lagen.
EU-domstolen

Förslag till avgörande av generaladvokat Yves Bot föredraget den 28 februari 2019

CELEX
62017CC0658
Typ
EU-domstolen

Källa

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 201, 2012, s. 107.

3 EUT L 359, 2014, s. 30.

4 Se, beträffande mångfalden av arvsintyg i olika medlemsstater och definitionen av dessa, generaladvokaten Szpunars förslag till avgörande i målet Oberle ( C‑20/17, EU:C:2018:89, punkterna 23–25). I artikel 62.3 i förordning nr 650/2012, avseende europeiskt arvsintyg, används uttrycket nationella dokument som används för liknande ändamål i medlemsstaterna.

5 Se punkt 62 i detta förslag till avgörande.

6 Dz. U. nr 22, position 91.

7 Dz. U. av 2014, position 164.

8 Vid den muntliga förhandlingen framkom att detta uttryck som härrör från översättningen av orden jurysdykcja krajowa i allmänhet används för att hänvisa till villkoren för en polsk domstols internationella behörighet som ska särskiljas från nationell behörighet właściwość.

9 Det ska påpekas att WB valde att inte ansöka om utfärdande av ett europeiskt arvsintyg vilket har utformats just för att uppfylla arvingars behov av att lätt kunna bevisa sin ställning eller sina rättigheter (se skäl 6 i förordning nr 67 i förordning nr 650/2012). Som domstolen erinrade om i domen av den 21 juni 2018, Oberle (C‑20/17, nedan kallad domen Oberle, EU:C:2018:485, punkt 47), är användningen av detta arvsintyg inte obligatorisk och det ersätter inte nationella dokument. Biträdande notarius publicus angav i sitt skriftliga yttrande som ingavs kort efter domen av den 1 mars 2018, Mahnkopf ( C‑558/16, EU:C:2018:138), att detta mål illustrerar de tolkningssvårigheter avseende omfattningen av arvingarnas rättigheter som ibland måste övervinnas och således ger företräde är dessa nationella handlingar.

10 Punkt 32 i domen Oberle. Se särskilt, beträffande begreppet gränsöverskridande, lydelsen i skälen 7 och 67, till vilka det hänvisas i denna punkt.

11 Punkt 30 i domen Oberle.

12 Det förefaller i detta hänseende återigen nödvändigt att göra en koppling till utfärdandet av en europeisk arresteringsorder, liksom jag föreslog i punkt 32 i mitt förslag till avgörande Zulfikarpašić ( C‑484/15, EU:C:2016:654). Vidare kunde, före domen Oberle, debatten om tillämpningsområdet för förordning nr 650/2012 legitimt utgöra grund för fruktan att verkningarna av ett nationellt intyg inte erkänns.

13 En domstolstjänstemans fastställande av storleken på rättegångskostnaderna kvalificeras som dom eftersom domstolstjänstemannen handlar i egenskap av domstol som har prövat målet i sak och eftersom ett dömande organ ska besluta om rättegångskostnaderna, i händelse av tvist [dom av den 2 juni 1994, Solo Kleinmotoren ( C‑414/92, EU:C:1994:221, punkt 16)].

14 Punkt 30 i domen Oberle.

15 Se, även i detta hänseende, skäl 21.

16 Min kursivering.

17 Min kursivering.

18 En förteckning över de andra myndigheter och rättstillämpare som likställs med en domstol och som kommissionen har underrättats om finns på följande webbplats: https://e-justice.europa.eu/content_succession-380-fr.do?clang=fr. Det fallet att en domstol har delegerat befogenheter eller att befogenheter utövas under domstols överinseende kommer inte att behandlas i detta förslag till avgörande, eftersom det inte har åberopats.

19 EUT L 166, 2004, s. 1, och rättelse i EUT L 200, 2004, s. 1.

20 EUT L 149, 2012, s. 4 (nedan kallad förordning nr 883/2004).

21 Däremot anser jag, i motsats till var Wautelet, P. har anfört i Bonomi, A., och Wautelet, P., Le droit européen des succession, Commentaire du règlement (UE) no 650/2012, du 4 juillet 2012, andra upplagan, Bruylant, Bryssel, 2016, punkt 71, fotnot 89, s. 173, inte att en koppling kan göras till bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (EGT L 160, 2000, s. 1), i ändrad lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 603/2005 av den 12 april 2005, (EUT L 100, 2005, s. 1) (nedan kallad förordning nr 1346/2000), eller med domen av den 21 januari 2010, MG Probud Gdynia ( C‑444/07, EU:C:2010:24, punkt 40). Bilaga A till förordning nr 1346/2000 innehåller nämligen en förteckning över de förfaranden på vilka denna förordning är tillämplig och utgör en integrerad del av denna. Det samma gäller artikel 4.7 i Europaparlamentets och rådets förordning nr 805/2004 av den 21 april 2004, om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar (EUT L 143, 2004, s. 15), och artikel 3 i Europarådets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012, om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1), av vilka domstolen har dragit slutsatsen att då dessa artiklar endast avser de myndigheter som uppräknas där, omfattas inte notarier i Kroatien av dem (se dom av den 9 mars 2017, Zulfikarpašić ( C‑484/15, EU:C:2017:199, punkt 34), och dom av den 9 mars 2017, Pula Parking ( C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 46).

22 C‑12/14, EU:C:2016:135.

23 C‑517/16, EU:C:2018:350.

24 Se dom av den 30 maj 2018, Czerwiński ( C‑517/16, EU:C:2018:350, punkterna 31 och 32 samt där angiven rättspraxis).

25 Se dom av den 3 mars 2016, kommissionen/Malta ( C‑12/14, EU:C:2016:135, punkt 39).

26 Dom av den 30 maj 2018, Czerwiński ( C‑517/16, EU:C:2018:350, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

27 Dom av den 30 maj 2018, Czerwiński ( C‑517/16, EU:C:2018:350, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

28 Dom av den 30 maj 2018, Czerwiński ( C‑517/16, EU:C:2018:350, punkterna 38 och 39).

29 Se dom av den 9 mars 2017, Zulfikarpašić ( C‑484/15, EU:C:2017:199, punkt 32), och dom av den 1 mars 2018, Mahnkopf ( C‑558/16, EU:C:2018:138, punkt 32).

30 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar och officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (KOM(2009) 154 slutlig). Se även skäl 20 i förordning nr 650/2012.

31 Jämför dom av den 9 mars 2017, Zulfikarpašić ( C‑484/15, EU:C:2017:199, punkt 35), och dom av den 9 mars 2017, Pula Parking ( C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 48). Se även preciseringar avseende vissa språkversioner i generaladvokaten Bobeks förslag till avgörande i målet Pula Parking ( C‑551/15, EU:C:2016:825, punkterna 68 och 71).

32 Se, för en detaljerad beskrivning av mångfalden av definitioner av begreppet domstol mitt förslag till avgörande i målet Zulfikarpašić ( C‑484/15, EU:C:2016:654, punkt 67 och följande punkter).

33 Se dom av den 9 mars 2017, Zulfikarpašić ( C‑484/15, EU:C:2017:199, punkt 35), och dom av den 9 mars 2017, Pula Parking ( C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 48), samt skäl 20 i förordning nr 650/2012.

34 Dom av den 9 mars 2017, Pula Parking ( C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

35 Rådets förordning av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1). Se, beträffande bakgrunden till förordning nr 650/2012, det förslag till förordning som anges i fotnot 30 i detta förslag till avgörande, särskilt punkt 4.4 i motiveringen. Se även skäl 59 i förordning nr 650/2012: Mot bakgrund av den allmänna målsättningen för förordningen, nämligen att åstadkomma ömsesidigt erkännande av medlemsstaternas domar på arvsområdet, oberoende av huruvida domarna gäller tvistemål eller icke-tvistemål, bör denna förordning fastställa bestämmelser om domars erkännande, verkställbarhet och verkställighet som liknar bestämmelserna i andra unionsinstrument inom det civilrättsliga samarbetet. Se i detta hänseende dom av den 9 mars 2017, Zulfikarpašić ( C‑484/15, EU:C:2017:199, punkterna 40–43), och dom av den 9 mars 2017, Pula Parking ( C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 54).

36 Se, för en jämförelse, lydelsen i artikel 46 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1): Handlingar som har upprättats eller registrerats som officiella handlingar (actes authentiques) och är verkställbara i en medlemsstat samt överenskommelser mellan parter som är verkställbara i ursprungsmedlemsstaten ska erkännas och förklaras verkställbara under samma förutsättningar som domar.

37 Jämför dom av den 2 april 2009, Gambazzi ( C‑394/07, EU:C:2009:219, punkt 25). Se även mitt förslag till avgörande BUAK Bauarbeiter-Urlaubs- u. Abfertigungskasse ( C‑579/17, EU:C:2018:863, punkt 51).

38 Se dom av den 9 mars 2017, Zulfikarpašić ( C‑484/15, EU:C:2017:199, punkt 43).

39 Jämför dom av den 15 november 2012, Gothaer Allgemeine Versicherung m.fl. ( C‑456/11, EU:C:2012:719, punkterna 31 och 32). Domstolen har i huvudsak slagit fast att en restriktiv tolkning av begreppet dom skulle skapa en kategori av domstolsrättsakter som domstolar i andra medlemsstater således inte skulle behöva erkänna och att kvalificeringen av ett avgörande ska vara oberoende av hur ett sådant avgörande kvalificeras i en annan medlemsstats rätt.

40 Jämför dom av den 24 maj 2011, kommissionen/Österrike ( C‑53/08, EU:C:2011:338, punkt 85), och dom av den 1 februari 2017, kommissionen/Ungern ( C‑392/15, EU:C:2017:73, punkt 108 och där angiven rättspraxis).

41 Se dom av den 2 juni 1994, Solo Kleinmotoren ( C‑414/92, EU:C:1994:221, punkt 18), mitt förslag till avgörande Gothaer Allgemeine Versicherung m.fl. ( C‑456/11, EU:C:2012:554, punkt 38), samt generaladvokaten Szpunars förslag till avgörande Oberle ( C‑20/17, EU:C:2018:89, punkt 74 och där angiven doktrin). Jämför dom av den 24 maj 2011, kommissionen/Österrike ( C‑53/08, EU:C:2011:338, punkt 103), och dom av den 1 februari 2017, kommissionen/Ungern ( C‑392/15, EU:C:2017:73, punkt 116).

42 Punkt 44 i domen Oberle. Domstolen angav i punkt 38 i den domen att det framgick av beslutet om hänskjutande att förfaranden för utfärdande av nationella arvsintyg handläggs som rättsvårdsärenden och att beslut om utfärdande av sådana intyg endast innehåller fastställelser av de faktiska omständigheterna och att de inte innehåller några uppgifter som kan ha rättskraft (min kursivering).

43 Uttryck hämtat från punkt 44 i domen Oberle.

44 Punkt 42 i domen Oberle.

45 Punkt 56 i domen Oberle.

46 Ett sådant villkor skulle kunna jämföras med villkoret i artikel 42.2 b i) i förordning nr 1215/2012 avseende verkställande av ett beslut om en interimistisk åtgärd. Ett intyg som utfärdas i detta syfte av den domstol som beslutat om åtgärderna ska intyga att denna domstol har behörighet att avgöra saken.

47 Min kursivering.

48 Se, för en erinran om utvecklingen av domstolens praxis mot en bredare tolkning, mitt förslag till avgörande BUAK Bauarbeiter-Urlaubs- u. Abfertigungskasse ( C‑579/17, EU:C:2018:863, punkt 34).

49 Punkt 46 i den domen.

50 Det polska ordet är kancelaria.

51 I punkt 3 Nationella bestämmelser i beslutet om hänskjutande (s. 9 i den svenska översättningen).

52 Artikel 95c § 2.1, i lagen om notarius publicus. Den hänskjutande domstolen har preciserat att ansökan om utfärdande av ett intyg av notarius publicus endast få framställas av arvingarna vilka ska komma överens om innehållet (s. 10 i översättningen av beslutet om hänskjutande, andra stycket).

53 Artikel 95e § 1 i lagen om notarius publicus.

54 Artikel 95e § 2.2 i lagen om notarius publicus.

55 Artikel 6691 § 2 i civilprocesslagen.

56 Artikel 95j i lagen om notarius publicus.

57 Artikel 363 och följande artiklar i civillagen, enligt den polska regeringens skriftliga yttrande.

58 Se även, enligt den doktrin som den polska regeringen har hänvisat till (Komentarz do art. 95j Prawa o notariacie, i Szereda, A., Czynności notarialne. Komentarz do art. 79–112 Prawa o notariacie, Legalis, Warsava, 2018), övriga följande fall: - ett arvsintyg har registrerats för kvarlåtenskapen från en person som har förklarats avliden eller vars bortfall har konstaterats genom domstolsbeslut, och detta beslut om förklaring eller konstaterande av den avlidnes bortfall har ogiltigförklarats (artikel 678 i civilprocesslagen), - till följd av ett slutgiltigt godkännande av domstolen av ogiltigförklaringen av förklaringen om godkännande eller vägran av arvet, görs en ändring beträffande de personer avseende vilka arvsintyget har registrerats (artikel 690.2 i civilprocesslagen).

59 Bland annat dom av den 1 februari 2017, kommissionen/Ungern ( C‑392/15, EU:C:2017:73, punkterna 118 och 121 samt där angiven rättspraxis) och dom av den 15 mars 2018, kommissionen/Republiken Tjeckien ( C‑575/16, ej publicerad, EU:C:2018:186, punkterna 124 och 126). I detta sistnämnda mål angav domstolen i punkt 90 i sin dom att [d]enna medlemsstat har, för det sjätte, gjort gällande att notarius publicus, när denne agerar i egenskap av skiftesman, ska betraktas som en domstol i den mening som avses i förordning nr 650/2012, eftersom notarius publicus, enligt den tjeckiska rättsordningen, i vissa arvsfrågor, utövar rättsliga funktioner på samma sätt som domstolarna. Republiken Tjeckien har påpekat att notarius publicus, i sin roll som skiftesman, då den har ansvar för uppdraget att reglera arv, är bunden av de bestämmelser som fastställs i denna förordning, eftersom den utövar en rättslig funktion. Notarius publicus uppfyller således villkoren för att betraktas som en domstol i den mening som avses i artikel 267 FEUF, och kan, med tillämpning av denna bestämmelse, väcka talan vid domstolen om ett förhandsavgörande avseende tolkningen av denna förordning. Följaktligen ska notarius publicus verksamhet anses vara kopplad till utövandet av offentlig makt i den mening som avses i förordning nr 650/2012.

60 C‑260/97, EU:C:1999:312, punkterna 16 och 17.

61 Se, i detta hänseende, rapport av Jenard och Möller om konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område som skedde i Lugano den 16 september 1988 (EGT C 189, 1990, s. 57, punkt 72).

62 EGT L 319, 1988, s. 9.

63 Se Wautelet, P., i Bonomi, A., och Wautelet, P., Le droit européen des succession, Commentaire du règlement (UE) no 650/2012, du 4 juillet 2012, andra upplagan, Bruylant, Bryssel, 2016, punkt 60, s. 168.

64 EUT L 7, 2009, s. 1.

65 EUT L 183, 2016, s. 1.

66 Dom av den 17 juni 1999, Unibank ( C‑260/97, EU:C:1999:312, punkt 15). Se även punkt 18 i denna dom.

67 Se artiklarna 59 och 60 i förordning nr 650/2012.

68 Se punkt 94 i detta förslag till avgörande.