Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 14 oktober 2020

I mål C‑677/19, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunalul Vâlcea (Förstainstansdomstolen i Vâlcea, Rumänien) genom beslut av den 25 april 2019, som inkom till domstolen den 11 september 2019, i målet

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden L. Bay Larsen samt domarna M. Safjan och N. Jääskinen (referent), generaladvokat: G. Hogan, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Rumäniens regering, genom E. Gane, R.I. Haţieganu och L. Liţu, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom C. Perrin och A. Armenia, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

OUG nr 9/2013

OUG nr 52/2017

Skatteförfarandelagen

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Effektivitetsprincipen

Likvärdighetsprincipen

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av de unionsrättsliga principerna om lojalt samarbete, likvärdighet och effektivitet.

2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan SC Valoris SRL (nedan kallat Valoris) och å andra sidan Direcţia Generală Regională a Finanţelor Publice Craiova – Administraţia Judeţeană a Finanţelor Publice Vâlcea (regionala generaldirektoratet för offentliga finanser i Craiova – distriktskontoret för offentliga finanser i Vâlcea, Rumänien) (nedan kallat distriktskontoret för offentliga finanser i Vâlcea) och Administraţia Fondului pentru Mediu (Miljömyndigheten, Rumänien). Målet rör återbetalning av ett belopp som företaget har erlagt för en miljödekal för motorfordon, en skatt som förklarats oförenlig med unionsrätten efter erlagd betalning.

3 Ordonanța de urgență a Guvernului nr. 9/2013 privind timbrul de mediu pentru autovehicule (brådskande regeringsbeslut nr 9/2013 om miljödekalen för motorfordon), av den 19 februari 2013 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 119 av den 4 mars 2013) (nedan kallat OUG nr 9/2013), var i kraft från den 15 mars 2013 till den 31 januari 2017.

4 I artikel 4 OUG nr 9/2013 föreskrevs följande:

5 Ordonanța de urgență a Guvernului nr. 52/2017 privind restituirea sumelor reprezentând taxa specială pentru autoturisme și autovehicule, taxa pe poluare pentru autovehicule, taxa pentru emisiile poluante provenite de la autovehicule și timbrul de mediu pentru autovehicule (brådskande regeringsbeslut nr 52/2017 om återbetalning av belopp motsvarande den särskilda skatten för personbilar och andra motorfordon, miljöskatten för motorfordon, utsläppsskatten för motorfordon och miljödekalen för motorfordon) av den 4 augusti 2017 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 644 av den 7 augusti 2017) (nedan kallat OUG nr 52/2017), trädde i kraft den 7 augusti 2017.

6 I artikel 1 OUG nr 52/2017 föreskrivs följande:

7 I artikel 168 i Legea nr. 207/2015 privind Codul de procedură fiscală (lag nr 207/2015 om skatteförfaranden) av den 20 juli 2015 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 547 av den 23 juli 2015) (nedan kallad skatteförfarandelagen), föreskrivs följande:

8 I artikel 219 i skatteförfaradelagen föreskrivs följande:

9 Den 25 augusti 2014 betalade Valoris, ett företag bildat enligt rumänsk rätt – i syfte att registrera ett begagnat motorfordon, som importerats från Nederländerna, för första gången i Rumänien – ett belopp på 2451 rumänska lei (RON) (ungefär 510 euro) för en miljödekal för motorfordon enligt artikel 4 a OUG nr 9/2013.

10 Den 7 augusti 2017 trädde OUG nr 52/2017 i kraft. Av inledningen till detta beslut framgår att denna rättsakt antogs till följd av att EU-domstolen meddelat dom av den 9 juni 2016, Budişan ( C‑586/14, EU:C:2016:421), dom av den 30 juni 2016, Câmpean ( C‑200/14, EU:C:2016:494), och dom av den 30 juni 2016, Ciup ( C‑288/14, ej publicerad, EU:C:2016:495). EU-domstolen slog i dessa domar fast att flera av de miljöskatter för motorfordon som Rumänien infört, däribland avgiften för miljödekalen, stred mot unionsrätten, i synnerhet mot artikel 110 FEUF.

11 OUG nr 52/2017 har, genom dess artikel 1.1, infört en möjlighet för skattebetalare att kräva återbetalning av inbetalda belopp motsvarade de fyra skatter som nämns i rubriken till denna rättsakt och som har fastställts strida mot unionsrätten (nedan gemensamt kallade de rumänska miljöskatterna), jämte upplupen lagstadgad ränta räknad från den dag då skatten uppbars till den dag då återbetalningen sker. Enligt artikel 2.1 i nämnda beslut ska en sådan begäran med undantag från bestämmelserna i artikel 219 i skatteförfaradelagen dock, vid äventyr av preklusion, inges till behörig skattemyndighet senast den 31 augusti 2018.

12 Den 6 december 2018 lämnade Valoris in en begäran om återbetalning av det belopp som företaget erlagt för miljödekalen för motorfordon. Begäran lämnades in till distriktskontoret för offentliga finanser i Vâlcea, som i en skrivelse daterad den 7 januari 2019 avslog denna begäran med motiveringen att den hade lämnats in för sent.

13 Den 30 januari 2019 överklagade Valoris detta beslut till den hänskjutande domstolen, Tribunalul Vâlcea (Förstainstansdomstolen i Vâlcea, Rumänien), och yrkade att de rumänska myndigheter som fått till uppgift att återbetala den berörda skatten, jämte lagstadgad dröjsmålsränta och andra tillägg, skulle förpliktas att verkställa återbetalningen trots företagets underlåtenhet att iaktta preklusionsfristen i artikel 1.2 OUG nr 52/2017. Till stöd för överklagandet gjorde Valoris gällande dels att denna ad hoc‑frist stred mot unionsrätten genom att den begränsade skattebetalarnas möjligheter att få skatter som bedömts strida mot unionsrätten återbetalda, dels att en frist på mellan tre och fem år för att kunna utnyttja en sådan möjlighet, hade ansetts vara en rimlig tidsfrist enligt domstolens praxis.

14 Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende konstaterat att den särskilda preklusionsfristen för återbetalning av de skatter som avses i OUG 52/2017 var ungefär ett år räknat från den 7 augusti 2017, då rättsakten trädde i kraft, till den 31 augusti 2018, då fristen löpte ut, medan den allmänna preskriptionstiden för återbetalning av skattefordringar enligt artikel 219 i skatteförfarandelagen var fem år räknat från den 1 januari året efter det att rätten till återbetalning inträdde.

15 Den hänskjutande domstolen vill till att börja med få utrett huruvida preklusionsfristen för återbetalning av skatter som tagits ut i strid med unionsrätten i artikel 1.2 OUG 52/2017, i avsaknad av en liknande frist för återbetalning av belopp som tagits ut i strid med nationell rätt, är förenlig med principen om ett lojalt samarbete som följer av artikel 4.3 FEU, såsom den tolkats i domstolens praxis, och med principen om likvärdighet, enligt domstolens definition.

16 Vidare har den hänvisat till effektivitetsprincipen, enligt domstolens definition, och påpekat att den ettåriga fristen i artikel 1.2 OUG nr 52/2017 är kortare än de tidsfrister för väckande av talan vid äventyr av preklusion som domstolen har ansett vara rimliga och har förklarat vara förenliga med denna princip.

17 Mot denna bakgrund har Tribunalul Vâlcea (Förstainstansdomstolen i Vâlcea) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

18 Den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida

19 Domstolen påpekar att även om det nationella målet specifikt avser återbetalning av ett belopp som erlagts för den miljödekal för motorfordon som hade införts i Rumänien genom OUG nr 9/2013, anges emellertid, i den fråga som ställts av den hänskjutande domstolen, mer allmänt återbetalning av skatt som tagits ut i strid med unionsrätten. Denna generalisering motiveras av den omständigheten att den frist som föreskrivs i den bestämmelse som avses i nämnda fråga även är tillämplig på återbetalningen av tre andra rumänska miljöskatter för motorfordon som omfattas av OUG nr 52/2017, vilka är av liknande slag som miljödekalen och som av domstolen också har förklarats strida mot unionsrätten. Såsom anges ovan i punkterna 10 och 11 antogs OUG nr 52/2017 just i syfte att få den överträdelse av unionsrätten som följer av införandet av var och en av dessa skatter att upphöra.

20 Den hänskjutande domstolen har till stöd för begäran om förhandsavgörande framhållit att i rumänsk rätt är den allmänna preskriptionstiden i artikel 219 i skatteförfaradelagen betydligt mer generös än den preklusionsfrist ad hoc som föreskrivs i artikel 1.2 OUG nr 52/2017. Den hänskjutande domstolen vill därför få klarhet i huruvida sistnämnda nationella lagstiftning är förenlig med principerna om lojalt samarbete, likvärdighet och effektivitet, såsom dessa har definierats av domstolen.

21 Det ska i detta hänseende erinras om fast rättspraxis enligt vilken principen om lojalt samarbete som följer av artikel 4.3 FEU innebär att medlemsstaterna är skyldiga att bringa de otillåtna följderna av ett åsidosättande av unionsrätten att upphöra och fastställa förfaranderegler för en talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten, vilka inte får vara mindre förmånliga än de som avser en liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2019, Inter-Environnement Wallonie och Bond Beter Leefmilieu Vlaanderen, C‑411/17, EU:C:2019:622, punkterna 170 och 171, och dom av den 11 september 2019, Călin, C‑676/17, EU:C:2019:700, punkt 30). I avsaknad av unionsrättsliga bestämmelser om just återbetalning av felaktigt uttagna nationella skatter ankommer det på varje medlemsstat att fastställa förfaranderegler för en talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter som följer av unionsrätten, dock under förutsättning att dessa förfaranderegler är förenliga med såväl likvärdighetsprincipen som effektivitetsprincipen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 1998, Edis, C‑231/96, EU:C:1998:401, punkt 19, och dom av den 11 april 2019, PORR Építési Kft., C‑691/17, EU:C:2019:327, punkt 39), bland annat i fråga om preklusionsfrister eller preskriptionstider för den typen av talan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 december 2017, Caterpillar Financial Services, C‑500/16, EU:C:2017:996, punkt 37, och dom av den 19 december 2019, Cargill Deutschland, C‑360/18, EU:C:2019:1124, punkt 46).

22 Domstolen har närmare angett att frågan huruvida dessa krav är uppfyllda ska bedömas med beaktande av de aktuella bestämmelsernas funktion i förfarandet som helhet vid de olika nationella domstolarna samt med beaktande av hur förfarandet är utformat och bestämmelsernas särdrag (se, bland annat, dom av den 24 oktober 2018, XC m.fl., C‑234/17, EU:C:2018:853, punkt 24, dom av den 11 september 2019, Călin, C‑676/17, EU:C:2019:700, punkt 31, och dom av den 9 juli 2020, Vueling Airlines, C‑86/19, EU:C:2020:538, punkt 40).

23 Domstolen har dessutom vid upprepade tillfällen slagit fast att en medlemsstat inte kan anta bestämmelser som, för återbetalningen av en skatt eller avgift vilken har fastställts vara oförenlig med unionsrätten genom en dom från domstolen eller vars oförenlighet med unionsrätten följer av en sådan dom, uppställer villkor som specifikt rör denna skatt eller avgift och som är mindre förmånliga än de villkor som annars skulle tillämpas på återbetalningen av skatten eller avgiften i fråga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 februari 1999, Dilexport, C‑343/96, EU:C:1999:59, punkt 39, dom av den 30 juni 2016, Câmpean, C‑200/14, EU:C:2016:494, punkt 40, och dom av den 30 juni 2016, Ciup, C‑288/14, ej publicerad, EU:C:2016:495, punkt 27).

24 Enligt fast rättspraxis har medlemsstaterna, i avsaknad av harmoniserade bestämmelser om återbetalning av skatter och avgifter som åläggs i strid med unionslagstiftningen, rätt att tillämpa de processuella regler som föreskrivs i den nationella rättsordningen, bland annat i fråga om preskriptionstider eller preklusionsfrister, förutsatt att dessa regler, i överensstämmelse med effektivitetsprincipen, inte tillämpas på ett sätt som i praktiken gör det omöjligt eller onödigt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten. I detta sistnämnda avseende ska inte bara de allmänna bedömningskriterier som det erinrats om ovan i punkt 22 beaktas, utan även, i förekommande fall, principen om skydd för rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2019, Cargill Deutschland, C‑360/18, EU:C:2019:1124, punkterna 46, 47 och 51 och där angiven rättspraxis).

25 Vad i synnerhet gäller preklusionsfrister och preskriptionstider har domstolen slagit fast att fastställandet av rimliga tidsfrister för överklaganden i princip uppfyller kravet på effektivitet, eftersom detta utgör en tillämpning av den grundläggande principen om rättssäkerhet som skyddar både den berörda personen och den berörda myndigheten, även om utgången av sådana tidsfrister i sig kan hindra berörda personer från att helt eller delvis göra gällande sina rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 december 2017, Caterpillar Financial Services, C‑500/16, EU:C:2017:996, punkt 42, dom av den 11 september 2019, Călin, C‑676/17, EU:C:2019:700, punkt 43, och dom av den 19 december 2019, Cargill Deutschland, C‑360/18, EU:C:2019:1124, punkt 52).

26 Den hänskjutande domstolen har i förevarande mål angett att den frist på ungefär ett år som föreskrivs i artikel 1.2 OUG nr 52/2017 är kortare än de andra tidsfrister som [ansetts vara] förenliga med effektivitetsprincipen enligt domstolens praxis. I begäran om förhandsavgörande hänvisas särskilt till dom av den 15 september 1998, Edis ( C‑231/96, EU:C:1998:401, punkt 35), och dom av den 17 november 1998, Aprile ( C‑228/96, EU:C:1998:544, punkt 19 och där angiven rättspraxis), i vilka nationella tidsfrister på tre år, räknade från dagen för den omtvistade betalningen, har ansetts vara rimliga.

27 Domstolen har emellertid redan slagit fast att en tidsfrist på ett år för att inge ansökningar eller väcka talan som grundar sig på ett åsidosättande av unionsrätten, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, inte i sig framstår som orimlig, dock under förutsättning att den tidpunkt då fristen börjar löpa inte fastställs på ett sådant sätt att den i praktiken gör det omöjligt eller orimligt svårt för den berörda personen att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten. En frist på ett år för att väcka talan om ersättning för skada som vållats genom att ett direktiv har införlivats för sent har sålunda bedömts vara förenlig med effektivitetsprincipen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2009, Visciano, C‑69/08, EU:C:2009:468, punkterna 45–50).

28 I förevarande fall finner domstolen att effektivitetsprincipen, jämförd med principen om lojalt samarbete, inte utgör hinder för att det i en medlemsstats lagstiftning fastställs en frist på ungefär ett år, vid äventyr av preklusion, för att ansöka om återbetalning av skatter som fastställts vara oförenliga med unionsrätten och som börjar löpa från och med ikraftträdandet av den rättsakt som har till syfte att avhjälpa åsidosättandet av unionsrätten.

29 Det följer av fast rättspraxis att iakttagandet av likvärdighetsprincipen förutsätter att medlemsstaterna inte föreskriver förfaranderegler för en talan om återbetalning av en skatt som grundar sig på ett åsidosättande av unionsrätten som är mindre förmånliga, med hänsyn till dess föremål, bakgrund och väsentliga beståndsdelar, än de som är tillämpliga på en liknande talan som grundar sig på ett åsidosättande av nationell rätt. Det ankommer uteslutande på den nationella domstolen, som har direkt kännedom om de processuella regler som är avsedda att i nationell rätt skydda de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten, att kontrollera att dessa är förenliga med likvärdighetsprincipen. EU-domstolen kan dock, med avseende på den bedömning som den nationella domstolen ska göra, tillhandahålla denna vissa upplysningar om hur unionsrätten ska tolkas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2016, Câmpean, C‑200/14, EU:C:2016:494, punkterna 45 och 46, dom av den 31 maj 2018, Sziber, C‑483/16, EU:C:2018:367, punkterna 35, 41 och 42, och dom av den 9 juli 2020, Raiffeisen Bank och BRD Groupe Société Générale, C‑698/18 och C‑699/18, EU:C:2020:537, punkterna 76 och 77).

30 I förevarande mål har den hänskjutande domstolen själv jämfört preklusionsfristen på ungefär ett år, som den nämnda domstolen betecknar som en särskild frist, i artikel 1.2 OUG nr 52/2017, för ansökningar om återbetalning av belopp som felaktigt betalats i sådana rumänska miljöskatter som fastställts vara oförenliga med unionsrätten, med den preskriptionstid på fem år som den hänskjutande domstolen betecknar som en allmän frist som är betydligt mer generös, i artikel 219 i skatteförfarandelagen, för återbetalning av skattefordringar.

31 Den rumänska regeringen, som visserligen har bestritt att det skulle finnas stöd för denna jämförelse, har anfört att syftet med antagandet av den särskilda fristen i fråga var just att se till att Rumäniens budget inte skulle belastas med utbetalningar av räntor till ett totalt belopp som hade kunnat bli för högt om ansökningarna om återbetalning av skatter enligt OUG nr 52/2017 inte hade underkastats en särskild tidsfrist på ett år, såsom den som infördes genom denna rättsakt, utan i stället den allmänna tidsfrist på fem år som föreskrivs i skatteförfarandelagen.

32 I artikel 1.2 OUG nr 52/2017 anges dessutom uttryckligen att den däri föreskrivna preklusionsfristen är tillämplig på ansökningar om återbetalning enligt denna rättsakt med undantag från bestämmelserna i artikel 219 [i skatteförfarandelagen], vilken avser ansökningar om återbetalning av skattefordringar av alla slag. Även om det i rumänsk rätt, såsom Europeiska kommissionen med rätta har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande, inte föreskrivs någon preklusionsfrist, utan en preskriptionstid, som kan avbrytas eller suspenderas under vissa villkor, för återbetalning av belopp som uppburits i strid med nationell rätt, är föremålet för en ansökan enligt artikel 1 OUG nr 52/2017 att begära återbetalning av en skatt vilket även verkar vara syftet med artikel 219 i skatteförfarandelagen. Det förefaller således som om föremålet för de ansökningar som inges med stöd av såväl den första som den andra bestämmelsen är av liknande art. Det är emellertid endast den hänskjutande domstolen som kan kontrollera detta.

33 Under förutsättning att de berörda ansökningarna liknar varandra, ska det prövas huruvida de förfaranderegler som gäller för en talan som, liksom i det nationella målet, grundar sig på OUG nr 52/2017 – vilket beslut syftar till att avhjälpa ett åsidosättande av unionsrättsliga bestämmelser – är mindre förmånliga än de som avser en talan som enbart grundar sig på åsidosättande av bestämmelser i nationell rätt.

34 Såsom såväl den hänskjutande domstolen, i sitt beslut, som kommissionen, i sitt skriftliga yttrande, har påpekat är det tillräckligt att konstatera att ansökningar om återbetalning av skatter enligt OUG nr 52/2017, på grund av ett åsidosättande av unionsrätten, är underkastade en förfarandefrist på ungefär ett år, som är betydligt kortare och således mindre förmånlig än den femåriga preskriptionstid som är tillämplig på en talan om återbetalning av skattefordringar som grundar sig på ett åsidosättande av nationell rätt.

35 Denna slutsats påverkas inte av den rumänska regeringens argument att OUG nr 52/2017 har infört en ny frist för skattebetalare för vilka den preskriptionstid på fem år som var tillämplig på rätten till återbetalning av skatter enligt den tidigare lagstiftningen hade löpt ut eller var på väg att löpa ut, och att det system som införts genom detta beslut för rumänska miljöskatter även är tillämpligt på återbetalningen av dessa skatter, i den mån de strider mot nationell rätt.

36 Även om antagandet av OUG nr 52/2017, genom vilken slutdatumet för att ansöka om återbetalning av rumänska miljöskatter som betalats in i strid mot unionsrätten fastställdes till den 31 augusti 2018, fick den positiva verkan att den frist för återbetalning som var tillämplig på vissa skattskyldiga som betalat dessa skatter förlängdes, är det nämligen utrett att antagandet av detta beslut även har haft den ofördelaktiga effekten att förkorta den frist för återbetalning som gäller för andra skattskyldiga, som gått miste om möjligheten att utnyttja den femårsperiod som föreskrivs i artikel 219 i skatteprocesslagen, en bestämmelse som har fortsatt att gälla fullt ut för skatteskulder som felaktigt betalats in enligt nationell rätt. Likvärdighetsprincipen gör det emellertid inte möjligt att kompensera för en nackdel som en grupp skattebetalare har lidit genom att bevilja en annan grupp, som befinner sig i en liknande situation, en förmån.

37 Mot bakgrund av dessa omständigheter finner domstolen att likvärdighetsprincipen, jämförd med principen om lojalt samarbete, utgör hinder för att det i nationell lagstiftning fastställs en frist på ungefär ett år, vid äventyr av preklusion, för att ansöka om återbetalning av skatter som fastställts vara oförenliga med unionsrätten för det fall medlemsstaten inte har föreskrivit en sådan frist för liknande ansökningar om återbetalning till följd av ett åsidosättande av nationell rätt.

38 Mot denna bakgrund ska tolkningsfrågan besvaras på följande sätt:

39 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: rumänska.