Domstolens dom (tionde avdelningen) den 3 juni 2021
Hänvisat till av
I mål C‑931/19, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundesfinanzgericht (Federala skattedomstolen, Österrike) genom beslut av den 20 december 2019, som inkom till domstolen den 20 december 2019, i målet
DOMSTOLEN (tionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M. Ilešič samt domarna E. Juhász (referent) och C. Lycourgos, generaladvokat: G. Hogan, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Österrikes regering, genom A. Posch, F. Koppensteiner och J. Schmoll, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom L. Mantl och R. Lyal, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 2006/112
Direktiv 2006/112, i ändrad lydelse
Genomförandeförordning (EU) nr 282/2011
Österrikisk rätt
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
Prövning av tolkningsfrågan
Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning
Prövning i sak
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 2006, s. 1), och av direktiv 2006/112, i dess lydelse enligt rådets direktiv 2008/8/EG av den 12 februari 2008 (EUT L 44, 2008, s. 11) (nedan kallat direktiv 2006/112, i ändrad lydelse).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Titanium Ltd, Jersey, och Finanzamt Österreich, tidigare Finanzamt Wien (skattemyndigheten i Österrike, tidigare skattemyndigheten i staden Wien, Österrike) (nedan kallad skattemyndigheten). Målet rör uttag av mervärdesskatt på hyresintäkter avseende en fastighet som är belägen i Österrike för beskattningsåren 2009 och 2010.
3 Avdelning V i direktiv 2006/112 har rubriken Platsen för beskattningsbara transaktioner. Dess kapitel 3, med rubriken Platsen för tillhandahållande av tjänster, omfattade artiklarna 43–59 i detta direktiv.
4 I artikel 43 i direktiv 2006/112 föreskrevs följande:
5 Artikel 45 i detta direktiv hade följande lydelse:
6 Artikel 193 i direktiv 2006/112 hade följande lydelse:
7 I artikel 194 i nämnda direktiv föreskrevs följande:
8 I artikel 196 i samma direktiv föreskrevs följande:
9 Genom direktiv 2008/8 ändrades direktiv 2006/112 med verkan från och med den 1 januari 2010, särskilt bestämmelserna i kapitel 3 i avdelning V och artikel 196 i direktivet.
10 I artikel 44 i direktiv 2006/112, i ändrad lydelse, föreskrivs följande:
11 I artikel 45 i detta direktiv föreskrivs följande:
12 Artikel 47 i nämnda direktiv har följande lydelse:
13 Artiklarna 193 och 194 i direktiv 2006/112, i ändrad lydelse, är identiska med artiklarna 193 och 194 i direktiv 2006/112.
14 Artikel 196 i direktiv 2006/112, i ändrad lydelse, har följande lydelse:
15 I skäl 14 i rådets genomförandeförordning (EU) nr 282/2011 av den 15 mars 2011 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för direktiv 2006/112 (EUT L 77, 2011, s. 1) anges följande:
16 I artikel 11 i denna genomförandeförordning föreskrivs följande:
17 Enligt artikel 65 i genomförandeförordning nr 282/2011, som trädde i kraft den tjugonde dagen efter det att denna förordning offentliggjorts, det vill säga den 12 april 2011, blev samma förordning tillämplig från och med den 1 juli 2011.
18 I 19 § punkt 1 Umsatzsteuergesetz 1994 (1994 års lag om omsättningsskatt, BGBl. 663/1994) (nedan kallad UStG), i den lydelse som var tillämplig till och med den 31 december 2009, föreskrevs följande:
19 19 § punkt 1 UStG, i den lydelse som varit tillämplig från och med den 1 januari 2010, har följande lydelse:
20 Titanium är ett bolag som har sitt säte och sin ledning på Jersey. Bolagets verksamhetsföremål består i fastighetsförvaltning, förmögenhetsförvaltning samt bostads- och hyresförvaltning.
21 Under räkenskapsåren 2009 och 2010 hyrde bolaget ut en fastighet som det ägde i Wien (Österrike) till två österrikiska näringsidkare. Uthyrningen var mervärdesskattepliktig.
22 För att utföra dessa transaktioner, som var Titaniums enda transaktioner i Österrike, gav detta bolag ett österrikiskt bolag i uppdrag att ha hand om fastighetsförvaltningen i syfte att fungera som mellanhand för tjänste- och varuleverantörerna, fakturera hyror och driftskostnader, föra affärsregister och sammanställa uppgifter för mervärdesskattedeklarationerna. Uppdragstagaren utförde dessa tjänster i andra lokaler än de som fanns i den fastighet som tillhörde Titanium.
23 Titanium behöll emellertid beslutanderätten vad gäller att ingå och säga upp hyresavtalen, fastställa de ekonomiska och rättsliga villkoren i hyresavtalen, genomföra investeringar och reparationer samt organisera finansieringen av dem, välja ut tredje män för tillhandahållande av andra ingående tjänster och, slutligen, vad gäller att välja ut, utse och övervaka själva fastighetsförvaltningsbolaget.
24 Medan Titanium ansåg att bolaget inte var skyldigt att betala mervärdesskatt för sin uthyrning av fastigheten, på grund av att det inte hade något fast etableringsställe i Österrike, ansåg skattemyndigheten att fast egendom som hyrs ut utgör ett sådant fast etableringsställe. Skattemyndigheten fastställde därefter ett mervärdesskattebelopp som bolaget skulle betala för beskattningsåren 2009 och 2010.
25 Titanium överklagade skattemyndighetens beslut till Bundesfinanzgericht (Federala skattedomstolen, Österrike) och gjorde gällande att den fastighet som bolaget hyrde ut, i avsaknad av personal, inte kunde anses utgöra ett fast etableringsställe.
26 Skattemyndigheten underströk, å sin sida, att det av Umsatzsteuerrichtlinien 2000 (2000 års riktlinjer om mervärdesskatt) framgår att en näringsidkare som äger fast egendom i Österrike som han hyr ut och där uthyrningen är mervärdesskattepliktig ska behandlas som en inhemsk näringsidkare och att mottagaren av tjänsten inte är skyldig att betala skatt för denna transaktion. Det finns därmed alltid ett fast etableringsställe vid uthyrning av fast egendom.
27 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende angett att den nationella bestämmelse som den ska tillämpa är 19 § punkt 1 UStG, i vilken det föreskrivs att skatteskulden ska överföras till mottagaren av tjänsten när näringsidkaren inte driver sitt företag inom landet eller inte har något fast etableringsställe (Betriebsstätte) där. Nämnda domstol har preciserat att denna bestämmelse inte bara har införlivat artikel 196 i direktiv 2006/112 utan även artikel 194 i detta direktiv.
28 Den hänskjutande domstolen har även påpekat att det av domen av den 17 juli 1997, ARO Lease ( C‑190/95, EU:C:1997:374), och domen av den 7 maj 1998, Lease Plan ( C‑390/96, EU:C:1998:206), följer att begreppet fast etableringsställe förutsätter att tjänsteleverantören faktiskt förfogar över egen personal och att den omständigheten att personal vid ett annat, uppdragstagande företag anlitas inte är tillräcklig för att det ska anses röra sig om ett fast etableringsställe enligt detta begrepp.
29 Den hänskjutande domstolen har härvidlag understrukit att flera tyska skattedomstolar har funnit att en vindkraftspark, även om den inte medför användning av några personella resurser, kan anses utgöra ett fast etableringsställe när en sådan park har ett betydande värde och en högsta grad av varaktighet. Den hänskjutande domstolen har emellertid angett att Bundesfinanzhof (Federala skattedomstolen, Tyskland) ännu inte har meddelat något avgörande i denna fråga.
30 Den hänskjutande domstolen undrar således hur begreppet fast etableringsställe ska tolkas i förhållande till en verksamhet som, i likhet med den som är aktuell i det nationella målet, kan genomföras utan användning av några tekniska eller personella resurser.
31 Mot denna bakgrund beslutade Bundesfinanzgericht (Federala skattedomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:
32 Den österrikiska regeringen har gjort gällande att artikel 45 i direktiv 2006/112 och artikel 47 i direktiv 2006/112, i ändrad lydelse, i vilka det föreskrivs att platsen för tillhandahållande av tjänster med anknytning till fast egendom ska vara den plats där egendomen är belägen, är tillämpliga i det nationella målet, och inte artikel 43 i direktiv 2006/112 och artikel 44 i direktiv 2006/112, i ändrad lydelse.
33 Nämnda regering har av detta dragit slutsatsen att artikel 194 i direktiv 2006/112 och artikel 194 i direktiv 2006/112, i ändrad lydelse, är tillämpliga i detta mål och inte, såsom den hänskjutande domstolen har föreslagit, artikel 196 i direktiv 2006/112 och artikel 196 i direktiv 2006/112, i ändrad lydelse.
34 Republiken Österrike har i detta avseende gjort gällande att artikel 194 i direktiv 2006/112 och artikel 194 i direktiv 2006/112, i ändrad lydelse, innebär att det införts en valmöjlighet för medlemsstaterna och att det överlåts åt dem att fastställa villkoren för tillämpningen av dessa bestämmelser genom att besluta huruvida skatteskulden ska överföras till mottagaren av tjänsten. Den österrikiska lagstiftarens val medför därför att den hänskjutande domstolens fråga saknar relevans.
35 Nämnda medlemsstat har av detta dragit slutsatsen att begreppet fast etableringsställe saknar relevans i det nationella målet, vilket motiverar att begäran om förhandsavgörande ska avvisas.
36 I detta hänseende erinrar EU-domstolen om att det av dess fasta praxis framgår att det, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 29 april 2021, Ubezpieczeniowy Fundusz Gwarancyjny, C‑383/19, EU:C:2021:337, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
37 Av detta följer att den nationella domstolens frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU‑domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 1 oktober 2020, Úrad špeciálnej prokuratúry, C‑603/19, EU:C:2020:774, punkt 28 och där angiven rättspraxis).
38 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen, i en handling av den 19 augusti 2020 som tillställts EU-domstolen, angett att den fråga som ställts till EU-domstolen generellt gäller tolkningen av begreppet fast etableringsställe i direktiv 2006/112 och i genomförandeförordning nr 282/2011 och att frågan inte innehåller någon konkret hänvisning till artikel 194 eller till artikel 196 i detta direktiv. Den hänskjutande domstolen har understrukit att frågan huruvida det nationella målet omfattas av den ena eller den andra av dessa artiklar i slutändan framstår som accessorisk, eftersom båda artiklarna ger upphov till frågan i vilken stat den beskattningsbara personen är etablerad, vilket innebär att det i båda fallen ska avgöras om det finns ett fast etableringsställe eller inte.
39 Republiken Österrikes rättsliga ståndpunkt är följaktligen inte den enda möjliga tolkning som kan godtas, varför den inte kan medföra att tolkningsfrågan ska avvisas.
40 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida en fastighet som hyrs ut i en medlemsstat utgör ett fast etableringsställe, i den mening som avses i artikel 43 i direktiv 2006/112 samt artiklarna 44 och 45 i direktiv 2006/112, i ändrad lydelse, när fastighetsägaren inte förfogar över egen personal för att utföra tjänster i samband med uthyrningen.
41 Det ska inledningsvis påpekas att den hänskjutande domstolen inte har preciserat huruvida den vill pröva om denna fastighet kan kvalificeras som ett fast etableringsställe för en beskattningsbar person som tar emot tjänster eller tvärtom för en beskattningsbar person som tillhandahåller tjänster i samband med uthyrningen av fastigheten. Det är emellertid möjligt att besvara tolkningsfrågan med beaktande av dessa två fall.
42 Enligt EU-domstolens fasta praxis ska begreppet fast etableringsställe uppfylla vissa minimikrav som innebär att det varaktigt ska finnas de personella och tekniska resurser som är nödvändiga för att kunna tillhandahålla vissa angivna tjänster. Etableringsstället ska således ha en tillräcklig grad av varaktighet och en lämplig struktur med avseende på personella och tekniska resurser för att de avsedda tjänsterna självständigt ska kunna tillhandahållas (dom av den 28 juni 2007, Planzer Luxembourg, C‑73/06, EU:C:2007:397, punkt 54 och där angiven rättspraxis). I synnerhet kan en struktur som saknar egen personal inte anses omfattas av begreppet fast etableringsställe (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juli 1997, ARO Lease, C‑190/95, EU:C:1997:374, punkt 19).
43 Denna rättspraxis stöds av artikel 11 i genomförandeförordning nr 282/2011, enligt vilken ett fast etableringsställe bland annat kännetecknas av en lämplig struktur avseende personella och tekniska resurser. Även om det är riktigt att genomförandeförordningen enligt artikel 65 i denna förordning blev tillämplig först från och med den 1 juli 2011 och i tidsmässigt hänseende (ratione temporis) således inte är tillämplig i det nationella målet, anges det i skäl 14 i genomförandeförordningen att denna syftar till att klargöra vissa begrepp, däribland begreppet fast etableringsställe, med beaktande av domstolens praxis.
44 I förevarande fall framgår det av de handlingar som domstolen har tillgång till att klaganden i det nationella målet inte förfogar över någon egen personal i Österrike och att de personer som ansvarar för vissa förvaltningsuppgifter genom avtal har fått i uppdrag av klaganden att utföra dessa uppgifter, medan klaganden har förbehållit sig alla viktiga beslut om uthyrning av den aktuella fastigheten.
45 Det är uppenbart att en fastighet som inte förfogar över några personella resurser som kan agera självständigt inte uppfyller de kriterier som fastställts i rättspraxis för att kvalificeras som ett fast etableringsställe, i den mening som avses i såväl direktiv 2006/112 som direktiv 2006/112, i ändrad lydelse.
46 Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. En fastighet som hyrs ut i en medlemsstat utgör inte ett fast etableringsställe, i den mening som avses i artikel 43 i direktiv 2006/112 samt artiklarna 44 och 45 i direktiv 2006/112, i ändrad lydelse, när fastighetsägaren inte förfogar över egen personal för att utföra tjänster i samband med uthyrningen.
47 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: tyska.