Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 23 april 2020

1 Originalspråk: franska.

2 C‑167/00, EU:C:2002:555, punkt 30.

3 Europaparlamentets och rådets förordning av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22).

5 Det ska även påpekas att den hänskjutande domstolen inte uttryckligen har angett vilken behörighetsgrund i förordning nr 1215/2012 som de belgiska myndigheterna vill göra gällande i det nationella målet. Vid förhandlingen preciserade de belgiska myndigheterna att talan hade väckts vid den hänskjutande domstolen med stöd av artikel 7 led 2 i förordningen, det vill säga i egenskap av behörig domstol i talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, i den ort där skadan inträffade eller kan inträffa. Denna precisering kan emellertid inte nyansera svaret på tolkningsfrågan. Såsom jag redan har haft tillfälle att påpeka i ett annat sammanhang är det materiella tillämpningsområdet (ratione materiae) för förordning nr 1215/2012, vilket definieras i artikel 1 i förordningen, detsamma för alla de behörighetsregler som föreskrivs i förordningen. Se mitt förslag till avgörande i målet Rina ( C‑641/18, EU:C:2020:3, punkt 23).

6 Se mitt förslag till avgörande i målet Rina ( C‑641/18, EU:C:2020:3, punkt 59).

7 Se dom av den 11 april 2013, Sapir m.fl. ( C‑645/11, EU:C:2013:228, punkt 33 och där angiven rättspraxis), och dom av den 12 september 2013, Sunico m.fl. ( C‑49/12, EU:C:2013:545, punkt 34).

8 Se dom av den 18 oktober 2011, Realchemie Nederland ( C‑406/09, EU:C:2011:668, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

9 Se, bland annat, dom av den 28 juli 2016, Siemens Aktiengesellschaft Österreich ( C‑102/15, EU:C:2016:607, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

10 I doktrinen har det påpekats att i domstolens praxis tycks inte kriteriet avseende föremålet för tvisten samt kriteriet avseende grunderna för talan och de närmare bestämmelserna om hur den ska väckas och föras, ha lett till att en tvist har uteslutits från tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012. Se Van Calster, G., European Private International Law, Hart Publishing, Oxford, Portland, 2016, s. 38.

11 Se dom av den 9 mars 2017 ( C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 35).

12 Se även mitt förslag till avgörande i målet Rina ( C‑641/18, EU:C:2020:3, punkt 79).

13 Dom av den 14 november 2002 ( C‑271/00, EU:C:2002:656).

14 Dom av den 15 januari 2004 ( C‑433/01, EU:C:2004:21).

15 Se dom av den 9 mars 2017 ( C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 35).

16 Dom av den 21 april 1993 ( C‑172/91, EU:C:1993:144, punkt 21).

17 Europaparlamentets och rådets förordning av den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (delgivning av handlingar) och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1348/2000 (EUT L 324, 2007, s. 79).

18 Se dom av den 11 juni 2015 ( C‑226/13, C‑245/13 och C‑247/13, EU:C:2015:383, punkt 56).

19 Dom av den 15 november 2018 ( C‑308/17, EU:C:2018:911).

20 Se dom av den 15 november 2018, Kuhn ( C‑308/17, EU:C:2018:911, punkterna 37 och 38).

21 Se dom av den 14 november 2002 ( C‑271/00, EU:C:2002:656, punkt 36).

22 Se dom av den 15 januari 2004 ( C‑433/01, EU:C:2004:21, punkt 20).

23 Se dom av den 14 november 2002, Baten ( C‑271/00, EU:C:2002:656, punkt 32), och dom av den 15 januari 2004, Blijdenstein ( C‑433/01, EU:C:2004:21, punkt 21). Se även Briggs, A., Civil Jurisdiction and Judgments, Informa law from Routledge (Taylor & Francis Group), sjätte upplagan, New York, 2015, s. 61. Vad gäller domen Baten, se, för ett liknande resonemang, Toader, C., La notion de matière civile et commerciale, Europa als Rechts- und Lebensraum: Liber amicorum für Christian Kohler zum 75. Geburtstag am 18. Juni 2018, under ledning av Hess, B., Jayme, E., Mansel, H.-P., Verlag Ernst und Werner Gieseking, Bielefeld, 2018, s. 523.

24 Om en sådan tolkning tillämpades strikt skulle det nämligen få som följd att de val som lagstiftaren i en enda medlemsstat har gjort vad gäller de befogenheter som en offentlig myndighet har i förhållande till de befogenheter som är tillgängliga för privaträttsliga subjekt var avgörande för huruvida förordning nr 1215/2012 var tillämplig. Det framgår emellertid av rättspraxis att den omständigheten att en befogenhet kvalificeras som en offentlig maktbefogenhet enligt lagstiftningen i endast en medlemsstat inte kan avgöra om förordningen är tillämplig. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 1980, Rüffer ( 814/79, EU:C:1980:291, punkt 11), och dom av den 21 april 1993, Sonntag ( C‑172/91, EU:C:1993:144, punkterna 22 och 25). Medan det är lätt att fastställa en enda relevant lagstiftning när det gäller erkännande och verkställighet av domar, förhåller det sig annorlunda när det gäller den prövning som görs i början av ett förfarande för att fastställa huruvida en domstol vid vilken talan har väckts är behörig.

25 Se mitt förslag till avgörande i målet Rina ( C‑641/18, EU:C:2020:3, punkt 89 och där angiven doktrin).

26 Se dom av den 1 oktober 2002 ( C‑167/00, EU:C:2002:555, punkt 30).

27 Dom av den 1 oktober 2002 ( C‑167/00, EU:C:2002:555).

28 Rådets direktiv av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

29 Se dom av den 1 oktober 2002 ( C‑167/00, EU:C:2002:555, punkt 29).

30 Europaparlamentets och rådets förordning av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40).

31 Se dom av den 28 juli 2016, Verein für Konsumenteninformation ( C‑191/15, EU:C:2016:612, punkt 39).

32 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 23 april 2009 om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen (EUT L 110, 2009, s. 30).

33 I min egen rättsordning, i polsk rätt, förhåller det sig så när en åklagare intervenerar i ett förfarande vid en tvistemålsdomstol.

34 Frågan om de belgiska myndigheterna har utrednings- och verkställighetsbefogenheter som kan anses utgöra maktbefogenheter är visserligen omdiskuterad (se avsnitten C och D i förevarande förslag till avgörande). Även om dessa myndigheter har sådana befogenheter, följer det emellertid inte av att de är undantagna från skyldigheten att visa att de genom talan om förbudsföreläggande tillvaratar ett eget intresse eller en egen rättighet.

35 Se, analogt, dom av den 11 april 2013, Sapir m.fl. ( C‑645/11, EU:C:2013:228, punkt 36).

36 Se punkt 29 ovan.

37 Se punkt 35 ovan.

38 Se punkt 46 ovan.

39 Se dom av den 12 september 2013 ( C‑49/12, EU:C:2013:545).

40 Se dom av den 12 september 2013 ( C‑49/12, EU:C:2013:545).

41 Rådets förordning av den 7 oktober 2003 om administrativt samarbete i fråga om mervärdesskatt och om upphävande av förordning (EEG) nr 218/92 (EUT L 264, 2003, s. 1).

42 Se dom av den 12 september 2013, Sunico m.fl. ( C‑49/12, EU:C:2013:545, punkt 42).

43 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Sunico m.fl. ( C‑49/12, EU:C:2013:231, punkt 45).

44 Dom av den 12 september 2013 ( C‑49/12, EU:C:2013:545).

45 Se dom av den 12 september 2013, Sunico m.fl. ( C‑49/12, EU:C:2013:545, punkterna 42 och 43). Min kursivering.

46 Se, för ett liknande resonemang, De Troyer, I., De fiscus in burger: nieuwe wegen voor de inning van belastingen in het buitenland? Tijdschrift voor fiscaal recht, 2015, vol. 481, s. 426, punkt 10.

47 Se, för ett exempel på denna hypotes, se dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 10).

48 Se punkt 44 ovan.

49 Se dom av den 12 september 2013 ( C‑49/12, EU:C:2013:545).

50 Se dom av den 12 september 2013 ( C‑49/12, EU:C:2013:545).

51 Se dom av den 18 oktober 2011 ( C‑406/09, EU:C:2011:668, punkterna 40–42 och 44).

52 Se dom av den 9 september 2015 ( C‑4/14, EU:C:2015:563, punkterna 33, 37 och 39).

53 Rådets förordning av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1).

54 Se dom av den 27 mars 1979, de Cavel ( C‑143/78, EU:C:1979:83, punkt 2), som domstolen hänvisade till i domen av den 18 oktober 2011, Realchemie Nederland ( C‑406/09, EU:C:2011:668).

55 Se dom av den 17 november 1998, Van Uden (C‑391/95, punkt 33), som domstolen även hänvisade till i domen av den 18 oktober 2011, Realchemie Nederland ( C‑406/09, EU:C:2011:668).

56 Se dom av den 27 mars 1979, de Cavel ( C‑143/78, EU:C:1979:83, punkt 2), och dom av den 18 oktober 2011, Realchemie Nederland ( C‑406/09, EU:C:2011:668, punkt 35).

57 Se dom av den 17 november 1998, Van Uden (C‑391/95, punkt 33).

58 Se även dom av den 9 september 2015, Bohez ( C‑4/14, EU:C:2015:563, punkt 49).

59 Se dom av den 9 september 2015 ( C‑4/14, EU:C:2015:563). När det gäller förevarande bestämmelse i den belgiska processlagen, se även mitt förslag till avgörande i målet Bohez ( C‑4/14, EU:C:2015:233, punkt 42 och där angiven doktrin).

60 Dom av den 9 september 2015 ( C‑4/14, EU:C:2015:563).

61 Även om varken den hänskjutande domstolen eller parterna har tvivel om åtgärderna för offentliggörande, vill jag för fullständighetens skull påpeka att de inte heller är uteslutna från tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012. De föreskrivs nämligen bland annat i artikel 14 § 1 § stycke 2 i lagen av den 30 juli 2013 och verkar utgöra en avtalsrättslig åtgärd i det civilrättsliga förfarandet vilken är tillgängligt för enskilda. En tvist i vilken sådana åtgärder har begärts avser således inte på något sätt utövandet av befogenheter som avviker från de rättsregler som är tillämpliga i förhållandet mellan enskilda. Även om dessa åtgärder skiljer sig från ett vite, syftar de dessutom till att säkerställa verkan av ett domstolsavgörande som fastställer otillbörliga affärsmetoder. I artikel 11.2 i direktiv 2005/29 föreskrivs att för att förhindra fortsatt verkan av metoder som ska upphöra enligt ett slutgiltigt beslut kan medlemsstaterna kräva att detta beslut offentliggörs eller kräva publicering av ett beriktigande. Det finns inget som tyder på att det rör sig om åtgärder som är förbehållna offentliga myndigheter.

62 Se dom av den 1 oktober 2002 ( C‑167/00, EU:C:2002:555, punkt 30).

63 Se dom av den 18 oktober 2011, Realchemie Nederland ( C‑406/09, EU:C:2011:668, punkt 44).

64 Se dom av den 9 september 2015, Bohez ( C‑4/14, EU:C:2015:563, punkt 35).

65 Se punkt 47 ovan.

66 Se punkterna 60 och 61 ovan.

67 Se punkterna 75 och 77 ovan.

68 Det kan nämligen utläsas av domen av den 21 april 1993, Sonntag ( C‑172/91, EU:C:1993:144, punkterna 6, 14–16 och 21), att förordning nr 1215/2012 även är tillämplig på avgöranden som meddelats på privaträttens område av en brottmålsdomstol och som innehåller straffrättsliga och civilrättsliga bestämmelser. I det fallet är det endast de sistnämnda som omfattas av förordningens tillämpningsområde. Dessutom är det enligt min tolkning av domen av den 27 februari 1997, van den Boogaard ( C‑220/95, EU:C:1997:91, punkt 21) även möjligt att endast vissa aspekter av ett avgörande som meddelats av en tvistemålsdomstol omfattas av förordningens tillämpningsområde. Detsamma ska i princip gälla när det är fråga om en situation där endast vissa aspekter av en tvist omfattas av begreppet privaträttens område.