Förslag till avgörande av generaladvokat Giovanni Pitruzzella föredraget den 28 februari 2019

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9).

3 Décret no 2000-815, du 25 août 2000, relatif à l’aménagement et à la réduction du temps de travail dans la fonction publique de l’État et dans la magistrature (dekret nr 2000-815 av den 25 augusti 2000 om förläggning och minskning av arbetstiden i den statliga förvaltningen och i rättsväsendet) (nedan kallat dekret nr 2000-815).

4 Se dom av den 9 november 2017, Maio Marques da Rosa ( C‑306/16, EU:C:2017:844, punkterna 35 och 36).

5 Se dom av den 9 november 2017, Maio Marques da Rosa ( C‑306/16, EU:C:2017:844, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

6 Den andra frågan förutsätter nämligen att det är möjligt att begreppet beräkningsperiod, som används enligt undantagsordningen, kan utgöras av en fast period om den period som används enligt den allmänna ordningen måste vara rullande.

7 Se, bland annat, dom av den 14 oktober 2010, Fuß ( C‑243/09, EU:C:2010:609, punkt 32 och där angiven rättspraxis), och dom av den 10 september 2015, Federación de Servicios Privados del sindicato Comisiones obreras ( C‑266/14, EU:C:2015:578, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

8 Ibidem.

9 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 oktober 2010, Fuß, C‑243/09, EU:C:2010:609, punkt 33).

10 Se, bland annat, dom av den 14 oktober 2010, Fuß ( C‑243/09, EU:C:2010:609, punkt 33 och där angiven rättspraxis), och dom av den 23 december 2015, kommissionen/Grekland ( C‑180/14, ej publicerad, EU:C:2015:840, punkt 34). Avseende medlemsstaternas skyldighet att säkerställa en ändamålsenlig verkan av direktiv 2003/88, se övervägandena i punkterna 45–54 i mitt förslag till avgörande av den 31 januari 2019 i mål CCOO ( C‑55/18, EU:C:2019:87, och där angiven rättspraxis).

11 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2006, kommissionen/Förenade kungariket ( C‑484/04, EU:C:2006:526, punkt 37), när det gäller rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EGT L 307, 1993, s. 18), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/34/EG av den 22 juni 2000 (EGT L 195, 2000, s. 41) (nedan kallat direktiv 93/104), vars relevanta bestämmelser i stort sett var identiska med bestämmelserna i direktiv 2003/88. Min kursivering.

12 Se, för ett liknande resonemang, vad gäller direktiv 93/104, dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl. ( C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 104).

13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2006, kommissionen/Förenade kungariket ( C‑484/04, EU:C:2006:526, punkt 39). Min kursivering.

14 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2006, kommissionen/Förenade kungariket ( C‑484/04, EU:C:2006:526, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

15 Se dom av den 9 november 2017, Maio Marques da Rosa ( C‑306/16, EU:C:2017:844, punkt 46).

16 Vad gäller det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna tillerkänns i direktiv 2003/88, se även punkt 86 och följande punkter i mitt förslag till avgörande i målet CCOO, vilket det hänvisas till ovan i fotnot 10.

17 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2017, Maio Marques da Rosa ( C‑306/16, EU:C:2017:844, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

18 Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 4 mars 2011, Grigore ( C‑258/10, ej publicerat, EU:C:2011:122, punkt 44 och där angiven rättspraxis), och, vad gäller direktiv 93/104, dom av den 1 december 2005, Dellas m.fl. ( C‑14/04, EU:C:2005:728, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

19 Min kursivering.

20 Jag vill påpeka att även när en medlemsstat enligt artikel 22.1 i direktiv 2003/88 ges en möjlighet att inte tillämpa artikel 6, är medlemsstaten ändå uttryckligen skyldig att respektera de allmänna principerna om skydd av arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Se även dom av den 14 oktober 2010, Fuß ( C‑243/09, EU:C:2010:609, punkt 34 in fine).

21 Se dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl. ( C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 118), och dom av den 14 oktober 2010, Fuß, C‑243/09, EU:C:2010:609, punkt 51). Med beaktande av att detta grundläggande syfte ska uppnås fastställde domstolen således att medlemsstaterna inte ensidigt kan bestämma vilken räckvidd bestämmelserna ska ha genom att föreskriva något villkor för eller inskränkning av arbetstagarnas rätt såvitt avser iakttagandet av att den genomsnittliga veckoarbetstiden inte överskrider 48 timmar (ibidem punkterna 99 och 52) och erkände att artikel 6 b i direktiv 2003/88 direkt tillerkänner rättigheter vars ändamålsenliga verkan till fullo ska garanteras genom den nationella rättsordningen (dom av den 14 oktober 2010, Fuß ( C‑243/09, EU:C:2010:609, punkt 64 och där angiven rättspraxis). Se även punkterna 35–39 ovan och där angiven rättspraxis.

22 Se exemplet i fotnot 24 nedan.

23 Kommissionen angav helt korrekt i sitt yttrande som exempel att en arbetstagare som omfattas av en bestämmelse i nationell rätt som fastställer en begränsning av veckoarbetstiden som är betydligt lägre än den övre gräns på 48 timmar som föreskrivs i artikel 6 b i direktiv 2003/88 och som ska beräknas under en fast beräkningsperiod på tre veckor, har ett bättre skydd än en arbetstagare som omfattas av en övre gräns på 48 timmar per vecka som är beräknad enligt en rullande beräkningsperiod på sex månader.

24 Vid den muntliga förhandlingen ledde diskussionen mellan de parter som deltog in på ett exempel på en hypotetisk situation där en arbetstagare under en fast period på sex kalendermånader (1 januari–30 juni), arbetade 36 timmar per vecka under de första tre månaderna och 60 timmar per vecka under de sista tre månaderna, vilket skulle innebära ett genomsnitt på 48 timmar per vecka. Under påföljande kalenderperiod (1 juli–31 december) arbetade arbetstagaren 60 timmar under de tre första månaderna och 36 timmar under de tre sista månaderna (vilket också skulle ge ett genomsnitt på 48 timmar per vecka under sex månader). I ett sådant fall är genomsnittet per vecka 48 timmar under var och en av de två fasta kalenderperioder som följde på varandra. Om det dock är antalet arbetade timmar mellan den 1 april och den 30 september som beaktas, framgår det att arbetstagaren under sex månader har arbetat 60 timmar per vecka. Parterna är överens om att en sådan situation skulle kunna innebära att behovet av att skydda de hypotetiskt berörda arbetstagarnas säkerhet och hälsa åsidosätts.