Förslag till avgörande av generaladvokat Priit Pikamäe föredraget den 14 maj 2020

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets sjätte direktiv av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter – Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (EGT L 145, 1977, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 28).

3 Rådets direktiv av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 2006, s. 1).

4 EGT L 228, 1973, s. 3; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 146.

5 EGT L 339, 1984, s. 21; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 93.

6 EGT L 63, 1979, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 20.

7 EGT L 77, 2002, s. 11.

8 EGT L 345, 2002, s. 1.

9 EGT L 335, 2009, s. 1.

10 Enligt förvaltningsbolagen fortsatte denna praxis fram till den 1 april 2019.

11 Den hänskjutande domstolen har preciserat att före den 1 januari 2005 följde skillnaden i behandling av dessa tjänster, som berodde på om de tillhandahölls av en försäkringsgivare eller av en icke-försäkringsgivare, av den nationella lagstiftningen. Genom den lagändring som gjordes vid denna tidpunkt avskaffades begränsningen av undantaget från skatteplikt för försäkringstransaktioner på grundval av tjänsteleverantörens ställning, eftersom denna skillnad i behandling inte längre var förenlig med lagen. Efter denna ändring fortsatte de nationella skattemyndigheterna emellertid i praktiken att göra en sådan åtskillnad.

12 Domstolen slog i punkt 44 i sin dom av den 20 november 2003, Taksatorringen ( C‑8/01, EU:C:2003:621), fast att uttrycket närstående tjänster som utförs av försäkringsmäklare och försäkringsagenter i artikel 13 B a i sjätte direktivet enbart avser tjänster som utförs av yrkesutövare som står i kontakt med både försäkringsgivaren och den försäkrade.

13 Se, bland annat, dom av den 9 december 2015, Fiscale Eenheid X ( C‑595/13, EU:C:2015:801, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

14 Se bland annat dom av den 28 oktober 2010, Axa UK ( C‑175/09, EU:C:2010:646, punkt 25), dom av den 17 januari 2013, Woningstichting Maasdriel ( C‑543/11, EU:C:2013:20, punkt 25), dom av den 12 juni 2014, Granton Advertising ( C‑461/12, EU:C:2014:1745, punkt 25), dom av den 17 mars 2016, Aspiro ( C‑40/15, EU:C:2016:172, punkt 20), dom av den 16 november 2017, Kozuba Premium Selection ( C‑308/16, EU:C:2017:869, punkterna 39 och 45), dom av den 25 juli 2018, DPAS ( C‑5/17, EU:C:2018:592, punkt 29), och dom av den 19 december 2018, Mailat ( C‑17/18, EU:C:2018:1038, punkt 37).

15 Dom av den 10 april 2019, PSM K ( C‑214/18, EU:C:2019:301, punkt 43).

16 Dom av den 4 maj 2006, Abbey National ( C‑169/04, EU:C:2006:289, punkt 68), och dom av den 7 mars 2013, GfBk ( C‑275/11, EU:C:2013:141, punkt 31).

17 År 2007 lade kommissionen fram ett förslag till direktiv för rådet om ändring av direktiv 2006/112, i vilket det förtydligades hur försäkringstjänster och finansiella tjänster skulle behandlas (KOM (2007) 747 slutlig). Kommissionen föreslog bland annat att det skulle införas en ny artikel 135a med definitioner. I denna artikel definierades försäkring och återförsäkring som ett åtagande, genom vilket en person till en annan person, som motprestation för betalning, är skyldig att, om en risk förverkligas, överlämna en ersättning eller förmån enligt villkoren för åtagandet. Förslaget antogs inte av rådet och drogs tillbaka år 2016.

18 Dom av den 13 mars 2014, ATP PensionService ( C‑464/12, EU:C:2014:139, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

19 Dom av den 25 februari 1999, CPP ( C‑349/96, EU:C:1999:93, punkt 17), dom av den 8 mars 2001, Skandia ( C‑240/99, EU:C:2001:140, punkt 37), dom av den 20 november 2003, Taksatorringen ( C‑8/01, EU:C:2003:621, punkt 39), dom av den 7 december 2006, kommission/Grekland ( C‑13/06, EU:C:2006:765, punkt 10), dom av den 22 oktober 2009, Swiss Re Germany Holding ( C‑242/08, EU:C:2009:647, punkt 34), dom av den 17 januari 2013, BGŻ Leasing ( C‑224/11, EU:C:2013:15, punkterna 55 och 58), dom av den 16 juli 2015, Mapfre asistencia och Mapfre warranty ( C‑584/13, EU:C:2015:488, punkterna 28), och dom av den 17 mars 2016, Aspiro ( C‑40/15, EU:C:2016:172, punkt 22).

20 Dom av den 25 februari 1999, CPP ( C‑349/96, EU:C:1999:93, punkt 17), dom av den 20 november 2003, Taksatorringen ( C‑8/01, EU:C:2003:621, punkt 39), och dom av den 17 mars 2016, Aspiro ( C‑40/15, EU:C:2016:172, punkt 22).

21 Förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Aspiro ( C‑40/15, EU:C:2015:850, punkt 26).

22 Se, bland annat, dom av den 16 juli 2015, Mapfre asistencia och Mapfre warranty ( C‑584/13, EU:C:2015:488, punkt 42). I domen av den 22 oktober 2009, Swiss Re Germany Holding ( C‑242/08, EU:C:2009:647), slog domstolen uttryckligen fast att en överlåtelse mot vederlag av ett bestånd med avtal om återförsäkring av livförsäkring inte utgör en försäkringstransaktion i den mening som avses i artikel 135.1 a i direktiv 2006/112 och således inte omfattas av det undantag från skatteplikt som föreskrivs i denna bestämmelse.

23 Förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Aspiro ( C‑40/15, EU:C:2015:850, punkt 26). Se även dom av den 17 mars 2016, Aspiro ( C‑40/15, EU:C:2016:172, punkt 29).

24 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 november 2003, Taksatorringen ( C‑8/01, EU:C:2003:621, punkt 43).

25 Dom av den 8 mars 2001, Skandia ( C‑240/99, EU:C:2001:140), och dom av den 17 mars 2016, Aspiro ( C‑40/15 ( EU:C:2016:172, punkt 23).

26 Dom av den 25 februari 1999, CPP ( C‑349/96, EU:C:1999:93, punkt 22), dom av den 20 november 2003, Taksatorringen ( C‑8/01, EU:C:2003:621, punkterna 40 och 41), dom av den 17 januari 2013, BGŻ Leasing ( C‑224/11, EU:C:2013:15, punkt 59), och dom av den 16 juli 2015, Mapfre asistencia och Mapfre warranty ( C‑584/13, EU:C:2015:488, punkt 30).

27 I domen av den 17 mars 2016, Aspiro ( C‑40/15, EU:C:2016:172), prövade domstolen huruvida verksamhet som består i att reglera skador i ett försäkringsföretags namn och för dess räkning kunde anses utföras av försäkringsmäklare och försäkringsagenter i den mening som avses i artikel 135.1 a i direktiv 2006/112.

28 Se, före ett liknande resonemang, dom av den 17 mars 2016, Aspiro ( C‑40/15, EU:C:2016:172, punkt 35 och följande punkter).

29 Dom av den 7 mars 2013 ( C‑424/11, EU:C:2013:144).

30 Dom av den 25 februari 1999 ( C‑349/96, EU:C:1999:93).

31 Dom av den 25 februari 1999 ( C‑349/96, EU:C:1999:93, punkt 18).

32 Dom av den 8 mars 2001 ( C‑240/99, EU:C:2001:140).

33 Dom av den 8 mars 2001 ( C‑240/99, EU:C:2001:140, punkt 30).

34 Förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet TNT Post UK ( C‑357/07, EU:C:2009:7, punkt 50). Min kursivering. Vid denna tidpunkt hänvisades det till sjätte direktivet.

35 Dom av den 4 september 2014, Vnuk ( C‑162/13, EU:C:2014:2146, punkt 42).

36 Det rör sig om livförsäkring, livräntor, tilläggsförsäkring som meddelas av livförsäkringsföretag och det slags permanenta, inte uppsägningsbara sjukförsäkring som finns i Irland och Förenade kungariket (permanent health insurance not subject to cancellation). Jag noterar att samtliga dessa försäkringsformer i själva direktivet betecknas som försäkringar.

37 I direktivet nämns tontiner, verksamhet avseende capital redemption grundad på försäkringstekniska beräkningar, förvaltning av pensionsfonder och verksamhet som bedrivs av försäkringsföretag som avses i kapitel 1, avdelning 4 i bok IV av den franska Code des assurances.

38 Se artikel 2.3 b och 2.3 c i Solvens II-direktivet.

39 Se artikel 2.2 i direktiv 2002/83 och artikel 2.3 b iii i Solvens II-direktivet.

40 Dom av den 1 mars 2012 ( C‑166/11, EU:C:2012:119).

41 Se, bland annat, punkterna 29 och 30 i den domen.

42 Det rör sig om följande språk: danska, tyska, engelska, franska, italienska och nederländska.

43 I artikel 7.2 i första livförsäkringsdirektivet hänvisas till forsikringsklasse på danska och till class of insurance på engelska. Bilagan till detta direktiv har rubriken Inddeling efter Klasse respektive Classes of Insurance.

44 I artikel 7.2 i första livförsäkringsdirektivet och i bilagan till detta direktiv hänvisas nämligen till Einteilung nach Zweigen på tyska, Classification par branche på franska, Lassificazione per ramo på italienska och Indeling per branche på nederländska.

45 Förteckningen över försäkringsklasser har bibehållits i de direktiv som ersatt första livförsäkringsdirektivet (se punkt VII i bilaga I till direktiv 2002/83 och punkt VII i bilaga II till Solvens II-direktivet).

46 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 november 2006, ZVK, C‑300/05 ( EU:C:2006:735, punkt 16 och där angiven rättspraxis), dom av den 24 oktober 2013, Haasová ( C‑22/12, EU:C:2013:692, punkt 48), och dom av den 24 oktober 2013, Drozdovs ( C‑277/12, EU:C:2013:685, punkt 39).

47 I den lagstiftning som ersatt första livförsäkringsdirektivet anges i den utsträckning de är föremål för tillsyn av de administrativa myndigheter som svarar för tillsynen av privat försäkringsverksamhet (artikel 2.2 i direktiv 2002/83) och i den utsträckning de är föremål för tillsyn av de myndigheter som svarar för tillsynen av privat försäkringsverksamhet (artikel 2.3 b i Solvens II-direktivet).

48 Förslag till avgörande av generaladvokaten Poiares Maduro i målet Arthur Andersen ( C‑472/03, EU:C:2005:8, punkt 13).

49 Förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Swiss Re Germany Holding ( C‑242/08, EU:C:2009:300, punkt 25).

50 Förslag till avgörande av generaladvokaten Poiares Maduro, föredraget den 12 juni 2005, i det mål som gav upphov till domen av den 3 mars 2005, Arthur Andersen ( C‑472/03, EU:C:2005:135, punkt 13), förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Swiss Re Germany Holding ( C‑242/08, EU:C:2009:300, punkt 25).

51 Dom av den 25 februari 1999 ( C‑349/96, EU:C:1999:93, punkt 23).

52 Förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Aspiro ( C‑40/15, EU:C:2015:850, punkt 39).

53 Förslag till avgörande av generaladvokaten Fennelly i målet CPP ( C‑349/96, EU:C:1998:281, punkt 26).

54 Såsom kommissionen har förklarat i punkt 30 i sitt yttrande består den premie som försäkringstagaren betalar av två delar: dels ersättningen för den tjänst som försäkringsgivaren tillhandahåller, dels ett bidrag till en kapitalreserv som sedan investeras och används som försäkran mot eventuella risker, vilken dock inte betalas som vederlag för en tjänst och således inte kan vara mervärdesskattepliktig. Kommissionen har medgett att det totala premiebeloppet kan analyseras och delas upp mellan de två angivna delarna, men att detta i allmänhet endast kan ske i efterhand. Det beskattningsbara beloppet kan således inte fastställas i förväg för varje betalning av en försäkringspremie, vilket är nödvändigt för att kunna tillämpa det nuvarande mervärdesskattesystemet.

55 Dom av den 25 februari 1999, CPP ( C‑349/96, EU:C:1999:93, punkt 18).

56 Dom av den 8 mars 2001, Skandia ( C‑240/99, EU:C:2001:140, punkt 30).

57 Dom av den 25 februari 1999 ( C‑349/96, EU:C:1999:93).

58 Dom av den 25 februari 1999 ( C‑349/96, EU:C:1999:93).

59 Dom av den 25 februari 1999, CPP ( C‑349/96, EU:C:1999:93).

60 Dom av den 25 februari 1999 ( C‑349/96, EU:C:1999:93).

61 Dom av den 8 mars 2001 ( C‑240/99, EU:C:2001:140).

62 Dom av 25 februari 1999 ( C‑349/96, EU:C:1999:93).

63 Dom av den 8 mars 2001 ( C‑240/99, EU:C:2001:140).

64 Se, bland annat, dom av den 15 november 2012, Zimmermann ( C‑174/11, EU:C:2012:716, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

65 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 oktober 2009, NCC Construction Danmark ( C‑174/08, EU:C:2009:669, punkt 44).

66 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juli 2012, Deutsche Bank ( C‑44/11, EU:C:2012:484, punkt 45).