Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 22 november 2018

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets direktiv 2010/24/EU av den 16 mars 2010 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder (EUT L 84, 2010, s. 1).

3 Vad jag förstår var denna betalning frivillig såtillvida att Metirato gjorde betalningen på den finländska utmätningsmyndighetens begäran, utan att det var nödvändigt att vidta ytterligare verkställighetsåtgärder avseende bolaget (eller dess tillgångar). Eftersom betalningen gjordes på den finländska utmätningsmyndighetens begäran är det emellertid också min förståelse att den gjordes inom ramen för det verkställighetsförfarande som hade inletts av denna myndighet.

4 Rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (EGT L 160, 2000, s. 1) (Insolvensförordningen).

5 Begreppet verkställighetsåtgärd definieras inte i direktivet. Begreppet har endast varit föremål för domstolens tolkning vid ett tillfälle, nämligen i dom av den 14 januari 2010, Kyrian ( C‑233/08, EU:C:2010:11), som dock rörde den rättsliga föregångaren till 14.2 i direktiv 2010/24, nämligen artikel 12.3 i rådets direktiv 76/308/EEG av den 15 mars 1976 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser vissa avgifter, tullar, skatter och andra åtgärder (EGT L 73, 1976, s. 18), i ändrad lydelse enligt rådets direktiv 2001/44/EG av den 15 juni 2001 (EGT L 175, 2001, s. 17). I punkt 47 i denna dom angav domstolen att delgivningar (som inte uttryckligen angavs i artikel 12.3 i direktiv 76/308) utgjorde verkställighetsåtgärder.

6 Se, angående direktiv 76/308, dom av den 14 januari 2010, Kyrian ( C‑233/08, EU:C:2010:11, punkterna 40, 49 och 50).

7 Se, angående direktiv 76/308, dom av den 14 januari 2010, Kyrian ( C‑233/08, EU:C:2010:11 punkt 34), och dom av den 18 oktober 2012, X ( C‑498/10, EU:C:2012:635, punkt 44).

8 Se även, analogt, förslag till avgörande av generaladvokaten Cruz Villalón i målet Weltimmo ( C‑230/14, EU:C:2015:426, punkt 50), och domstolens uttalande att det följer … av de krav som är en följd av den aktuella medlemsstatens territoriella suveränitet, legalitetsprincipen och rättsstatsbegreppet att rätten att vidta sanktioner i princip inte får utövas utanför de rättsliga gränser inom vilka en myndighet får agera enligt den nationella rätten i myndighetens egen stat i domen av den 1 oktober 2015, Weltimmo ( C‑230/14, EU:C:2015:639, punkt 56). Min kursivering.

9 Se, exempelvis, artiklarna 5.2 c eller 7.2 i direktivet.

10 Se artikel 9 i direktivet samt artiklarna 11 och 12.1 i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1189/2011 av den 18 november 2011 om närmare föreskrifter för genomförandet av vissa bestämmelser i direktiv 2010/24/EU (EUT L 302, 2011, s. 16).

11 Se, dom av den 14 januari 2010, Kyrian ( C‑233/08, EU:C:2010:11, punkt 40).

12 Se, dom av den 26 april 2018, Donnellan ( C‑34/17, EU:C:2018:282, punkterna 43 och 44). Som jag anmärkte i mitt förslag till avgörande i målet Astellas Pharma ( C‑557/16, EU:C:2017:957, punkt 97) (som rörde en annan lagstiftning, med där samma logik var tillämplig), är det inte utan anledning som reglerna gällande domsrätt tenderar att primärt utformas utifrån vem som formellt står bakom en viss rättsakt, det vill säga vem som utfärdade den rättsakt som har ifrågasatts.

13 Såsom antyds ovan i punkt 37 i detta förslag till avgörande.

14 Se, med avseende på Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel (EGT L 311, 2001, s. 67), dom av den 14 mars 2018, Astellas Pharma ( C‑557/16, EU:C:2018:181, punkt 40).

15 Se, dom av den 19 juli 2012, Mahamdia ( C‑154/11, EU:C:2012:491, punkt 54).

16 Dom av den 19 juli 2012, Mahamdia ( C‑154/11, EU:C:2012:491, punkt 55).

17 I detta avseende föreskrivs i artikel 14.4 tredje stycket i direktivet att om en talan där fordran har bestritts väcks hos det behöriga organet i den sökande medlemsstaten enligt artikel 14.1 och avgörs till gäldenärens fördel ska den sökande myndigheten ansvara för återbetalningen av hela det indrivna beloppet. På motsvarande sätt anges i artikel 23.1 i genomförandeförordning nr 1189/2011 att om den anmodade myndighetens indrivningsåtgärder bestrids av ett skäl som inte omfattas av den sökande medlemsstatens ansvar, om den anmodade myndigheten redan har överfört de indrivna beloppen till den sökande myndigheten och saken avgörs till gäldenärens fördel, ska den sistnämnda myndigheten återbetala de indrivna beloppen.

18 Dom av den 26 april 2018, Donnellan ( C‑34/17, EU:C:2018:282, punkt 41).

19 I domen av den 26 april 2018, Donnellan ( C‑34/17, EU:C:2018:282, punkt 61), fann domstolen att det endast är i exceptionella situationer (som den som var aktuell i det målet, där en myndighet i en medlemsstat hade begärt att en myndighet i en annan medlemsstat skulle driva in en fordran avseende en sanktionsavgift som den berörda personen inte haft kännedom om) som den anmodade myndigheten med fog kan vägra att lämna bistånd i anledning av en begäran enligt detta direktiv.

20 Vilket framgår klart av artikel 23.1 i genomförandeförordning nr 1189/2011 (se fotnot 17 ovan).

21 I detta avseende ska anmärkas att artikel 18.1 i genomförandeförordning nr 1189/2011 föreskriver att [o]m den anmodade medlemsstatens valuta skiljer sig från den sökande medlemsstatens, ska den sökande myndigheten [i det enhetliga dokument som medger verkställighet som ska vara bilagt till varje begäran om indrivning] ange beloppet för den fordran som ska drivas in i båda valutorna. Därför beräknas det belopp som indrivningen i den anmodade medlemsstaten gäller i den statens valuta när begäran framställs av den sökande medlemsstaten.

22 Som en förlängning (eller förstärkning) av följ pengarna (ovan punkt 37), som i princip inte bara antyder att de finländska myndigheterna förnärvarande inte är i besittning av beloppet i fråga, utan att de faktiskt aldrig innehade beloppet över huvud taget.