Domstolens dom (tionde avdelningen) den 8 maj 2019

I mål C‑253/18, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf, Tyskland) genom beslut av den 7 mars 2018, som inkom till domstolen den 12 april 2018, i målet

DOMSTOLEN (tionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos, samt domarna E. Juhász (referent) och C. Vajda, generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Stadt Euskirchen, genom S. Schaefer och J. Manka, Rechtsanwälte, Rhenus Veniro GmbH & Co. KG, genom C. Antweiler, Rechtsanwalt, Europeiska kommissionen, genom W. Mölls, P. Ondrůšek och J. Hottiaux samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Förordning nr 1370/2007

Direktiv 2014/23/EU

Direktiv 2014/24/EU

Direktiv 2014/25/EU

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1107/70 (EUT L 315, 2007, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Stadt Euskirchen (staden Euskirchen, Tyskland) och Rhenus Veniro GmbH & Co. KG (nedan kallat Rhenus Veniro) angående en planerad direkttilldelning av ett avtal om kollektivtrafik med buss och andra fordon.

3 Artikel 2 i förordning nr 1370/2007, med rubriken Definitioner, har följande lydelse:

4 I artikel 4.7 i förordningen föreskrivs följande:

5 I artikel 5 i förordningen, med rubriken Tilldelning av avtal om allmän trafik, föreskrivs följande:

6 Artikel 7 i samma förordning har rubriken Offentliggörande Punkt 2 i den artikeln har följande lydelse:

7 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/23/EU av den 26 februari 2014 om tilldelning av koncessioner (EUT L 94, 2014, s. 1) trädde i kraft den 17 april 2014 och medlemsstaterna hade till den 18 april 2016 på sig för att införliva direktivets bestämmelser.

8 Artikel 5 i direktivet, med rubriken Definitioner, har följande lydelse:

9 Artikel 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG (EUT L 94, 2014, s. 65), med rubriken Offentliga kontrakt mellan enheter i den offentliga sektorn har följande lydelse:

10 Artikel 11 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/25/EU av den 26 februari 2014 om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster och om upphävande av direktiv 2004/17/EG (EUT L 94, 2014, s. 243) har rubriken Transporttjänster. I artikeln föreskrivs följande:

11 Artikel 28 i direktiv 2014/25, med rubriken Kontrakt mellan upphandlande myndigheter, innehåller bestämmelser som i allt väsentligt motsvarar bestämmelserna i artikel 12 i direktiv 2014/24, för vilka det redogjorts i punkt 9 ovan.

12 Staden Euskirchen är en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 2 b i förordning nr 1370/2007.

13 I enlighet med artikel 7.2 i den förordningen offentliggjorde staden Euskirchen den 8 december 2016, i tillägget till Europeiska unionens officiella tidning, ett förhandsmeddelande om direkttilldelning av ett avtal avseende kollektivtrafik med buss och andra motorfordon som inte tilldelades i form av en koncession om tjänster enligt artikel 5.2 i förordningen.

14 Enligt lydelsen i detta förhandsmeddelande skulle avtalet, som avsåg transporttjänster på mer än 1 miljon kilometer årligen, tilldelas det av staden Euskirchen helägda bolaget SVE Stadtverkehr Euskirchen GmbH (nedan kallat SVE), för en period på 120 månader från och med den 1 januari 2019.

15 SVE förfogar inte över några fordon eller chaufförer för att på egen hand fullgöra det kontrakt som avses med den offentliga upphandlingen och meddelade att det hade för avsikt att ingå ett underentreprenadavtal med RVK Regionalverkehr Köln GmbH (nedan kallat RVK). Bolaget RVK tillhandahåller transporttjänster inom hela det område som omfattas av Zweckverband Verkehrsverbund Rhein-Sieg (det flerkommunala trafikförbundet Rhein-Sieg, Tyskland).

16 RVK ägs till 12,5 procent vardera av Kölner Verkehrsbetriebe AG, Kreisholding Rhein Sieg GmbH, Rhein-Erft Verkehrsgesellschaft mbH, Elektrische Bahn der Stadt Bonn och Rhein-Sieg-Kreis SBB GmbH (nedan kallat SBB GmbH), Stadtwerke Bonn Verkehrs GmbH och av Kreis Euskirchen (distriktet Euskirchen) och Rheinisch-Bergischer Kreis (distriktet Rheinisch-Bergischer Kreis, Tyskland). Resterande 2,5 procent av andelarna innehas av Oberbergischer Kreis (distriktet Oberberg, Tyskland) och 10 procent av underleverantören själv.

17 Under år 2016 antog SVE erbjudandet om att förvärva 2,5 procent av andelarna i RVK den 1 januari 2019, vilket var den dag då genomförandet av det offentliga kontrakt vars tilldelning var påtänkt skulle påbörjas.

18 Rhenus Veniro överklagade beslutet om direkttilldelning till behörig Vergabekammer (Tillsynsnämnden för offentlig upphandling, Tyskland).

19 Genom beslut av den 16 maj 2017 förbjöd Vergabekammer (Tillsynsnämnden för offentlig upphandling) staden Euskirchen att tilldela SVE kontraktet.

20 Vergabekammer (Tillsynsnämnden för offentlig upphandling) angav till att börja med att SVE inte uppfyllde kriteriet om att själv tillhandahålla kollektivtrafiken enligt artikel 5.2 i förordning nr 1370/2007. Den påpekade därefter att RVK tillhandahöll transporttjänster inom andra territorier än staden Euskirchens territorium, vilket strider mot nämnda bestämmelser. Slutligen angav den att RVK:s verksamhet inte kunde tillskrivas SVE, eftersom det sistnämnda bolaget endast skulle komma att äga 2,5 procent av RVK den 1 januari 2019.

21 SVE överklagade beslutet av Vergabekammer (Tillsynsnämnden för offentlig upphandling) till Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf, Tyskland) och gjorde därvid gällande att beslutet byggde på en felaktig tillämpning av artikel 5 i förordning nr 1370/2007, eftersom RVK kontrollerades gemensamt av de behöriga myndigheterna och även tillhandahöll tjänster inom dessa myndigheters territorium.

22 Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf) angav inledningsvis att utgången av tvisten beror på EU-domstolens svar på tolkningsfrågan i de förenade målen Verkehrsbetrieb Hüttebräucker och Rhenus Veniro (C‑266/17 och C‑267/17), vilka rör frågan huruvida artikel 5.2 i förordning nr 1370/2007 är tillämplig på offentlig upphandling som inte avser tjänstekoncessioner.

23 För det fall EU-domstolen skulle besvara den frågan jakande undrar Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf) om artikel 5.2 i förordning nr 1370/2007 är tillämplig när det interna företag som tilldelats kontraktet låter ett annat företag fullgöra större delen av detta och det interna företaget endast innehar 2,5 procent av andelarna i detta andra företag, varvid resterande andelar innehas, direkt eller indirekt, av andra behöriga myndigheter.

24 Mot denna bakgrund beslutade Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

25 Den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida artikel 5.2 i förordning nr 1370/2007 är tillämplig på direkttilldelning av ett avtal avseende kollektivtrafik med buss som inte har formen av en koncession och, för det fall frågan besvaras jakande, huruvida det enligt den bestämmelsen är tillåtet för det interna företaget att låta ett företag i vilket det interna företaget endast innehar 2,5 procent av andelarna tillhandahålla större delen av dessa tjänster.

26 Det kan därvid erinras om att EU-domstolen redan har slagit fast att, vad gäller upphandling som normalt sett omfattas av det materiella och tidsmässiga tillämpningsområdet (ratione temporis) för direktiv 2004/17 eller direktiv 2004/18, direkttilldelning av avtal avseende kollektivtrafik med buss som inte har formen av koncessioner i den mening som avses i nämnda direktiv inte omfattas av artikel 5.2 i förordning nr 1370/2007 utan av de allmänna regler om direkttilldelning som utvecklats på grundval av dessa direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2019, Verkehrsbetrieb Hüttebräucker och Rhenus Veniro, C‑266/17 och C‑267/17, EU:C:2019:241, punkterna 73–76).

27 Vad gäller direktiven 2014/24 och 2014/25, som har upphävt och ersatt direktiv 2004/18 respektive direktiv 2004/17 och som, i motsats till de båda sistnämnda direktiven, inte längre innehåller någon definition av begreppet koncession, som nu regleras genom direktiv 2014/23, har EU-domstolen påpekat att dessa två direktiv har (i artikel 12 i direktiv 2014/24 och i artikel 28 i direktiv 2014/25), kodifierat och klargjort EU-domstolens praxis avseende direkt tilldelning, vilket visar att unionslagstiftaren har avsett att systemet med direkttilldelning ska vara kopplat till de båda direktiven (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2019, Verkehrsbetrieb Hüttebräucker och Rhenus Veniro, C‑266/17 och C‑267/17, EU:C:2019:241, punkterna 77 och 78).

28 I förevarande fall hade ett förhandsmeddelande om direkttilldelning av ett avtal avseende kollektivtrafik med buss och andra motorfordon offentliggjorts den 8 december 2016. Vid denna tidpunkt var direktiven 2014/24 och 2014/25 redan tillämpliga, eftersom fristen för införlivande hade löpt ut.

29 Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 5.2 i förordning nr 1370/2007 ska tolkas så, att den inte är tillämplig på direkttilldelning av avtal om kollektivtrafik med buss som inte tilldelas i form av koncessioner i den mening som avses i direktiv 2014/23.

30 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.