Förslag till avgörande av generaladvokat Gerard Hogan föredraget den 19 mars 2020

1 Originalspråk: engelska.

2 EUT L 180, 2013, s. 60.

3 EUT L 326 2005, s. 13. För enkelhetens skull kommer jag vid behov att hänvisa allmänt till detta direktiv som förfarandedirektivet.

4 C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219.

5 C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219.

6 EUT L 337, 2011, s. 9.

7 C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219. Jag vill i det avseendet påpeka att EU-domstolen bland annat slog fast följande i punkt 101 i den domen: Artikel 33.2 a i [direktiv 2013/32] ska tolkas så, att den artikeln inte utgör hinder för att en medlemsstat använder sig av den möjlighet som den bestämmelsen ger att avvisa en ansökan om flyktingstatus med hänvisning till att sökanden redan beviljats subsidiärt skydd i en annan medlemsstat, när de levnadsförhållanden som sökanden, i egenskap av person som beviljats subsidiärt skydd, kan förvänta sig i den andra medlemsstaten inte skulle innebära en allvarlig risk för att vederbörande utsattes för omänsklig eller förnedrande behandling, i den mening som avses i artikel 4 i stadgan. Den omständigheten att personer som beviljats subsidiärt skydd inte får något försörjningsstöd i nämnda medlemsstat eller beviljas sådant stöd endast i mycket begränsad utsträckning i jämförelse med andra medlemsstater, men utan att i detta avseende behandlas annorlunda än medborgarna i denna medlemsstat, kan endast leda till konstaterandet att sökanden skulle vara utsatt för en sådan risk om personen i fråga på grund av sin särskilda utsatthet och oberoende av sina personliga val skulle hamna i en situation av extremt materiellt armod.

8 C‑540/17 och C‑541/17, ej publicerat, EU:C:2019:964.

9 Se punkt 102 i detta förslag till avgörande.

10 BGB1. 2008 I s. 1798.

11 BGB1. 2016 I s. 2460.

12 BGB1. 2016 I., s. 1939.

13 BGB1. 2003 I. s. 102.

14 BGB1. 2008 I s. 2418.

15 BGB1. 1991 I s. 686.

16 BGB1. 2010 I. s. 2248.

17 Enligt de uppgifter som han själv har lämnat.

18 Se dom av Bundesverfassungsgericht (Federala författningsdomstolen) av den 17 januari 2017, 2 BvR 2013/16, DE:BVerfG:2017:rk20170117.2bvr201316, punkt 20.

19 Den hänskjutande domstolen framhöll att det är Federala myndigheten som hade bevisbördan i enlighet med domen av den 15 oktober 2015, kommissionen/Tyskland ( C‑137/14, EU:C:2015:683, punkterna 60–62).

20 C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219.

21 Se, analogt, dom av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl. ( C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219, punkt 67).

22 Se punkt 29 i detta förslag till avgörande.

23 Dom av den 29 juli 2019, Torubarov ( C‑556/17, EU:C:2019:626, punkterna 39 och 40 och där angiven rättspraxis).

24 Se dom av den 25 juli 2018, Alheto ( C‑585/16, EU:C:2018:584, punkterna 77–81).

25 Jag vill påpeka att det inte finns något i handlingarna i målet som tyder på att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att införliva direktiv 2013/32, särskilt de bestämmelser som avser kravet på en personlig intervju. Vidare anser den hänskjutande domstolen att lagstiftning som ändrades år 2016, och således efter den 20 juli 2015, är tillämplig i det nationella målet.

26 C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219. Se även dom av den 25 juli 2018, Alheto ( C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 73), och dom av den 29 juli 2019, Torubarov ( C‑556/17, EU:C:2019:626, punkt 40).

27 I punkterna 70–74 i domen av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl. ( C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219), angav dock domstolen bland annat att artikel 52 första stycket i direktiv 2013/32 utesluter en sådan omedelbar tillämpning i en situation där både asylansökan och framställan om återtagande, enligt rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredjeland har gett in i någon medlemsstat (EUT L 50, 2003, s. 1), lämnats in före ikraftträdandet av direktiv 2013/32. Det finns inte några uppgifter i handlingarna i målet vid domstolen som tyder på att en sådan framställan om återtagande ingavs med avseende på Milkiyas Addis. Den hänskjutande domstolen angav i punkt 3 i begäran om förhandsavgörande att det inte kunde göras en sådan framställan enligt Dublin-reglerna. I det avseendet angav Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen) att Milkiyas Addis skulle kunna komma att skickas till Italien i enlighet med ett återtagandeavtal. I punkt 5 i begäran om förhandsavgörande angav dock Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen) att beslutet om utvisning av Milkiyas Addis till Italien var rättsstridigt, eftersom det var okänt huruvida Italien fortfarande var villigt att ta hand om honom efter det att den resehandling som utfärdades till honom upphört att gälla den 5 februari 2015.

28 Se artikel 54 i direktiv 2013/32.

29 C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219. Se även dom av den 25 juli 2018, Alheto ( C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 73 och följande punkter), och dom av den 29 juli 2019, Torubarov ( C‑556/17, EU:C:2019:626, punkt 40 och följande punkter).

30 Se artikel 51.1 i direktiv 2013/32.

31 Med hänsyn till att målet vid den nationella domstolen avser huruvida en ansökan om flyktingstatus kan tas upp till prövning, är det artikel 34 i direktiv 2013/32 snarare än artikel 14 i direktivet som är tillämplig. För fullständighetens skull kommer jag dock att allmänt hänvisa till båda bestämmelserna, såvida inte vissa relevanta skillnader bör framhållas.

32 Ett undantag från denna princip föreskrivs i artiklarna 14.1 andra stycket och 34.2 i direktiv 2013/32. I artikel 14.1 andra stycket i direktivet föreskrivs följande: Om ett stort antal tredjelandsmedborgare eller statslösa personer samtidigt ansöker om internationellt skydd, vilket gör det praktiskt omöjligt för den beslutande myndigheten att i tid genomföra intervjuer om innehållet i varje ansökan, får medlemsstaterna besluta att personalen vid en annan myndighet tillfälligt engageras för att genomföra sådana intervjuer. I sådana fall ska personalen vid den andra myndigheten på förhand erhålla relevant fortbildning, som ska omfatta de moment som anges i artikel 6.4 a–e i förordning (EU) nr 439/2010. Personer som genomför personliga intervjuer med sökande i enlighet med detta direktiv ska även ha tillägnat sig allmänna kunskaper om problem som kan ha en negativ inverkan på en sökandes förmåga att bli intervjuad, till exempel indikationer på att sökanden tidigare kan ha varit utsatt för tortyr. I artikel 34.2 i direktiv 2013/32 föreskrivs följande: Medlemsstaterna får föreskriva att personal vid andra myndigheter än den beslutande myndigheten ska genomföra den personliga intervjun för att avgöra om ansökan om internationellt skydd ska tas upp till prövning eller inte. I sådana fall ska medlemsstaterna säkerställa att sådan personal i förväg får nödvändig grundläggande utbildning, särskilt om internationell människorättslagstiftning, unionens asylregelverk och intervjuteknik. Min kursivering.

33 För ett undantag från denna regel, se artikel 4.2 i direktiv 2013/32.

34 C‑585/16, EU:C:2018:584.

35 Se artikel 34.1 i direktiv 2013/32.

36 Min kursivering.

37 Om inte annat följer av artikel 34.2 i direktiv 2013/32.

38 Dom av den 25 juli 2018, A ( C‑404/17, EU:C:2018:588, punkt 30).

39 Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2018, Alheto ( C‑585/16, EU:C:2018:584, punkterna 145–149), som det hänvisas till i punkt 87 i detta förslag till avgörande.

40 C‑348/16, EU:C:2017:591.

41 C‑585/16, EU:C:2018:584.

42 C‑556/17, EU:C:2019:626.

43 C‑348/16, EU:C:2017:591.

44 C‑348/16, EU:C:2017:591.

45 Det framgår av punkt 18 i domen av den 26 juli 2017, Sacko ( C‑348/16, EU:C:2017:591), att [d]en 10 mars 2016 hörde den lokala myndigheten, som sorterar under Prefettura di Milano (Prefekturen i Milano), Moussa Sacko beträffande hans situation och skälen till hans ansökan.

46 Dom av den 26 juli 2017, Sacko ( C‑348/16, EU:C:2017:591, punkt 26).

47 C‑348/16, EU:C:2017:591.

48 Dom av den 26 juli 2017, Sacko ( C‑348/16, EU:C:2017:591, punkt 50).

49 Förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet Sacko ( C‑348/16, EU:C:2017:288, punkt 65).

50 C‑348/16, EU:C:2017:591.

51 C‑585/16, EU:C:2018:584.

52 I punkt 52 i domen av den 29 juli 2019, Torubarov ( C‑556/17, EU:C:2019:626), upprepade EU-domstolen att uttrycket aktuellt behov lyfter fram skyldigheten för domstolen att göra en bedömning som, i förekommande fall, beaktar nya omständigheter som har framkommit efter antagandet av det överklagade beslutet. Adjektivet full bekräftar att domstolen är skyldig att pröva såväl de omständigheter som den beslutande myndigheten har beaktat eller skulle ha kunnat beakta, som de omständigheter som har inträffat efter det att myndigheten antog sitt beslut. För att säkerställa att ansökningar handläggs så fort som möjligt, utan åsidosättande av kraven på att prövningen är adekvat och fullständig, måste domstolen kunna pröva samtliga faktiska och rättsliga omständigheter som den behöver beakta för att kunna göra en uppdaterad prövning av det enskilda fallet, så att ansökan om internationellt skydd kan ges en fullständig prövning, utan att ärendet behöver återförvisas till den beslutande myndigheten. Se dom av den 29 juli 2019, Torubarov ( C‑556/17, EU:C:2019:626, punkt 53). Den fulla omprövning och den prövning av det aktuella behovet som ankommer på domstolen måste inte nödvändigtvis avse den materiella prövningen av behovet av internationellt skydd, utan får således, när den nationella rätten tillåter detta enligt artikel 33.2 i direktiv 2013/32, avse frågan huruvida ansökan om internationellt skydd kan tas upp till prövning. Se dom av den 25 juli 2018, Alheto ( C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 115).

53 Se dom av den 25 juli 2018, Alheto ( C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 114). I punkt 126 i domen av den 25 juli 2018, Alheto, fann EU-domstolen att för det fall att det skäl för att inte ta upp ansökan till prövning som prövas av den domstol som handlägger överklagandet, även har prövats av den beslutande myndigheten före antagandet av det överklagade beslutet, får den domstolen grunda sig på rapporten från den personliga intervju som myndigheten har genomfört och behöver inte höra sökanden, såvida den inte anser att detta är nödvändigt. Se även dom av den 26 juli 2017, Sacko ( C‑348/16, EU:C:2017:591, punkt 48).

54 Dom av den 25 juli 2018, Alheto ( C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 114).

55 Se punkt 127 i domen av den 25 juli 2018, Alheto ( C‑585/16, EU:C:2018:584). Vidare angav domstolen att i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 12.1 b i direktiv 2013/32 avseende personliga intervjuer som den beslutande myndigheten genomför, ska sökanden vid sitt hörande av domstolen närhelst så är nödvändigt få hjälp av en tolk som kan framföra vederbörandes argument. Se dom av den 25 juli 2018, Alheto ( C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 128). Se även artikel 15.3 c i direktivet 2013/32.

56 Dom av den 25 juli 2018, Alheto ( C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 130). Min kursivering.

57 C‑585/16, EU:C:2018:584.

58 Se dom av den 25 juli 2018, Alheto ( C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 130).

59 Dom av den 25 juli 2018, Alheto ( C‑585/16, EU:C:2018:584, punkterna 145–149). Se även dom av den 29 juli 2019, Torubarov ( C‑556/17, EU:C:2019:626, punkt 54).

60 Domstolen bekräftade i punkt 69 i domen av den 29 juli 2019, Torubarov ( C‑556/17, EU:C:2019:626), att artikel 46.3 i direktiv 2013/32 inte föreskriver någon skyldighet för medlemsstaterna att ge de domstolar som är behöriga att pröva överklaganden enligt den bestämmelsen befogenhet enligt unionsrätten att ersätta den beslutande myndighetens beslut med sitt eget. Medlemsstaterna har emellertid en skyldighet att säkerställa att den rätt till ett effektivt rättsmedel som stadfästs i artikel 47 i stadgan iakttas i varje enskilt fall.

61 I det avseendet slog domstolen fast i punkt 58 i domen av den 29 juli 2019, Torubarov ( C‑556/17, EU:C:2019:626), att artikel 46.3 i direktiv 2013/32 helt skulle förlora sin ändamålsenliga verkan om det godtogs att en sådan myndighet med domstolsliknande uppgifter eller administrativ myndighet som avses i artikel 2 f i direktiv 2013/32, efter det att ett domstolsavgörande meddelats kunde fatta ett beslut som strider mot förstainstansdomstolens bedömning, när den domstolen i enlighet med nämnda bestämmelse gjort en full omprövning och prövat sökandens aktuella behov av internationellt skydd.

62 C‑585/16, EU:C:2018:584.

63 I domen av den 5 november 2014, Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 45), påpekade domstolen att en sådan rätt är en integrerad del av rätten till försvar, som är en allmän princip i unionsrätten.

64 Dom av den 10 september 2013, G. och R. ( C-383/13 PPU, EU:C:2013:533, punkt 35), dom av den 5 november 2014, Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 51) och dom av den 11 december 2014, Boudjlida ( C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkt 41).

65 Skäl 18 i direktiv 2013/32. Min kursivering. Se även dom av den 25 juli 2018, Alheto ( C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 109).

66 C‑560/14, EU:C:2017:101, punkt 49 och följande punkter.

67 C‑383/13 PPU, EU:C:2013:533.

68 Dom av den 25 juli 2018, Alheto ( C‑585/16, EU:C:2018:584, punkterna 115 och 120).

69 Då en annan medlemsstat har beviljat internationellt skydd.

70 Se, analogt, dom av den 25 juli 2018, A ( C‑404/17, EU:C:2018:588, punkt 27). Se, även, beslut av den 5 juli 2018, C m.fl. ( C‑269/18 PPU, EU:C:2018:544, punkt 55).

71 C‑269/18 PPU, EU:C:2018:544.

72 Se 75 § 1 AsylG.

73 Se punkt 13 i detta förslag till avgörande.

74 Milkiyas Addis ombud framhöll vid förhandlingen den 15 januari 2020 att en ansökan i sådana fall ska inges inom en vecka.

75 De detaljerade villkoren för genomförandet av en personlig intervju som föreskrivs i artikel 15 i direktiv 2013/32 är tillämpliga med avseende på alla ansökningar om internationellt skydd. I direktiv 2013/32 görs det inte någon åtskillnad mellan när dessa villkor tillämpas med avseende på en personlig intervju enligt artikel 14 i nämnda direktiv och enligt artikel 34 i direktivet.

76 Detta skulle kanske kunna säkerställas av domstolen genom att genomföra den personliga intervjun bakom stängda dörrar.

77 Det ska påpekas att det i skäl 29 i direktiv 2013/32 anges att [v]issa sökande kan vara i behov av särskilda förfarandegarantier bland annat på grund av ålder, kön, sexuell läggning, könsidentitet, funktionshinder, svår sjukdom, mental ohälsa eller sviter av tortyr, våldtäkt eller andra allvarliga former av psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld. Medlemsstaterna bör försöka identifiera sökande i behov av särskilda förfarandegarantier innan beslut fattas i första instans. Min kursivering. I skäl 32 i direktiv 2013/32 anges det vidare bland annat att [f]ör att åstadkomma verklig jämställdhet mellan kvinnliga och manliga sökande bör prövningsförfarandet ta hänsyn till könsrelaterade aspekter. I synnerhet bör personliga intervjuer utformas på ett sätt som gör det möjligt för såväl kvinnliga som manliga sökande att tala om sina erfarenheter i fall som involverar könsrelaterad förföljelse.

78 Detta är särskilt fallet när domstolen är skyldig att i sak pröva en ansökan om internationellt skydd.

79 Se även skäl 16 i direktiv 2013/32 där det föreskrivs att [d]et är av yttersta vikt att beslut om alla ansökningar om internationellt skydd fattas på grundval av fakta och, i första instans, av myndigheter vars personal har lämpliga kunskaper eller har erhållit nödvändig utbildning om internationellt skydd.

80 Artikel 4.3 i direktiv 2013/32 hänvisar uttryckligen till artikel 6.4 a–e i förordning nr 439/2010.

81 Dom av den 29 juli 2019, Torubarov ( C‑556/17, EU:C:2019:626, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

82 För att inte dra ut på förfarandet i onödan och undergräva det särskilda syftet med direktiv 2013/32 att säkerställa att ansökningar handläggs så fort som möjligt.

83 Enligt min mening framgår det av domen av den 25 juli 2018, Alheto ( C‑585/16, EU:C:2018:584), att en domstol under vissa omständigheter kan genomföra en personlig intervju under förutsättning att vissa garantier som föreskrivs i direktiv 2013/32, såsom rätten till en tolk, är uppfyllda.

84 Med beaktande även av artikel 4.3 och 4.4 i direktivet.

85 Se skäl 18 i direktiv 2013/32 och dom av den 25 juli 2018, Alheto ( C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 109).

86 C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219, punkt 90.

87 Vid förhandlingen den 15 januari 2020 uppgav Milkiyas Addis advokat att han lider av ett psykiatriskt tillstånd som gör honom särskilt utsatt om han skulle skickas till Italien, med hänsyn bland annat till att han inte talar italienska. Det står klart att EU-domstolen inte har någon möjlighet att bedöma riktigheten i detta påstående eller vilken betydelse som ska tillmätas ett sådant påstående. Jag vill dock påpeka att det i högsta grad är sådana frågor som en person som ansöker om internationellt skydd bör ges tillfälle att ta upp under en personlig intervju enligt artiklarna 14 och 34 i direktiv 2013/32. Vidare måste ett sådant påstående bedömas av utbildad och erfaren personal vid den beslutande myndigheten. Rätt forum för sådana frågor är säkert inte EU-domstolen och inte heller, skulle jag vilja påstå, domstolarna i en medlemsstat i överklaganden enligt artikel 46 i direktiv 2013/32. Det framgår av domen av den 16 februari 2017, C. K. m.fl. ( C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 68), att den omständigheten att en person som ansöker om internationellt skydd har en fysisk eller psykisk sjukdom kan vara relevant i samband med överföringen av denna sökande till en annan medlemsstat enligt förordning nr 604/2013. I samma punkt i domen angav även domstolen att det framgår av Europadomstolens praxis angående artikel 3 i Europakonventionen, som ska beaktas vid tolkningen av artikel 4 i stadgan, att lidande på grund av en naturligt uppkommen sjukdom, oavsett om den är fysisk eller psykisk, kan omfattas av artikel 3 i Europakonventionen om den förvärras eller riskerar att förvärras av en behandling, oavsett om det är ett resultat av villkoren för frihetsberövande, utvisning eller andra åtgärder, som myndigheterna kan hållas ansvariga för, och under förutsättning att det uppkomna lidandet når den lägsta allvarlighetsgrad som krävs enligt artikel 3 i Europakonventionen.

88 John mot Rees (1970) Ch. 345, s. 402.

89 C‑383/13 PPU, EU:C:2013:533.