU:C:2002:497, punkt 27).

25 Se avsnitt B ovan, punkterna 65–88.