Domstolens dom (första avdelningen) den 31 maj 2018

I mål C‑335/17, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen, Bulgarien) genom beslut av den 29 maj 2017, som inkom till domstolen den 6 juni 2017, i målet

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden R. Silva de Lapuerta samt domarna C.G. Fernlund (referent), J.-C. Bonichot, A. Arabadjiev och S. Rodin, generaladvokat: M. Szpunar, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Tjeckiens regering, genom M. Smolek, J. Vláčil och A. Kasalická, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom Y.G. Marinova och M. Wilderspin, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 12 april 2018 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Bulgarisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Neli Valcheva, som är bosatt i Bulgarien, och hennes före detta svärson, Georgios Babanarakis, som är bosatt i Grekland. Målet rör Neli Valchevas rätt till umgänge med sin dotterson.

3 I skälen 2, 5 och 12 i förordning nr 2201/2003 anges följande:

4 I artikel 1 i förordningen, vilken har rubriken Tillämpningsområde, föreskrivs följande:

5 Artikel 2 i förordningen har rubriken Definitioner. I artikel 2 led 1 och led 7–10 föreskrivs följande:

6 Artikel 8 i denna förordning har rubriken Allmän behörighet. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:

7 I artikel 128 i Semeen kodeks (familjelagen), i den version som offentliggjorts i Darzhaven vestnik nr 74 av den 20 september 2016 (nedan kallad familjelagen), föreskrivs följande vad rör Rätt till umgänge med familjemedlemmar:

8 I artikel 59 i familjelagen föreskrivs följande:

9 I artikel 4 i Zakon za litsata i semeystvoto (lagen om personer och familjen), i den version som offentliggjorts i Darzhaven vestnik nr 120 av den 29 december 2002, föreskrivs följande:

10 Neli Valcheva är mor till Mariana Koleva och mormor till Christos Babanarakis, som föddes den 8 april 2002 inom Mariana Kolevas äktenskap med Georgios Babanarakis. Nämnda äktenskap upplöstes av en grekisk domstol som beslutade att Christos Babanarakis far skulle ha vårdnaden om honom. Samma domstol fastställde de närmare villkoren för moderns utövande av rätten till umgänge med barnet, såsom kontakt via internet och per telefon samt personliga möten i Grekland under några timmar en gång i månaden.

11 Neli Valcheva, som gjorde gällande att det var omöjligt för henne att upprätthålla en god kontakt med sin dotterson och att hon utan framgång hade sökt stöd från de grekiska myndigheterna, väckte talan vid en bulgarisk domstol i första instans, med stöd av artikel 128 i familjelagen och yrkade att den domstolen skulle fastställa närmare villkor för hennes utövande av rätten till umgänge med sin underårige dotterson. Närmare bestämt yrkade hon att hon regelbundet skulle få träffa honom ett veckoslut per månad och att hon två gånger om året skulle få ha honom boende hos sig i en eller två veckor under hans skollov.

12 Nämnda domstol förklarade att den saknade behörighet att pröva Neli Valchevas begäran. Neli Valcheva överklagade detta avgörande till appellationsdomstolen som fastställde domen i första instans med stöd av förordning nr 2201/2003. Appellationsdomstolen slog fast att nämnda förordning är tillämplig på mål som rör umgänge mellan ett barn och en utvidgad familjekrets som innefattar barnets mor- och farföräldrar och att behörigheten i kraft av artikel 8 i den förordningen tillkommer domstolarna i den medlemsstat där barnet har hemvist vid den tidpunkt då talan väcktes, det vill säga de grekiska domstolarna.

13 Neli Valcheva överklagade denna dom till den hänskjutande domstolen, vilken angav att den är benägen att ansluta sig till appellationsdomstolens ståndpunkt men ändå – för att kunna slå fast vilken domstol som är behörig – anser sig behöva få klarhet i huruvida förordning nr 2201/2003 är tillämplig på mor- och farföräldrars umgängesrätt.

14 Mot denna bakgrund beslutade Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen, Bulgarien) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

15 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida mor- och farföräldrars umgängesrätt gentemot ett barn omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 2201/2003, detta i syfte att utröna huruvida fastställandet av vilken domstol som är behörig att pröva en ansökan om umgängesrätt, såsom den som getts in av Neli Valcheva, ska göras på grundval av denna förordning eller på grundval av bestämmelser i internationell privaträtt.

16 I det första fallet skulle de behöriga domstolarna, som allmän regel, och med beaktande av artikel 8 i förordning nr 2201/2003, vara domstolarna i den medlemsstat där barnet har hemvist vid den tidpunkt då talan väcks. Med beaktande av uppgifterna i beslutet om hänskjutande är de grekiska domstolarna behöriga i det aktuella fallet.

17 I det andra fallet ska de nationella domstolarna, i förevarande fall de bulgariska domstolarna, utreda sin behörighet enligt den internationella privaträttens regler.

18 I förordning nr 2201/2003 anges inte närmare huruvida begreppet umgänge, vilket definieras i artikel 2 led 10, även omfattar mor- och farföräldrars umgängesrätt.

19 Detta begrepp ska tolkas självständigt, med beaktande av lydelsen, systematiken i och syftet med förordning nr 2201/2003. Hänsyn ska även tas till förarbetena till denna förordning samt andra unionsrättsakter och internationella rättsakter.

20 Vad gäller lydelsen i artikel 2 led 10 i förordning nr 2201/2003 konstaterar domstolen att umgänge ges en vid definition, vilken bland annat omfattar rätten att för en begränsad tid ta barnet till en annan plats än den där barnet har sin hemvist.

21 Denna definition medför inte några begränsningar vad avser vilka personer som kan omfattas av denna umgängesrätt.

22 För att avgöra om mor- och farföräldrar ingår i den personkrets som omfattas av denna definition ska hänsyn tas till tillämpningsområdet för förordning nr 2201/2003, såsom detta preciseras i artikel 1.1 b i samma förordning, enligt vilken förordningen är tillämplig på tillerkännande, utövande, delegering, upphörande eller begränsande av föräldraansvar.

23 Begreppet umgänge förekommer dessutom särskilt i artikel 1.2 a och artikel 2 led 7 i förordning nr 2201/2003.

24 I artikel 1.2 a i denna förordning preciseras att mål om föräldraansvar bland annat omfattar vårdnad och umgänge.

25 Enligt artikel 2 led 7 i förordningen ska med föräldraansvar förstås alla rättigheter och skyldigheter som en fysisk eller juridisk person har tillerkänts genom en dom, på grund av lag eller genom en överenskommelse med rättslig verkan, med avseende på ett barn eller dess egendom. Föräldraansvar omfattar bland annat vårdnad och umgänge.

26 Mot bakgrund av dessa bestämmelser ska det påpekas att förordning nr 2201/2003 inte uttryckligen utesluter att mor- och farföräldrars umgängesrätt gentemot sina barnbarn faller inom tillämpningsområdet för denna förordning.

27 Det är också viktigt att beakta det syfte som eftersträvas med förordning nr 2201/2003.

28 Såsom framgår av ingressen till denna förordning syftar förordningen till att skapa ett rättsligt område baserat på principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden genom att fastställa regler om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i mål om föräldraansvar.

29 Enligt skäl 5 i denna förordning omfattar denna förordning alla avgöranden om föräldraansvar.

30 Avgöranden som rör umgängesrätt ingår bland dessa och umgängesrätt ska enligt skäl 2 i samma förordning anses som en prioriterad fråga.

31 Det framgår av kommissionens arbetsdokument om ömsesidigt erkännande av avgöranden om föräldraansvar (KOM(2001) 166 slutlig) av den 27 mars 2001 att unionslagstiftaren har ställt sig frågan vilka personer som får utöva föräldraansvar eller beviljas umgängesrätt. Unionslagstiftaren övervägde flera alternativ, i synnerhet att begränsa de berörda personerna till att endast avse en av barnets föräldrar eller att tvärtom inte alls begränsa föräldraansvaret eller umgängesrätten till att endast omfatta en bestämd personkrets. I detta arbetsdokument nämns, med hänvisning till Europarådets förslag till konvention om kontakt beträffande barn, bland annat mor- och farföräldrar. I detta förslag erkänns barnens rätt att ha kontakt inte endast med sina föräldrar utan även med andra personer som barnet har familjeband till, såsom deras mor- och farföräldrar. Unionslagstiftaren valde slutligen alternativet att föreskriva att ingen bestämmelse bör begränsa antalet personer som kan utöva föräldraansvar eller beviljas umgängesrätt.

32 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 65 i sitt förslag till avgörande, framgår det av förarbetena till förordning 2201/2003 att unionslagstiftarens avsikt var att utöka tillämpningsområdet för rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn (EGT L 160, 2000, s. 19), vilket var begränsat till tvister som rör föräldrar. Unionslagstiftarens avsikt var att låta förordningen omfatta samtliga avgöranden som rör föräldraansvar, och således umgänge, oberoende av vem som kan utöva föräldraansvar eller umgängesrätt och utan att utesluta mor- och farföräldrar.

33 Denna analys leder till slutsatsen att begreppet umgänge, som avses i artikel 1.2 a och artikel 2 led 7 och led 10 i förordning nr 2201/2003, ska förstås så, att det inte endast omfattar föräldrars umgänge med sina barn, utan även omfattar andra personer till vilka barn bör ges möjlighet att upprätthålla ett personligt förhållande, särskilt med mor- och farföräldrar, oavsett om det rör sig om personer med föräldraansvar eller inte.

34 Härav följer att en begäran från far- och morföräldrar om att beviljas umgänge med sina barnbarn omfattas av artikel 1.1 b i förordning nr 2201/2003 och följaktligen av förordningens tillämpningsområde.

35 Det bör också påpekas att om reglerna i förordning nr 2201/2003 om umgängesrätt inte skulle omfatta samtliga dessa personer, så skulle detta innebära att frågor som rör denna rättighet inte bara kan prövas vid den domstol som anvisas i enlighet med nämnda förordning, utan även vid andra domstolar som anser sig behöriga på grundval av internationell privaträtt. I en sådan situation uppstår en risk för motstridiga avgöranden, eller till och med oförenliga avgöranden, eftersom den umgängesrätt som beviljas en nära släkting till barnet kan inverka negativt på den rättighet som beviljats en person som har föräldraansvar.

36 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 56 i sitt förslag till avgörande kan en umgängesrätt som tillerkänts en annan person än föräldrarna inkräkta på föräldrarnas rättigheter och skyldigheter, det vill säga, i förevarande fall, faderns vårdnad och moderns umgängesrätt. För att undvika motstridiga avgöranden och för att slå vakt om barnets bästa är det således lämpligt att en och samma domstol, det vill säga, i princip, den där barnet har sin hemvist, avgör samtliga mål rörande umgängesrätt.

37 Mot bakgrund av det ovan anförda ska frågan besvaras enligt följande. Begreppet umgänge, som avses i artikel 1.2 a och artikel 2 led 7 och led 10 i förordning nr 2201/2003, ska tolkas så, att det omfattar mor‑ och farföräldrars rätt till umgänge med sina barnbarn.

38 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: bulgariska.