Domstolens dom (första avdelningen) den 14 mars 2019

I mål C‑695/17, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Helsingfors förvaltningsdomstol (Finland) genom beslut av den 5 december 2017, som inkom till EU-domstolen den 12 december 2017, i förfarandet

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden J.-C. Bonichot, domstolens vice ordförande R. Silva de Lapuerta (referent) samt domarna C. Toader, A. Rosas och L. Bay Larsen, generaladvokat: M. Bobek, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Finlands regering, genom H. Leppo, i egenskap av ombud, Estlands regering, genom N. Grünberg, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom W. Roels och I. Koskinen, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 22 november 2018 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Finländsk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 13.1 och 14.2 rådets direktiv 2010/24/EU av den 16 mars 2010 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder (EUT L 84, 2010, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Metirato Oy och å andra sidan Suomen valtio/verohallinto (Finländska staten/Skatteförvaltningen i Finland) och Eesti Vabariik/Maksu- ja Tolliamet (Estniska staten/Skatte- och tullmyndigheterna) angående en begäran från förvaltaren i det bolagets konkurs om återvinning till konkursboet av de fordringar som drivits in av de finländska myndigheterna på de estniska myndigheternas begäran.

3 Skälen 1 och 4 i direktiv 2010/24 har följande lydelse:

4 I artikel 1 i direktivet föreskrivs följande:

5 Artikel 10 i samma direktiv har följande lydelse:

6 I artikel 13 i direktiv 2010/24 föreskrivs följande:

7 Artikel 14 i direktivet har följande lydelse:

8 I artikel 16.1 första stycket i direktivet föreskrivs följande:

9 Enligt 5 § första stycket i lagen om återvinning till konkursbo, i dess gällande lydelse i det nationella målet, går en rättshandling åter bland annat om den, ensam eller i förening med andra åtgärder, på ett otillbörligt sätt har gynnat en viss borgenär framför andra. En förutsättning för återgång är att gäldenären när rättshandlingen skedde var insolvent eller att rättshandlingen bidrog till att gäldenären blev insolvent.

10 I 10 § i samma lag anges bland annat att betalning av en skuld som har skett senare än tre månader före fristdagen går åter om den har gjorts med ett belopp som med hänsyn till boets tillgångar ska anses vara avsevärt. Betalningen går dock inte åter, om den med beaktande av förhållandena kan anses vara sedvanlig.

11 Enligt 23 § i lagen får återvinning yrkas av konkursförvaltaren eller av en borgenär som har bevakat sin fordran i konkursen eller vars fordran annars har beaktats i utdelningsförteckningen. Återvinning yrkas genom talan vid domstol eller genom anmärkning mot en bevakning, vid den tingsrätt som har behandlat frågan om försättande av gäldenären i konkurs.

12 Den 18 april 2012 tillställde den estniska tull- och skattemyndigheten med stöd av artikel 10 i direktiv 2010/24 den finländska skatteförvaltningen en begäran om indrivning av skatter jämte ränta på dessa skatter, till ett belopp om sammanlagt 28754,50 euro, från Metirato.

13 För att efterkomma denna begäran översände den finländska skatteförvaltningen uppgifter om fordringar som skulle drivas in för dess egen och för den estniska statens räkning till den finländska utsökningsmyndigheten, som ansvarar för tvångsindrivning av fordringar.

14 Den 12 februari 2013 gjorde Metirato en frivillig inbetalning på 17500 euro till utsökningsmyndigheten. 15837,67 euro överfördes till den finländska skatteförvaltningen, som till följd av begäran om indrivning förde vidare 15541,67 euro till estniska staten.

15 Den 23 april 2013 gjorde Metirato en ytterligare frivillig inbetalning på 17803 euro till den finländska skatteförvaltningen.

16 Den 8 maj 2013 beslutade Helsingfors tingsrätt att Metirato skulle försättas i konkurs, efter en ansökan av bolaget självt.

17 Den 10 september 2013 översände de estniska skattemyndigheterna en andra begäran om indrivning till den finska skatteförvaltningen, bland annat avseende det resterande skuldbeloppet från den första begäran om indrivning, uppgående till 8840,17 euro. Den finländska skatteförvaltningen grundade sig på denna andra ansökan för att den 17 september 2013 utöver sina egna fordringar bevaka även den estniska statens fordringar i Metiratos konkurs.

18 Den 8 maj 2014 väckte konkursförvaltaren i Metiratos konkurs talan mot den finländska staten och skatteförvaltningen vid Helsingfors tingsrätt och yrkade med stöd av 5 och 10 §§ lagen om återvinning av konkursbo att de belopp som betalats fullt ut skulle återvinnas till konkursboet.

19 Talan grundar sig på argumenten dels att den finska skatteförvaltningen otillbörligt gynnats till nackdel för övriga borgenärer genom att betalning skett av sedan länge utkrävbara skatteskulder, trots att Metirato redan var på obestånd och skatteförvaltningen borde ha känt till detta obestånd, dels att Metirato under den kritiska perioden, mellan den 25 januari och den 8 maj 2013, hade betalat ett betydande belopp avseende skatteskulden i förhållande till de sammanlagda tillgångarna.

20 Talan har väckts mot den finländska staten och dess skatteförvaltning och, för det fall att de inte skulle anses vara rätt svarande beträffande beloppet på 15541,67 euro, den estniska staten.

21 Den finländska staten har bestritt konkursförvaltarens talan och har bland annat gjort gällande att i den mån det handlar om ett belopp som uppburits av den estniska staten, bör talan riktas mot den sistnämnda. Den finländska staten anser att den, när den i enlighet med artikel 10 i direktiv 2010/24 tillhandahöll de estniska myndigheterna administrativt bistånd, endast agerade som ombud för de estniska skattemyndigheterna och inte vid någon tidpunkt var ägare till beloppet i fråga och att dess uppdrag var slutfört när indrivningen hade genomförts, varför konkursförvaltarens anspråk på beloppet ska riktas mot de estniska skattemyndigheterna.

22 Den estniska staten har för sin del bestritt talan med motiveringen att det följer av artiklarna 13.1 och 14.2 i direktiv 2010/24 att eftersom konkursförvaltarens anspråk rör ett belopp som drivits in av de finländska myndigheterna, kan endast dessa betraktas som svarande inom ramen för återvinningsförfarandet i fråga.

23 Mot denna bakgrund beslutade Helsingfors tingsrätt att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

24 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i om artiklarna 13.1 och 14.2 i direktiv 2010/24 ska tolkas så, att de är tillämpliga på en talan om återvinning i en konkurs efter ett bolag etablerat i den anmodade medlemsstaten av fordringar som drivits in på begäran av den sökande medlemsstaten, när denna talan grundar sig på bestridande av verkställighetsåtgärder i den mening som avses i nämnda artikel 14.2, samt att den anmodade medlemsstaten i den mening som avses i dessa bestämmelser ska anses vara svarande i processen, och om det har någon betydelse i sammanhanget om den omständigheten att dessa medel hållits åtskilda från den medlemsstatens tillgångar eller blandats med dessa.

25 I förevarande fall har konkursförvaltaren genom sin talan bestritt att den finländska utsökningsmyndighetens indrivning av Metiratos skulder till den finländska och den estniska staten var giltiga enligt finländsk rätt.

26 I den mån detta exekutionsförfarande inletts för att verkställa en begäran om indrivning som de estniska myndigheterna tillställt de finländska myndigheterna med stöd av direktiv 2010/24, utgör det en verkställighetsåtgärd som vidtagits i den anmodade medlemsstaten i den mening som avses i artikel 14.2 i direktivet.

27 Följaktligen utgör, enligt den bestämmelsen, en tvist som syftar till att ifrågasätta genomförandet och utfallet av detta förfarande, såsom den i det nationella målet, en tvist om verkställighetsåtgärder som vidtagits i den anmodade medlemsstaten och ska således prövas av den behöriga instansen i den medlemsstaten, i detta fall Finland, i enlighet med det landets lagar och andra författningar.

28 Lydelsen av den bestämmelsen preciserar dock inte vem – den sökande eller den anmodade medlemsstaten – som är svarande i en sådan tvist. Domstolen ska därför pröva om detta kan avgöras utifrån den allmänna systematiken i och syftet med direktiv 2010/24.

29 Som framgår av skälen 1–4 i direktivet är dess syfte att utvidga tillämpningsområdet för direktiv 76/308, kodifierat genom direktiv 2008/55, till fordringar som inte omfattades av det tidigare direktivet, för att bättre slå vakt om medlemsstaternas ekonomiska intressen och den inre marknadens neutralitet och effektivisera och förenkla tillämpningen av det ömsesidiga biståndet för indrivning i praktiken för att kunna hantera det ökande antalet framställningar om bistånd.

30 Enligt artikel 1 i direktiv 2010/24 fastställer direktivet de bestämmelser enligt vilka medlemsstaterna ska ge bistånd för indrivning i en medlemsstat av de fordringar som avses i artikel 2 och som uppstår i en annan medlemsstat.

31 Vad gäller de åtgärder som vidtagits av den anmodade medlemsstaten för att i den medlemsstaten driva in en fordran för vilken indrivning begärts, ska den anmodade myndigheten enligt artikel 13.1 i direktiv 2010/24 utnyttja sina befogenheter och förfaranden enligt den anmodade medlemsstatens lagar, förordningar eller administrativa bestämmelser, då varje fordran för vilken indrivning begärts enligt direktivet ska behandlas som om den var den anmodade medlemsstatens fordran, om inte annat föreskrivs i direktivet.

32 Likaså föreskriver artikel 14.4 andra stycket liksom artikel 16.1 i direktiv 2010/24 en möjlighet för den anmodade myndigheten att på begäran av den sökande myndigheten vidta säkerhetsåtgärder för att säkerställa indrivning av en bestridd fordran, om den nationella lagstiftningen i den anmodade medlemsstaten medger ett sådant förfarande.

33 Artikel 14 i direktiv 2010/24 föreskriver en fördelning mellan instanserna i den sökande respektive den anmodade medlemsstaten av behörigheten att avgöra tvister avseende å ena sidan fordran, det ursprungliga dokument som medger verkställighet i den sökande medlemsstaten eller det enhetliga dokument som medger verkställighet i den anmodade medlemsstaten och tvister avseende giltigheten av en delgivning som gjorts av en behörig myndighet i den sökande medlemsstaten och å andra sidan verkställighetsåtgärder som vidtagits i den anmodade medlemsstaten eller giltigheten av en delgivning som utförts av en behörig myndighet i den anmodade medlemsstaten.

34 Denna behörighetsfördelning är en naturlig följd av att fordran och den exekutionstitel som medger att fordran drivs in upprättas på grundval av den sökande medlemsstatens nationella rätt, medan verkställighetsåtgärderna vidtas i den anmodade medlemsstat i enlighet med de rättsliga bestämmelser som är tillämpliga där (se, beträffande direktiv 76/308, dom av den 14 januari 2010, Kyrian, C‑233/08, EU:C:2010:11, punkt 40).

35 Enligt artikel 14.1 i direktiv 2010/24 ska varje bestridande av fordran, det ursprungliga dokument som medger verkställighet i den sökande medlemsstaten eller det enhetliga dokument som medger verkställighet i den anmodade medlemsstaten och av giltigheten av en delgivning som gjorts av en behörig myndighet i den sökande medlemsstaten prövas av den sökanden medlemsstatens behöriga instanser och inte av den anmodade medlemsstatens. Artikel 14.2 begränsar uttryckligen de sistnämndas behörighet till att enbart avse kontroll av den anmodade medlemsstatens handlingar (dom av den 26 april 2018, Donnellan, C‑34/17, EU:C:2018:282, punkterna 43 och 44).

36 Tvister rörande verkställighetsåtgärder i den anmodade medlemsstaten eller giltigheten av en delgivning utförd av den anmodade myndigheten ska däremot prövas av behöriga instanser i den anmodade medlemsstaten, i enlighet med den statens lagar och andra författningar, eftersom de är bäst lämpade att tolka sin nationell rätt och pröva en handlings lagenlighet enligt denna (se, beträffande direktiv 76/308, dom av den 14 januari 2010, Kyrian, C‑233/08, EU:C:2010:11, punkterna 39, 40 och 49).

37 Det framgår således av bestämmelserna i direktiv 2010/24 dels att den anmodade medlemsstatens verkställighetsåtgärder regleras av lagstiftningen i den staten, dels att tvister om sådana åtgärder ska prövas av behöriga instanser i den staten, vilka har att bedöma dessa utifrån sina nationella bestämmelser.

38 Att en sådan tvist är en del av en återvinningsprocess i samband med konkursen efter ett bolag etablerat i den anmodade medlemsstaten påverkar inte de bestämmelser om lösning av denna tvist som unionslagstiftaren föreskrivit, eftersom denna lagstiftare inte har gjort någon åtskillnad, vad gäller tillämpningen av dessa bestämmelser, beroende på i vilken typ av förfarande som tvisten uppstått.

39 Följaktligen, och som generaladvokaten påpekat i punkterna 45–47 i sitt förslag till avgörande, följer det av den allmänna systematiken i och syftet med direktiv 2010/24 att en talan som den i det nationella målet, som syftar till att inför behörig instans i den anmodade medlemsstaten bestrida giltigheten – enligt den medlemsstatens nationella rätt – av ett exekutionsförfarande enligt denna nationella rätt som genomförts av myndigheterna i den staten för att med stöd av direktivet driva in den sökande myndighetens fordringar, ska riktas mot den anmodade medlemsstaten, även om ett sådant bestridande ingår i en återvinningsprocess i samband med konkursen efter ett bolag etablerat i den medlemsstaten.

40 Eftersom det inte har slagits fast i direktiv 2010/24 hur de medel som drivits in av den anmodade medlemsstaten ska förvaras innan de förs över till den sökande medlemsstaten, hör den frågan till medlemsstaternas behörighet, förutsatt att skyldigheten att föra över de indrivna beloppen jämte tillämplig ränta iakttas.

41 Det saknar således betydelse för tolkningen i punkt 38 ovan om de medel som drivits in av den anmodade medlemsstaten på grundval av en begäran om indrivning med stöd av direktivet hålls åtskilda från den medlemsstatens tillgångar eller blandas med dessa.

42 Domstolen erinrar också om att direktiv 2010/24 vilar på principen om ömsesidigt förtroende (dom av den 26 april 2018, Donnellan, C‑34/17, EU:C:2018:282, punkt 41).

43 När en verkställighetsåtgärd, såsom den i fråga i det nationella målet, som har vidtagits i den anmodade medlemsstaten i syfte att driva in en fordran åt den sökande medlemsstaten, med framgång har bestritts vid behörig instans i den anmodade medlemsstaten, ankommer det följaktligen i princip – som generaladvokaten påpekat i punkt 54 och följande punkter i sitt förslag till avgörande – på den sökande medlemsstaten att ersätta hela det belopp som drivits in genom denna åtgärd och som den anmodade medlemsstaten har fört över till den sökande medlemsstaten.

44 Under dessa omständigheter ska tolkningsfrågorna besvaras med att artiklarna 13.1 och 14.2 i direktiv 2010/24 ska tolkas på följande sätt: 1) Dessa bestämmelser är tillämpliga på en talan om återvinning i en konkurs efter ett bolag etablerat i den anmodade medlemsstaten av fordringar som drivits in på begäran av den sökande medlemsstaten, när denna talan grundar sig på bestridande av verkställighetsåtgärder i den mening som avses i nämnda artikel 14.2. 2) Den anmodade medlemsstaten i den mening som avses i dessa bestämmelser ska anses vara svarande i processen. Det har därvidlag ingen betydelse om de indrivna medlen har hållits åtskilda från den medlemsstatens tillgångar eller blandats med dessa.

45 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: finska.