Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 4 juni 2020

I mål C‑301/18, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Landgericht Bonn (Regionala domstolen i Bonn, Tyskland) genom beslut av den 17 april 2018, som inkom till domstolen den 4 maj 2018, i målet

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M. Safjan (referent) samt domarna L. Bay Larsen och N. Jääskinen, generaladvokat: G. Pitruzzella, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Thomas Leonhard, genom C. Köhler, Rechtsanwältin, DSL-Bank – eine Niederlassung der DB Privat- und Firmenkundenbank AG, genom A. Menkel, Rechtsanwalt, Tysklands regering, inledningsvis genom T. Henze, M. Hellmann och E. Lankenau, därefter genom de två sistnämnda och J. Möller, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom F. Erlbacher och C. Valero, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Tysk lagstiftning

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Förfarandet vid domstolen

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (EUT L 271, 2002, s. 16).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Thomas Leonhard och DSL-Bank – ett organ som drivs av DB Privat- und Firmenkundenbank AG (nedan kallat DSL-Bank). Målet rör Thomas Leonards utövande av sin ångerrätt med avseende på ett kreditavtal som ingåtts mellan parterna.

3 Skälen 1, 3, 13 och 14 i direktiv 2002/65 har följande lydelse:

4 Artikel 1 i direktivet har rubriken Syfte och tillämpningsområde. I artikel 1.1 föreskrivs följande:

5 Artikel 2 i direktivet, med rubriken Definitioner, har följande lydelse:

6 Artikel 3 i samma direktiv har rubriken Information till konsumenten innan distansavtal ingås. Artikel 3.1 har följande lydelse:

7 Av artikel 6 i direktiv 2002/65, med rubriken Ångerrätt, framgår följande:

8 I artikel 7 i direktivet, med rubriken Betalning för den tjänst som tillhandahållits innan ångerrätten utövas, föreskrivs följande:

9 I 312b § stycke 1 Bürgerliches Gesetzbuch (civillagen), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, (nedan kallad BGB) föreskrivs följande:

10 I 312d § BGB föreskrivs följande:

11 I 346 § BGB föreskrivs följande:

12 I 355 § stycke 3 BGB föreskrivs följande:

13 I 495 § stycke 1 BGB föreskrivs följande:

14 I Verordnung über Informations- und Nachweispflichten nach bürgerlichem Recht (förordningen om skyldigheter i fråga om information och bevisning enligt civilrätten), i den lydelse som är tillämplig i målet vid den nationella domstolen, föreskrivs den informationsskyldighet som en näringsidkare måste uppfylla när denne ingår bland annat distansavtal med konsumenten och konkretiseras kreditinstitutens informationsskyldighet gentemot låntagarna.

15 I november 2005 ingick Thomas Leonhard i egenskap av konsument två kreditavtal med DSL-Bank, ett kreditinstitut, i syfte att finansiera förvärvet av två lägenheter (nedan kallade de aktuella avtalen).

16 De aktuella avtalen ingicks på följande sätt.

17 Den 10 november 2005 överlämnade DSL-Bank två på förhand upprättade handlingar, kallade låneavtal, till Thomas Leonhard, vilka innehöll information om ångerrätten. Såsom framgår av beslutet om hänskjutande återgavs i denna information inte den gällande tyska lagstiftningens lydelse och kunde därför inte omfattas av den icke motbevisbara presumtionen om lagenlighet som gäller för den informationsmodell som återfinns i bilagan till förordningen om skyldigheter i fråga om information och bevisning enligt civilrätten, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet.

18 Thomas Leonhard undertecknade nämnda handlingar den 11 november 2005 och överlämnade dem till DSL-Bank. Därefter ställde Thomas Leonhard de överenskomna säkerheterna och gjorde bland annat en inteckning i den fasta egendomen i fråga. DSL-Bank betalade på hans begäran ut det lånade kapitalbeloppet.

19 Efter att ha betalat ränta på det beviljade lånet varje månad meddelade Thomas Leonhard, genom skrivelse av den 14 november 2015, DSL-Bank att han tänkte utöva sin ångerrätt med avseende på de aktuella avtalen. Till stöd för denna förklaring gjorde han gällande att den information om ångerrätten som han erhållit vid ingåendet av dessa avtal inte överensstämde med kraven i den nationella lagstiftningen. Beträffande framtida räntebetalningar angav Thomas Leonhard att dessa betalningar inte kunde likställas med ett erkännande av hans skyldigheter enligt de aktuella avtalen och att han förbehöll sig rätten att begära att DSL-Bank skulle återbetala dessa betalningar.

20 DSL-Bank bestred att Thomas Leonhard med giltig verkan hade utövat sin ångerrätt avseende de aktuella avtalen. Thomas Leonhard väckte då talan vid Landgericht Bonn (Regionala domstolen i Bonn, Tyskland) och yrkade att det skulle fastställas att han med giltig verkan hade utövat sin ångerrätt och att DSL-Bank skulle förpliktas att betala ersättning för nyttjandet av den ränta som Thomas Leonhard hade betalat till DSL-Bank innan han utövade sin ångerrätt.

21 Enligt den hänskjutande domstolen ska de aktuella avtalen kvalificeras som distansavtal i den mening som avses i 312b § BGB, eftersom bestämmelserna om ångerrätt i distansavtal enligt nationell rättspraxis i princip även är tillämpliga på fastighetskreditavtal.

22 Den hänskjutande domstolen anser att Thomas Leonhard med giltig verkan har utövat sin ångerrätt med avseende på de aktuella avtalen, eftersom informationen om ångerrätten i de handlingar som avses i punkt 17 i förevarande dom inte överensstämde med kraven i den nationella lagstiftningen.

23 Vad gäller följderna av att ångerrätten utövats har den hänskjutande domstolen påpekat att låntagaren enligt 346 § stycke 1 och 346 § stycke 2 första meningen punkt 1 BGB är skyldig att till långivaren återbetala det lånade kapitalbeloppet och avkastningen av detta kapital, vars belopp, enligt 346 § stycke 2 andra meningen BGB, i princip motsvarar den ränta som föreskrivs i det avtal som ingåtts mellan parterna. Långivaren är skyldig att till låntagaren återbetala inte bara de mottagna beloppen, utan även avkastningen av dessa belopp.

24 Den hänskjutande domstolen har tillagt att konsumenten, när det gäller distansavtal avseende en finansiell tjänst, enligt 312 § stycke 6 BGB, är skyldig att utge ersättning för värdet av den utförda tjänsten endast om konsumenten har informerats om detta innan avtalet ingicks och under förutsättning att konsumenten uttryckligen har samtyckt till att näringsidkaren börjar tillhandahålla tjänsten innan ångerfristen har löpt ut. Samtidigt anser den hänskjutande domstolen att det är möjligt att tolka den nationella lagstiftningen på så sätt att konsumenten alltid har rätt till ersättning för nyttjande i enlighet med 346 § stycke 2 första meningen punkt 1 BGB. I ett sådant fall skulle konsumenten/låntagaren inte bara återfå de återbetalningar som gjorts på kapitalbeloppet och den ränta som betalats till långivaren, utan även ha rätt till en ersättning för nyttjandet.

25 Enligt den hänskjutande domstolen utgör artikel 7 i direktiv 2002/65 emellertid hinder för att låntagaren begär en sådan ersättning för nyttjande från långivaren, eftersom direktivet innebär en fullständig harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning i detta hänseende.

26 Mot denna bakgrund beslutade Landgericht Bonn (Regionala domstolen i Bonn) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

27 Genom beslut av domstolens ordförande av den 4 december 2018 vilandeförklarades förevarande mål till dess att domen av den 11 september 2019, Romano ( C‑143/18, EU:C:2019:701) meddelades.

28 Domstolens kansli delgav den hänskjutande domstolen den domen.

29 Genom skrivelse av den 25 september 2019, som inkom till domstolen den 1 oktober 2019, meddelade den hänskjutande domstolen, som svar på en fråga från EU-domstolen, att den vidhöll sin begäran om förhandsavgörande, eftersom EU-domstolen i domen av den 11 september 2019, Romano ( C‑143/18, EU:C:2019:701), inte hade besvarat den tredje tolkningsfrågan, vilken är identisk med den enda fråga som ställts i förevarande mål.

30 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 7.4 i direktiv 2002/65 ska tolkas så, att en konsument som utövar sin ångerrätt med avseende på ett kreditavtal som ingåtts med en leverantör på distans har rätt att, med förbehåll för de belopp som konsumenten själv är skyldig att betala till leverantören i enlighet med villkoren i artikel 7.1 och 7.3 i direktivet, av denna leverantör återfå det kapitalbelopp och den ränta som betalats i enlighet med avtalet, men inte att erhålla någon ersättning för nyttjandet av detta kapitalbelopp och denna ränta.

31 Inledningsvis har den hänskjutande domstolen konstaterat att en konsument-låntagare som utövat sin ångerrätt med avseende på avtalet med leverantören, i enlighet med den nationella lagstiftning som avses i punkt 24 i denna dom, har rätt att inte bara återfå det återbetalade kapitalbeloppet och den ränta som betalats till denna långivare, utan även att erhålla ersättning för nyttjandet.

32 EU-domstolen erinrar i detta hänseende om att leverantören, såsom framgår av artikel 7.4 i direktiv 2002/65, när konsumenten beslutar att utöva sin ångerrätt med avseende på ett kreditavtal som ingåtts på distans, är skyldig att till konsumenten betala tillbaka alla belopp som leverantören har erhållit från konsumenten i enlighet med avtalet, med undantag för det belopp som avses i artikel 7.1, det vill säga det belopp som uppburits inom ramen för den finansiella tjänst som faktiskt tillhandahållits, i enlighet med villkoren i artikel 7.3 i direktivet.

33 Lydelsen av artikel 7.4 i direktiv 2002/65 är otvetydig och föreskriver en skyldighet för leverantören att till konsumenten betala tillbaka alla belopp som leverantören erhållit från konsumenten i enlighet med distansavtalet, och endast dessa belopp.

34 När konsumenten, i enlighet med låneavtalet, betalar lånebeloppet jämte ränta till leverantören, ska den återbetalning som avses i artikel 7.4 i direktiv 2002/65 omfatta såväl de belopp som konsumenten har betalat i form av kapitalbelopp som räntan på lånet.

35 Varken i artikel 7.4 i direktiv 2002/65 eller i någon annan bestämmelse i direktivet föreskrivs att leverantören, för det fall konsumenten utövar ångerrätten med avseende på det avtal denne ingått med sin leverantör, är skyldig att till konsumenten, utöver det kapitalbelopp och den ränta som konsumenten har betalat, även utge ersättning för nyttjandet av de belopp som leverantören har erhållit i enlighet med avtalet.

36 Av artikel 1.1 i direktiv 2002/65, jämförd med skäl 13 i direktivet, framgår att direktivet i princip genomför en fullständig harmonisering av de aspekter som regleras i direktivet. Såsom anges i detta skäl bör medlemsstaterna nämligen inte kunna besluta om andra bestämmelser än dem som fastställs i direktivet på de områden som harmoniseras i direktivet, om det inte särskilt anges i detta (dom av den 11 september 2019, Romano, C‑143/18, EU:C:2019:701, punkt 34).

37 Mot bakgrund av dessa överväganden ska frågan besvaras enligt följande. Artikel 7.4 i direktiv 2002/65 ska tolkas så, att en konsument som utövar sin ångerrätt med avseende på ett kreditavtal som ingåtts med en leverantör på distans har rätt att, med förbehåll för de belopp som konsumenten själv är skyldig att betala till leverantören i enlighet med villkoren i artikel 7.1 och 7.3 i direktivet, av denna leverantör återfå det kapitalbelopp och den ränta som betalats i enlighet med avtalet, men inte att erhålla någon ersättning för nyttjandet av detta kapitalbelopp och denna ränta.

38 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.