Förslag till avgörande av generaladvokat Priit Pikamäe föredraget den 10 februari 2021

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 348, 2008, s. 98.

3 EUT L 381, 2006, s. 4.

4 Min kursivering.

5 Se dom av den 21 juni 2016, New Valmar ( C‑15/15, EU:C:2016:464, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

6 Vad gäller frågan huruvida artikel 2.2. b i direktiv 2008/115 gör det möjligt för medlemsstaterna att punktvis avvika från direktivet hävdar den hänskjutande domstolen, med rätta enligt min åsikt, att denna fråga inte är avgörande för utgången av det nationella målet, eftersom ett nekande svar rättsligt sett endast skulle medföra att en varaktighet av ett förbud mot inresa som överstiger fem år inte får tillämpas.

7 Dom av den 19 september 2013 (C‑297/12, EU:C:2013:569).

8 Se skälen 2 och 11 i direktiv 2008/115.

9 Artikel 6.1 i direktiv 2008/115.

10 Artikel 3.3 och 3.4 i direktiv 2008/115.

11 Artikel 7.1 i direktiv 2008/115. Medlemsstaterna får avstå från att bevilja någon tidsfrist i de fall som anges i punkt 4 i samma bestämmelse (se fotnot 18 i förevarande förslag till avgörande).

12 Artikel 8.1 i direktiv 2008/115.

13 Se skäl 14 i direktiv 2008/115.

14 Se artikel 11.4 i direktiv 2008/115, i vilken det hänvisas till artikel 25 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (EGT L 239, 2000, s. 19).

15 Det bör noteras att denna förordning redan har upphävts genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006 (EUT L 312, 2018, s. 14) som kommer att tillämpas från och med den 28 december 2021. I artikel 24.1 i förordning nr 2018/1861, som är avsedd att ersätta artikel 24 i förordning nr 1987/2006, föreskrivs en skyldighet för medlemsstaterna att föra in en registrering i SIS i samtliga fall där ett inreseförbud för en tredjelandsmedborgare vars vistelse är olaglig har meddelats i enlighet med förfaranden som är förenliga med direktiv 2008/115.

16 Kommissionens rekommendation (EU) 2017/2338 av den 16 november 2017 om upprättande av en gemensam Handbok om återvändande som ska användas av medlemsstaternas behöriga myndigheter när de utför uppgifter i samband med återvändande (EUT L 339, 2017, s. 83).

17 EUT L 105, 2006, s. 1.

18 I artikel 6.2 i direktiv 2008/115 föreskrivs följande: Tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på en medlemsstats territorium och som innehar ett giltigt uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt till vistelse utfärdat av en annan medlemsstat, ska ofördröjligen bege sig till den medlemsstatens territorium. Om den tredjelandsmedborgare som berörs av detta krav inte följer detsamma eller om dennes omedelbara avresa krävs med hänsyn till allmän ordning eller nationell säkerhet, ska punkt 1 tillämpas. Min kursivering.

19 I artikel 7.4 i direktiv 2008/115 anges följande: Om det finns risk för avvikande eller om en ansökan om laglig vistelse avvisats såsom uppenbart ogrundad eller bedräglig eller om den berörda personen utgör en risk för allmän ordning, allmän säkerhet eller nationell säkerhet, får medlemsstaterna avstå från att bevilja någon tidsfrist för frivillig avresa eller bevilja en kortare tidsfrist än sju dagar. Min kursivering.

20 Artikel 12.1 i direktiv 2008/115 har följande lydelse: Beslut om återvändande och eventuella beslut om inreseförbud och beslut om avlägsnande, ska utfärdas skriftligt och innehålla en redovisning av de faktiska och de rättsliga omständigheterna, liksom uppgift om tillgängliga rättsmedel. Om rätten till information enligt nationell lagstiftning får inskränkas, särskilt för att skydda nationell säkerhet, försvaret eller allmän säkerhet samt för förebyggande, undersökning och avslöjande av brott och åtal för brott, får informationen om de faktiska omständigheterna begränsas. Min kursivering.

21 Se, för ett liknande resonemang, mitt förslag till avgörande i målet Stadt Frankfurt am Main ( C‑18/19, EU:C:2020:130, punkt 40).

22 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna [SEK(2005) 1057, COM(2005) 391 final – 2005/0167 (COD), kapitel I, avsnitt 4].

23 Commission staff working document – Detailed comments on Proposal for a European Parliament and Council Direktiv on common standards on procedures in Member States for returning illegally staying third country nationals (COM(2005) 391 final).

24 Min kursivering.

25 Se avsnitt 3, punkt 12 i förslaget.

26 Den enda ändringen i sak är en utvidgad skyldighet att föra in en registrering i SIS om inreseförbud som meddelats i enlighet med de förfaranden som föreskrivs i direktiv 2008/115. Se, särskilt, förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av förordning (EU) nr 515/2014 och om upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006 (COM(2016) 882 final – 2016/0408 (COD), s. 4). Se även fotnot 15 i förevarande förslag till avgörande.

27 Artikel 24.1 i förordning 2018/1861 har följande lydelse: Medlemsstaterna ska föra in en registrering om nekad inresa och vistelse när något av följande villkor är uppfyllt: a) Medlemsstaten har, efter en bedömning i det enskilda fallet som innefattar en bedömning av den berörda tredjelandsmedborgarens personliga omständigheter och konsekvenserna av att neka honom eller henne inresa och vistelse, dragit slutsatsen att den tredjelandsmedborgarens närvaro på dess territorium utgör ett hot mot den allmänna ordningen, den allmänna säkerheten eller den nationella säkerheten, och medlemsstaten har som en följd av detta i enlighet med sin nationella rätt antagit ett rättsligt eller administrativt beslut om att neka inresa och vistelse samt utfärdat en nationell registrering om nekad inresa och vistelse. b) Medlemsstaten har utfärdat ett inreseförbud för en tredjelandsmedborgare i enlighet med förfaranden som är förenliga med direktiv [2008/115].

28 Dom av den 26 oktober 2010, Förenade kungariket/rådet ( C‑482/08, EU:C:2010:631, punkt 48).

29 Skillnaderna mellan dessa båda kategorier av inreseförbud kan belysas med en hänvisning till den franska rättsordningen, närmare bestämt Code de l’entrée et du séjour des étrangers et du droit d’asile (lag om utlänningars inresa och vistelse och om asyl). I fråga om den första kategorin, som kallas administrativt förbud mot vistelse i Frankrike anges i artikel L214–2 i nämnda lag följande: [Varje tredjelandsmedborgare] kan, om han inte är stadigvarande bosatt i Frankrike och inte befinner sig på franskt territorium, bli föremål för ett administrativt förbud mot vistelse i landet om denna vistelse i Frankrike utgör ett allvarligt hot mot allmän ordning, inre säkerhet eller Frankrikes internationella förbindelser (min kursivering). I fråga om den andra kategorin, som kallas förbud mot att återvända till franskt territorium anges i artikel L511–1 i samma lag följande: Den administrativa myndigheten får ålägga en utlänning som inte är medborgare i en av Europeiska unionens medlemsstater att lämna franskt territorium … i ett av följande fall: … 7 Om en utlänning som sedan mer än tre månader inte är stadigvarande bosatt i Frankrike handlar på sådant sätt att detta utgör ett hot mot allmän ordning.

30 Exempelvis har Frankrike tagit denna möjlighet i anspråk i fråga om förbud mot vistelse på franskt territorium i artikel L541–1 i lagen om utlänningars inresa och vistelse och om asyl, det vill säga genom ett straff som av den rättsliga myndigheten kan meddelas en utlänning som begått ett brott eller gjort sig skyldig till en överträdelse och i enlighet med bestämmelserna i artiklarna 131–30, 131–30–1 och 131–30–2 i den franska strafflagen.

31 Dom av den 26 juli 2017, Ouhrami ( C‑225/16, EU:C:2017:590).

32 Dom av den 26 juli 2017, Ouhrami ( C‑225/16, EU:C:2017:590, punkt 45). Min kursivering.

33 Dom av den 26 juli 2017, Ouhrami ( C‑225/16, EU:C:2017:590, punkt 45). Min kursivering.

34 Dom av den 26 juli 2017, Ouhrami ( C‑225/16, EU:C:2017:590, punkterna 46–49). Även senare har domstolen grundat sig på detta resonemang, i dom av den 17 september 2020, JZ (Fängelsestraff vid inreseförbud) ( C‑806/18, EU:C:2020:724, punkterna 32–34).

35 Se, i detta sammanhang, förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Celaj ( C‑290/14, EU:C:2015:285, punkt 50), enligt vilket [d]e skyldigheter som åligger medlemsstaterna enligt artikel 6 och följande artiklar i direktiv 2008/115 är orubbliga, fortlöpande och tillämpliga utan avbrott i den meningen att de uppkommer automatiskt så snart som villkoren i dessa artiklar är uppfyllda. Min kursivering.

36 Se kommissionens svar på parlamentsfråga P-1687/10 (EUT C 138 E, 2011, s. 1), i vilket kommissionen i fråga om den skyldighet som sålunda åläggs medlemsstaterna, så som Konungariket Spanien, angav följande: It implies that Spanish authorities are not free any more – once they become aware of the presence of an illegally staying third-country national on their territory – to tolerate this situation without either initiating return procedures or launching procedures for granting a right to stay” (Skyldigheten innebär att det inte längre – när de spanska myndigheterna fått vetskap om närvaro på deras territorium av en tredjelandsmedborgare vars vistelse är olaglig – står dessa fritt att tillåta detta utan att inleda ett förfarande för återvändande eller förfaranden för beviljande av en rätt till uppehållstillstånd) (fritt översatt).

37 Se handboken om återvändande, punkt 5, s. 100. Se även kommissionens svar på parlamentsfråga P-1687/10 (EUT C 138 E, 2011, s. 1), där kommissionen förklarar följande: The obligation on Member States to either initiate return procedures or to grant a right to stay has been proposed by the Commission and was adopted by the European Parliament and Council in order to reduce grey areas, to prevent exploitation of illegally staying persons and to improve legal certainty for all involved.

38 Se även F. Martucci, La directive retour: la politique européenne d’immigration face à ses paradoxes, Revue trimestrielle de droit de l’Union européenne, 2009, s. 50, där ett inreseförbud enligt artikel 11 i direktiv 2008/115 definieras som komplement till återvändande.

39 Direktiv 2008/115, skäl 14.

40 Se i detta avseende punkt 68 i förevarande förslag till avgörande.

41 Se punkt 25 i förevarande förslag till avgörande.

42 I skäl 12 i direktiv 2008/115 anges följande: … För att de ska kunna påvisa sin särskilda situation vid administrativa granskningar eller kontroller bör [tredjelandsmedborgare vars vistelse är olaglig, vilka ännu inte kan bli föremål för ett avlägsnande,] ges en skriftlig bekräftelse av sin situation …