Domstolens Dom (tionde avdelningen) den 13 februari 2019

I mål C‑179/18, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Arbeidsrechtbank Gent (Arbetsdomstolen i Gent, Belgien) genom beslut av den 22 februari 2018, som inkom till domstolen den 7 mars 2018, i målet

DOMSTOLEN (tionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna E. Juhász och I. Jarukaitis (referent), generaladvokat: G. Pitruzzella, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Belgiens regering, genom J.-C. Halleux, C. Van Lul och C. Pochet, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av C. Vandenberghe, advocaat, Europeiska kommissionen, genom B. Mongin och S. Noë, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Belgisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4.3 FEU, i förening med tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna, vilka fastställdes genom rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 259/68 av den 29 februari 1968 om fastställande av tjänsteföreskrifter för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkor för övriga anställda i dessa gemenskaper samt om införande av särskilda tillfälliga åtgärder beträffande kommissionens tjänstemän (EGT L 56, 1968, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 39), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG, EKSG, Euratom) nr 723/2004 av den 22 mars 2004 (EUT L 124, 2004, s. 1) (nedan kallade tjänsteföreskrifterna).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Ronny Rohart och Federale Pensioendienst (federala pensionskassan, Belgien) beträffande kassans beslut att, vid beräkningen av ålderspension för anställda, inte beakta en period då sökanden fullgjorde obligatorisk militärtjänstgöring.

3 I artikel 42 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

4 I artikel 13.2 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1) (nedan kallad förordning nr 1408/71) som var i kraft när Ronny Rohart gick i pension, föreskrivs följande:

5 I artikel 34.1 F i Koninklijk besluit tot vaststelling van het algemeen reglement betreffende het rust- en overlevingspensioen voor werknemers (kunglig förordning av den 21 december 1967 om allmänna bestämmelser för ålders- och efterlevandepensionssystemet för anställda), av den 21 december 1967 (Belgisch Staatsblad, 16 januari 1968, s. 441), i den lydelse som var tillämplig vid tiden för de faktiska omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad den kungliga förordningen), föreskrivs att med beaktande av de villkor som anges i artikel 34.2 i förordningen ska perioder av militärtjänstgöring i den belgiska försvarsmakten likställas med arbetsperioder.

6 I artikel 34.2.3 i den kungliga förordningen föreskrivs följande:

7 Ronny Rohart arbetade i Belgien såsom anställd under perioden 1 oktober 1970–15 augusti 1973. Den 16 augusti 1973 tillträdde han som tjänsteman vid Europeiska kommissionen där han arbetade fram till sin pensionering den 1 januari 2009 med undantag för ett avbrott på ett år – från den 1 juli 1974 till den 30 juni 1975 – då han fullgjorde obligatorisk militärtjänstgöring i Belgien.

8 Ronny Rohart uppbär pension från Europeiska unionens pensionssystem. Härutöver har han även beviljats pension från det belgiska systemet för anställda arbetstagare.

9 Som en följd av dom av den 10 september 2015, Wojciechowski ( C‑408/14, EU:C:2015:591), gjordes på begäran av Ronny Rohart en ny beräkning av hans pensionsbelopp av den federala pensionskassan. Kassan fastställde dessa pensionsrättigheter i beslut av den 24 maj 2017, dock utan att beakta den period då han fullgjorde sin obligatoriska militärtjänstgöring. Sökandens begäran att denna period ska beaktas avslogs genom beslut av den 1 juni 2017 med motiveringen att han inte uppfyllde de villkor för likställande som föreskrivs i artikel 34 i den kungliga förordningen, eftersom han inte var arbetstagare i den mening som avses i den nämnda förordningen vid tidpunkten för militärtjänstgöringen och inte heller var det under de tre påföljande åren.

10 Den hänskjutande domstolen, som ska pröva en talan som väckts mot dessa beslut, har påpekat att den period då Ronny Rohart fullgjorde sin obligatoriska militärtjänstgöring varken beaktats vid beräkningen av pensionen enligt unionens pensionssystem eller vid beräkningen av hans pension enligt det belgiska systemet, eftersom han inte uppfyllde villkoren för likställande enligt artikel 34 i den kungliga förordningen. Enligt nämnda domstol uppkommer därför frågan huruvida dessa villkor strider mot tjänsteföreskrifterna och mot principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU.

11 Den hänskjutande domstolen anser att det nationella målet ger upphov till en fråga som liknar de frågor som prövades i dom av den 16 december 2004, My ( C‑293/03, EU:C:2004:821), och dom av den 10 september 2015, Wojciechowski ( C‑408/14, EU:C:2015:591). Nämnda domstol har påpekat att den period då Ronny Rohart fullgjorde sin obligatoriska militärtjänstgöring skulle ha beaktats vid beräkningen av hans pension om han hade fortsatt sin karriär i Belgien i egenskap av anställd, tjänsteman eller egenföretagare. Perioden skulle likaså ha beaktats om han fortsatt sin karriär i en annan medlemsstat i enlighet med artikel 13 i förordning nr 1408/71. Han missgynnas därmed på grund av att han varit EU-tjänsteman.

12 Mot denna bakgrund beslutade Arbeidsrechtbank Gent (Arbetsdomstolen i Gent) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

13 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 4.3 FEU, i förening med tjänsteföreskrifterna, ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken det vid beräkningen av en arbetstagares pensionsrättigheter – i en situation där denne arbetstagare haft anställning i den aktuella medlemsstaten innan han blev tjänsteman inom unionen och som, sedan han blivit tjänsteman inom unionen, fullgjort sin obligatoriska militärtjänstgöring i nämnda medlemsstat – nekas nämnde arbetstagare att komma i åtnjutande av möjligheten att likställa den period då han fullgjorde militärtjänst med en period av faktiskt arbete såsom anställd när han skulle ha haft rätt härtill om han, vid tidpunkten då han blev inkallad eller under åtminstone ett år under de tre år som följde efter det att han avslutat militärtjänstgöringen, hade haft en anställning som omfattas av det nationella pensionssystemet.

14 Domstolen erinrar om att unionsrätten inte inkräktar på medlemsstaternas behörighet att utforma sina system för social trygghet och att det i avsaknad av harmonisering på unionsnivå följaktligen ankommer på lagstiftaren i varje medlemsstat att bestämma villkoren för beviljande av sociala trygghetsförmåner. Medlemsstaterna är vid utövandet av denna befogenhet emellertid skyldiga att iaktta unionsrätten, vilket inbegriper de principer som domstolen har slagit fast i sin praxis avseende tolkningen av principen om lojalt samarbete, jämförd med tjänsteföreskrifterna (dom av den 10 september 2015, Wojciechowski, C‑408/14, EU:C:2015:591, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

15 Domstolen har i det avseendet redan slagit fast att tjänsteföreskrifterna infördes genom en rådsförordning, nämligen förordning nr 259/68, vilken enligt artikel 288 andra stycket FEUF har allmän giltighet, är bindande i alla delar och direkt tillämplig i varje medlemsstat, samt att det av detta följer att tjänsteföreskrifterna inte bara har betydelse för unionens egen administration, utan också medför skyldigheter för medlemsstaterna i den mån som deras medverkan är nödvändig för att tjänsteföreskrifterna ska kunna genomföras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2015, Wojciechowski, C‑408/14, EU:C:2015:591, punkterna 36 och 41 och där angiven rättspraxis).

16 Vidare har domstolen, i punkt 49 i dom av den 16 december 2004, My ( C‑293/03, EU:C:2004:821), slagit fast att principen om lojalt samarbete som stadgas i artikel 10 EG – nu artikel 4.3 EUF – jämförd med tjänsteföreskrifterna, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det vid bedömningen av rätt till förtida ålderspension enligt det nationella systemet inte är tillåtet att beakta anställningsår som en unionsmedborgare har fullgjort vid en EU-institution. I punkt 34 i beslut av den 9 juli 2010, Ricci och Pisaneschi ( C‑286/09, ej publicerat, EU:C:2010:420), preciserade domstolen att detsamma gäller för rätt till allmän pension.

17 Domstolen konstaterade härvid i punkterna 45–48 i dom av den 16 december 2004, My ( C‑293/03, EU:C:2004:821), och i punkterna 29–33 i beslut av den 9 juli 2010, Ricci och Pisaneschi ( C‑286/09, ej publicerat, EU:C:2010:420), att den lagstiftning som var föremål för prövning i dessa mål skulle kunna försvåra för unionens institutioner och organ att rekrytera nationella tjänstemän med en viss tjänstetid. Enligt domstolen skulle nämnda lagstiftning nämligen kunna avskräcka från yrkesverksamhet inom en EU-institution eller ett EU-organ, eftersom en arbetstagare som tidigare tillhört ett nationellt pensionssystem, genom att acceptera en anställning vid en sådan institution eller ett sådant organ, riskerade att förlora möjligheten att med stöd av det systemet erhålla en åldersförmån som arbetstagaren skulle ha haft rätt till om han eller hon inte hade accepterat denna anställning. Sådana följder kan enligt domstolen inte tillåtas med hänsyn till skyldigheten till lojalt samarbete och bistånd som åligger medlemsstaterna i förhållande till unionen och som kommer till uttryck i skyldigheten som tidigare föreskrevs i artikel 10 EG och numera i artikel 4.3 FEU att underlätta fullgörandet av unionens uppgifter.

18 I dom av den 10 september 2015, Wojciechowski ( C‑408/14, EU:C:2015:591), slog domstolen vidare fast att artikel 4.3 FEU, i förening med tjänsteföreskrifterna, utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den ålderspension en person har rätt till på grund av de prestationer som han eller hon, i egenskap av anställd, har utfört i denna medlemsstat sätts ned eller inte betalas ut på grund av den karriär som personen senare har haft vid en EU-institution. I punkt 43 i samma dom påpekade domstolen bland annat att en dylik lagstiftning försvårar inte bara för EU-institutionerna att rekrytera nationella tjänstemän med en viss tjänstetid, utan gör det även svårare för dem att behålla erfarna tjänstemän.

19 Rekryteringen av tjänstemän till unionens institutioner försvåras likaså av en lagstiftning i en medlemsstat, såsom den som är aktuell i det nationella målet, som innebär att en arbetstagare som fullgjort obligatorisk militärtjänstgöring i denna medlemsstat samtidigt som han var tjänsteman inom unionen berövas möjligheten att få den period då han fullgjorde sin militärtjänst likställd med en period av faktiskt arbete när han skulle ha haft rätt härtill om han, vid tidpunkten då han blev inkallad eller under åtminstone ett år under de tre år som följde efter det att han avslutat militärtjänstgöringen, hade haft en anställning som omfattas av ett pensionssystem i den nämnda medlemsstaten eller var anställd i en annan medlemsstat i enlighet med artikel 13.2 e i förordning nr 1408/71.

20 En sådan lagstiftning kan nämligen avskräcka en arbetstagare med en anställning som omfattas av pensionssystemet i den berörda medlemsstaten från att bli unionstjänsteman innan vederbörande fullgjort sin obligatoriska militärtjänstgöring eller under de tre år som följer på denna.

21 Nämnda lagstiftnings avskräckande verkan kan dessutom förstärkas om det enligt det nationella pensionssystemet krävs ett minsta antal arbetsår för rätt till pension med följd att underlåtenhet att beakta den period då den berörde fullgjort obligatorisk militärtjänstgöring som en period av faktiskt arbete i vissa fall kan leda till att pensionsbeloppet inte bara blir lägre utan till och med att rätten till pension helt går förlorad.

22 Sådana följder kan inte tillåtas med hänsyn till skyldigheten till lojalt samarbete och bistånd som åligger medlemsstaterna i förhållande till unionen och som kommer till uttryck i skyldigheten enligt artikel 4.3 FEU att underlätta fullgörandet av unionens uppgifter.

23 Det saknas härvid stöd för det argument som den belgiska regeringen åberopat till stöd för sitt beslut att inte beakta den period då Ronny Rohart fullgjorde obligatorisk militärtjänstgöring och som går ut på att denne under nämnda period inte betalade in några avgifter till det nationella pensionssystemet. Så är nämligen även fallet för arbetstagare som, före eller efter den obligatoriska militärtjänstgöringen, hade en anställning som omfattas av detta system eller hade anställning i en annan medlemsstat, vilka har rätt att få dessa perioder likställda med arbetsperioder i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 34 i den kungliga förordningen.

24 Den belgiska regeringen kan inte heller göra gällande att Ronny Rohart, med tillämpning av artikel 42 i tjänsteföreskrifterna, hade kunnat betala in sina pensionsavgifter retroaktivt till unionens pensionssystem så att den aktuella perioden skulle beaktas enligt detta system. I den nämnda bestämmelsen föreskrivs nämligen endast en möjlighet – som det står varje berörd tjänsteman fritt att använda sig av eller inte – att frivilligt bidra till detta system. Det förhållandet att en person inte använder sig av denna möjlighet kan följaktligen inte leda till att vederbörande förlorar pensionsrättigheter enligt det nationella pensionssystemet. I annat fall skulle bidraget förlora sin karaktär av något som erlagts frivilligt och av eget fritt val (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2015, Wojciechowski, C‑408/14, EU:C:2015:591, punkt 52).

25 Mot denna bakgrund ska den ställda frågan besvaras enligt följande. Artikel 4.3 FEU, i förening med tjänsteföreskrifterna, ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken det vid beräkningen av en arbetstagares pensionsrättigheter – i en situation där denne arbetstagare haft anställning i den aktuella medlemsstaten innan han blev tjänsteman inom unionen och som, sedan han blivit tjänsteman inom unionen, fullgjort sin obligatoriska militärtjänstgöring i nämnda medlemsstat – nekas nämnde arbetstagare att komma i åtnjutande av möjligheten att likställa den period då han fullgjorde militärtjänst med en period av faktiskt arbete såsom anställd när han skulle ha haft rätt härtill om han, vid tidpunkten då han blev inkallad eller under åtminstone ett år under de tre år som följde efter det att han avslutat militärtjänstgöringen, hade haft en anställning som omfattas av det nationella pensionssystemet.

26 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: nederländska.