Domstolens dom (första avdelningen) den 14 november 2019

I mål C‑255/18, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio, Italien) genom beslut av den 15 november 2017, som inkom till domstolen den 11 april 2018, i målet

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden J.-C. Bonichot, domstolens vice ordförande R. Silva de Lapuerta samt domarna M. Safjan, L. Bay Larsen (referent) och C. Toader, generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona, justitiesekreterare: handläggaren R. Schiano,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 10 april 2019,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: State Street Bank International GmbH, genom S. Dettori, avvocato, Banca d’Italia genom M. Mancini, D. Messineo och L. Sciotto, avvocati, Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av P. Gentili, avvocato dello Stato, Spaniens regering, genom M. A. Sampol Pucurull, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom V. Di Bucci, K.-P. Wojcik och A. Steiblytė, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 26 juni 2019 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2014/59

Den delegerade förordningen nr 2015/63

Italiensk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första delen av den första frågan och den andra frågan

Den andra delen av den första frågan

Den tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 2014, s. 190) och kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/63 av den 21 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU avseende förhandsbidrag till finansieringsarrangemang för resolution (EUT L 11, 2015, s. 44, och rättelse i EUT L 156, 2017, s. 38).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan State Street Bank International GmbH (nedan kallad SSBI) och Banca d’Italia. Målet rör betalning av bidrag till den nationella resolutionsfonden i Italien.

3 Skälen 103–105 i direktiv 2014/59 har följande lydelse:

4 I artikel 100.1, 100.4 och 100.5 i direktivet föreskrivs följande:

5 I artikel 102.1 i samma direktiv föreskrivs följande:

6 I artikel 103 i direktiv 2014/59, som har rubriken Förhandsbidrag, föreskrivs följande:

7 I artikel 104 i direktivet föreskrivs följande:

8 I artikel 130.1 i direktivet föreskrivs följande:

9 I artikel 4 i den delegerade förordningen föreskrivs följande:

10 I artikel 12 i förordningen som har rubriken Nya institut under tillsyn eller ändring av status, föreskrivs följande:

11 I artikel 14.1 i samma förordning föreskrivs följande:

12 I artikel 20.1–4 i den delegerade förordningen nr 2015/63 föreskrivs följande:

13 Det framgår av artikel 21 i förordningen att den ska tillämpas från och med den 1 januari 2015.

14 Direktiv 2014/59 har införlivats med nationell rätt genom lagstiftningsdekret nr 180/2015 av den 16 november 2015 (GURI nr 267 av den 16 november 2015). I artikel 78 föreskrivs följande:

15 I artikel 81 i lagstiftningsdekretet föreskrivs följande:

16 I artikel 82.1 i lagstiftningsdekretet föreskrivs följande:

17 I artikel 83.1 i lagstiftningsdekretet föreskrivs följande:

18 SSBI är en bank som har sitt huvudkontor i Tyskland.

19 Fram till och med den 5 juli 2015 bedrev SSBI sin verksamhet i Italien genom State Street Bank SpA (nedan kallad SSB Italien).

20 Från och med den 6 juli 2015, till följd av en fusion genom absorption fortsatte SSBI, det bolag som övertog SSB Italien, att bedriva sin verksamhet i Italien genom en filial.

21 Under åren 2015 och 2016 krävde Banca d’Italia, i egenskap av resolutionsmyndighet, att SSBI för år 2015 skulle betala förhandsbidrag (nedan kallade ordinarie bidrag) och extraordinära efterhandsbidrag (nedan kallade extraordinära bidrag). Banca d’Italia krävde närmare bestämt genom skrivelse av den 23 och den 26 november 2015 respektive den 1 april och den 25 maj 2016 att SSBI skulle betala ett belopp på 1275606 euro i ordinarie bidrag och ett belopp på 3826819 euro i extraordinära bidrag.

22 SSBI överklagade nämnda rättsakter till den hänskjutande domstolen och yrkade att de skulle upphävas genom att bestrida både betalningen av det ordinarie bidraget och det extraordinära bidraget.

23 Till stöd för sitt överklagande åberopade SSBI flera argument. SSBI åberopade i detta hänseende bland annat att banken endast bedrev sin verksamhet genom en filial i Italien när den ålades att betala nämnda bidrag och att banken därför inte var skyldig att betala bidrag i Italien utan i Tyskland.

24 SSBI anförde vidare bland annat att inrättandet den 22 september 2015 av ett självständigt organ, genom vilket Banca d’Italia kunde utöva sin roll som resolutionsmyndighet, och inrättandet den 18 november 2015 av den italienska resolutionsfonden skedde efter fusionen genom absorption, vilket medförde att SSBI inte kunde åläggas en skyldighet att betala bidrag.

25 SSBI anser inte heller att dess skyldighet att bidra till den italienska resolutionsfonden följer av artikel 12.2 i den delegerade förordningen 2015/63. Bestämmelserna i artikel 20.4 i nämnda förordning stödjer dessutom SSBI:s argument, eftersom utgångspunkten för resolutionsmyndigheten bör vara den situation som SSBI befann sig i den 31 juli 2015 och inte den 31 december 2014.

26 Den delegerade förordningen 2015/63 är således inte tillämplig på SSBI under perioden den 1 januari–5 juli 2015, vilket medför att SSBI inte är skyldig att betala bidrag.

27 SSBI yrkade i andra hand att den endast var skyldig att betala ordinarie bidrag för den period då SSB Italien bedrev sin verksamhet i Italien.

28 Banca d’Italia bestred SSBI:s argument och bekräftade att SSBI var skyldig att betala bidrag. Banca d’Italia gjorde bland annat gällande att den tyska resolutionsmyndigheten inte hade haft möjlighet att beakta att SSB Italien hade varit föremål för en fusion genom absorption och att det förhållandet att SSBI inte var skyldig att betala bidrag i Italien skulle, till skillnad från vad SSBI påstått, ha lett till att SSBI hade undgått sin skyldighet att betala bidrag både i Italien och i Tyskland.

29 Banca d’Italia bekräftade således att artikel 12.2 i den delegerade förordningen 2015/63 skulle tillämpas i förevarande fall, eftersom samtliga banker med huvudkontor i Italien, liksom samtliga bankfilialer utanför Europeiska unionen vid den tidpunkten var skyldiga att betala bidrag till den italienska resolutionsfonden.

30 Mot denna bakgrund beslutade Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

31 Den hänskjutande domstolen har ställt den första delen av den första frågan och den andra frågan, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida begreppet förändrad status, i den mening som avses i artikel 12.2 i den delegerade förordningen 2015/63, ska tolkas så, att det omfattar en sådan transaktion som den som är i fråga i det nationella målet, genom vilken ett institut som tidigare stod under tillsyn av en nationell resolutionsmyndighet, upphör att under bidragsperioden stå under nämnda myndighets tillsyn till följd av en gränsöverskridande fusion, varigenom institutet tas över av moderbolaget genom absorption, och om denna transaktion därför saknar betydelse för ett instituts skyldighet att betala hela det ordinarie bidrag som ska betalas för det aktuella bidragsåret.

32 Det ska påpekas att det enligt fast rättspraxis följer såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen, att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen (dom av den 11 april 2019, Tarola, C‑483/17, EU:C:2019:309, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

33 Artikel 12.2 i den delegerade förordningen 2015/63 innehåller inte någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av innebörden och tillämpningsområdet för begreppet förändrad status. Begreppet ska således vid tillämpningen av förordningen anses utgöra ett självständigt unionsrättsligt begrepp som ska tolkas enhetligt i samtliga medlemsstater.

34 Det följer vidare av domstolens fasta praxis att det vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska tas hänsyn till bestämmelsens lydelse, det sammanhang som den ingår i och det mål som eftersträvas med bestämmelsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 maj 2019, PF (Riksåklagaren i Litauen), C‑509/18, EU:C:2019:457, punkt 28).

35 Vad för det första gäller bokstavstolkningen av begreppet förändrad status i den mening som avses i artikel 12.2 i den delegerade förordningen 2015/63, ska det påpekas att dessa ord, såsom framgår av punkt 58 i generaladvokatens förslag till avgörande, kan omfatta alla typer av förändringar som påverkar ett instituts rättsliga eller faktiska ställning och som kan ha betydelse för tillämpningen av artikel 12.2 i den delegerade förordningen.

36 Denna tolkning av artikel 12.2 i den delegerade förordningen 2015/63 bekräftas av uttrycket även små institut, vilket anger att en ändring av ett instituts storlek, vilken är relevant vid tillämpningen av bestämmelser som gynnar små institut, endast utgör en av de situationer som omfattas av bestämmelsen.

37 Vad för det andra gäller det sammanhang som artikel 12.2 i den delegerade förordningen 2015/63 ingår i ska det påpekas att det i artikel 12.1 i den delegerade förordningen föreskrivs att nya institut som endast stått under tillsyn under en del av bidragsperioden, till en medlemsstats resolutionsfond, endast ska betala ett tidsproportionellt ordinarie bidrag, vilket beräknas på grundval av det antal hela månader under bidragsperioden som institutet står under tillsyn.

38 Artikel 12.2 i den delegerade förordningen, i vilken det föreskrivs att ett instituts ändring av status inte påverkar institutets skyldighet att betala det årliga ordinarie bidragsbeloppet som ska betalas för det aktuella året, avser således rent allmänt de ändringar som kan påverka ett institut medan artikel 12.1 i den delegerade förordningen tydliggör den beräkningsmetod som i undantagsfall är tillämplig på ett institut som endast stått under tillsyn under en del av bidragsperioden.

39 Artikel 12.1 i den delegerade förordningen 2015/63, i den del det genom denna artikel införs ett undantag från huvudregeln i punkt 2 i denna artikel, ska tolkas restriktivt och får inte ge upphov till en tolkning som går utöver detta enda fall som uttryckligen anges i nämnda förordning (se, analogt, dom av den 1 december 2011, Painer, C‑145/10, EU:C:2011:798, punkt 74, och dom av den 6 juni 2019, Weil, C‑361/18, EU:C:2019:473, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

40 Härav följer att en transaktion som medför en ändring av status i den mening som avses i artikel 12.2 i nämnda förordning i princip inte omfattas av den beräkning av bidragsbeloppet som föreskrivs i artikel 12.1 i den delegerade förordningen.

41 Vad för det tredje gäller det mål som eftersträvas med direktiv 2014/59 och den delegerade förordningen 2015/63 följer det av artikel 102.1 och artikel 103.1 i nämnda direktiv, liksom av artikel 4.2 i den delegerade förordningen, att den årliga insamlingen av ordinarie bidrag från institut infördes för att säkerställa att de finansiella tillgångarna för medlemsstaternas finansieringsarrangemang, senast den 31 december 2024, uppgår till minst 1 procent av alla garanterade insättningar i auktoriserade institut inom deras territorium.

42 I syfte att uppnå detta mål åläggs den nationella resolutionsmyndigheten i artikel 4.1 och artikel 14.1–14.3 i den delegerade förordningen att fastställa det bidrag som ska betalas genom att det däri hänvisas till de redovisningsuppgifter som lämnats in avseende det senast godkända och vidimerade årsbokslut som är tillgängligt före den 31 december året före bidragsperioden, tillsammans med uttalandet från den lagstadgade revisorn eller revisionsföretaget.

43 Om resolutionsmyndigheterna hade varit tvungna att, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 72 i sitt förslag till avgörande, ta hänsyn till förändringar av institutens rättsliga och finansiella ställning som sker under det aktuella året, hade det varit svårt för dem att på ett tillförlitligt sätt fastställa de ordinarie bidrag som ska betalas under påföljande år och således att försöka uppfylla målet att de finansiella tillgångarna, senast den 31 december 2024, uppgår till minst 1 procent av alla garanterade insättningar i auktoriserade institut inom en medlemsstats territorium.

44 För att de nationella resolutionsmyndigheterna ska kunna fastställa bidragen och således uppnå det mål som eftersträvas med direktiv 2014/59 och i den delegerade förordningen 2015/63 ska begreppet ändring av status tolkas extensivt så att det bland annat omfattar en gränsöverskridande fusion genom absorption som skett under bidragsperioden.

45 Denna tolkning av artikel 12.2 i den delegerade förordningen 2015/63 bekräftas även av syftet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 2014, s. 1). Direktiv 2014/59 och den delegerade förordningen har även som mål att förbereda uppfyllandet av det syftet.

46 Det ska i detta sammanhang påpekas att införandet, under år 2015, av nationella resolutionsfonder, såsom föreskrivs i nämnda direktiv och den delegerade förordningen, under år 2016 kombinerades med föreskrivandet – på grundval av förordning nr 806/2014 – av en gemensam resolutionsfond för medlemsstaterna, vilken omfattas av bankunionen, som är avsedd att successivt ersätta de nationella resolutionsfonderna. I det mellanstatliga avtalet om genomförande av den gemensamma resolutionsfonden föreskrivs i artikel 3.3 och 3.5 däri att de bidrag som samlats in i enlighet med artiklarna 103 och 104 i direktiv 2014/59 innan avtalet började tillämpas, det vill säga den 1 januari 2016, ska överföras till den gemensamma resolutionsfonden.

47 Härav följer att begreppet ändring av status inte ska begränsas till att endast avse ändringar som rör ett institut i en medlemsstat, vilket medför att ändringar som berör flera medlemsstater, såsom en gränsöverskridande fusion genom absorption, utesluts. Av samma skäl kan argumentet att det överlåtande institutet inte kan omfattas av resolutionsfonderna i den medlemsstat som institutet har betalat ordinarie bidrag till, inte godtas.

48 Mot denna bakgrund ska den första delen av den första frågan och den andra frågan besvaras enligt följande. Begreppet förändrad status i den mening som avses i artikel 12.2 i den delegerade förordningen 2015/63, ska tolkas så, att det omfattar en sådan transaktion som den som är i fråga i det nationella målet, genom vilken ett institut, under året, upphör att stå under den nationella resolutionsmyndighetens tillsyn till följd av en gränsöverskridande fusion, varigenom institutet tas över av moderbolaget genom absorption, och att denna transaktion därför saknar betydelse för institutets skyldighet att betala hela det ordinarie bidrag som ska betalas för det aktuella bidragsåret.

49 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra delen av den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 12.2 i den delegerade förordningen 2015/63 ska tolkas så, att den är tillämplig i en situation där den gränsöverskridande fusionen sker genom att ett institut i en medlemsstat övertas av moderbolaget, som har hemvist i en annan medlemsstat, genom absorption och den efterföljande upplösningen av det överlåtande institutet sker under år 2015, trots att varken den nationella resolutionsmyndigheten eller den nationella fonden vid den tidpunkten ännu inte hade inrättats formellt av den förstnämnda medlemsstaten och bidragen ännu inte hade fastställts.

50 Det ska inledningsvis påpekas att den delegerade förordningen var bindande i sin helhet och direkt tillämplig i samtliga medlemsstater från och med den 1 januari 2015. Nämnda förordning var således gällande vid tidpunkten för den gränsöverskridande fusionen, varigenom det aktuella institutet övertogs av moderbolaget genom absorption.

51 Det ska vidare påpekas att det i artikel 130.1 i direktiv 2014/59 – i vilket medlemsstaterna i artiklarna 101–104 däri åläggs att inrätta nationella resolutionsfonder som ska stå under tillsyn av de nationella myndigheterna och finansieras genom att det samlas in bidrag – föreskrivs att medlemsstaterna senast den 31 december 2014 ska anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. Medlemsstaterna ska tillämpa dessa bestämmelser från och med den 1 januari 2015.

52 Det framgår av beslutet om hänskjutande att de nationella åtgärder, genom vilka direktivet införlivades i italiensk rätt, inte trädde i kraft förrän den 16 november 2015, vilket innebär att varken den nationella resolutionsmyndigheten eller den nationella fonden vid tidpunkten för den gränsöverskridande fusionen, varigenom det aktuella institutet övertogs av moderbolaget genom absorption, ännu inte hade inrättats formellt i Italien.

53 Det ska emellertid påpekas att det i syfte att anpassa fristerna för insamling av ordinarie bidrag för det första bidragsåret, det vill säga för år 2015, uppställs övergångsbestämmelser i artikel 20 i den delegerade förordningen 2015/63.

54 I artikel 20.1 i den delegerade förordningen föreskrivs nämligen följande: Genom undantag från artikel 13.1 i den delegerade förordningen kan de nationella resolutionsmyndigheterna, i fråga om de bidrag som ska betalas 2015, meddela varje institut sitt beslut om fastställande av det årliga bidrag som de ska betala senast den 30 november 2015.

55 Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang preciserat att Banca d’Italia, i sin egenskap av nationell resolutionsmyndighet i Italien, inrättade den nationella resolutionsfonden den 18 november 2015 och anmodade instituten, inklusive klaganden i det nationella målet, att betala ordinarie och extraordinära bidrag den 23 respektive den 26 november 2015.

56 Härav följer att italienska staten införlivade direktiv 2014/59 i den nationella rätten vid en tidpunkt som i enlighet med övergångsbestämmelserna i artikel 20 i den delegerade förordningen 2015/63, gjorde det möjligt för Banca d’Italia, i egenskap av nationell resolutionsmyndighet, att begära att instituten skulle betala in ordinarie och extraordinära bidrag från och med år 2015 i enlighet med artikel 102 och artikel 103.1 i nämnda direktiv.

57 Den omständigheten att det aktuella institutet inte längre existerade – till följd av en gränsöverskridande fusion genom absorption – vid den tidpunkt då Banca d’Italia begärde att bidragen skulle betalas är inte relevant i detta sammanhang, eftersom de nationella resolutionsmyndigheterna, såsom redan har påpekats i punkt 42 ovan, var skyldiga att fastställa det ordinarie bidrag som skulle betalas genom att använda sig av de redovisningsuppgifter som lämnats in avseende det senast godkända och vidimerade årsbokslut som var tillgängligt före den 31 december året före bidragsperioden.

58 Mot denna bakgrund ska den andra delen av den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 12.2 i den delegerade förordningen 2015/63 ska tolkas så, att den är tillämplig i en situation där den gränsöverskridande fusionen sker genom att ett institut i en medlemsstat övertas av moderbolaget, som har hemvist i en annan medlemsstat, genom absorption och den efterföljande upplösningen av det överlåtande institutet sker under år 2015, trots att varken den nationella resolutionsmyndigheten eller den nationella fonden vid den tidpunkten ännu inte hade inrättats formellt av den förstnämnda medlemsstaten och bidragen ännu inte hade fastställts.

59 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2014/59 och den delegerade förordningen 2015/63 ska tolkas så, att ett institut i en medlemsstat som har övertagits av ett moderbolag, som har hemvist i en annan medlemsstat, genom absorption vid en tidpunkt som föregår inrättandet av ett extraordinärt bidrag av den nationella resolutionsmyndigheten i den förstnämnda medlemsstaten, är skyldigt att betala det bidraget.

60 Banca d’Italia har gjort gällande att denna fråga besvaras i den delegerade förordningen 2015/63 och i synnerhet i artikel 12.2 däri. Det framgår emellertid av själva titeln på nämnda förordning att den rör förhandsbidrag, det vill säga årliga bidrag. I artikel 12.2 i samma förordning nämns för övrigt endast det årliga bidraget.

61 Den tredje frågan kan således inte besvaras enbart genom att tolka artikel 104 i direktiv 2014/59, vilken, såsom anges i dess rubrik, rör Extraordinära efterhandsbidrag. Varken ordalydelsen i artikel 104 i direktivet eller artikel 103.2 och 103.4–103.8 i det direktivet som är tillämplig på ordinarie bidrag och som det hänvisas till i artikel 104 anger vilket referensdatum som ska användas för att identifiera de institut som är skyldiga att betala det extraordinära bidraget och för att fastställa bidragsbeloppet. Härav följer att artikel 104 i direktivet ska tolkas utifrån det sammanhang som den ingår i och de mål som eftersträvas med de bestämmelser som den ingår i (se, analogt, dom av den 10 juli 2019, Bundesverband der Verbraucherzentralen und Verbraucherverbände, C‑649/17, EU:C:2019:576, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

62 Det ska i detta sammanhang påpekas att enligt artikel 104.1 i direktiv 2014/59 ska medlemsstaterna säkerställa att extraordinära efterhandsbidrag uppburits från institut inom deras territorium, för att täcka de supplementära beloppen om de medel som uppburits inte räcker för att täcka förlusterna, kostnaderna eller andra utgifter som uppstår genom användningen av finansieringsarrangemangen.

63 Det extraordinära bidraget skiljer sig således, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 86 och 87 i sitt förslag till avgörande, från det ordinarie bidraget avseende den tidpunkt då det samlas in och syftet därtill. Det är nämligen svårt att förutse den tidpunkt då de extraordinära bidragen tas ut, eftersom detta beror på tidpunkten för de resolutionsinsatser som gett upphov till underskottet i fonden. De extraordinära bidragen kan således inte planeras på samma sätt som de ordinarie bidragen, vilka beräknas genom användning av de redovisningsuppgifter som lämnats in avseende det senast godkända och vidimerade årsbokslut som var tillgängligt före den 31 december året före bidragsperioden och samlas in under det kalenderår som bidraget avser.

64 Det datum, det vill säga den 31 december året före bidragsperioden, som föreskrivs i artikel 14.1 i den delegerade förordningen 2015/63, är inte heller relevant för det mål som eftersträvas med det extraordinära bidraget. Denna efterhandsskatt syftar nämligen till att få alla institut som står under tillsyn av den nationella myndigheten vid den tidpunkt då skatten fastställs att bidra. Hänsyn tas i detta sammanhang bland annat till institutens faktiska finansiella kapacitet och den faktiska risken för att dessa institut kan komma att hamna i finanskris vid den tidpunkten. Mot denna bakgrund är ett institut som vid tidpunkten då detta bidrag fastställdes inte längre stod under den nationella myndighetens tillsyn till följd av en fusion genom absorption med ett moderbolag som har hemvist i en annan medlemsstat, inte skyldigt att betala det bidraget.

65 Det ska nämligen påpekas att även om det ordinarie bidraget ska betalas av samtliga institut som, åtminstone under en del av året, omfattas av det nationella resolutionssystemet kan betalningen av ett extraordinärt bidrag från ett institut som inte längre omfattas av det nationella resolutionssystemet endast, i mindre omfattning, motiveras om systemet äventyras på grund av institutets verksamhet.

66 Mot denna bakgrund ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 104 i direktiv 2014/59 ska tolkas så, att ett institut i en medlemsstat som har övertagits av ett moderbolag, som har hemvist i en annan medlemsstat, genom absorption vid en tidpunkt som föregår inrättandet av ett extraordinärt bidrag av den nationella resolutionsmyndigheten i den förstnämnda medlemsstaten, inte är skyldigt att betala det bidraget.

67 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: italienska.