Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 26 september 2019

1 Originalspråk: franska.

2 Se förslag till avgörande av generaladvokat Ruiz-Jarabo Colomer i målet Seagon ( C‑339/07, EU:C:2008:575, punkterna 23–26).

3 Se förslag till avgörande av generaladvokat Bobek i målet Feniks ( C‑337/17, EU:C:2018:487, punkt 34).

4 Se förslag till avgörande av generaladvokat Bobek i målet Feniks ( C‑337/17, EU:C:2018:487, punkt 35).

5 Se N. Hoffman, Die Actio Pauliana im deutschen Recht: Gläubigeranfechtung nach dem Anfechtungsgesetz und der Insolvenzordnung, F. Rivero, La acción pauliana en Derecho español och J.P. Chazal, L’action paulienne en droit français i J. Forner Delaygua (utgivare), La protección del crédito en Europa, La acción pauliana, Bosch, Barcelona, 2000 och M. Pyziak-Szafnicka samt M. Wilejczyk, Ochrona wierzyciela w razie niewypłacalności dłużnika, System Prawa Prywatnego. Prawo zobowiązań – część ogólna, band 6, utarabetat under ledning av A. Olejniczak, C.H. BECK, Warszawa, 2018, s. 1771 och 1772.

6 Rådets sjätte direktiv av den 17 december 1982 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om delning av aktiebolag (EGT L 378, 1982, s. 47), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/63/EG av den 13 november 2007 (EUT L 300, 2007, s. 47) (nedan kallat sjätte direktivet). Jag framhåller att detta direktiv har upphävts genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1132 av den 14 juni 2017 om vissa aspekter av bolagsrätt (EUT L 169, 2017, s. 46), vilket dock inte är tillämpligt på grund av tillämpning i tiden (ratione temporis) på tvisten i det nationella målet.

7 Rådets tredje direktiv av den 9 oktober 1978 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om fusioner av aktiebolag (78/855/EEG) (EGT L 295, 1978, s. 36; svensk specialutgåva, område 175, volym 1, s. 34), i dess lydelse enligt direktiv 2007/63 (nedan kallat tredje direktivet).

8 Rådets första direktiv 68/151/EEG av den 9 mars 1968 om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 58 andra stycket i fördraget avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga inom gemenskapen (EGT L 65, 1968, s. 8) (nedan kallat första direktivet).

9 Kommissionen anförde samma argument i det yttrande den avgav vid förhandlingen.

10 Se för ett liknande resonemang, dom av den 22 maj 2014, Érsekcsanádi Mezőgazdasági ( C‑56/13, EU:C:2014:352, punkt 53).

11 Se bland annat dom av den 21 april 1988, Pardini ( 338/85, EU:C:1988:194, punkt 8), dom av den 26 oktober 2017, Argenta Spaarbank ( C‑39/16, EU:C:2017:813, punkt 37), och, för senare rättspraxis dom av den 4 oktober 2018, Kantarev ( C‑571/16, EU:C:2018:807, punkt 42). På samma sätt ankommer det uteslutande på den nationella domstolen att återkalla sin begäran om förhandsavgörande om den anser att ett sådant avgörande inte längre är nödvändigt för att avgöra målet i sak, se dom av den 17 maj 2001, TNT Traco ( C‑340/99, EU:C:2001:281, punkt 34).

12 Se, för senaste rättspraxis, dom av den 16 maj 2019, Plessers ( C‑509/17, EU:C:2019:424, punkt 27), dom av den 23 maj 2019, Fülla ( C‑52/18, EU:C:2019:447, punkt 25), och dom av den 5 juni 2019, GT ( C‑38/17, EU:C:2019:461, punkt 23).

13 Se dom av den 17 juli 1997, Leur-Bloem ( C‑28/95, EU:C:1997:369, punkt 34).

14 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2011, Cicala ( C‑482/10, EU:C:2011:868), dom av den 18 oktober 2012, Nolan ( C‑583/10, EU:C:2012:638, punkt 45), och dom av den 15 november 2016, Ullens de Schooten ( C‑268/15, EU:C:2016:874, punkt 53).

15 GURI nr 19 av den 23 januari 1991.

16 Vissa författare anser att denna lösning gör det möjligt att undvika uppkomst av en dubbel bolagsrätt, se Y. Guyon, La coordination communautaire du droit français des sociétés, RTD Eur, 1990, s. 241. Jag måste här framhålla att andra medlemsstater har gjort ett sådant val vid införlivandet av sjätte direktivet. Se, i belysande syfte, för Frankrike, loi no 88/17, relative aux fusions et aux scissions de sociétés commerciales et modifiant loi no 66/537, du 24 juillet 1966, sur les sociétés commerciales (lag nr 88/17 om fusioner och delningar av rörelseidkande bolag och om ändring av lag nr 66/537 av den 24 juli 1966 om rörelseidkande bolag) av den 5 januari 1988 (Frankrikes officiella tidning (JORF) av den 6 januari 1988, s. 227), för Tyskland, Gesetz über die Spaltung der von der Treuhandanstalt verwalteten Unternehmen (SpTrVG) (lag om delning av företag som förvaltas av Treuhandanstalt) av den 5 april 1991 (Tysklands officiella tidning (BGBl.)1991 I s. 854), för Spanien, Ley 19/89 de reforma parcial y adaptación de la legislación mercantil a las Directivas de la Comunidad Económica Europea (EEG) en materia de Sociedades (lag 19/89 om partiell reformering och anpassning av handelsrätten till Europeiska ekonomiska gemenskapens (EEG) direktiv rörande bolag) av den 25 juli 1989 (Spaniens officiella tidning (BOE) nr 178 av den 27 juli 1989, s. 24085) och för Polen, kodeks spółek handlowych (lag om rörelseidkande bolag) av den 15 september 2000 (Polens officiella tidning (Dz. U. 2000, nr 94, position 1037), särskilt artikel 529 i denna.

17 Utan att för den skull ge medlemsstaterna full frihet vid införandet av skyddsinstrument för samma ändamål, såsom jag angett i punkterna 67‐69 i förevarande förslag till avgörande.

18 I synnerhet om det antas att delningen har genomförts av gäldenären i bedrägligt syfte och vållat borgenären skada.

19 I detta avseende är det av ringa betydelse att återvinningstalan avser fordringar som uppkommit före delningen, vare sig dessa redan är förfallna till betalning eller ej. I båda fallen medger artikel 12 i sjätte direktivet, enligt min åsikt, att åtgärder till skydd för borgenärernas intressen vidtas.

20 Det kan även påpekas att det i det nu aktuella fallet förefaller krävas att borgenärerna i det delade bolaget väcker en återvinningstalan i syfte att skydda sig. Såsom ovan angetts i punkt 51 i förevarande förslag till avgörande har den italienska lagstiftaren avsett att låta partiella delningar som innebär överföring av en del av bolagets tillgångar till ett enda bolag omfattas av den ordning som införs genom sjätte direktivet. Det solidariska ansvar som föreskrivs i detta direktiv för att skydda borgenärernas intressen är dock ett solidariskt ansvar mellan de mottagande bolagen vid delningen, medan det enligt direktivet inte föreligger någon skyldighet för medlemsstaterna att införa ett solidariskt ansvar mellan, å ena sidan, det delade bolaget och, å andra sidan, det mottagande bolaget vid delningen. Vid en partiell delning till förmån för ett enda mottagande bolag, såsom är fallet i det nationella målet, blir med andra ord ett av de instrument som föreskrivs till skydd för borgenärernas intressen i sjätte direktivet verkningslöst. Jag anser att återvinningstalan i just detta fall kan betraktas som ett medel att uppväga verkningslösheten av det solidariska ansvar mellan de mottagande bolagen vid en delning, som föreskrivs i sjätte direktivet. Se i fråga om ett liknande fall inom fransk rätt, B. Lecourt, De l’utilité de l’action paulienne en droit des sociétés, Aspects actuels du droit des affaires, Mélanges en l’honneur de Yves Guyon, Dalloz, Paris, 2003. Jag vill förtydliga att det av beslutet om hänskjutande framgår att de italienska domstolarna tycks medge en utvidgning inom italiensk rätt till en solidaritet mellan det delade bolaget och det mottagande bolaget vid delningen.

21 Se bland annat dom av den 12 oktober 2017, X ( C‑661/15, EU:C:2017:753, punkt 27) och dom av den 20 september 2018, 2M-Locatel ( C‑555/17, EU:C:2018:746, punkt 36).

22 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden (EUT L 141, 2015, s. 19).

23 En sådan lösning kan inte godtas, framför allt då återvinningstalan kan ha en balanserande effekt om vissa instrument till skydd för borgenärerna som föreskrivs i unionsrätten, såsom mekanismen för solidariskt ansvar mellan de mottagande bolagen vid delningen, inte längre är verkningsfulla.