Förslag till avgörande av generaladvokat Gerard Hogan föredraget den 14 januari 2020

1 Originalspråk: engelska.

2 EGT L 73, 1976, s. 18.

3 EUT L 150, 2008, s. 28.

4 EUT L 84, 2010, s. 1.

5 I dess ursprungliga lydelse.

6 Domstolen hade redan i punkt 72 i dom av den 29 april 2004, kommissionen/rådet ( C‑338/01, EU:C:2004:253) angett att i artikel 10 i direktiv 76/308, i vilken det tidigare föreskrevs att fordringar som skall drivas in inte åtnjuter förmånsrätt i den medlemsstat där den anmodade myndigheten har sitt säte, stadgas det i dess lydelse enligt [rådets direktiv 2001/44/EG av den 15 juni 2001 om ändring av direktiv 76/308 (EGT L 175, 2001, s. 17)] att de fordringar som skall indrivas inte nödvändigtvis har samma förmånsrätt som liknande fordringar som har uppstått i den medlemsstat i vilken den anmodade myndigheten har sitt säte. En sådan ändring innebär en väsentlig förändring av behandlingen av de fordringar som omfattas av direktiv 76/308, eftersom den förändrar den grundläggande princip som dittills varit tillämplig, det vill säga att dessa fordringar inte skall vara förenade med förmånsrätt i den medlemsstat i vilken den anmodade myndigheten har sitt säte. Min kursivering.

7 Dom av den 1 juli 2004, Tsapalos och Diamantakis ( C‑361/02 och C‑362/02, EU:C:2004:401, punkt 19). Kommissionen har i punkt 42 i sitt yttrande anfört att mot bakgrund av att begäran om förhandsavgörande inte anger tidpunkten för den tyska statens begäran om indrivning är det inte möjligt att ange vilket av de tre direktiven som är tillämpligt i det nationella målet. Pantochim och den belgiska och den spanska regeringen hänvisar till både direktiv 76/308 och direktiv 2008/55.

8 Direktiv 76/308 upphävdes genom artikel 25 i direktiv 2008/55 med verkan från och med den 30 juni 2008. Se artikel 26 i direktiv 2008/55.

9 Dom av den 18 oktober 2012, X ( C‑498/10, EU:C:2012:635, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

10 I det första skälet i direktiv 2010/24 anges att ett ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaterna för indrivning av varandras fordringar och unionens fordringar som avser vissa skatter och andra åtgärder bidrar till en väl fungerande inre marknad. Det säkerställer skatteneutralitet och har gjort det möjligt för medlemsstaterna att avlägsna diskriminerande skyddsåtgärder vid gränsöverskridande transaktioner som är avsedda att förebygga bedrägerier och budgetförluster. Se också dom av den 26 april 2018, Donnellan ( C‑34/17, EU:C:2018:282, punkt 42).

11 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2019, Metirato ( C‑695/17, EU:C:2019:209, punkt 29). Se också skäl 4 i direktiv 2010/24 som anger att för att bättre slå vakt om medlemsstaternas ekonomiska intressen och den inre marknadens neutralitet är det nödvändigt att utvidga tillämpningsområdet för det ömsesidiga biståndet för indrivning till att även omfatta fordringar som avser skatter och avgifter som ännu inte omfattas av det ömsesidiga biståndet för indrivning, samtidigt som det för att kunna hantera det ökande antalet framställningar om bistånd och för att nå ett bättre resultat är det nödvändigt att effektivisera och förenkla tillämpningen av biståndet i praktiken. För att uppfylla dessa mål är det nödvändigt med omfattande anpassningar och enbart en ändring av det befintliga direktivet 2008/55/EG är inte tillräckligt. Detta bör därför upphävas och ersättas med en ny rättsakt som bygger på resultatet av direktiv 2008/55/EG, men som innehåller bestämmelser om tydligare och exaktare regler, då så är nödvändigt.

12 Det måste nämnas att rådets direktiv 79/1071/EEG av den 6 december 1979 om ändring av direktiv 76/308/EEG (EGT L 331, 1979, s. 10) vidgade tillämpningsområdet för direktiv 76/308 genom att utsträcka det till fordringar avseende mervärdesskatt.

13 Se också, analogt, avseende direktiv 76/308, dom av den 14 januari 2010, Kyrian ( C‑233/08, EU:C:2010:11, punkt 43).

14 Utrymmet för den anmodade medlemsstaten att vägra att bevilja bistånd är mycket begränsat. Se dom av den 26 april 2018, Donnellan ( C‑34/17, EU:C:2018:282, punkterna 49–51).

15 Min kursivering.

16 Den anmodade medlemsstaten ska i princip begära betalning för kostnader i samband med en begäran om indrivning av gäldenären i fråga snarare än av den sökande medlemsstaten. Enligt artikel 20.1 i direktiv 2010/24 … ska den anmodade myndigheten eftersträva att från den berörda personen driva in och behålla alla kostnader den ådrar sig i samband med indrivningen, i enlighet med den anmodade medlemsstatens lagar och förordningar.

17 I sin dom av den 14 mars 2019, Metirato ( C‑695/17, EU:C:2019:209, punkterna 33 och 34) konstaterade domstolen att artikel 14 i direktiv 2010/24 föreskriver en fördelning mellan instanserna i den sökande respektive den anmodade medlemsstaten av behörigheten att avgöra tvister. Tvister rörande fordringen ska således handläggas vid domstolarna i den sökande medlemsstaten medan verkställighetsåtgärder vidtagna i den anmodade medlemsstaten ska prövas av domstolarna i den sistnämnda medlemsstaten. Enligt domstolen beror denna fördelning av behörigheten på förhållandet att fordringen och exekutionstiteln som medger dess verkställighet har fastställts på grundval av den lag som gäller i den medlemsstat i vilken den sökande myndigheten har sitt säte medan beträffande verkställighetsåtgärder i den medlemsstat i vilken den anmodade myndigheten är belägen lagen i den staten är tillämplig enligt dess nationella rätt. Denna fördelning av behörighet är enligt min uppfattning hänförlig till förhållandet att direktiv 2010/24 innehåller handläggningsregler snarare än materiella regler avseende bland annat fordringens ställning eller rätten därtill.

18 Se punkt 27 i dess yttrande.

19 Pantochim anser att den anmodade medlemsstaten handlar på den sökande medlemsstatens vägnar. Se s. 8 i dess yttrande. Den belgiska regeringen anför i punkterna 18 och 21 i dess yttrande att den sökande medlemsstatens fordran får ställning som den anmodade medlemsstatens fordran och att den sökande medlemsstatens fordran fullt ut jämställs med den anmodade medlemsstatens fordran.

20 Min kursivering. Se artikel 13.5 i direktiv 2010/24. Jag konstaterar att samtidigt som domstolen i sin dom av den 14 mars 2019, Metirato ( C‑695/17, EU:C:2019:209) till stor del följde generaladvokaten Bobeks förslag till avgörande i målet Metirato ( C‑695/17, EU:C:2018:944) använde den inte uttrycket fullständigt jämställande av fordringar som använts i generaladvokatens förslag till avgörande vid omnämnandet av den princip som anges i artikel 13.1 första stycket i direktiv 2010/24 som kräver att varje fordran för vilken indrivning begärts behandlas som om den var den anmodade medlemsstatens fordran.

21 Den franska språkversionen av artikel 13.1 tredje stycket i direktiv 2010/24 nämner både préférences och privilèges. Artikel 13.1 tredje stycket i direktiv 2010/24 i den tyska, nederländska, spanska, italienska, portugisiska, danska, svenska, tjeckiska, slovakiska, slovenska, polska, ungerska, lettiska, litauiska, estniska, maltesiska och rumänska språkversionerna använder genomgående samma eller nästan likvärdiga begrepp. Detta begrepp motsvarar förmånsrätt (preferences eller privileges), företrädesrätt (priority (right)) eller privilegium (prerogatives).

22 Jag anser att begreppet förmånsrätt (preferences) i artikel 13.1 tredje stycket i direktiv 2010/24 är en synonym till begreppet förmånsrätt (preferential treatment) i artikel 10 i direktiv 76/308 och begreppet förmånsrätt (privilege) i artikel 10 i direktiv 2008/55. Det ska emellertid understrykas att artiklarna själva är ganska olika till sin omfattning och deras innehåll har utvecklats med tiden. Se artikel 1.9 i kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 76/308/EEG om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar uppkomna till följd av verksamhet som utgör en del av finansieringssystemet för Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) och av jordbruksavgifter och tullar samt med avseende på mervärdesskatt (98/C 269/06) KOM(1998) 364 slutlig, som anger förmånsrätt (preferences) i stället för förmånsrätt (privileges). Den text som slutligen antogs, det vill säga direktiv 2001/44, anger förmånsrätt (privileges).

23 Pantochim (s. 10 i dess yttrande), den spanska regeringen (punkt 31 i dess yttrande) och Cour d’appel de Mons (Appellationsdomstolen i Mons) anser att förmånsrätt avser en fördel eller ett privilegium. Den belgiska regeringen har hävdat att begreppet förmånsrätt ska tolkas som den företrädesrätt som är knuten till en fordran som ger företräde framför andra konkurrerande fordringar (punkt 40 i dess yttrande). Kommissionen anser att det ska tolkas som en företrädesrätt till betalning som är knuten till en fordran (punkt 32 i dess yttrande).

24 Dom av den 16 november 2017, Kozuba Premium Selection ( C‑308/16, EU:C:2017:869, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

25 Jag vill än en gång understryka att jag anser dessa uttryck vara synonyma.

26 Kommissionens förslag som ledde till antagande av direktiv 2010/24 använde inte begreppet förmånsrätt (preference) utan förmånsrätt (privilege). Se skäl 13 och artikel 22.2 i förslag till rådets direktiv om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, tullar och andra åtgärder (COM/2009/0028 final) (nedan kallat förslag till direktiv 2010/24). Denna bestämmelse i förslaget föreskriver faktiskt att den anmodade myndigheten när den efterkommer en begäran om bistånd vid indrivning av en fordran som omfattas av direktivet inte endast ska utnyttja de befogenheter utan även den förmånsrätt som gäller för fordringar som uppkommer i den anmodade medlemsstaten. Det framgår inte av förarbetena till direktiv 2010/24 varför begreppet förmånsrätt (privilege) ändrades till förmånsrätt (preference) i de olika språkversionerna och vilket syftet, om något, var med denna ändring.

27 Dom av den 4 maj 2006, Massachusetts Institute of Technology ( C‑431/04, EU:C:2006:291, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

28 Se däremot artikel 22.2 i förslaget till direktiv 2010/24.

29 I detta avseende konstaterar jag att tillämpningen av direktiv 2010/24 inte är begränsad till fall där den sökande medlemsstatens gäldenär är på obestånd. Tillämpningsområdet för direktiv 2010/24 omfattar alla fordringar som anges i artikel 2 däri villkorat bland annat av ett antal begränsningar av den anmodade myndighetens skyldigheter enligt artikel 18 i det direktivet.

30 Artikel 13.1 tredje stycket i direktiv 2010/24 föreskriver också att en medlemsstat som beviljar förmånsrätt för en annan medlemsstats fordringar inte får vägra att bevilja samma förmånsrätt för andra medlemsstaters samma eller liknande fordringar, på samma villkor. När således förmånsrätt beviljas för en annan medlemsstats fordringar av den anmodade medlemsstaten ska den beviljas på likvärdiga grunder för samtliga övriga medlemsstater. Med hänsyn till att sådana förmånsrätter kan vara till nackdel för andra borgenärer anser jag att sådana förmånsrätter ska beviljas genom lag på ett öppet sätt för att andra borgenärer ska få kännedom därom.

31 Kvittningsreglerna i belgisk rätt ska naturligtvis fastställas av den hänskjutande domstolen.

32 Se, för ett liknande resonemang, kommissionens påstående i punkt 50 i dess yttrande. Fastän den inte är tillämplig i tidshänseende (ratione temporis) på likvidationen av Pantochim föreskrivs dessutom i punkt 1 i artikel 6 med rubriken Kvittning i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (EGT L 160, 2000, s. 1) att att ett insolvensförfarande inleds påverkar inte en borgenärs rätt att kvitta en fordran mot en fordran som gäldenären har mot honom, om sådan kvittning är tillåten enligt det lands lag, som är tillämplig på den insolvente gäldenärens fordran. Artikel 43 i denna förordning med rubriken Tillämpning i tiden föreskriver att bestämmelserna i denna förordning gäller enbart för insolvensförfaranden som har inletts efter det att förordningen har trätt i kraft. Rättshandlingar som gäldenären har företagit före denna tidpunkt skall regleras av den lag som var tillämplig på rättshandlingen när den företogs. Förordning nr 1346/2000 trädde i kraft den 31 maj 2002. Se artikel 47 däri. Förordning nr 1346/2000 upphävdes genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden (EUT L 141, 2015, s. 19). Se också artikel 9.1 i förordning 2015/848 med avseende på kvittning som är mycket lik artikel 6.1 i förordning nr 1346/2000. I artikel 84.1 i förordning 2015/848 föreskrivs att bestämmelserna i denna förordning gäller enbart för insolvensförfaranden som har inletts efter den 26 juni 2017. Rättshandlingar som gäldenären har företagit innan den dagen ska regleras av den lag som var tillämplig på rättshandlingen när den företogs.

33 En situation som ska kontrolleras av den hänskjutande domstolen.

34 Kommissionen anser att det är den hänskjutande domstolens uppgift att bedöma huruvida kvittningsmekanismen i fråga utgör en förmånsrätt. Se punkt 47 i kommissionens yttrande.

35 Se också artikel 20.1 i Loi transposant la Directive 2010/24/UE du Conseil du 16 mars 2010 concernant l’assistance mutuelle en matière de recouvrement des créances relatives aux taxes, impôts, droits et autres mesures du 9 janvier 2012 (lag som genomför rådets direktiv 2010/24/EU av den 16 mars 2010 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder av den 9 januari 2012) som också föreskriver att utländska fordringar för vilka bistånd begärs inte ska åtnjuta förmånsrätt.

36 Den belgiska regeringen har också i punkt 51 i sitt yttrande till domstolen anfört att en sökande medlemsstats fordringar inte åtnjuter förmånsätt.