Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 17 maj 2001

I mål C-340/99, angående en begäran enligt artikel 234 EG från Tribunale civile di Genova (Italien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Gulmann samt domarna J.-P. Puissochet, R. Schintgen (referent), F. Macken och J.N. Cunha Rodrigues, generaladvokat: S. Alber, justitiesekreterare: byrådirektören L. Hewlett,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från TNT Traco SpA, företrätt av S. Zunarelli och A. Masutti, avvocati, Poste Italiane SpA, företrätt av A. Perrazzelli, A. Tizzano, A. Sandulli och A. Fratini, avvocati och av B. Garcia Porras, abogado, Italiens regering, företrädd av U. Leanza, i egenskap av ombud, biträdd av I.M. Braguglia, avvocato dello Stato, Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av L. Pignataro och K. Wiedner, båda i egenskap av ombud, Eftas övervakningsmyndighet, företrädd av J.M. Langseth, i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 7 december 2000 av: TNT Traco SpA, företrätt av S. Zunarelli, A. Masutti och P. Manzini, avvocato, Poste Italiane SpA, företrätt av A. Perrazzelli, A. Sandulli och G.M. Roberti, avvocato, Italiens regering, företrädd av F. Quadri, avvocato dello Stato, kommissionen, företrädd av L. Pignataro, och Eftas övervakningsmyndighet, företrädd av M. Sanchez Rydelski, i egenskap av ombud,

och efter att den 1 februari 2001 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Upptagande till sakprövning

Tolkningsfrågan

Förbudet i artikel 90.1 i fördraget

Invändning avseende artikel 90.2 i fördraget

Rättegångskostnader

1. Tribunale civile di Genova har, genom beslut av den 21 juni 1999 som inkom till domstolen den 13 september 1999, i enlighet med artikel 234 EG ställt en fråga om tolkningen av artiklarna 86 och 90 i EG-fördraget (nu artiklarna 82 EG och 86 EG).

2. Frågan har uppkommit i en tvist mellan TNT Traco SpA (nedan kallat TNT Traco), som i hela Italien tillhandahåller privata tjänster avseende insamling, befordran och utdelning av expresspost för utomståendes räkning, och Poste Italiane SpA (nedan kallat Poste Italiane) samt tre anställda vid detta sistnämnda bolag, avseende ett beslut varigenom dessa anställda har påfört TNT Traco en straffavgift i enlighet med artikel 39 i presidentdekret nr 156 av den 29 mars 1973 om godkännande av kodifieringen av bestämmelser i lag avseende postverksamhet, finansiella posttjänster och telekommunikation (GURI nr 113 av den 3 maj 1973, ordinarie tillägg) (nedan kallad postlagen).

3. Artikel 1 i postlagen, med rubriken Monopol på post- och telekommunikationstjänster, har följande lydelse:

4. I artikel 7 i postlagen föreskrivs följande:

5. I artikel 8 i postlagen stadgas att tarifferna för internationella posttjänster, inklusive finansiella sådana, skall fastställas av post- och telekommunikationsministern, i samråd med finansministern, på grundval av internationella konventioner eller avtal med berörda utländska myndigheter.

6. I artikel 39 i postlagen, som har rubriken Intrång i postmonopolet föreskrivs följande:

7. Artikel 41 i postlagen har följande lydelse:

8. Till en början tillhandahölls de tjänster som avses i artikel 1 i postlagen av Postoch teleförvaltningen, som i enlighet med lag nr 71 av den 29 januari 1994 (GURI nr 24 av den 31 januari 1994) (nedan kallad lag nr 71/94) ombildades till ett offentligt ekonomiskt organ med namnet Ente Poste Italiane. Ente Poste Italiane ombildades till aktiebolag med namnet Poste Italiane SpA från den 28 februari 1998 genom beslut nr 244/1997 av den 18 december 1997 av den interministeriella kommittén för ekonomisk programplanering.

9. I artikel 2 i lag nr 71/94 om Poste Italianes verksamhet stadgas att Poste Italiane skall bedriva den verksamhet och tillhandahålla de tjänster som fastställs i dess bolagsordning och i det programavtal som skall slutas mellan post- och telekommunikationsministern och verkställande direktören för Poste Italiane.

10. I artikel 6 i det programavtal som slöts år 1995 anges följande:

11. Av beslutet om hänskjutande framgår att Poste Italiane, för att garantera rättvisa konkurrensvillkor i jämförelse med de priser som konkurrentbolagen sätter på liknande tjänster i artikel 11 i samma programavtal, har åtagit sig att införa ett bokföringssystem med skilda konton som syftar till att möjliggöra ... särskilt kontrollen av att det inte förekommer korsvis subventionering mellan monopoliserade respektive ickemonopoliserade tjänster samt av att det inte förekommer diskriminerande förfaranden.

2. Som framgår av de skriftliga yttranden som ingivits till domstolen av parterna i målet vid den nationella domstolen och av den italienska regeringen bekräftades denna skyldighet genom lag nr 662 av den 23 december 1996 om åtgärder för rationaliseringar av de offentliga finanserna (GURI nr 303 av den 28 december 1996, ordinarie tillägg nr 223). Artikel 2.19 sista meningen i denna lag har följande lydelse:

3. Artikel 41 i postlagen upphävdes genom lagdekret nr 261 av den 22 juli 1999 (GURI nr 182 av den 5 augusti 1999) (nedan kallat dekret nr 261/99), som trädde i kraft den 6 augusti 1999. Genom detta lagdekret införlivades Europaparlamentets och rådets direktiv 97/67/EG av den 15 december 1997 om gemensamma regler för utvecklingen av gemenskapens inre marknad för posttjänster och för förbättring av kvaliteten på tjänsterna (EGT L 15,1998, s. 14) med italiensk rätt.

14. I artikel 1 i direktiv 97/67 stadgas följande:

15. I artikel 9.4 i direktiv 97/67 stadgas att medlemsstaterna för att säkerställa att de samhällsomfattande tjänsterna, som de definieras i artikel 3 i direktivet, skyddas får inrätta en kompensationsfond, som är avsedd att kompensera den som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster för den orättvisa ekonomiska belastning som tillhandahållandet av denna tjänst utgör för denne. Denna fond får finansieras genom bidrag från näringsidkare som har tillstånd att tillhandahålla ickemonopoliserade tjänster, vare sig dessa är samhällsomfattande eller ej.

16. Enligt artikel 14 i direktiv 97/67 skall medlemsstaterna, inom två år efter det att detta direktiv har trätt i kraft, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster i den interna redovisningen har skilda konton dels för de olika monopoliserade tjänsterna, dels för de ickemonopoliserade tjänsterna. Som framgår av det tjugoåttonde övervägandet i direktiv 97/67 är syftet med denna skilda bokföring att de faktiska kostnaderna för olika tjänster klart och tydligt skall framgå och att undvika att korsvisa subventioner från det monopoliserade till det ickemonopoliserade området påverkar det sistnämnda områdets konkurrensvillkor på ett ofördelaktigt sätt.

17. Direktiv 97/67 trädde i kraft den 10 februari 1998, i enlighet med artikel 25 i samma direktiv. Enligt artikel 24 i direktivet var medlemsstaterna skyldiga att sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som var nödvändiga för att följa direktivet senast tolv månader efter det att direktivet trätt i kraft.

18. Den 27 februari 1997 utförde tre anställda vid Poste Italiane en inspektion av TNT Traco. Då det framkom att post som hade anförtrotts TNT Traco för expressleverans hade insamlats, befordrats och delats ut i strid med artikel 1 i postlagen påförde dessa i enlighet med artikel 39 i postlagen TNT Traco en straffavgift på 46331000 ITL.

19. Den nationella domstolen har i sitt beslut om hänskjutande konstaterat att den expresstjänst som TNT Traco tillhandahöll kännetecknades av snabbhet, säkerhet och personlig leverans till adressaten och sålunda klart skilde sig från Poste Italianes samhällsomfattande tjänst i form av ordinarie postutdelning. Domstolen i fråga finner att en sådan expresstjänst, oavsett om den tillhandahålls av TNT Traco, Poste Italiane eller något annat företag, inbegriper en tjänst med mervärde, som inte utgör ett tillägg till en grundtjänst utan en annan och självständig tjänst, som kännetecknas av dess egenskaper och dess kostnad.

20. TNT Traco har väckt talan vid Tribunale civile di Genova mot såväl Poste Italiane som mot de tre anställda som har utfört den inspektion som avses i punkt 18 i denna dom. Bolaget i fråga har anfört att varken Poste Italianes monopol eller dess eller dess anställdas beteende är förenligt med artiklarna 86 och 90 i fördraget. TNT Traco har för det första yrkat att den fria konkurrens som följer av dessa bestämmelser skall gälla i fråga om de expresstjänster som det tillhandahåller. Vidare har bolaget i fråga yrkat att Poste Italiane skall förpliktas att ersätta den skada — vilken bedöms uppgå till över 500000000 ITL — som det åsamkats på grund av att det rättsstridigt har påförts straffavgift. Slutligen har TNT Traco yrkat att Poste Italiane och dess anställda skall förpliktas att ersätta den skada — vilken bedöms uppgå till över 100000000 ITL — som bolaget i fråga åsamkats på grund av den rättsstridiga inspektionen och det rättsstridiga insamlandet av affärsmässiga uppgifter som dessa genomförde i bolagets lokaler i strid med artikel 2598 i den italienska civillagen. Denna artikel avser illojal konkurrens.

21. Tribunale civile di Genova meddelade den 8 juni 1999 en deldom, varigenom Poste Italiane för det första förpliktades att återbetala 46331000 ITL till TNT Traco som ersättning för den skada som bolaget hade åsamkats genom den påförda straffavgiften. Den nämnda domstolen fann i detta hänseende att påförandet av straffavgiften var rättsstridigt, då den behörighet till tillsyn, kontroll och sanktioner som Poste Italiane tidigare hade har överförts till Postoch telekommunikationsministeriet genom lag nr 71/94. Tribunale civile di Genova, som vidare dels fann att ansvaret för Poste Italianes anställdas rättsstridiga ingripande och dess menliga följder endast åvilar Poste Italiane, dels att ingen bevisning om att namnen på TNT Tracos kunder hade använts på ett sådant otillbörligt sätt som utgör illojal konkurrens i den mening som avses i artikel 2598 i den italienska civillagen, ogillade TNT Tracos talan vad gäller de anställda vid Poste Italiane och förpliktade TNT Traco att ersätta deras rättegångskostnader. Slutligen beslutade domstolen i fråga genom ett särskilt beslut att i enlighet med artikel 234 EG hänskjuta en tolkningsfråga till Europeiska gemenskapernas domstol och att besluta om TNT Tracos och Poste Italianes rättegångskostnader i den slutliga domen.

22. Den nationella domstolen anser det inte uteslutet att det kan vara förenligt med gemenskapsrätten att påföra en postavgift om avgiften, enligt objektiva kriterier, gäller för alla privaträttsliga rättssubjekt som är verksamma på expresspostmarknaden och om den är motiverad på grund av nödvändigheten av att säkerställa att samhällsomfattande tjänster utförs, och detta även i områden i vilka denna tjänst inte är lönsam. Domstolen i fråga noterar dock att Republiken Italien, utöver intäkterna från den ifrågavarande postavgiften, ger Poste Italiane direkta subventioner som är avsedda att täcka de kostnader som följer av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Vidare noterar den nationella domstolen att det i italiensk rätt före införlivandet av direktiv 97/67 utöver Poste Italianes skyldighet att föra skild bokföring inte förelåg något system för kompensation och kontroll som i likhet med det system som föreskrivs i artikel 9.4 i detta direktiv gjorde det möjligt att löpande säkerställa att kompensationen för samhällsomfattande och monopoliserade tjänster inte översteg vad som var nödvändigt och inte otillbörligen omvandlades till korsvisa subventioner till icke samhällsomfattande och ickemonopoliserade tjänster.

23. Vid sådant förhållande har Tribunale civile di Genova funnit att det för att den skall kunna avgöra målet är nödvändigt och relevant att framställa en begäran om förhandsavgörande till EG-domstolen. Den nationella domstolen har följaktligen genom beslut av den 21 juni 1999 vilandeförklarat målet och hänskjutit följande tolkningsfråga till domstolen:

24. Poste Italiane och den italienska regeringen har i första hand hävdat att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning.

25. Poste Italiane har i första hand anfört att den fråga som ställts inte längre är relevant. I detta hänseende anser Poste Italiane att den enda fråga i vilken den hänskjutande domstolen har beslutat att meddela dom senare synes vara frågan huruvida det postmonopolsystem som föreskrivs i postlagen inte skall tillämpas i den mån det befinns vara oförenligt med bestämmelserna i EG-fördraget. Till följd av lagändringar i samband med genomförandet av direktiv 97/67 och med beaktande av i synnerhet att artikel 41 i postlagen har upphävts har frågan huruvida detta system är förenligt med fördraget förfallit.

26. Poste Italiane har i andra hand gjort gällande att även om den nationella domstolens fråga skulle anses vara relevant är domstolens svar så uppenbart att det i enlighet med acte clair-principen (se dom av den 6 oktober 1982 i mål 283/81, Cilfit mil., REG 1982, s. 3415, punkt 16; svensk specialutgåva volym 6, s. 513) inte är nödvändigt att meddela något förhandsavgörande. Domstolens svar skulle nämligen inte kunna bli något annat än det svar som gavs i dom av den 19 maj 1993 i mål C-320/91, Corbeau (REG 1993, s. I-2533; svensk specialutgåva, tillägg, s. 77). I denna dom överlät domstolen på den hänskjutande domstolen att bedöma i vilken mån det är tillåtet att begränsa eller till och med avskaffa konkurrensen inom sektorn för särskilda posttjänster, som skall skiljas från den grundläggande posttjänsten, i syfte att inte äventyra den ekonomiska jämvikten hos den näringsidkare som har monopol på tillhandahållandet av denna tjänst.

27. Den italienska regeringen har å sin sida hävdat att den nationella domstolen i beslutet om hänskjutande har underlåtit att närmare ange vilket beteende som sägs utgöra missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 86 i fördraget från Poste Italianes sida.

28. Regeringen i fråga har vidare gjort gällande att den nationella domstolen, när den genom deldom förpliktade Poste Italiane att återbetala det belopp som obehörigen hade tagits ut med stöd av artikel 39 i postlagen, med nödvändighet måste ha funnit att artiklarna 1, 39 och 41 i denna lag inte var tillämpliga, varför ett svar på tolkningsfrågan inte längre är nödvändigt för att avgöra målet vid sagda nationella domstol.

29. Även TNT Traco har, utan att formellt föreslå att begäran om förhandsavgörande skall avvisas, uttryckt tvivel om att tolkningsfrågan är ändamålsenlig efter ikraftträdandet av dekret nr 261/99, varigenom direktiv 97/67 genomfördes.

30. Domstolen erinrar i detta avseende om att det, enligt fast rättspraxis, vid det samarbete mellan domstolen och de nationella domstolarna som har inrättats genom artikel 234 EG uteslutande ankommer på de nationella domstolarna, vid vilka tvisten anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje enskilt mål bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. Domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkning av gemenskapsrätten (se särskilt dom av den 15 december 1995 i mål C-415/93, Bosman, REG 1995, s. I-4921, punkt 59, och av den 13 mars 2001 i mål C-379/98, PreussenElektra, REG 2001, s. I-2099, punkt 38).

31. Domstolen har likväl ansett att det i undantagsfall ankommer på den att, för att pröva sin egen behörighet, undersöka de omständigheter under vilka den nationella domstolen anhängiggjorde sin begäran om förhandsavgörande (se för ett liknande resonemang dom av den 16 december 1981 i mål 244/80, Foglia, REG 1981, s. 3045, punkt 21; svensk specialutgåva volym 6, s. 243). En begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen eller när problemet är hypotetiskt eller när domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska och rättsliga förhållandena som är nödvändiga för att ändamålsenligt kunna besvara de frågor som ställts till den (se särskilt domarna i de ovannämnda målen Bosman, punkt 61, och PreussenElektra, punkt 39).

32. I förevarande fall konstaterar domstolen att det framgår av handlingarna i målet vid den nationella domstolen att målet fortfarande är anhängigt där. Domstolen i fråga har nämligen uttryckligen angivit att den dom varigenom Poste Italiane bland annat förpliktades att återbetala den straffavgift som påförts TNT Traco endast utgör en deldom och att den anser att en begäran om förhandsavgörande är nödvändig och relevant för att den skall kunna avgöra det anhängiga målet slutligt.

33. I detta hänseende är det förhållandet att de postbestämmelser som gällde i Italien när de i målet vid den nationella domstolen aktuella händelserna ägde rum har ändrats och särskilt att artikel 41 i postlagen har upphävts inte av sådan art att begäran om förhandsavgörande har förfallit.

34. Dels inträffade de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen nämligen, som den nämnda domstolen själv har påpekat, före antagandet av direktiv 97/67 och, a fortiori, före ikraftträdandet av dekret nr 261/99, dels ankommer det uteslutande på den nationella domstolen att återkalla sin begäran om förhandsavgörande om den anser att ett sådant avgörande inte längre är nödvändigt för att avgöra målet i sak. Givetvis kan sökanden i målet vid den nationella domstolen eventuellt åstadkomma en sådan återkallelse om han återkallar sin talan.

35. Enligt den rättspraxis som följer av domen i det ovannämnda målet Cilfit m.fl. är en nationell domstol — om denna rättspraxis skulle vara tillämplig i förevarande fall — inte heller på något sätt förhindrad att hänskjuta en tolkningsfråga i enlighet med artikel 234 EG till EG-domstolen, utan det följer av denna praxis att det endast ankommer på den nationella domstolen att bedöma huruvida den korrekta tillämpningen av gemenskapsrätten är så uppenbar att det saknas utrymme för rimligt tvivel och, följaktligen utrymme för, att besluta att avstå från att till EG -domstolen hänskjuta en fråga om tolkning av gemenskapsrätten som har uppkommit inför den.

36. Vad gäller de påstått vaga uppgifterna om de faktiska omständigheterna som den italienska regeringen har påtalat noterar domstolen endast att det beteende beträffande vilket domstolen ombeds pröva huruvida det utgör otillåtet missbruk av dominerande ställning enligt artikel 86 i fördraget jämförd med artikel 90 i samma fördrag uttryckligen beskrivs i den fråga som den hänskjutande domstolen har ställt.

37. Av ovanstående följer att den fråga som ställts av den nationella domstolen kan tas upp till sakprövning.

38. Den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida artikel 86 i fördraget jämförd med artikel 90 i detsamma utgör hinder för att en medlemsstat i bestämmelser, varigenom ett privaträttsligt företag ges monopol att tillhandahålla samhällsomfattande posttjänster, för varje annan näringsidkares rätt att tillhandahålla expresstjänster som inte är samhällsomfattande uppställer villkoret att denne till det företag som har anförtrotts den samhällsomfattande tjänsten skall erlägga en postavgift som motsvarar gängse porto, utan att inrätta ett system för kompensation och kontroll med syfte att undvika att detta företag gör korsvisa subventioneringar av sin egen icke samhällsomfattande verksamhet.

39. I detta hänseende noterar domstolen inledningsvis att ett företag som Poste Italiane, i sin egenskap av offentligt ekonomiskt organ eller, senare, aktiebolag med staten som enda aktieägare, är ett offentligt företag i den mening som avses i artikel 90.1 i fördraget.

40. Som TNT Traco, Eftas övervakningsmyndighet och kommissionen har hävdat måste Poste Italiane även anses vara ett företag som den berörda medlemsstaten har beviljat särskilda eller exklusiva rättigheter i den mening som avses i artikel 90.1 i fördraget, då det har beviljats monopol på insamling, befordran och utdelning av post på den nämnda medlemsstatens territorium utan att i likhet med alla andra som tillhandahåller sådana tjänster behöva erlägga en postavgift som motsvarar det gängse portot.

41. Domstolen erinrar om att medlemsstaterna enligt artikel 90.1 i fördraget beträffande offentliga företag och företag som de beviljat särskilda eller exklusiva rättigheter inte får vidta och inte heller bibehålla någon åtgärd som strider mot reglerna i detta fördrag, i synnerhet artikel 86.

42. Enligt artikel 86 i fördraget är det, i den mån det kan påverka handeln mellan medlemsstater, förbjudet att missbruka en dominerande ställning på den gemensamma marknaden eller inom en väsentlig del av denna.

43. Domstolen vill i detta hänseende för det första understryka att det är ostridigt att Poste Italiane, som innehar sådana särskilda eller exklusiva rättigheter för vilka redogjorts i punkt 40 i denna dom, intar en dominerande ställning på marknaden i den mening som avses i artikel 86 i fördraget, eftersom det följer av domstolens praxis att en medlemsstats territorium, inom vilket en dominerande ställning föreligger, kan utgöra en väsentlig del av den gemensamma marknaden (se i detta avseende dom av den 25 juni 1998 i mål C-203/96, Dusseldorp m.fl., REG 1998, s. I-4075, punkt 60, av den 26 november 1998 i mål C-7/97, Bronner, REG 1998, s. I-7791, punkt 36, och av den 21 september 1999 i mål C-67/96, Albany, REG 1999, s. I-5751, punkt 92).

44. Domstolen vill för det andra erinra om att även om det inte i sig strider mot artikel 86 i fördraget att tillskapa en dominerande ställning genom att bevilja särskilda eller exklusiva rättigheter, bryter en medlemsstat mot de förbud som uppställs i artikel 90.1 i fördraget jämförd med artikel 86 om den antar lagar eller andra författningar som skapar en situation där ett företag, som av staten har beviljats särskilda eller exklusiva rättigheter, med nödvändighet föranleds att missbruka sin dominerande ställning (se i detta avseende särskilt dom av den 17 juli 1997 i mål C-242/95, GT-Link, REG 1997, s. I-4449, punkt 33, och domen i det ovannämnda målet Dusseldorp m.fl, punkt 61).

45. Domstolen konstaterar i detta hänseende att näringsidkare som tillhandahåller expresstjänster enligt de nationella bestämmelser som är i fråga i målet vid den nationella domstolen är skyldiga att till Poste Italiane erlägga en postavgift som motsvarar det gängse porto som normalt erläggs av Poste Italianes kunder, utan att Poste Italiane behöver tillhandahålla de nämnda näringsidkarna några som helst tjänster.

46. Domstolen har dock redan fastställt att det är fråga om missbruk av en dominerande ställning om ett företag som innehar en sådan ställning kräver ett pris för sina tjänster som är oskäligt eller som inte står i något rimligt förhållande till det ekonomiska värdet av den tjänst som tillhandahålls (se särskilt dom av den 5 oktober 1994 i mål C-323/93, Centre d'insémination de la Crespelle, REG 1994, s. I-5077, punkt 25, svensk specialutgåva volym 16, s. I-207, och domen i det ovannämnda målet GT-Link, punkt 39).

47. Detta gäller i ännu högre utsträckning om ett sådant företag erhåller betalning för tjänster som det inte självt har tillhandahållit.

48. Av ovanstående följer att bestämmelser som de som är i fråga i målet vid den nationella domstolen skapar en situation där ett företag, som av staten har beviljats särskilda eller exklusiva rättigheter, med nödvändighet föranleds att missbruka sin dominerande ställning i den mening som avses i artikel 86 i fördraget.

49. Domstolen noterar dock för det tredje att sådana bestämmelser, såsom följer av ordalydelsen av artikel 86 i fördraget, endast är förbjudna enligt artiklarna 86 och 90.1 i fördraget i den mån de kan påverka handein mellan medlemsstater.

50. Detta skulle vara fallet bland annat om skyldigheten att erlägga den i målet vid den nationella domstolen ifrågavarande postavgiften till Poste Italiane även gällde för näringsidkare som tillhandahåller expresstjänster mellan Republiken Italien och en annan medlemsstat. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att utreda huruvida så är fallet.

51. Poste Italiane och den italienska regeringen har gjort gällande att den skyldighet att erlägga postavgift som är föremål för tvisten i målet vid den nationella domstolen i samtliga fall, även då den åvilar den som tillhandahåller en expresstjänst som inte är samhällsomfattande, är motiverad enligt artikel 90.2 i fördraget på grund av nödvändigheten av att bibehålla den ekonomiska jämvikten i det företag som svarar för den samhällsomfattande posttjänsten.

52. Domstolen vill i detta hänseende för det första erinra om att det av artikel 90.1 i fördraget jämförd med punkt 2 i samma artikel följer att artikel 90.2 kan åberopas för att motivera att ett företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse i strid med särskilt artikel 86 i fördraget av en medlemsstat beviljas särskilda eller exklusiva rättigheter, när fullgörandet av de särskilda uppgifter som företaget har tilldelats inte kan säkerställas på annat sätt än genom att sådana rättigheter beviljas och när utvecklingen av handeln inte påverkas i en omfattning som strider mot gemenskapens intresse (se för ett liknande resonemang särskilt dom av den 23 maj 2000 i mål C-209/98, Sydhavnens Sten & Grus, REG 2000, s. I-3743, punkt 74).

53. Domstolen konstaterar för det andra att ett företag som Poste Italiane, som genom en medlemsstats bestämmelser anförtrotts att sköta den samhällsomfattande posttjänsten, vilket inbegriper skyldigheten att insamla, befordra och dela ut post på hela den berörda medlemsstatens territorium, oberoende av lönsamheten i den sektor som tjänsten avser, utgör ett företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse i den mening som avses i artikel 90.2 i fördraget.

54. För det tredje följer det av domstolens praxis att det inte är nödvändigt att den ekonomiska jämvikten eller den fortsatta verksamheten i ett företag som har anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse hotas för att villkoren för att tillämpa artikel 90.2 i fördraget skall vara uppfyllda. Det är tillräckligt att företaget, om de omtvistade rättigheterna inte beviljas, hindras från att fullgöra de särskilda uppgifter som det har tilldelats, såsom dessa preciseras genom de skyldigheter och krav som åvilar företaget, eller att dessa rättigheter måste vidmakthållas för att rättighetshavaren under ekonomiskt godtagbara villkor skall kunna fullgöra de uppgifter av allmänt ekonomiskt intresse som denne har tilldelats (se särskilt domen i det ovannämnda målet Albany, punkt 107).

55. Härvid kan det visa sig vara nödvändigt inte bara att föreskriva om en möjlighet till kompensation mellan de lönsamma och de mindre lönsamma sektorer som omfattas av det uppdrag av allmänintresse som tillhandahållandet av den samhällsomfattande tjänsten utgör (se för ett liknande resonemang domen i det ovannämnda målet Corbeau, punkt 17), utan även att föreskriva en skyldighet för den som tillhandahåller posttjänster som inte är samhällsomfattande att genom betalning av en postavgift av samma art som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen bidra till finansieringen av den samhällsomfattande tjänsten och att sålunda göra det möjligt för den som anförtrotts det nämnda uppdraget av allmänintresse att utföra detta uppdrag under ekonomiskt balanserade förhållanden.

56. Domstolen noterar dock att artikel 90.2 i fördraget skall tolkas restriktivt, eftersom den är en bestämmelse enligt vilken undantag från bestämmelserna i fördraget under vissa omständigheter är tillåtna (se för ett liknande resonemang domen i det ovannämnda målet GT-Link, punkt 50).

57. Följaktligen är det inte tillåtet enligt artikel 90.2 i fördraget att summan av intäkterna, som uppkommer genom att samtliga näringsidkare som tillhandahåller en expresstjänst som inte är samhällsomfattande erlägger postavgift av den typ som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, överstiger vad som är nödvändigt för att kompensera det bolag som anförtrotts den samhällsomfattande posttjänsten för eventuella förluster som driften av denna tjänst förorsakar företaget.

58. I detta sammanhang är det viktigt att även det företag som anförtrotts den samhällsomfattande posttjänsten skall vara skyldigt att erlägga postavgift när det självt tillhandahåller expresstjänster som inte är samhällsomfattande. Det är också viktigt att detta företag ser till att inte låta sin samhällsomfattande verksamhet bära hela eller en del av kostnaden för expressverksamheten, detta för att inte otillbörligen öka kostnaderna för den samhällsomfattande tjänsten och därmed även de eventuella förluster som denna medför.

59. Det ankommer på den nationella domstolen att utreda huruvida dessa villkor är uppfyllda, varvid det är den medlemsstat eller det företag som åberopar artikel 90.2 i fördraget som skall visa att villkoren för att tillämpa denna bestämmelse är uppfyllda (se för ett motsvarande resonemang särskilt dom av den 23 oktober 1997 i mål C-159/94, kommissionen mot Frankrike, REG 1997, s. I-5815, punkt 94).

60. Det följer av domstolens praxis att eftersom det inte föreligger några gemenskapsrättsliga bestämmelser härom får bevisning om åsidosättande av artikel 86 i fördraget ske enligt de regler som gäller enligt den berörda medlemsstatens interna rättsordning, varvid dessa bestämmelser inte får vara mindre förmånliga än de som gäller för liknande talan som grundas på nationell rätt och inte göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av denna bestämmelse (se för ett liknande resonemang domen i det ovannämnda målet GT-Link, punkterna 23, 24, 26 och 27).

61. Dessa principer är även tillämpliga när en medlemsstat eller det företag som av medlemsstaten har anförtrotts ett uppdrag av allmänt intresse i den mening som avses i artikel 90.2 i fördraget försöker att med stöd av denna bestämmelse visa att det är nödvändigt att bevilja detta företag särskilda eller exklusiva rättigheter som strider mot artikel 86 i fördraget.

62. Följaktligen är det förhållandet att det vid den tidpunkt då de i målet vid den nationella domstolen aktuella händelserna ägde rum inte förelåg något kompensations- och kontrollsystem vars syfte var att undvika att det företag som anförtrotts den samhällsomfattande tjänsten gjorde korsvisa subventioneringar av sin egen icke samhällsomfattande verksamhet inte nödvändigtvis tillräckligt för att det skall kunna anses visat att villkoren för tillämpning av artikel 90.2 i fördraget inte var uppfyllda.

63. Med hänsyn till ovanstående skall frågan besvaras på följande sätt:

64. De kostnader som har förorsakats den italienska regeringen, kommissionen och Eftas övervakningsmyndighet, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) — angående den fråga som genom beslut av den 21 juni 1999 har ställts av Tribunale civile di Genova — följande dom:

1) Artikel 86 i EG-fördraget jämförd med artikel 90 i samma fördrag (nu artiklarna 82 EG och 86 EG) utgör, i den mån handeln mellan medlemsstaterna kan påverkas av detta, hinder för att det i en medlemsstats bestämmelser, varigenom ett privaträttsligt företag ges monopol att tillhandahålla samhällsomfattande posttjänster, för varje annan näringsidkares rätt att tillhandahålla expresstjänster som inte är samhällsomfattande uppställs ett villkor avseende att denne till det företag som har anförtrotts den samhällsomfattande tjänsten skall erlägga en postavgift som motsvarar gängse porto, om det inte bevisas att intäkterna från dessa inbetalningar är nödvändiga för att det nämnda företaget skall kunna sköta den samhällsomfattande posttjänsten under ekonomiskt godtagbara förhållanden och att detta företag är skyldigt att erlägga samma avgift när det självt tillhandahåller en expresstjänst som inte är samhällsomfattande.

2) Denna bevisning får föras enligt de regler som gäller enligt den berörda medlemsstatens interna rättsordning, vilka inte får vara mindre förmånliga än dem som gäller för liknande talan som grundas på nationell rätt eller göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapsrätten.

1 Rättegångsspråk: italienska.