Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 22 januari 2019

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66, och rättelser i EUT L 207, 2009, s. 14, EUT L 199, 2010, s. 40, och EUT L 234, 2011, s. 46).

3 Undertecknad den 30 oktober 2007 (EUT L 147, 2009, s. 5), vars ingående godkändes på gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2009/430/EG av den 27 november 2008 (EUT L 147, 2009, s. 1) (nedan kallad Lugano II-konventionen).

4 Dom av den 5 december 2013 ( C‑508/12, EU:C:2013:790).

5 Dom av den 16 januari 2014 ( C‑45/13, EU:C:2014:7).

6 EUT C 319, 2009, s. 1; nedan kallad Pocarrapporten.

7 Se punkt 81 i Pocarrapporten.

8 Dom av den 5 december 2013 ( C‑508/12, EU:C:2013:790, punkt 25).

9 Dom av den 5 december 2013 ( C‑508/12, EU:C:2013:790, punkt 25).

10 Rådets förordning av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

11 Europaparlamentets och rådets förordning av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

12 Dom av den 5 december 2013 ( C‑508/12, EU:C:2013:790, punkt 25).

13 Se, för ett liknande resonemang, yttrande 1/03 (Ny Luganokonvention) av den 7 februari 2006 ( EU:C:2006:81, punkt 152).

14 Se protokoll nr 2 om en enhetlig tillämpning av denna konvention och om den ständiga kommittén (EUT L 339, 2007, s. 27). Se även dom av den 20 december 2017, Schlömp, C‑467/16, EU:C:2017:993, punkt 47).

15 Se mitt förslag till avgörande i målet Schlömp ( C‑467/16, EU:C:2017:768, punkt 23).

16 Se dom av den 28 januari 2015, Kolassa ( C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 22), och mitt förslag till avgörande i det målet (C‑375/13, EU:C:2014:2135, punkt 33).

17 Dom av den 5 december 2013 ( C‑508/12, EU:C:2013:790).

18 Europaparlamentets och rådets förordning av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar (EUT L 143, 2004, s. 15).

19 Dom av den 5 december 2013, Vapenik ( C‑508/12, EU:C:2013:790, punkt 25). Såvitt avser den kompletterande karaktären hos förordning nr 805/2004, se även skäl 20 i den förordningen, enligt vilket en borgenär själv bör kunna välja mellan att ansöka om ett intyg om en europeisk exekutionstitel för en obestridd fordran eller att använda sig av systemet med erkännande och verkställighet enligt förordning nr 44/2001 eller någon annan unionsrättsakt.

20 Dom av den 5 december 2013, Vapenik ( C‑508/12, EU:C:2013:790, punkterna 26 och 29).

21 Rådets direktiv av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29).

22 Europaparlamentets och rådets förordning av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6).

23 Dom av den 5 december 2013 ( C‑508/12, EU:C:2013:790).

24 Härvidlag noterar jag att domstolen följde ett liknande resonemang i domen av den 26 maj 1982, Ivenel ( 133/81, EU:C:1982:199, punkt 15), och i domen av den 8 mars 1988, Arcado ( 9/87, EU:C:1988:127, punkt 15). I dessa båda domar hänvisade domstolen till bestämmelser i konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, undertecknad i Rom den 19 juni 1980 (EGT C 282, 1980, s. 1)., i samband med att den tolkade en av bestämmelserna i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32). För en annan illustration av detta resonemang, se dom av den 14 november 2002, Baten ( C‑271/00, EU:C:2002:656, punkt 43), där domstolen tolkade bestämmelserna i den sistnämnda konventionen mot bakgrund av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 1971, s. 2), där det fastställdes regler för samordning av nationell lagstiftning rörande social trygghet.

25 Såvitt avser den roll som direktiv 93/13 spelar i unionens rättsordning, se mitt nyligen föredragna förslag till avgörande i målen Abanca Corporación Bancaria och Bankia ( C‑70/17 och C‑179/17, EU:C:2018:724, punkterna 52–55).

26 Se, i linje med detta, dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl. ( C‑47/14, EU:C:2015:574, punkterna 41 och 42), där domstolen tolkade begreppet arbetstagare i den mening som avses i artikel 18 i förordning nr 44/2001 mot bakgrund av de tolkningar som har gjorts av begreppet arbetstagare inom ramen för dels artikel 45 FEUF, dels ett flertal unionslagstiftningsakter, och på det sättet kom fram till en allmängiltig definition, eller åtminstone en definition med allmän räckvidd, av det unionsrättsliga begreppet arbetstagare.

27 Dom av den 5 december 2013 ( C‑508/12, EU:C:2013:790).

28 Dom av den 5 december 2013 ( C‑508/12, EU:C:2013:790, punkterna 26–31).

29 Denna tolkning får stöd av domen av den 25 januari 2018, Schrems ( C‑498/16, EU:C:2018:37, punkt 28), där domstolen bekräftade slutsatsen från domen Vapenik att det är nödvändigt att även beakta begreppet konsument i andra unionsrättsliga föreskrifter. Bortsett från en förhållandevis allmänt hållen hänvisning till artikel 169.1 FEUF innehåller emellertid inte domen Schrems några hänvisningar till andra unionsrättsliga bestämmelser. Närmare bestämt angav domstolen, efter att ha nämnt artikel 169.1 FEUF, att en tolkning av begreppet konsument som uteslöt vissa verksamheter skulle förhindra ett effektivt försvar av de rättigheter som konsumenterna har gentemot avtalsmotparter som är näringsidkare och att en sådan tolkning skulle strida mot det syfte som anges i den omnämnda fördragsartikeln, nämligen att främja konsumenternas rätt att organisera sig för att tillvarata sina intressen. Man skulle till och med kunna hävda att trots hänvisningen i domen Schrems (punkt 28) till domen Vapenik, var det i själva verket inte fråga om någon samordnad tolkning av begreppet konsument utan om en systemisk tolkning avsedd att slå vakt om den ändamålsenliga verkan av unionsrätten och dess mål i fråga om konsumentskydd.

30 Dom av den 5 december 2013 ( C‑508/12, EU:C:2013:790).

31 Enligt skäl 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40) bör den förordningens materiella tillämpningsområde och bestämmelser överensstämma med förordning nr 44/2001 och med de instrument som rör tillämplig lag på avtalsförpliktelser.

32 Dom av den 16 januari 2014 ( C‑45/13, EU:C:2014:7, punkt 20).

33 Dom av den 5 december 2013 ( C‑508/12, EU:C:2013:790).

34 Rådets direktiv av den 22 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter (EGT L 42, 1987, s. 48).

35 De berörda rättegångsdeltagarna tolkar punkt 81 i Pocarrapporten olika. Pillar Securitisation anser att artikel 15 i Lugano II-konventionen ska tolkas mot bakgrund av direktiv 2008/48. Den schweiziska regeringen tolkar punkt 81 i Pocarrapporten så, att samtliga avtal som träffas av direktiv 2008/48 även omfattas av det konsumentavtalsbegrepp som avses i Lugano II-konventionen. Emellertid är det enligt nämnda regering inte möjligt att utifrån detta dra slutsatsen att även det omvända gäller, det vill säga att ett avtal automatiskt faller utanför tillämpningsområdet för konsumentskyddsbestämmelserna i Lugano II-konventionen enbart av det skälet att de inte träffas av det ovannämnda direktivet eller av de instrument som har kommit i det direktivets ställe, nämligen direktiv 2008/48. Kommissionen har för sin del snarast argumenterat för den tolkning av punkt 81 i Pocarrapporten som jag redovisar i punkterna 55 och 56 i detta förslag till avgörande.

36 Konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Lugano den 16 september 1988 (EGT L 319, 1988, s. 9) (nedan kallad Luganokonventionen).

37 Se punkterna 58–60 i detta förslag till avgörande.

38 Se punkt 57 i detta förslag till avgörande.

39 Se punkterna 49–51 i detta förslag till avgörande.