Domstolens dom (tredje avdelningen) den 7 juni 2018

I mål C‑463/17 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 25 juli 2017,

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden L. Bay Larsen samt domarna J. Malenovský (referent), M. Safjan, D. Šváby och M. Vilaras, generaladvokat: M. Wathelet, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Bakgrund till tvisten

Förfarandet vid tribunalen och det överklagade beslutet

Parternas yrkanden

Prövning av överklagandet

Parternas argument

Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1 Ori Martin SA har yrkat att domstolen ska ändra det beslut som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 1 juni 2017, Ori Martin/Europeiska unionens domstol (T-797/16, ej publicerat, nedan kallat det överklagade beslutet, EU:T:2017:396). Genom detta beslut ogillade tribunalen bolagets talan om ersättning för den skada som det åsamkats på grund av en påstådd överträdelse från Europeiska unionens domstols sida av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Ori Martin väckte, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 14 september 2010, talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut K (2010) 4387 slutlig av den 30 juni 2010, om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/38344 – Stål för spännarmering), i dess lydelse enligt kommissionens beslut K (2010) 6676 slutlig av den 30 september 2010 och enligt kommissionens beslut K (2011) 2269 slutlig av den 4 april 2011, genom vilket kommissionen bland annat påförde Siderurgica Latina Martin SpA (nedan kallat SLM) böter till ett belopp om 15,96 miljoner euro, varav Ori Martin var solidariskt ansvarig för 14 miljoner euro.

3 Klaganden yrkade inom ramen för denna talan, vilken gav upphov till mål T‑419/10, att tribunalen skulle ogiltigförklara det angripna beslutet i den mån som det däri angavs att Ori Martin var solidariskt ansvarig för SLM:s handlingar, och yrkade vidare att tribunalen skulle undanröja de böter som bolaget påförts genom nämnda beslut eller sätta ned bötesbeloppet.

4 Genom dom av den 15 juli 2015, SLM och Ori Martin/kommissionen ( T-389/10 och T-419/10, EU:T:2015:513), satte tribunalen bland annat ned det bötesbelopp som Ori Martin och SLM var solidariskt ansvariga för till 13,3 miljoner euro och ogillade talan i övrigt.

5 Genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 18 september 2015, överklagade klaganden denna dom, vilket gav upphov till mål C‑490/15 P.

6 Överklagandet ogillades genom dom av den 14 september 2016, Ori Martin och SLM/kommissionen, C‑490/15 P och C‑505/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:678).

7 Ori Martin väckte, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 15 november 2016, talan om skadestånd mot Europeiska unionens domstol, på grund av den skada som klaganden lidit som en följd av domen av den 14 september 2016, Ori Martin och SLM/kommissionen ( C‑490/15 P och C‑505/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:678).

8 Genom det överklagade beslutet avvisade tribunalen talan, med stöd av artikel 126 i tribunalens rättegångsregler, eftersom det var uppenbart att den helt saknar rättslig grund.

9 Tribunalen påpekade, i punkterna 6 och 7 i det överklagade beslutet, att den ansökan som ingetts av klaganden skiljer sig från sådana ansökningar som kan inges i syfte att erhålla ersättning för den skada som påstås ha lidits som en följd av ett orimligt långt förfarande vid unionsdomstolen. Sistnämnda ansökningar innebär inte att det ska göras en bedömning av om domstolens eller tribunalens bedömningar i domar eller beslut är välgrundade. Enligt tribunalen är syftet med den aktuella ansökan att ifrågasätta den bedömning som avser tillämpningen av presumtionen att klaganden utövar ett avgörande inflytande över SLM, i domen av den 14 september 2016, Ori Martin och SLM/kommissionen, ( C‑490/15 P och C‑505/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:678).

10 Vidare fann tribunalen, i punkterna 8–10 i det överklagade beslutet, att endast ansökningar och talan som avses i artiklarna 154, 155 och 157–159 i domstolens rättegångsregler, till vilka artikel 190.1 i samma rättegångsregler hänvisar, får inges med avseende på en dom eller ett beslut från domstolen när denna prövar ett överklagande. Tribunalen preciserade att sådana ansökningar och överklaganden dessutom måste inges till domstolen. Enligt tribunalen kan klagandens talan varken anses utgöra en begäran om rättelse av ett sakfel, en begäran om rättelse av underlåtelse att pröva ett yrkande, en tredjemanstalan eller en ansökan om resning, som avses i artiklarna 154, 155 och 157–159 i domstolens rättegångsregler.

11 Ori Martin SA har yrkat att domstolen ska

12 Europeiska unionens domstol har yrkat att domstolen ska

13 Ori Martin har åberopat två grunder avseende åsidosättande av en missuppfattning av ansökan i första instans och felaktig rättstillämpning.

14 Klaganden har som första grund gjort gällande att tribunalen missuppfattade föremålet för skadeståndsyrkandet när den, i punkt 7 i det överklagade beslutet, angav att klaganden genom sin talan avsåg att ifrågasätta den bedömning som avser tillämpningen av presumtionen att klaganden utövar ett avgörande inflytande över SLM, i domen av den 14 september 2016, Ori Martin och SLM/kommissionen ( C‑490/15 P och C‑505/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:678). Det framgår tydligt av ansökan i första instans att nämnda yrkande avsåg ersättning för den skada som orsakats av en bristfällig motivering av domen i det avseendet genom att motparten underlåtit att ange tillräckliga skäl för att nämnda presumtion inte brutits trots de omständigheter som gjorts gällande, och inte av att domen inte var välgrundad i det avseendet.

15 Klaganden har som andra grund gjort gällande att tribunalen gjorde fel när den, i punkterna 8–10 i det överklagade beslutet, slog fast att fel i en dom från unionsdomstolen som kan ge rätt till ersättning på grundval av artikel 47 i stadgan, endast avser sådana fall där förfarandet tagit orimligt lång tid.

16 Med avseende på den första grunden har Europeiska unionens domstol gjort gällande att i den mån som klaganden har väckt talan i första instans i syfte att det ska lämnas en motivering som klaganden anser saknas, gjorde tribunalen en riktig bedömning när den slog fast att talan avsåg att ifrågasätta innehållet i nämnda dom.

17 Europeiska unionens domstol har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall på de två grunder som åberopats, och att överklagandet således ska ogillas i sin helhet.

18 Domstolen erinrar om, med avseende på den första grunden för överklagandet, att unionsdomstolen, för att inte åsidosätta sitt åliggande, är skyldig att pröva en sökandes yrkanden och grunder, såsom de formulerats i vederbörandes inlagor utan att förändra vare sig dess föremål eller dess innehåll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juni 1994, Klinke/domstolen, C‑298/93 P, EU:C:1994:273, punkt 20).

19 I förevarande fall preciserades det i punkterna 2, 6 och 7 i ansökan i första instans att det påstådda felet grundades på den omständigheten att klaganden inte hade getts möjlighet att förstå skälen till varför den blev föremål för en sanktionsåtgärd, vilket berövade klaganden möjligheten att undvika att bli föremål för sanktionsåtgärder på nytt.

20 I punkt 22 i nämnda ansökan tillade klaganden att genom att i punkterna 53–72 i sin dom av den 14 september 2016 [Ori Martin och SLM/kommissionen ( C‑490/15 P och C‑505/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:678)] inte ange skälen till att klargörandena från den nuvarande klaganden inte godtas…, åsidosatte [motparten] artikel 47 i stadgan genom att den inte gjort det möjligt för klaganden att utöva sin rätt till en rättvis rättegång, i enlighet med vilken den person som dömts eller omfattas av sanktionsåtgärder ska veta vilka de verkliga skälen till detta var och exakt vad vederbörande klandras för.

21 I punkterna 25–28 i samma ansökan gjordes – beträffande den bestämmelse som enligt klaganden i förevarande fall har missuppfattats och därmed ska ge rätt till ersättning – gällande att det finns rimliga skäl att anse att artikel 47 i stadgan åsidosätts varje gång en domstol vidtar en åtgärd som inte gör det möjligt för en person att klart och objektivt förstå de skäl som ligger till grund för att det vidtagits sanktionsåtgärder gentemot den personen och exakt vad vederbörande klandras för. Vidare innebär de rättsliga institutionernas skyldighet att garantera rätten till en rättvis rättegång att det i avgörandena i enlighet med principen om god rättskipning alltid ska anges på vilka grunder de antagits och dessförinnan exakt vilka omständigheter som är i fråga.

22 I punkterna 30–43 i ansökan i första instans upprepades att det kritiserade agerandet var rättsstridigt av det skälet att den förklaring som lämnats av [motparten] i den överklagade domen inte gjorde det möjligt för klaganden att förstå exakt varför den hade hållits ansvarig för fel som begåtts av SLM och inte gjorde det möjligt att förstå varför bolagets särdrag – trots att de särskilt framhållits – inte har ansetts vara tillräckliga för att bryta presumtionen att bolaget utövade ett avgörande inflytande över SLM.

23 Tribunalen fann emellertid i punkt 7 i det överklagade beslutet att klagandens överklagande syftar till att ifrågasätta bedömningen avseende tillämpningen av presumtionen att klaganden utövar avgörande inflytande över SLM i domen av den 14 september 2016, Ori Martin och SLM/kommissionen ( C‑490/15 P och C‑505/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:678), även om, såsom framgår av ovanstående överväganden, det fel som klaganden åberopat avsåg bristande motivering och således åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, så att tribunalen missuppfattade föremålet för det skadeståndsyrkande som klaganden framställt i första instans och därför inte uttalade sig i vederbörlig ordning i det avseendet.

24 Av fast rättspraxis följer emellertid att om en dom från tribunalen innehåller domskäl som strider mot unionsrätten, men domslutet framstår som riktigt enligt andra rättsliga grunder, ska överklagandet ogillas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2013, Rintisch/harmoniseringskontoret, C‑121/12 P, EU:C:2013:639, punkt 35).

25 Det påstådda fel som åberopats i första instans har inte styrkts.

26 Domstolen erinrar i detta avseende om att motiveringsskyldigheten inte innebär att tribunalen är skyldig att lämna en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna i tvisten fört. Motiveringen kan således vara underförstådd under förutsättning att den ger de berörda personerna möjlighet att få reda på skälen till varför tribunalen inte ansåg att det fanns fog för deras argument (dom av den 6 september 2012, Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej/kommissionen, C‑422/11 P och C‑423/11 P, EU:C:2012:553, punkt 48). Vidare framgår av artikel 256.1 FEUF och artikel 59 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att ett överklagande till domstolen är begränsat till rättsfrågor.

27 I det mål som gav upphov till domen av den 14 september 2016, Ori Martin och SLM/kommissionen ( C‑490/15 P och C‑505/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:678) var det tillräckligt att motparten erinrade om den rättsprincip som den ansåg att tribunalen hade kunnat lägga till grund för bedömningen att de omständigheter som gjorts gällande inte var sådana att de kunde bryta presumtionen om utövande av ett avgörande inflytande över SLM, för att göra det möjligt för klaganden att få kännedom om skälen till varför motparten ansåg att tribunalen inte hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, trots de argument som klaganden anframfört, bedömde att nämnda presumtion inte hade brutits.

28 Motparten uppfyllde dock i tillräcklig mån denna skyldighet. I punkt 60 i dom av den 14 september 2016, Ori Martin och SLM/kommissionen, C‑490/15 P och C‑505/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:678), angav domstolen nämligen att det följer av fast rättspraxis att, för att fastställa om ett dotterbolag bestämmer sitt marknadsbeteende självständigt, ska samtliga relevanta omständigheter som rör de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan dotterbolaget och dess moderbolag beaktas. Sådana band kan variera från fall till fall. Vidare har kommissionen rätt att ålägga ett moderbolag böter när moderbolaget och dess dotterbolag utgör ett enda företag i den mening som avses i artikel 101 FEUF, utan att det krävs att moderbolaget har förmått dotterbolaget att begå en överträdelse eller, i ännu mindre grad, att moderbolaget varit delaktigt i överträdelsen.

29 Härav följer att det påstådda fel som klaganden åberopat i första instans, såsom det beskrivits i ansökan i första instans, inte har styrkts och att det överklagade beslutets beslutsdel, som den återgetts i punkt 8 i förevarande dom, ska anses vara motiverad.

30 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den första grunden.

31 Vad beträffar den andra grunden ska det erinras om att den avser att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att endast fel i en dom från unionsdomstolen, som berättigar till ersättning, är sådana fel som avser att förfarandet är orimligt långt.

32 Det ska dock erinras om att, enligt fast rättspraxis, saknar grunder som avser överflödiga skäl i tribunalens överklagade domar eller beslut i ett mål om överklagande verkan (beslut av domstolens ordförande av den 12 februari 2003, Marcuccio/kommissionen, C‑399/02 P(R), EU:C:2003:90, punkt 16 och där angiven rättspraxis).

33 Det ska emellertid konstateras att i den mån som det påstådda felet i domen av den 14 september 2016, Ori Martin och SLM/kommissionen ( C‑490/15 P och C‑505/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:678), inte har styrkts, var det inte nödvändigt för tribunalen att uttala sig om de eventuella följderna av de fel som en dom från domstolen rörande unionens skadeståndsansvar är behäftad med.

34 De överväganden som återges i punkt 31 i förevarande dom utgör följaktligen inte nödvändigt stöd för beslutsdelen i det överklagade beslutet. Den andra grunden saknar därför verkan och överklagandet kan inte vinna bifall på den grunden.

35 Av det anförda följer att överklagandet ska ogillas i sin helhet.

36 Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler, som är tillämplig på mål om överklagande enligt artikel 184.1 i samma rättegångsregler, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

37 Motparten har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet, ska motpartens yrkande bifallas.

1 Rättegångsspråk: italienska.