Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 24 januari 2019

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 190, 2006, s. 1.

3 Se mitt förslag till avgörande från samma dag.

4 I den mening som avses i artikel 86 i Förenta nationernas havsrättskonvention, som undertecknades i Montego Bay den 10 december 1982, trädde i kraft den 16 november 1994 och godkändes på gemenskapens vägnar genom rådets beslut (98/392/EG) av den 23 mars 1998 (EGT L 179, 1998, s. 1) (nedan kallad Montego Bay-konventionen). Enligt denna artikel avses med det fria havet alla delar av havet som inte hör till en stats ekonomiska zon, territorialhav eller inre vatten eller en arkipelagstats arkipelagvatten.

5 EGT L 39, 1993, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 20, s. 202, nedan kallad Baselkonventionen.

6 Rådets förordning av den 1 februari 1993 om övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från Europeiska gemenskapen (EGT L 30, 1993, s. 1).

7 Undertecknad den 2 november 1973 och kompletterad med protokollet av den 17 februari 1978. Nedan kallad Marpolkonventionen.

8 Europaparlamentets och rådets direktiv av 5 april 2006 om avfall (EUT L 114, 2006, s. 9). I nämnda artikel definieras avfall som varje föremål, ämne eller substans som ingår i de kategorier som anges i bilaga I och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med.

9 EGT L 377, 1991, s. 20; svensk specialutgåva, område 15, volym 10, s. 199. Förteckningen över farligt avfall finns i kommissionens beslut 2000/532/EG av den 3 maj 2000 om ersättning av beslut 94/3/EG om en förteckning över avfall i enlighet med artikel 1 a i rådets direktiv 75/442/EEG om avfall, och rådets beslut 94/904/EG om upprättande av en förteckning över farligt avfall i enlighet med artikel 1.4 i rådets direktiv 91/689/EEG om farligt avfall (EGT L 226, 2000, s. 3).

10 Upprättad i enlighet med de bestämmelser som antagits av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) och bestämmelserna i Baselkonventionen. Klassificeringen av avfall i två förteckningar, en grön och en gul, beror på hur farligt avfallet är och hur det transporteras. För klassificeringen och dess konsekvenser, se Sadeleer, N., Droit des déchets de l’UE, De l’élimination à l’économie circulaire, Bruylant, Bryssel, 2016, s. 360, 364 och 378–382.

11 Nedan kallat Conti.

12 Av de handlingar som har inkommit till domstolen framgår således att det avfall som uppstod i samband med haveriet först transporterades från haveriplatsen till Tyskland. Därefter transporterades en del av det släckningsvatten som pumpats ut till Danmark, och det framgår av begäran om förhandsavgörande att denna transport inte utfördes ombord på MSC Flaminia. Den 15 mars 2013 avseglade fartyget slutligen mot Rumänien där det dels skulle repareras, dels det avfall som fanns ombord skulle behandlas.

13 Även om det inte är möjligt att slå fast i vilken utsträckning käranden i det nationella målet inför de tyska myndigheterna och domstolarna har gjort gällande att föremålen inte bör klassificeras som avfall, ska det påpekas att denne inför EU-domstolen inskränkte sig till att uttala sig om innebörden och tillämpligheten av artikel 1.3 b i förordning nr 1013/2006 i förevarande mål, och i princip godtog klassificeringen av de aktuella restprodukterna som avfall.

14 Direktiv 2006/12/EG har upphävts och ersatts av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG av den 19 november 2008 om avfall och om upphävande av vissa direktiv (EUT L 312, 2008, s. 3). I enlighet med artikel 3.1 i detta direktiv omfattar avfall varje föremål, ämne eller substans som ingår i de kategorier som anges i bilaga I och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med, och utöver att hänvisningen till bilaga I har strukits har definitionen i stort sett inte ändrats i det nya direktivet (se fotnot 8 i förevarande förslag till avgörande).

15 Se dom av den 17 oktober 2018, Günter Hartmann Tabakvertrieb ( C‑425/17, EU:C:2018:830, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

16 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om transport av avfall (KOM(2003) 379 slutlig).

17 Jag påpekar att denna bestämmelse i huvudsak upprepar det undantag som anges i artikel 1.2 b i förordning nr 259/93.

18 Andrabehandlingsrekommendation av den 10 oktober 2005 om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om transport av avfall [15311/4/2004 – C6–0223/2005 – 2003/0139(COD)].

19 Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/59/EG av den 27 november 2000 om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester (EGT L 332, 2000, s. 81)

20 I enlighet med artikel 2 c i detta direktiv, jämförd med Marpolkonventionen.

21 Se skälen 1 och 7 i förordning nr 1013/2006.

22 Enligt artikel 4 i denna förordning ska anmälan ske med hjälp av formulären i bilagorna IA, och IB i förordningen. Dessa formulär kräver dock att en mängd uppgifter lämnas, bland annat om det berörda avfallet.

23 Se, vad gäller denna aspekt, Bissuel, J-L., L’Union européenne et l’application des normes adoptées par l’OMI, Droit international de la mer et droit de l’Union européenne Cohabitation, Confrontation, Coopération?, éditions Pedone, Paris, 2014, s. 115–141, och särskilt s. 121 och 122, samt Langlais, P., Sécurité maritime et intégration européenne, Bruylant, Bryssel, 2018, s. 189–196.

24 Det bör även understrykas att Baselkonventionen inte var tillämplig på MSC Flaminias inledande färd. Om det antas att det avfall som är i fråga i det nationella målet ska klassificeras som farligt avfall, vilket inte verkar orimligt mot bakgrund av handlingarna i målet och parternas yttranden, är denna konvention dessutom inte tillämplig på en transport av farligt avfall mellan det fria havet och en EU-medlemsstat. Enligt artiklarna 1 och 2 i konventionen är denna endast tillämplig på transporter av avfall mellan områden under nationell jurisdiktion, medan transporten i förevarande mål inleddes efter ett haveri på det fria havet. Enligt handlingarna Cooperation entre la Convention de Bâle et l’organisation maritime internationale (samarbete mellan Baselkonventionen och Internationela sjöfartsorganisationen) (UNEP/CHW.11/17) och Legal analysis of the application of the Basel Convention to hazardous and other wastes generated on board ships (rättslig bedömning av tillämpningen av Baselkonventionen på farligt avfall och annat avfall som uppkommit ombord på fartyg) (UNEP/CHW.11/INF/22, endast tillgänglig på engelska) från den 11:e konferensen mellan parterna i Baselkonventionen, som ägde rum i Genève från den 28 april till den 10 maj 2013, är syftet med artikel 1.4 i konventionen att undanta avfall som uppkommit utanför en sådan normal drift från konventionens tillämpningsområde.

25 Vad gäller denna konvention, se Vincent, P., Droit de la mer, Larcier, Bruxelles, 2008, s. 179–181, samt Rothwell, D. R., och Stephens, T., The International Law of the Sea, andra upplagan, Hart Publishing, Oxford, 2016, s. 402–406.

26 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/35/EG av den 7 september 2005 om föroreningar förorsakade av fartyg och införandet av sanktioner för överträdelser (EUT L 255, 2005, s. 11). För att uppnå det mål som eftersträvas med detta direktiv åläggs medlemsstaterna i rådets rambeslut 2005/667/RIF av den 12 juli 2005 om förstärkning av det straffrättsliga regelverket för bekämpande av föroreningar orsakade av fartyg (EGT L 255, 2005, s. 164) att vidta en rad straffrättsliga åtgärder.

27 Se artikel 4 i detta direktiv.

28 Det kan tillägas att del XII i Montego Bay-konventionen, som har rubriken Skydd och bevarande av den marina miljön, rent generellt ålägger stater att bevara och skydda den marina miljön. Flaggstaters, hamnstaters och kuststaters befogenheter och skyldigheter i detta avseende anges särskilt i artiklarna 217, 218 och 220.

29 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/21/EG av den 23 april 2009 om fullgörande av flaggstatsförpliktelser (EUT L 131, 2009, s. 132).

30 Föreskrifterna i denna kod gäller generellt för alla fartyg som för en av Europeiska unionens medlemsstaters flagg enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 336/2006 av den 15 februari 2006 om genomförande av Internationella säkerhetsorganisationskoden i gemenskapen och upphävande av rådets förordning (EG) nr 3051/95 (EUT L 64, 2006, s. 1). I denna förordning föreskrivs också att medlemsstaterna ska upprätta och tillämpa ett system för effektiva, proportionella och avskräckande påföljder.

31 Se, bland annat, dom av den 13 februari 2014, Crono Service m.fl. ( C‑419/12 och C‑420/12, EU:C:2014:81, punkt 28 och där angiven rättspraxis), och dom av den 21 december 2016, Ucar och Kilic ( C‑508/15 och C‑509/15, EU:C:2016:986, punkt 51).

32 Enligt den franska ordboken Petit Robert betyder det franska verb som används (debarquer) att föra i land personer eller gods från ett fartyg. Jag noterar att andra språkversioner av artikel 1.3 b i förordning nr 1013/2006 stödjer denna analys, eftersom de uttryck som används i dessa är än mer specifika. Uttrycken descargado, losses, Abladens, offloaded och lastas av, som används i den spanska, den danska, den tyska, den engelska och den svenska språkversionen, ger intryck av att fartygslasten har avlägsnats från fartyget.

33 Jag noterar dessutom att den hänskjutande domstolen tycks ha gjort samma tolkning av dessa uttryck, eftersom den har anfört att [e]nligt dess entydiga ordalydelse tillämpas undantagsbestämmelsen till dess att sådant avfall lastas av, alltså inte till dess att något avfall, vilket som helst, lastas av och inte heller till dess att det finns en möjlighet för avlastning.

34 Se, bland annat, dom av den 18 mars 2014, Z. ( C‑363/12, EU:C:2014:159, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

35 Det släckningsvatten som transporterades till Danmark pumpades ut från, och lastades följaktligen av, fartyget.

36 Jag understryker att kommissionen i punkt 44 i sitt yttrande själv har medgett att detta avfall inte med säkerhet kan anses ha lastats av, i den vanliga betydelsen av detta uttryck, innan den andra resan inleddes.

37 Som Conti med rätta anförde vid förhandlingen valde unionslagstiftaren uttrycket lasta av och inte nästa hamn, vilket gör stor skillnad vid tillämpningen av undantaget.

38 Enligt min mening går det här att dra en parallell till att den nationella domstolens skyldighet att beakta unionsrättens innehåll vid tolkningen och tillämpningen av relevanta bestämmelser i nationell rätt är begränsad av allmänna rättsprinciper och … inte [kan] tjäna som grund för att nationell rätt tolkas contra legem (se, bland annat, dom av den 13 juli 2016, Pöpperl ( C‑187/15, EU:C:2016:550, punkt 44)).

39 Naômé, C., Le renvoi préjudiciel en droit européen – Guide pratique, andra upplagan, Larcier, Bryssel, 2010, s. 272.

40 Såsom var fallet i det mål som gav upphov till domen av den 6 oktober 2015, Schrems ( C‑362/14, EU:C:2015:650), där kommissionen, i egenskap av unionsrättsaktens upphovsman, deltog i förfarandet. I detta sammanhang erinrar jag om domstolens skyldighet att säkerställa att medlemsstaternas regeringar och berörda parter ges möjlighet att avge yttranden i enlighet med artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol, med beaktande av att berörda parter enligt denna bestämmelse endast delges besluten att begära förhandsavgörande (se dom av den 14 april 2011, Vlaamse Dierenartsenvereniging och Janssens, C‑42/10, C‑45/10 och C‑57/10, EU:C:2011:253, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

41 Denna fråga togs kortfattat upp vid förhandlingen, men utan att parterna utbytte några argument.

42 Enligt rättspraxis krävs för en bedömning ex officio av giltigheten av en unionsbestämmelse att en sådan bedömning är användbar för den hänskjutande domstolen. Caroline Naômé noterar således att domstolen gör en sådan bedömning när frågan formellt sett rör tolkningen av en bestämmelse i unionsrätten, men där det visar sig att den hänskjutande domstolens fråga i själva verket rör giltigheten av denna bestämmelse (se Naômé, C., op. cit., s. 272).

43 Se villkoren för när bestämmelserna i ett internationellt avtal, i vilken unionen är part, kan åberopas till stöd för en talan om ogiltigförklaring av en unionsrättslig sekundärrättsakt, eller en invändning om rättsstridighet som riktas mot en sådan rättsakt, vilka återges i domen av den 13 januari 2015, rådet m.fl./Vereniging Milieudefensie och Stichting Stop Luchtverontreiniging Utrecht ( C‑401/12 P–C‑403/12 P, EU:C:2015:4, punkt 54 och där angiven rättspraxis).