Domstolens dom (första avdelningen) den 11 september 2019

I mål C‑143/18, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Landgericht Bonn (Regionala domstolen i Bonn, Tyskland) genom beslut av den 9 februari 2018, som inkom till domstolen den 23 februari 2018, i målet

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden J.-C. Bonichot samt domarna C. Toader, A. Rosas, L. Bay Larsen och M. Safjan (referent), generaladvokat: G. Pitruzzella, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: DSL Bank – kreditinstitut vid DB Privat- und Firmenkundenbank AG, genom A. Menkel, Rechtsanwalt, Tysklands regering, inledningsvis genom T. Henze, M. Hellmann, E. Lankenau och A. Berg, därefter M. Hellmann, E. Lankenau och A. Berg, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom F. Erlbacher och C. Valero, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 28 mars 2019 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Tysk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Inledande synpunkter

Prövning av frågan

Den tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 4.2 och 5.1, 6.1 andra stycket andra strecksatsen, 6.2 c, 6.6 och 7.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (EGT L 271, 2002, s. 16).

2 Begäran har framställts i en tvist mellan å ena sidan Antonio Romano och Lidia Romano och å andra sidan DSL Bank – kreditinstitut vid DB Privat- und Firmenkundenbank AG, tidigare DSL Bank – affärsenhet vid Deutsche Postbank AG (nedan kallad DSL Bank). Målet rör Antonio och Lidia Romanos ångerrätt i fråga om ett kreditavtal mellan parterna i det nationella målet.

3 I skälen 1, 3, 12–14, 23 och 24 i direktiv 2002/65 anges följande:

4 Artikel 1 i direktivet har rubriken Syfte och tillämpningsområde, och i artikel 1.1 föreskrivs följande:

5 Artikel 2 i direktivet har rubriken Definitioner, och lyder enligt följande:

6 Artikel 3 i samma direktiv har rubriken Information till konsumenten innan distansavtal ingås, och föreskriver följande:

7 Artikel 4 i direktiv 2002/65 har rubriken Ytterligare krav på information, och lyder enligt följande:

8 Artikel 5 i direktivet har rubriken Överlämnande av avtalsvillkoren och förhandsinformationen, och där anges följande:

9 Artikel 6 i direktivet har rubriken Ångerrätt, och föreskriver följande:

10 Artikel 7 i samma direktiv har rubriken Betalning för den tjänst som tillhandahållits innan ångerrätten utövas, och lyder enligt följande:

11 Artikel 11 i direktiv 2002/65 har rubriken Påföljder och föreskriver följande:

12 I 312b § stycke 1 Bürgerliches Gesetzbuch (civillagen), i den lydelse som är tillämplig i målet vid den nationella domstolen (nedan kallad BGB), föreskrivs följande:

13 I 312d § BGB föreskrivs följande:

14 I 346 § BGB anges följande:

15 I 355 § stycke 3 BGB föreskrivs följande:

16 I 495 § stycke 1 BGB föreskrivs följande:

17 Antonio och Lidia Romano ingick i oktober 2007 ett kreditavtal med DSL Bank, ett kreditinstitut, i syfte att finansiera den fastighet de nyttjade privat.

18 Avtalet, som avsåg ett annuitetslån, föreskrev fast ränta till och med den 31 december 2017. I avtalet föreskrevs att låntagaren skulle göra en första avbetalning på 2 procent av kapitalbeloppet och sedan betala 548,53 euro i månaden i ränta och för en del av kapitalbeloppet. Den månatliga avbetalningen skulle påbörjas den 30 november 2007. Lånet beviljades mot en inteckning i den aktuella fasta egendomen som säkerhet.

19 Avtalet ingicks på följande sätt.

20 DSL Bank överlämnade till Antonio och Lidia Romano en i förväg upprättad handling, som benämndes kreditansökan, tillsammans med en informationshandling om ångerrätten, en sammanfattning av villkoren för att utbetala kapitalbeloppet, allmänna villkor för krediten, och en handling med rubriken informationsblad om byggnadslån till konsumenter.

21 I informationshandlingen om ångerrätten angavs att ångerrätten upphör[de] att gälla i förtid när avtalet ha[de] fullgjorts i sin helhet och låntagaren uttryckligen ha[de] lämnat sitt samtycke.

22 Antonio och Lidia Romano undertecknade kreditansökan, informationshandlingen om ångerrätten och mottagningsbeviset på informationsbladet om byggnadslån till konsumenter, och skickade de underskrivna exemplaren av dessa handlingar till DSL Bank. Därefter beviljade DSL Bank genom skrivelse Antonio och Lidia Romanos kreditansökan.

23 Antonio och Lidia Romano ställde den överenskomna säkerheten. DSL Bank betalade på begäran ut det lånade kapitalbeloppet. Antonio och Lidia Romano påbörjade sedan den överenskomna avbetalningen.

24 Genom skrivelse av den 8 juni 2016 förklarade Antonio och Lidia Romano att de tänkte utöva sin ångerrätt avseende det avtal som hade ingåtts under år 2007 och gjorde gällande att informationshandlingen om ångerrätten inte överensstämde med kraven i den tyska lagstiftningen.

25 Eftersom DSL Bank bestred att Antonio och Lidia Romano kunde utöva ångerrätten, väckte de talan vid Landgericht Bonn (Regionala domstolen i Bonn, Tyskland) och yrkade att det skulle fastställas att DSL Bank inte längre kunde göra gällande några rättigheter med stöd av det berörda kreditavtalet, till följd av att makarna Romano hade utövat sin ångerrätt. Antonio och Lidia Romano krävde dessutom att DSL Bank skulle återbetala de belopp som de hade betalat i enlighet med avtalet innan ångerrätten utövades och betala ersättning för nyttjandet av beloppen.

26 Det framgår av beslutet om hänskjutande att det aktuella låneavtalet är ett distansavtal som avser en finansiell tjänst, i den mening som avses i 312b § BGB.

27 Den hänskjutande domstolen anser att den precisering i informationshandlingen om ångerrätten som avses i punkt 21 i förevarande dom, gällande upphörandet av ångerrätten, grundar sig på 312d § stycke 3 punkt 1 BGB, som utgör införlivandet med tysk rätt av artikel 6.2 c i direktiv 2002/65. Enligt praxis från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) är dock inte bestämmelsen i BGB tillämplig på kreditavtal som har ingåtts med en konsument, inklusive distansavtal. Gällande dessa avtal har konsumenten en ångerrätt som inte föreskrivs i 312d § stycke 3 punkt 1 BGB utan i 355 § stycke 3 BGB, jämförd med 495 § stycke 1 BGB. I 355 § stycke 3 BGB föreskrivs att ångerrätten inte upphör att gälla om inte konsumenten i vederbörlig ordning har informerats om ångerrätten. Vidare föreskriver inte bestämmelsen att ångerrätten upphör att gälla för det fall båda parter har fullgjort avtalet på konsumentens uttryckliga begäran, innan konsumenten har utövat sin ångerrätt.

28 Under dessa omständigheter undrar den hänskjutande domstolen om den precisering som avses i punkt 21 i domen, om ångerrättens upphörande, är riktig och om konsumenten följaktligen i vederbörlig ordning hade informerats om sin ångerrätt.

29 Slutligen konstaterade den hänskjutande domstolen att meddelandet om ångerrätten kan anses vara tillräckligt tydligt och klart för en genomsnittskonsument, såsom definierad i EU-domstolens praxis, det vill säga en konsument som är normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten mot bakgrund av samtliga relevanta faktiska omständigheter och samtliga omständigheter som har anförts i samband med förhandlingen av avtalet. Den hänskjutande domstolen anser dock att meddelandet inte är tillräckligt tydligt och klart för en genomsnittskonsument enligt tysk rättspraxis, vari det hänvisas till en genomsnittskonsument som är mindre kunnig när det gäller juridik.

30 Eftersom Landgericht Bonn (Regionala domstolen i Bonn) ansåg att utgången i det nationella målet berodde på tolkningen av vissa bestämmelser i direktiv 2002/65, beslutade den att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

31 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.2 c i direktiv 2002/65 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den tolkas i nationell rättspraxis, som gällande ett avtal om en finansiell tjänst som har ingåtts på distans mellan en näringsidkare och en konsument, inte utesluter att konsumenten har ångerrätt för det fall båda parter har fullgjort avtalet på konsumentens uttryckliga begäran, innan konsumenten har utövat sin ångerrätt.

32 Domstolen erinrar om att enligt artikel 6.2 c i direktivet är den ångerrätt som tillfaller en konsument som på distans ingår ett avtal om en finansiell tjänst med en näringsidkare inte tillämplig på avtal som båda parter har fullgjort på konsumentens uttryckliga begäran, innan konsumenten har utövat sin ångerrätt.

33 I det nationella målet framgår det av beslutet om hänskjutande att i 312d § stycke 3 punkt 1 BGB, varigenom artikel 6.2 c i direktiv 2002/65 har införlivats med tysk rätt, föreskrivs att ångerrätten upphör att gälla om ett avtal om en finansiell tjänst har fullgjorts av båda parter på konsumentens uttryckliga begäran, innan konsumenten har utövat sin ångerrätt. Det framgår även av beslutet om hänskjutande att enligt praxis från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) är inte denna bestämmelse i BGB tillämplig på kreditavtal som har ingåtts med en konsument, inklusive avtal som har ingåtts på distans, och att när det gäller dessa avtal upphör inte ångerrätten att gälla i det fall som avses i 312d § stycke 3 punkt 1 BGB.

34 Det framgår av artikel 1.1 i direktiv 2002/65, mot bakgrund av skäl 13, att direktivet i princip genomför en fullständig harmonisering av de aspekter som regleras i direktivet. Såsom anges i skälet bör nämligen inte medlemsstaterna kunna besluta om andra bestämmelser än dem som fastställs i detta direktiv på de områden som harmoniseras i direktivet, om det inte särskilt anges i detta.

35 När det gäller de fall då ångerrätten inte är tillämplig enligt artikel 6.2 c i direktiv 2002/65, innehåller inte direktivet några bestämmelser som tillåter medlemsstaterna att i sin nationella lagstiftning föreskriva att en konsument har ångerrätt för det fall båda parter har fullgjort avtalet på konsumentens uttryckliga begäran, innan konsumenten har utövat sin ångerrätt.

36 Under dessa omständigheter konstaterar domstolen att artikel 6.2 c i direktiv 2002/65, jämförd med artikel 1.1 och mot bakgrund av skäl 13 i direktivet, utgör hinder för att en medlemsstat föreskriver att en konsument har ångerrätt i det fall som avses i föregående punkt.

37 Principen om direktivkonform tolkning innebär att de nationella domstolarna ska göra allt som ligger inom deras behörighet, med hänsyn till den nationella rätten i sin helhet och med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, för att säkerställa att unionsrätten ges full verkan och för att uppnå ett resultat som är förenligt med unionsrättens syfte (dom av den 8 maj 2019, Praxair MRC, C‑486/18, EU:C:2019:379, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

38 Även om principen om konform tolkning inte kan tjäna som grund för att nationell rätt tolkas contra legem, måste de nationella domstolarna, när så är nödvändigt, ändra fast nationell rättspraxis, om denna grundas på en tolkning av nationell rätt som är oförenlig med ett direktivs syfte (dom av den 8 maj 2019, Związek Gmin Zagłębia Miedziowego, C‑566/17, EU:C:2019:390 punkt 49 och där angiven rättspraxis).

39 Med beaktande av det ovan anförda ska den första tolkningsfrågan besvaras enligt följande: Artikel 6.2 c i direktiv 2002/65, jämförd med artikel 1.1 däri och mot bakgrund av skäl 13 i direktivet, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den tolkas i nationell rättspraxis, som gällande ett avtal om en finansiell tjänst som har ingåtts på distans mellan en näringsidkare och en konsument inte utesluter att konsumenten har ångerrätt för det fall båda parter har fullgjort avtalet på konsumentens uttryckliga begäran, innan konsumenten har utövat sin ångerrätt. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att beakta hela den nationella rätten och tillämpa de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt för att uppnå ett resultat som är förenligt med denna bestämmelse, genom att vid behov ändra fast nationell rättspraxis om den grundar sig på en tolkning av nationell rätt som är oförenlig med nämnda bestämmelse.

40 Inledningsvis ska det erinras om att enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. EU-domstolen har nämligen till uppgift att tolka alla bestämmelser i unionsrätten som de nationella domstolarna behöver för att avgöra de mål som är anhängiga vid dem, även om dessa bestämmelser inte anges uttryckligen i de frågor som dessa domstolar har ställt (dom av den 8 maj 2019, PI, C‑230/18, EU:C:2019:383, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

41 Den andra frågan avser tolkningen av artiklarna 4.2, 5.1, 6.1 andra stycket andra strecksatsen och 6.6 i direktiv 2002/65.

42 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att DSL Bank före ingåendet av det avtal som är aktuellt i det nationella målet, överlämnade information till Antonio och Lidia Romano om att ångerrätten upphör att gälla i förtid om avtalet har fullgjorts i sin helhet och låntagaren uttryckligen har lämnat sitt samtycke.

43 Den hänskjutande domstolen anser att även om denna information motsvarar det fall då ångerrätten inte är tillämplig enligt artikel 6.2 c i direktiv 2002/65, är den emellertid felaktig mot bakgrund av den nationella lagstiftningen, såsom den tolkats av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen), enligt vilken ångerrätten inte upphör att gälla om avtalet har fullgjorts och låntagaren uttryckligen har lämnat sitt samtycke.

44 Enligt artikel 3.1 led 3 a i direktiv 2002/65 ska konsumenten i rimlig tid innan denne blir bunden av ett distansavtal eller ett anbud ges information om förekomsten eller frånvaron av ångerrätt i enlighet med artikel 6 i direktivet. I artikel 3.2 i direktivet föreskrivs att den information som avses i punkt 1 i artikeln, vars kommersiella syfte tydligt ska framgå, ska ges tydligt och begripligt på ett sätt som är anpassat till den teknik för distanskommunikation som används, med vederbörlig hänsyn till i synnerhet principerna om redlighet i affärstransaktioner och om skydd av dem som enligt medlemsstatens lagstiftning inte kan ge sitt medgivande, till exempel underåriga.

45 I artikel 5.1 i direktiv 2002/65 föreskrivs att i rimlig tid innan konsumenten är bunden av ett distansavtal eller ett anbud ska leverantören till konsumenten överlämna samtliga avtalsvillkor och den information som avses i artikel 3.1 och artikel 4 i pappersform eller på annat varaktigt medium som är tillgängligt för konsumenten.

46 Med beaktande av det ovan anförda ska den andra frågan omformuleras så att den avser att få fastställt huruvida artikel 5.1 i direktiv 2002/65, jämförd med artiklarna 3.1 led 3 a och 6.2 c i direktivet, ska tolkas så, att den skyldighet som åligger en näringsidkare som på distans ingår ett avtal med en konsument om en finansiell tjänst, att till konsumenten tydligt och begripligt överlämna information om förekomsten av ångerrätt innan konsumenten blir bunden av ett distansavtal eller ett anbud, inte åsidosätts när näringsidkaren informerar konsumenten om att ångerrätten inte är tillämplig på avtal som båda parter har fullgjort på konsumentens uttryckliga begäran, innan konsumenten har utövat sin ångerrätt, även om förevarande information inte motsvarar den nationella lagstiftningen, såsom den tolkas i nationell rättspraxis, där det föreskrivs att ångerrätten ska tillämpas i ett sådant fall.

47 Enligt artikel 5.1 i direktiv 2002/65, jämförd med artikel 3.1 led 3 a i samma direktiv, är leverantören skyldig att innan konsumenten blir bunden av ett distansavtal eller ett anbud överlämna information till vederbörande om förekomsten eller frånvaron av ångerrätt i enlighet med artikel 6.

48 Eftersom det framgår av artikel 6.2 c i direktiv 2002/65 att ångerrätten inte ska tillämpas på avtal som båda parter har fullgjort på konsumentens uttryckliga begäran, innan konsumenten har utövat sin ångerrätt, ska konsumenten innan ett avtal undertecknas informeras om frånvaron av ångerrätt i de fall som avses i bestämmelsen.

49 Det framgår visserligen av artikel 4.2 i direktiv 2002/65 att i avvaktan på ytterligare harmonisering får medlemsstaterna behålla eller införa strängare bestämmelser om krav på förhandsinformation, om bestämmelserna är förenliga med unionslagstiftningen.

50 Såsom framgår av svaret på den första frågan ska dock artikel 6.2 c i direktiv 2002/65, jämförd med artikel 1.1 däri och mot bakgrund av skäl 13 i direktivet, tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som gällande ett avtal om en finansiell tjänst som har ingåtts på distans mellan en näringsidkare och en konsument, inte utesluter att konsumenten har ångerrätt för det fall båda parter har fullgjort avtalet på konsumentens uttryckliga begäran, innan konsumenten har utövat sin ångerrätt.

51 Under dessa förhållanden kan inte en medlemsstat i sin nationella lagstiftning föreskriva att en näringsidkare som på distans ingår ett avtal med en konsument om en finansiell tjänst är skyldig att innan konsumenten blir bunden av ett distansavtal eller ett anbud, överlämna information som strider mot tvingande bestämmelser i direktiv 2002/65, nämligen information om förekomsten av ångerrätt för det fall båda parter har fullgjort avtalet på konsumentens uttryckliga begäran, innan konsumenten har utövat sin ångerrätt.

52 Eftersom direktiv 2002/65 utesluter att konsumenter har ångerrätt i det fall som avses i punkten ovan, kan inte en näringsidkare anses ha åsidosatt sin skyldighet enligt artikel 5.1 i direktivet, jämförd med artiklarna 3.1 led 3 a och 6.2 c i direktivet, att ge konsumenten nödvändig information om näringsidkaren avstod från att informera konsumenten om att det mot bakgrund av nationell lagstiftning fanns en ångerrätt i det fallet, utan informerade konsumenten om att ångerrätten inte var tillämplig i förevarande fall.

53 Det ska tilläggas att enligt artikel 3.2 i direktiv 2002/65, jämförd med punkt 1 led 3 a i samma artikel, ska konsumenten tydligt och begripligt ges information om förekomsten eller frånvaron av ångerrätt.

54 I detta sammanhang är endast uppfattningen hos en genomsnittskonsument, det vill säga en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten konsument, av betydelse (se, analogt, dom av den 7 augusti 2018, Verbraucherzentrale Berlin, C‑485/17, EU:C:2018:642, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

55 En fullständig harmonisering av de nationella bestämmelserna, vilket direktiv 2002/65 genomför, innebär nämligen att kriterierna för referenskonsumenten ska ges en gemensam tolkning i samtliga medlemsstater.

56 Med beaktande av det ovan anförda ska den andra tolkningsfrågan besvaras enligt följande: Artikel 5.1 i direktiv 2002/65, jämförd med artiklarna 3.1 led 3 a och 6.2 c i direktivet ska tolkas så, att den skyldighet som åligger en näringsidkare som på distans ingår ett avtal med en konsument om en finansiell tjänst, att överlämna information om förekomsten av ångerrätt som är tydlig och begriplig för en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument, enligt kraven i unionsrätten, innan konsumenten blir bunden av ett distansavtal eller ett anbud, inte åsidosätts när näringsidkaren informerar konsumenten om att ångerrätten inte är tillämplig på avtal som båda parter har fullgjort på konsumentens uttryckliga begäran, innan konsumenten har utövat sin ångerrätt, även om förevarande information inte motsvarar den nationella lagstiftningen, såsom den tolkas i nationell rättspraxis, där det föreskrivs att ångerrätten ska tillämpas i ett sådant fall.

57 Eftersom den tredje frågan endast har ställts för det fall den första och den andra frågan besvaras nekande, saknas det, mot bakgrund av svaren på dessa frågor, anledning att besvara den tredje frågan.

58 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.