Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 20 november 2019

I mål C‑706/18, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Raad voor Vreemdelingenbetwistingen (Migrationsdomstolen, Belgien) genom beslut av den 8 november 2018, som inkom till domstolen den 14 november 2018, i målet

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av domstolens vice ordförande R. Silva de Lapuerta (referent), tillförordnad ordförande på sjätte avdelningen, samt domarna L. Bay Larsen och C. Toader, generaladvokat: G. Hogan, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Belgiens regering, genom C. Pochet, M. Jacobs och P. Cottin, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av C. Decordier och T. Bricout, advocaten, Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom C. Cattabriga, M. Condou-Durande och G. Wils, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Belgisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådet direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening (EUT L 251, 2003, s. 12).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan den afghanska medborgaren X och Belgische Staat (belgiska staten), angående beslutet att avslå X:s ansökan om visering för familjeåterförening.

3 I skäl 6 i direktiv 2003/86 anges att [f]ör att säkerställa skyddet för familjen och bevarandet eller skapandet av familjelivet, bör de materiella villkoren för utövandet av rätten till familjeåterförening fastställas enligt gemensamma kriterier.

4 Artikel 1 i direktiv 2003/86 har följande lydelse:

5 Artikel 2 i direktivet har följande lydelse:

6 Artikel 3.5 i direktiv 2003/86 har följande lydelse:

7 Artikel 4 i direktivet har följande lydelse:

8 I artikel 5 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

9 Artikel 11.2 i direktiv 2003/86 har följande lydelse:

10 I artikel 13 i detta direktiv föreskrivs följande:

11 Artikel 10 i wet betreffende de toegang tot het grondgebied, het verblijf, de vestiging en de verwijdering van vreemdelingen (lagen om utlänningars rätt till inresa, vistelse och bosättning samt om avlägsnande av utlänningar) av den 15 december 1980 (Belgisch Staatsblad, 31 december 1980, s. 14584), i den lydelse som var tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad lagen av den 15 december 1980), har följande lydelse:

12 Artikel 12bis, 2 § i lagen av den 15 december 1980 har följande lydelse:

13 Den 24 oktober 2013 ansökte X, som är afghansk medborgare, om visering för familjeåterförening vid den belgiska ambassaden i Islamabad (Pakistan). Hon uppgav att syftet var att ansluta sig till sin make, F.S.M. som också var afghansk medborgare och som hade beviljats flyktingstatus i Belgien.

14 Genom beslut av den 16 juni 2014 avslog gemachtigde van de staatssecretaris voor Asiel en Migratie, Maatschappelijke Integratie en Armoedebestrijding (den som av statssekreteraren med ministerlika befogenheter i asyl- och migrationsfrågor bemyndigats att fatta beslut i asyl- och migrationsärenden samt ärenden som rör bekämpning av fattigdom, Belgien) viseringsansökan med motiveringen att det inte hade visats att det fanns ett äktenskapligt band mellan X och F.S.M.

15 Den 24 juli 2014 överklagade X detta avslagsbeslut till den hänskjutande domstolen, Raad voor Vreemdelingenbetwistingen (Migrationsdomstolen, Belgien). Överklagandet ogillades genom dom av den 15 juli 2016.

16 Den 22 augusti 2016 överklagade X domen till Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien).

17 Genom dom av den 13 mars 2018 upphävde Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen) den hänskjutande domstolens dom av den 15 juli 2016. Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen) fann i sin dom i allt väsentligt att ett överskridande av den frist som föreskrivs i artikel 12bis, 2 § i lagen av den 15 december 1980 utan undantag medför att inrese- och uppehållstillstånd ska utfärdas. Detta innebär att X borde ha beviljats ett sådant tillstånd, även om det förelåg tvivel om huruvida hon hade ett äktenskapligt band med F.S.M.. Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen) återförvisade målet till den hänskjutande domstolen för förnyad prövning.

18 Den hänskjutande domstolen som sålunda ska pröva målet på nytt har angett att den är bunden av den slutsats som Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen) kom fram till i sin dom av den 13 mars 2018 vad gäller tillämpningen av artikel 12bis, 2 § i lagen av den 15 december 1980. Eftersom den bestämmelsen innebär ett införlivande av artikel 5.4 i direktiv 2003/86 är den hänskjutande domstolen emellertid osäker på om denna slutsats är förenlig med direktivet.

19 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att EU-domstolen i domen av den 27 juni 2018, Diallo ( C‑246/17, EU:C:2018:499), med avseende på tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG, och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77, och rättelser i EUT L 229, 2004, s. 35, och EUT L 197, 2005, s. 34), slog fast att de behöriga nationella myndigheterna inte automatiskt får utfärda ett uppehållskort till en unionsmedborgares familjemedlemmar, när den sexmånadersfrist som föreskrivs i direktivet för att utfärda ett sådant kort har löpt ut.

20 Mot den bakgrunden har den hänskjutande domstolen i allt väsentligt understrukit att ett automatiskt utfärdande av uppehållstillstånd för en tredjelandsmedborgares familjemedlemmar på de villkor som föreskrivs i artikel 12bis, 2 § i lagen av den 15 december 1980 skulle leda till att personens familjemedlemmar behandlades gynnsammare än unionsmedborgarens familjemedlemmar, och skulle vidare kunna strida mot syftet med direktiv 2003/86, som är att fastställa villkoren för utövandet av rätten till familjeåterförening för tredjelandsmedborgare som vistas lagligen på medlemsstaternas territorier.

21 Mot denna bakgrund beslutade Raad voor Vreemdelingenbetwistingen (Migrationsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

22 Den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2003/86 ska tolkas så, att det utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken de behöriga nationella myndigheterna, om inget beslut har fattats inom sex månader från den dag då ansökan om familjeåterförening lämnades in, ex officio ska utfärda ett uppehållstillstånd till sökanden, utan att det först måste fastställas att sökanden verkligen uppfyller villkoren för att uppehålla sig i den mottagande medlemsstaten i enlighet med unionsrätten.

23 I detta avseende framgår det av artikel 5.4 första stycket i direktiv 2003/86 att beslut om ansökan om familjeåterförening ska fattas så snart som möjligt och under alla omständigheter senast nio månader efter det att ansökan har lämnats in till medlemsstatens behöriga myndigheter.

24 I enlighet med artikel 5.4 tredje stycket andra meningen i direktiv 2003/86 ska samtliga följder av att ett beslut angående ansökan om familjeåterförening inte har fattats när tidsfristen i första stycket löper ut regleras i den berörda medlemsstatens nationella lagstiftning.

25 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att den nationella lagstiftningen föreskriver ett system med tysta bifallsbeslut som innebär att ett uppehållstillstånd utan undantag ska utfärdas automatiskt till en person som har ansökt om familjeåterförening om inget beslut har fattats angående ansökan efter utgången av en frist på sex månader efter det att ansökan lämnades in.

26 Unionsrätten utgör förvisso inget hinder för att medlemsstaterna upprättar system för att godta eller underförstått tillåta något. Sådana system får dock inte inverka menligt på unionsrättens ändamålsenliga verkan (dom av den 27 juni 2018, Diallo, C‑246/17, EU:C:2018:499, punkt 46).

27 I detta avseende påpekar domstolen att även om syftet med direktiv 2003/86, å ena sidan, är att främja familjeåterförening (dom av den 13 mars 2019, E. C‑635/17, EU:C:2019:192, punkt 45) så följer, å andra sidan, av artikel 1 i direktivet jämförd med skäl 6 däri att direktivet har som mål att, enligt gemensamma kriterier, fastställa villkoren för utövandet av rätten till familjeåterförening för tredjelandsmedborgare som vistas lagligen på medlemsstaternas territorier.

28 Begreppet familjeåterförening definieras i artikel 2 d i direktiv 2003/86 som inresa och vistelse i en medlemsstat för familjemedlemmar till en tredjelandsmedborgare som vistas lagligen i den medlemsstaten, för att upprätthålla familjeenheten, oavsett om familjebanden knutits före eller efter referenspersonens inresa.

29 Av artikel 4.1 i direktiv 2003/86 följer att medlemsstaterna, enligt direktivet, ska tillåta inresa och vistelse för vissa av referenspersonens familjemedlemmar, bland annat dennes make eller maka. Domstolen har slagit fast att denna bestämmelse ålägger medlemsstaterna positiva, exakt angivna skyldigheter, vilka motsvarar tydligt definierade subjektiva rättigheter, eftersom medlemsstaterna enligt denna artikel, i de fall som anges i direktivet, förpliktas att tillåta familjeåterförening för vissa medlemmar i referenspersonens familj och att medlemsstaterna därvid inte har något utrymme för skönsmässig bedömning (dom av den 27 juni 2006, parlamentet/rådet, C‑540/03, EU:C:2006:429, punkt 60).

30 Vad gäller de förfaranderegler som gäller för ingivandet och prövningen av ansökan om familjeåterförening, föreskrivs emellertid i artikel 5.2 första stycket i direktiv 2003/86 att denna ansökan ska åtföljas av skriftliga bevis för familjebanden. Enligt artikel 5.2 andra stycket i direktivet får medlemsstaterna likaså [o]m det är lämpligt för att styrka familjebanden, hålla samtal med referenspersonen och dennes familjemedlemmar och göra de utredningar som bedöms nödvändiga.

31 Vad vidare gäller familjeåterförening för flyktingar framgår det av artikel 11.2 i direktiv 2003/86 att medlemsstaten, om en flykting inte med offentliga handlingar kan styrka sina familjeband, ska beakta andra bevis för att sådana band föreligger.

32 Av detta följer att de behöriga nationella myndigheterna ska pröva huruvida det finns sådana familjeband som referenspersonen och den familjemedlem som ansökan om familjeåterförening avser gör gällande.

33 När ansökan om familjeåterförening bifalls ska den berörda medlemsstaten således tillåta inresa för referenspersonens familjemedlem och utfärda ett uppehållstillstånd för denne i enlighet med artikel 13.2 i direktiv 2003/86.

34 Av dessa överväganden följer att de behöriga nationella myndigheterna, innan de tillåter familjeåterförening enligt direktiv 2003/86, är skyldiga att fastställa att det föreligger familjeband mellan referenspersonen och den tredjelandsmedborgare som ansökan om familjeåterförening avser.

35 Mot denna bakgrund får inte nämnda myndigheter utfärda ett uppehållstillstånd på grundval av direktiv 2003/86 till en tredjelandsmedborgare som inte uppfyller de krav som uppställs i direktivet för att beviljas ett sådant (se, analogt, dom av den 27 juni 2018, Diallo, C‑246/17, EU:C:2018:499, punkt 50).

36 Såsom framgår av punkterna 17 och 25 ovan är, i förevarande fall, de nationella behöriga myndigheterna enligt den nationella lagstiftningen skyldiga att utan undantag utfärda ett uppehållstillstånd på grundval av direktiv 2003/86 till en person som har ansökt om familjeåterförening när en tidsfrist på sex månader efter det att ansökan lämnades in har löpt ut trots att det inte i förväg hade fastställts att sökanden verkligen uppfyllde de villkor som föreskrivs i direktiv 2003/86 för rätt till familjeåterförening.

37 En sådan lagstiftning inverkar menligt på den ändamålsenliga verkan av direktiv 2003/86, eftersom den medger att ett uppehållstillstånd som grundar sig på direktiv 2003/86 utfärdas till en person som inte uppfyller villkoren för att erhålla ett sådant.

38 Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras på följande sätt. Direktiv 2003/86 ska tolkas så, att det utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken de behöriga nationella myndigheterna, om inget beslut har fattats inom sex månader från den dag då ansökan om familjeåterförening lämnades in, ex officio ska utfärda ett uppehållstillstånd till sökanden, utan att det först måste fastställas att denne verkligen uppfyller villkoren för att uppehålla sig i den mottagande medlemsstaten i enlighet med unionsrätten.

39 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: nederländska.