Förslag till avgörande av generaladvokat Athanasios Rantos föredraget den 2 februari 2021

1 Originalspråk: franska.

2 Det ska göras åtskillnad mellan denna situation och en situation där de omständigheter som sökanden åberopar förelåg redan vid tidpunkten för inlämnandet av ansökan om internationellt skydd, vilket är en fråga som är föremål för prövning i mål C‑18/20, Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Senare ansökan om internationellt skydd), som ännu inte avgjorts.

3 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31).

4 EUT L 243, 2009, s. 1.

5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60).

6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).

7 Moniteur belge av den 31 december 1980, s. 14584.

8 Dom av den 10 december 2020, J & S Service ( C‑620/19, EU:C:2020:1011, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

9 Dom av den 26 juli 2017, Mengesteab ( C‑670/16, EU:C:2017:587, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

10 Dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash ( C‑63/15, EU:C:2016:409, punkt 36).

11 Dom av den 21 december 2011, N. S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkt 94) och dom av den 10 december 2013, Abdullahi ( C‑394/12, EU:C:2013:813, punkt 60).

12 Dom av den 21 december 2011, N. S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkt 88). Domstolen nämnde Europadomstolens dom av den 21 januari 2011, M.S.S. mot Belgien och Grekland (CE:ECHR:2011:0121JUD003069609).

13 Europadomstolen, 23 maj 2007, Salah Sheekh mot Nederländerna (CE:ECHR:2007:0111JUD000194804, § 136).

14 Ravarani, G., Évaluation de la crédibilité des demandeurs d’asile: charge de la preuve et limites de l’examen par la CEDH, Europadomstolen, 2017, https://www.echr.coe.int/Documents/Speech_20170127_Ravarani_JY_FRA.pdf.

15 Se, bland annat, Europadomstolen, 23 mars 2016, F.G. mot Sverige (CE:ECHR:2016:0323JUD004361111, § 115).

16 Dom av den 19 mars 2019, Jawo ( C‑163/17, EU:C:2019:218, punkt 88).

17 Dom av den 23 januari 2019, M.A. m.fl. ( C‑661/17, EU:C:2019:53, punkt 84).

18 Det framgår av de handlingar som ingetts till domstolen att de belgiska myndigheterna i det nationella målet har gjort en ingående prövning av denna fråga vad gäller klaganden.

19 Dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash ( C‑63/15, EU:C:2016:409, punkt 44).

20 Dom av den 7 juni 2016, Karim ( C‑155/15, EU:C:2016:410, punkt 22).

21 Dom av den 16 februari 2017, C. K. m.fl. ( C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 64).

22 Dom av den 25 oktober 2017 ( C‑201/16, EU:C:2017:805) (nedan kallad domen Shiri).

23 Domen Shiri, punkt 46.

24 Dom av den 25 januari 2018 ( C‑360/16, EU:C:2018:35) (nedan kallad domen Hasan).

25 Domen Hasan, punkt 31. I det målet följde domstolen således förslaget till avgörande av generaladvokaten Bot (C‑360/16, EU:C:2017:653, punkt 79), enligt vilket den domstolsprövning som sker av överföringsbeslutet ska kunna avse rättsliga och faktiska omständigheter som hänför sig till tiden efter det angripna beslutet och inbegripa att de omständigheter som är relevanta för fastställande av medlemsstaternas ansvar för prövningen av ansökningar om internationellt skydd eventuellt har utvecklats.

26 Domstolen har upprepat sin tolkning avseende sexmånadersfristen i domen av den 19 mars 2019, Jawo ( C‑163/17, EU:C:2019:218, punkterna 66–69).

27 Se Hruschka, C., och Maiani, F., Dublin III Regulation (EU) no 604/2013, i Hailbronner, K., och Thym, D., (red), EU Immigration and Asylum Law: A Commentary, andra upplagan, C.H. Beck/Hart/Nomos, 2016, s. 1478–1604, särskilt s. 1567, enligt vilka artikel 27.1 i Dublin III-förordningen föreskriver en full omprövning och prövning av det aktuella behovet av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna, i likhet med artikel 46.3 i direktiv 2013/32.

28 Se, vad gäller innebörden i denna bestämmelse, dom av den 4 oktober 2018, Ahmedbekova ( C‑652/16, EU:C:2018:801, punkt 93). Såsom domstolen har påpekat lyfter uttrycket aktuellt behov fram skyldigheten för domstolen att göra en bedömning som, i förekommande fall, beaktar nya omständigheter som har kommit fram efter antagandet av det överklagade beslutet.

29 Dom av den 9 september 2020, Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (Avvisning av en efterföljande ansökan – Överklagandefrist) ( C‑651/19, EU:C:2020:681, punkterna 33–35).

30 Dom av den 10 december 2020, J & S Service ( C‑620/19, EU:C:2020:1011, punkt 31).

31 Europadomstolen har slagit fast att staterna, genom att anta artikel 1 i protokoll nr 7 till Europakonventionen som innehåller särskilda garantier i förfaranden om utvisning av utlänningar, tydligt har uttryckt sin vilja att inte inkludera dessa förfaranden i tillämpningsområdet för artikel 6.1 i Europakonventionen (Europadomstolen, 5 oktober 2000, Maaouia mot Frankrike, CE:ECHR:2000:1005JUD003965298, § 37). I förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17) anges emellertid, beträffande artikel 47 i stadgan, att [i] unionsrätten tillämpas rätten till domstolsprövning inte enbart vid överklaganden som avser rättigheter och skyldigheter av civilrättslig typ. Det är en av följderna av att unionen är en rättsgemenskap, vilket domstolen har slagit fast i [domen av den 23 april 1986, Les Verts/parlamentet, ( 294/83, EU:C:1986:166)]. Med undantag för sitt tillämpningsområde tillämpas de garantier som erbjuds enligt Europakonventionen dock på likartat sätt i unionen.

32 Europadomstolen, 22 november 1995, Bryan mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1995:1122JUD001917891, § 47).

33 Europadomstolen, 21 oktober 2011 (CE:ECHR:2011:0721JUD003218104, §§ 151–157).

34 Se, för ett liknande resonemang, domen Shiri, punkt 44, och domen Hasan, punkt 31.

35 Dom av den 13 mars 2007 ( C‑432/05, EU:C:2007:163).

36 Se, när det gäller denna lag, Carlier J.-Y., Évolution procédurale du statut de l’étranger: constats, défis, propositions, Journal des tribunaux, nr 6425, 12 februari 2011, s. 117.

37 Dom av den 18 november 2020, Syndicat CFTC ( C‑463/19, EU:C:2020:932, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

38 Dom av den 4 oktober 2018, Ahmedbekova ( C‑652/16, EU:C:2018:801, punkt 58).

39 Den hänskjutande domstolen har för övrigt i sitt beslut angett att klaganden inte har bestritt att artikel 10 i Dublin III-förordningen inte är tillämplig på honom.

40 Dom av den 23 januari 2019, M.A. m.fl. ( C‑661/17, EU:C:2019:53, punkt 79).