Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 12 april 2018

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets förordning av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1).

3 Den hänskjutande domstolen har påtalat att det i bulgarisk rätt görs åtskillnad mellan underåriga som är yngre än fjorton år (maloletni) och underåriga mellan fjorton och arton år (nepalnoletni, bokstavligen omyndiga), varvid de sistnämnda har en viss begränsad rättshandlingsförmåga. Förordning nr 2201/2003 är emellertid tillämplig utan åtskillnad på samtliga barn, och det anges inte någon åldersgräns. Enligt doktrinen innebär detta, i kombination med avsaknaden av en självständig unionsrättslig definition av barnbegreppet, att nationell rätt får avgöra hur länge en person är att anses som barn; se Corneloup, S., Les règles de compétence relatives à la responsabilité parentale, Le nouveau droit communautaire du divorce et de la responsabilité parentale, Actes du colloque organisé les 7 et 8 avril 2005 par le Centre de droit de la famille de l’Université Lyon III, Dalloz, 2005, s. 69–84.

4 Rådets akt av den 28 maj 1998 om utarbetande, på grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen, av konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål (EGT C 221, 1998, s. 1) (nedan kallad Brysselkonventionen). Förklarande rapport om konventionen, som utarbetats på grundval av artikel K 3 i fördraget om Europeiska unionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål, utarbetad av Alegría Borrás, professor i internationell privaträtt vid universitetet i Barcelona (EGT C 221, 1998, s. 27) (nedan kallad Borrásrapporten).

5 Se, bland annat, von Hoffman, B. (red.), European Private International Law, Nijmegen, 1998, s. 13–37, och Kohler, Ch., Interrogations sur les sources du droit international privé après le Traité d’Amsterdam, Revue critique de droit international privé, 1999, nr 1, s. 1.

6 Se, bland annat, Struycken, A.V.M., Les conséquences de l’intégration européenne sur le développement du droit international privé, Recueil des Cours, Vol. 232, 1992, s. 256–383, Fallon, M., Les conflits de lois et de juridictions dans un espace économique intégré. L’expérience de la Communauté européenne, Recueil des Cours, Vol. 253, 1995, s. 9–290, och Borrás, A., Le droit international privé communautaire: réalités, problèmes et perspectives d’avenir, Recueil des Cours, Vol. 317, 2005, s. 313–516.

7 Se, för ett liknande resonemang, Borrás, A., ovan anfört arbete, s. 333–369. Se även Borrásrapporten, s. 28: Den europeiska integrationen var från början … i huvudsak av ekonomisk art och de rättsliga instrument som upprättades var därför till övervägande de[l] avsedda att gagna denna typ av integration. Situationen har emellertid på senare tid förändrats i grunden och i dag är integrationen inte bara ekonomisk utan den påverkar i ökande grad och på ett allt mer genomgripande sätt livet för den europeiska medborgaren.

8 I skäl 1 i förordning nr 2201/2003 erinras det på följande sätt om detta mål för unionen: Europeiska gemenskapen har satt som mål att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer garanteras.

9 Såvitt avser barns tillgång till rättslig prövning, inbegripet rätten att upprätthålla kontakter med båda föräldrarna i gränsöverskridande mål, är direktivet om möjligheter till rättslig prövning särskilt betydelsefullt: rådets direktiv 2003/8/EG av den 27 januari 2003 om förbättring av möjligheterna till rättslig prövning i gränsöverskridande tvister genom fastställande av gemensamma minimiregler för rättshjälp i sådana tvister (EGT L 26, 2003, s. 41).

10 Se, för ett liknande resonemang, Borrás, A., ovan anfört arbete, s. 369. Se även Lagarde, P., En guise de synthèse Quelle architecture pour un code européen de droit international privé, i Fallon, M., Lagarde, P., och Poillot-Peruzzetto, S. (red.), Peter Lang, 2011, s. 365–388, s. 366: Från internationellt privaträttslig synpunkt innebär detta att den tänkta kodexen inte längre bör inskränkas till regler som garanterar att grundfördragets fyra stora friheter kan utövas på det ekonomiska området. Den bör innebära att unionsmedborgarna, i stället för att endast åtnjuta fri rörlighet i samband med att de bedriver ekonomisk verksamhet, omfattas av fullständiga garantier på säkerhetsområdet och det rättsliga området närhelst de rör sig inom unionen, oavsett skäl.

11 Brysselkonventionen trädde aldrig i kraft, eftersom den ersattes av rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn (EGT L 160, 2000, s. 19) sedan det civilrättsliga samarbetet hade gemenskapifierats genom att det berörda kapitlet flyttades från den tidigare tredje pelaren till den första pelaren (tredje delen i avdelning IV i EG-fördraget) i och med att Amsterdamfördraget trädde i kraft den 1 maj 1999.

12 Redan när förordning nr 1347/2000 antogs, betraktades dess tillämpningsområde som ytterst begränsat. På tal om den förordningens goda och dåliga sidor, se Borrás, A., Le règlement no 1347/2000 sur la compétence, la reconnaissance et l’exécution des décisions en matière matrimoniale et en matière de responsabilité parentale des enfants communs, Petites affiches, 2002, nr 248, s. 12. Förklaringen till den kaotiska och snabba övergången från en text till en annan just på området äktenskaplig söndring och föräldramyndighet är bland annat att de nationella traditionerna skiljer sig åt på ett tydligare och påtagligare sätt där än på det förmögenhetsrättsliga området; se Ancel, B., & Muir Watt, H., L’intérêt supérieur de l’enfant dans le concert des juridictions: le règlement Bruxelles II bis, Revue critique de droit international privé, 2005, nr 94 (4), s. 569–586.

13 Med andra ord var förordning nr 1347/2000 inte tillämplig på barn födda utanför det krisdrabbade äktenskapet och inte heller på skyddet av ett pars barn när det inte förelåg någon äktenskaplig kris. Borrás, A., s. 12. Såvitt avser förordning nr 1347/2000, se, särskilt, Gaudemet-Tallon, H., Le règlement no 1347/2000 …, Journal de droit international, 2001, s. 381.

14 För en översikt över unionens regelverk rörande barnets rättigheter, se Europeiska kommissionen, GD Rättsliga frågor, EU acquis and policy documents on the rights of the child, december 2015, s. 1–83. Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Chavez-Vilchez m.fl. ( C‑133/15, EU:C:2016:659, punkt 42).

15 Denna konvention ingicks i New York den 20 november 1989. I artikel 3.1 i konventionen föreskrivs att [v]id alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska barnets bästa komma i främsta rummet.

16 Se dom av den 27 juni 2006, parlamentet/rådet ( C‑540/03, EU:C:2006:429, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

17 Skyddet av barnets rättigheter är också en viktig beståndsdel i unionens utrikespolitik; se artikel 3.5 FEU.

18 I artikel 24 i stadgan anges tre grundläggande principer såvitt avser barnets rättigheter: barn har rätt att fritt uttrycka sina åsikter i förhållande till sin ålder och mognad (artikel 24.1), deras bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör dem (artikel 24.2) och de har – utom då detta strider mot deras bästa – rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda sina föräldrar (artikel 24.3).

19 Se skäl 12 och artikel 8 i förordning nr 2201/2003.

20 Se skäl 13 och artikel 15 i förordning nr 2201/2003. Påpekas ska också att det i nämnda förordning fästs särskilt avseende vid att barnet ska få komma till tals; se skäl 19, artikel 41.2 c och artikel 42.2 a i förordning nr 2201/2003.

21 Såvitt avser förordning nr 2201/2003, se, bland annat, dom av den 11 juli 2008, Rinau ( C‑195/08 PPU, EU:C:2008:406, punkterna 48 och 51), och dom av den 2 april 2009, A ( C‑523/07, EU:C:2009:225, punkterna 61 och 64). Se även ställningstagande av generaladvokaten Sharpston i målet Rinau ( C‑195/08 PPU, EU:C:2008:377, punkt 20). Se även dom av den 13 september 2016, Rendón Marín ( C‑165/14, EU:C:2016:675, punkterna 66, 81 och 85), och förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målen Rendón Marín och CS ( C‑165/14 och C‑304/14, EU:C:2016:75, punkt 174).

22 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).

23 I punkt 5.3 i begäran om förhandsavgörande anger den hänskjutande domstolen att [ä]ven om [denna slutsats] inte uttryckligen går att utläsa av lydelsen i förordningen, … kan de[n] utläsas av förordningens allmänna struktur, innehåll och syfte.

24 Se punkt 30 i detta förslag till avgörande.

25 Såvitt avser begreppet föräldraansvar i 1998 års Brysselkonvention angavs det i Borrásrapporten att detta begrepp måste preciseras enligt lagen i den medlemsstat där frågan [om föräldraansvar] uppkommer. I Brysselkonventionen fastställdes föräldrarnas rättigheter och skyldigheter således i enlighet med nationell rätt.

26 I motsats till vad som var fallet för Brysselkonventionen, behövdes det för tillämpningen av förordning nr 2201/2003 en självständig tolkning av begreppet föräldraansvar, något som slutligen bekräftades genom den definition av detta begrepp som anges i artikel 2 led 7 i nämnda förordning. Se, för ett liknande resonemang, Pintens, W., i Magnus, U., & Mankowski, P. (red.), Brussels IIbis Regulation, European Commentaries on Private International Law, Sellier European Law Publishers, 2016, artikel 1 punkt 59 och artikel 2 punkt 19.

27 Vem som i ett enskilt fall ska ha föräldraansvar är en helt annan fråga, som inte tas upp i förordning nr 2201/2003. Där hänvisas det i stället till medlemsstaterna såvitt avser vem som ska ha bland annat vårdnad och umgängesrätt. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2010, McB. ( C‑400/10 PPU, EU:C:2010:582, punkterna 40–43).

28 Vårdnad definieras i artikel 2 led 9 i förordning nr 2201/2003 som de rättigheter och skyldigheter som hänför sig till omvårdnaden om barnets person, särskilt rätten att bestämma var barnet skall bo. Se, såvitt avser detta begrepp, se dom av den 5 oktober 2010, McB. ( C‑400/10 PPU, EU:C:2010:582), punkterna 40–43.

29 Se Francq, S., La responsabilité parentale en droit international privé. Entrée en vigueur du règlement Bruxelles II bis et du code de droit international privé, Revue trimestrielle de droit familial, 2005, nr 3, s. 691–711. Se även Pintens, W., loc. cit., artikel 2, punkt 23. Dessa båda författare anser för övrigt att en mor- eller farförälder som har rätt till umgänge med sitt barnbarn också har föräldraansvar i den mening som avses i förordning nr 2201/2003. Det ska emellertid noteras att föräldraansvaret i vissa nationella rättsordningar uteslutande tillkommer föräldrarna medan andra personer endast har begränsade befogenheter även om de har tillerkänts umgängesrätt.

30 Denna definition i förordning nr 2201/2003 innefattar endast en tidsmässig begränsning (en begränsad tid); av nämnda definition framgår inte någon begränsning i fråga om den berörda personkretsen.

31 Av denna definition framgår att även andra än föräldrarna kan ha föräldraansvar. Begreppet omfattar inte endast personer som har erhållit föräldraansvar i egenskap av biologisk förälder eller adoptivförälder, särskilt förordnad vårdnadshavare, förmyndare eller liknande, utan även personer som har erhållit föräldraansvar i egenskap av partner till en förälder med föräldraansvar. Se Pintens, W., 2016,ovan anfört arbete, artikel 2, punkt 22.

32 Se Pintens, W., ovan anfört arbete, s. 88: Since the Brussels IIbis Regulation has a broader scope – third persons can be holders of parental responsibility – there is no reason to exclude rights of access from the scope of the Regulation when the holder is a third person.

33 Se punkt 43 i detta förslag till avgörande.

34 Exempelvis partnern till en förälder med föräldraansvar. Ett barn kan nämligen ha etablerat en mycket nära, stark och stabil personlig relation till sin mors eller fars partner. Se punkt 45 och fotnot 31 i detta förslag till avgörande.

35 Se även skäl 23 i förordning nr 2201/2003, punkt 34 i slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 (vilka finns på följande internetadress: http://www.europarl.europa.eu/summits/tam_sv.htm) och kommissionens arbetsdokument Ömsesidigt erkännande av avgöranden om föräldraansvar, KOM(2001) 166 slutlig, s. 3.

36 Om förordning nr 2201/2003 omfattar samtliga avgöranden om föräldraansvar, måste den också omfatta samtliga avgöranden som rör umgänge, inte endast med föräldrarna utan även med tredje part, såsom bland annat mor- och farföräldrar. Se, för ett liknande resonemang, Pintens, W., ovan anfört arbete, artikel 1, punkt 70.

37 Se skäl 12 i förordning nr 2201/2003.

38 Se punkterna 73 och 74 i detta förslag till avgörande.

39 I all synnerhet som det inte har skett någon harmonisering av de lagvalsregler som används för att avgöra vilket lands lag som ska tillämpas i föräldraansvarsfrågor. Om domstolar i olika medlemsstater meddelade avgöranden om flera personers (föräldrarnas och mor- och farföräldrarnas) föräldraansvar, skulle de tillämpa respektive medlemsstats lagvalsregler, och skillnaderna mellan dessa regler kan vara högst betydande. Därmed skulle avgöranden om olika personers föräldraansvar meddelas av olika domstolar och med stöd av materiellt olika lagar, trots att samtliga avgöranden i materiellt hänseende skulle avse ett och samma barn. En vid tolkning av de begrepp som bestämmer tillämpningsområdet för förordning nr 2201/2003 gör det möjligt att i stället få till stånd ett visst mått av harmonisering av avgörandena, åtminstone såvitt avser tillämplig lag, och att undvika de komplikationer som avsaknaden av harmoniserade lagvalsregler kan medföra.

40 EGT C 234, 2000, s. 7. Se även skäl 4 i förordning nr 2201/2003. Initiativet rörde uteslutande endera förälderns utövande av umgängesrätt.

41 Se punkt 29 i detta förslag till avgörande och KOM(2001) 166 slutlig, s. 1 och 2.

42 KOM(2001) 166 slutlig, s.1.

43 Ibidem, s. 20.

44 Ibidem, s. 5 och 20. Se även rådet (rättsliga och inrikes frågor samt civilskydd), 30 november och 1 december 2000, s. 4 och 5, Utkast till åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar på privaträttens område (EGT C 12, 2001, s. 1).

45 KOM(2001) 166 slutlig, s. 15, not 33. Såvitt avser denna konvention, se punkt 72 i detta förslag till avgörande.

46 I kommissionens arbetsdokument nämns även den definition av familjeband som används i utkastet till konvention. Se KOM(2001) 166 slutlig, s. 15, not 33.

47 Konvention om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn (nedan kallad 1996 års Haagkonvention); finns på följande internetadress: https://www.hcch.net/en/instruments/conventions/full-text/?cid=70.

48 Enligt artikel 8.2 i förordning nr 2201/2003 ska artikel 8.1 i förordningen tillämpas med förbehåll för artiklarna 9, 10 och 12 i denna.

49 Artikel 8 och följande artiklar. Se även punkterna 6, 9 och 34 i detta förslag till avgörande. Såvitt avser behovet av enhetlig tolkning av identiska begrepp i 1996 års Haagkonvention och förordning nr 2201/2003, se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet A ( C‑523/07, EU:C:2009:39, punkterna 24–26).

50 I artikel 3 leden a och b i konventionen föreskrivs att [d]e åtgärder som avses i artikel 1 … i synnerhet [kan] gälla … tillerkännande, utövande, upphörande eller begränsande av föräldraansvar liksom delegering av detsamma … [samt] umgänge, inbegripet rätten att för en begränsad tid ta med barnet till en annan plats än den där barnet har hemvist.

51 Enligt artikel 1.2 i konventionen omfattar begreppet föräldraansvar vårdnad eller varje liknande förhållande som avgör föräldrars, förmyndares eller andra rättsliga företrädares rättigheter, befogenheter och ansvar i förhållande till barnets person eller egendom. Se Paul Lagardes förklarande rapport om 1996 års Haagkonvention (nedan kallad Lagarderapporten), som finns på följande internetadress: https://assets.hcch.net/upload/expl34.pdf.

52 Enligt Lagarderapporten, s. 542, har föräldraansvaret getts en vid definition. Detta ansvar utövas normalt av föräldrarna, men det kan också utövas helt eller delvis av tredje part, på de villkor som anges i nationell lagstiftning, om föräldrarna har avlidit, har omyndigförklarats, har befunnits vara olämpliga, av andra skäl har fråntagits föräldraansvaret eller har övergett barnet.

53 Såvitt avser förhållandet mellan förordning nr 2201/2003 och 1996 års Haagkonvention, se artikel 61 i förordningen.

54 Transfrontier Contact Concerning Children: General Principles and Guide to Good Practice, Hague Conference on Private International Law, Family Law, 2008, s. 5 och fotnot 38. Det ska för övrigt också noteras att hänvisningar till mor- och farföräldrars umgängesrätt återfinns i exemplen 5B och 8A i Practical Handbook on the Operation of the 1996 Child Protection Convention, 2014, s. 64, 65 och 86, som finns på följande internetadress: https://www.hcch.net/en/instruments/conventions/publications1/?dtid=3&cid=70.

55 Konvention om kontakt beträffande barn (Convention on Contact concerning Children), Europarådet, European Treaty Series, nr 192, Strasbourg, 15 maj 2003. Av EU-medlemsstaterna är det endast Republiken Tjeckien, Republiken Kroatien, Republiken Malta och Rumänien som har ratificerat denna konvention. Trots detta är den väsentlig i och med att den primärt kodifierar rättspraxis där Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) har tolkat den rätt till respekt för familjelivet som stadfästs i artikel 8 i Europakonventionen, vilken är bindande för samtliga EU-medlemsstater.

56 Explanatory Report to the Convention on Contact concerning Children, Europarådet, European Treaty Series, nr 192, Strasbourg, 15 maj 2003, punkterna 9 och 34. I denna rapport nämns även Europarådskonventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn, Europarådet, European Treaty Series nr 105, Luxemburg, 20 maj 1980, där det hänvisas till den person som gör anspråk på rätt till umgänge.

57 Explanatory Report to the Convention on Contact concerning Children, ovan anfört arbete, punkterna 9 och 47. För en jämförelse av lagstiftning om föräldraansvar, se Granet, F., L’exercice de l’autorité parentale dans les législations européennes, La documentation française, 2002.

58 Explanatory Report to the Convention on Contact concerning Children, ovan anfört arbete, punkt 9.

59 I ett mål som rörde tillfälligt upphävande av farföräldrars umgängesrätt till följd av att deras son, barnets fader, hade åtalats; se Europadomstolen, 20 januari 2015, Manuello och Nevi mot Italien, CE:ECHR:2015:0120JUD000010710, § 53 och där angiven rättspraxis.

60 Europadomstolen, 13 juli 2000, Scozzari och Giunta mot Italien, CE:ECHR:2000:0713JUD003922198, § 221, och Europadomstolen, 13 juni 1979, Marckx mot Belgien, CE:ECHR:1979:0613JUD000683374, § 45.

61 Se punkt 29 i detta förslag till avgörande.

62 Se punkterna 31, 32, 49, 64, 69 och 75 i detta förslag till avgörande.