Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 22 april 2021

1 Originalspråk: spanska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6) (nedan kallad Rom I-förordningen).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (EGT L 18, 1997, s. 1).

4 Konvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (EGT L 266, 1980, s. 1) (nedan kallad 1980 års konvention).

5 I dom av den 12 september 2013, Schlecker ( C‑64/12, EU:C:2013:551, punkt 38) (nedan kallad domen i målet Schlecker), slog domstolen fast att anknytningskriterierna i 1980 års konvention överensstämmer med den nya bestämmelsen innehållande lagvalsregler för anställningsavtal i Rom I-förordningen, även om den tidsmässigt inte var tillämplig i det målet.

6 Arbets- och socialförsäkringsministerns dekret nr 64/2003 om godkännande av ramformulär för det individuella anställningsavtalet (nedan kallat dekret nr 64/2003).

7 Legea nr. 53/2003 privind Codul muncii.

8 Italien (mål C‑152/20) och Tyskland (mål C‑218/20). I det förstnämnda målet avser EH:s talan även den minimilön som är tillämplig i Tyskland, för den period som han arbetade där. Den hänskjutande domstolen har emellertid begränsat sina frågor till kärandenas situation i Italien.

9 Deras skriftliga yttranden, punkterna 7 respektive 5.

10 I dom av den 1 december 2020, Federatie Nederlandse Vakbeweging ( C‑815/18, EU:C:2020:976) bekräftade domstolen att direktiv 96/71 är tillämpligt på tillhandahållande av gränsöverskridande tjänster inom vägtransportsektorn, efter att den granskat omständigheterna kring arbetstagarnas utstationering i den mening som avses i det direktivet. Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/957 av den 28 juni 2018 om ändring av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (EUT L 173, 2018, s. 16), ska tillämpas på vägtransportsektorn enligt artikel 3.3 från och med den 2 februari 2022.

11 Artikel 3.1 c i direktiv 96/71, vilket inte ska hindra tillämpning av arbets- och anställningsvillkor som är förmånligare för arbetstagarna (se punkt 7). Denna bestämmelse medger undantag.

12 Jag hänvisar till mitt förslag till avgörande i målet Ungern/parlamentet och rådet ( C‑620/18, EU:C:2020:392, punkt 191 och följande punkter). Beträffande förhållandet mellan Rom I-förordningen och direktiv 96/71, se skäl 34 och artikel 23 i förordningen, samt skäl 7–11 i direktivet.

13 I beskrivningen av de tillämpliga nationella bestämmelserna nämns visserligen bestämmelser som införlivar det direktivet, som artikel 4 i Legea nr. 344/2006 privind detașarea salariaților în cadrul prestării de servicii transnaționale (lag nr 344/206 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster över gränserna). Den hänskjutande domstolen har emellertid inte uttryckligen hävdat att de är tillämpliga och det är möjligt att hänvisningen bara görs till stöd för artikel 7 bis i den lagen, vilken är tillämplig på situationer med internationella transporter som inte är att betrakta som utstationering.

14 Den kortfattade beskrivningen av de faktiska omständigheterna i besluten att begära förhandsavgörande, visar att arbetstagarnas tillhandahållande av tjänster inte bara skedde vid en sporadisk utlandsresa. Jag anser därför att de situationer som är föremål för prövning är ägnade att medföra en lagkonflikt i den mening som avses i artikel 1.1 i Rom I-förordningen.

15 Beslutet att begära förhandsavgörande, mål C‑152/20, punkt 10.

16 Denna svaghet avspeglas framför allt i förhandlingsförmågan.

17 Skyddet av arbetstagaren kan även bygga på andra bestämmelser, till exempel internationellt tvingande regler, som jag ska återkomma till längre fram, eller undantaget för grunderna för domstolslandets rättsordning (artikel 9 respektive artikel 21 i Rom I-förordningen).

18 Även om det finns skillnader mellan lydelsen av 1980 års konvention och lydelsen av den nu gällande förordningen, ändrar de inte på något väsentligt vis bestämmelsen och de påverkar inte det jag tar upp här.

19 Dom av den 15 mars 2011, Koelzsch ( C‑29/10, EU:C:2011:151, punkt 34), dom av den 15 december 2011, Voogsgeerd ( C‑384/10, EU:C:2011:842, punkt 24) (nedan kallad domen Voogsgeerd), och domen Schlecker, punkt 22.

20 Bestämmelsen syftar inte enbart till att arbetstagaren ska gynnas. Den fastställer en sofistikerad mekanism där parternas överenskommelse prioriteras som anknytningspunkt och korrigerar resultatet av detta val, när det krävs för att skydda en av parterna, mot bakgrund av den rättsordning som har närmast anknytning till avtalet.

21 Det gör den inte heller när det gäller sådana konsumentavtal som avses i artikel 6.1. Tekniken för att skydda en konsument som är den svagare parten i den mening som avses i förordningen, överensstämmer med den som föreskrivs för arbetstagare i artikel 8. De är förknippade med liknande svårigheter när det gäller att genomföra dem i praktiken. Se förslag till avgörande av generaladvokaten Trstenjak i målet Voogsgeerd ( C‑384/10, EU:C:2011:564, punkt 49), för anställningsavtal, och generaladvokat Saugmandsgaard Øes förslag till en annorlunda tillämpning, för konsumentavtal, i hans förslag till avgörande i målet Verein für Konsumenteninformation ( C‑191/15, EU:C:2016:388, punkt 100).

22 Domen Voogsgeerd, punkt 25.

23 När de gäller den regelns subsidiära ställning i förhållande till den föregående, vilken bygger på lagstiftarens vilja att tillförsäkra arbetstagaren ett adekvat skydd, se domen Voogsgeerd, punkterna 32, 34 och 35.

24 Artikel 8.4 är inte tillämplig i andra hand. Den kan ersätta någon av de två föregående anknytningspunkterna om det slås fast att det i själva verket finns ett land som har närmare anknytning till avtalet än det som pekats ut genom dessa anknytningspunkter.

25 Det innebär att det uppstår en situation som brukar kallas dépeçage, eller tillämpning av olika länders lagar på olika aspekter av ett och samma avtalsförhållande. De anpassningssvårigheter som en sådan situation ger upphov till i praktiken har inte avskräckt unionslagstiftaren. Tvärtom får parterna själva enligt artikel 3.1 i Rom I-förordningen välja olika rättsordningar för olika delar av avtalet.

26 Detta förklarade generaladvokaten Wahl i sitt förslag till avgörande i målet Schlecker ( C‑64/12, EU:C:2013:241, punkt 24).

27 Beträffande hur den plats där arbetet vanligtvis utförs, i den mening som avses i artikel 8.2, ska bestämmas, se dom av den 15 mars 2011, Koelzsch ( C‑29/10, EU:C:2011:151, punkterna 45, 48 och 49), och domen Voogsgeerd, punkterna 37–40.

28 Domen Schlecker, punkt 38. Domstolen utesluter att villkoret om starkast anknytning skulle ha en annan betydelse i förordningen än i 1980 års konvention, på grund av att det har placerats i en egen självständig punkt i artikel 8. Denna tolkning låg till grund för kommissionens förslag, vilken förutom att bryta ut texten ersatte skyldigheten att utesluta lagar med en möjlighet, genom ordet kan (may): Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om tillämplig lag på förpliktelser enligt avtal (Rom I) (KOM(2005) 650 slutlig), artikel 6.3.

29 Domen Schlecker, punkt 35.

30 Ibidem, punkt 36 och följande punkter.

31 Uttrycket förekommer även i artikel 3.3 och 3.4 i Rom I-förordningen, liksom i artikel 6.2 och 11.5 b. Även om det har samma betydelse i samtliga dessa fall, gäller det inte nödvändigtvis i alla de aktuella bestämmelserna, eftersom det i artiklarna 6.2 och 8.1 krävs att de, förutom att de inte kan avtalas bort, är till skydd för konsumenten respektive arbetstagaren. Artikel 11 avser vidare bara formkrav för avtal om sakrätt i fast egendom eller hyra av fast egendom som ställs enligt lagen i det land där egendomen är belägen.

32 Kommissionens skriftliga yttrande, punkterna 35–37, och den finländska regeringens yttrande, punkterna 21 och 22.

33 Begreppet skiljer sig således från uttrycket bindande författningsföreskrifter som används i andra sammanhang, som artikel 1.2 i rådet direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 169). Se, beträffande detta, dom av den 9 juli 2020, Banca Transilvania ( C‑81/19, EU:C:2020:532).

34 I den rapport om konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, som upprättats av M. Giuliano och P. Lagarde (EGT C 327, 1992, s. 1) (nedan kallad rapporten av Giuliano och Lagarde), s. 23, föreslogs till exempel reglerna om varsel eller om hälsa och säkerhet i arbetet. Generaladvokaten Wahl nämnde även reglerna om villkor för skadestånd vid uppsägning i punkt 34 i sitt förslag till avgörande i målet Schlecker ( C‑64/12, EU:C:2013:241). Enligt punkt 50 i förslag till avgörande av generaladvokaten Trstenjak i målet Voogsgeerd ( C‑384/10, EU:C:2011:564) skulle detta även kunna gälla bestämmelsen om preskriptionstiden för talan om ersättning för uppsägning av anställningsavtal utan saklig grund.

35 Det land som alla andra omständigheter av betydelse vid tidpunkten för valet har anknytning till.

36 Vilken är identisk med artikel 1.1 i Rom I-konventionen.

37 Rapporten av Giuliano-Lagarde, s. 17.

38 De som anges i artikel 6.2.

39 Vad beträffar 1980 års konvention slog domstolen i punkt 47 i dom av den 17 oktober 2013, Unamar ( C‑184/12, EU:C:2013:663) fast att uttrycket internationellt tvingande regler ska förstås så, att det avser bestämmelser som ansetts vara så avgörande för skyddet av den politiska, sociala eller ekonomiska ordningen i den berörda medlemsstaten att denna har bedömt att det är nödvändigt att föreskriva att de ska gälla för alla personer som befinner sig inom denna medlemsstats territorium och för alla rättsförhållanden inom denna medlemsstat …. Genom artikel 9 i Rom I-förordningen kodifieras denna definition.

40 Artikel 9.1 in fine.

41 Dom av den 18 oktober 2016, Nikiforidis ( C‑135/15, EU:C:2016:774, punkt 42 och följande punkter samt domslutet): Artikel 9.3 i förordningen … hindrar att internationellt tvingande regler från andra länder än domstolslandet eller det land där avtalsförpliktelserna ska uppfyllas eller har uppfyllts kan tillämpas som rättsregler av den domstol där talan väckts. Däremot hindrar den inte att domstolen där talan väckts beaktar sådana regler som faktiska omständigheter, om det lands lag som enligt nämnda förordning är tillämplig på avtalet föreskriver detta.

42 Enligt artikel 9.2 begränsar Rom I förordningen inte tillämpningen av sådana regler i domstolslandet, men den kräver det inte heller.

43 Artikel 9.3 i Rom I-förordningen.

44 Så är fallet med de artiklar som nämns i punkt 67 i detta förslag till avgörande.

45 Skäl 37 i Rom I-förordningen.

46 I mål C‑152/20 gjorde parterna gällande att de italienska bestämmelserna i ett kollektivavtal var tillämpliga.

47 Dom av den 12 februari 2015, Sähköalojen ammattiliitto ( C‑396/13, EU:C:2015:86, punkt 29). Det är i doktrinen omdiskuterat huruvida de nationella bestämmelser som genomför denna kärna av skydd som riktar sig till inhemska och utländska utstationerade arbetstagare, inte bara ska betecknas som tvingande i den mening som avses i artikel 8 i Rom I-förordningen, utan som internationellt tvingande regler, i den mening som avses i artikel 9.1. Se Piir, R., Safeguarding the posted worker. A private international law perspective, European Labour Law Journal, 2019, s. 101–115, i synnerhet s. 111 och 112.

48 Den lag som anvisas i denna förordning ska tillämpas även om det är lagen i en icke-medlemsstat.

49 Vad beträffar minimilön i ett socialt Europa, se förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillräckliga minimilöner i Europeiska unionen, COM(2020) 682 final, av den 28 oktober 2020.

50 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/957 av den 28 juni 2018 om ändring av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (EUT L 173, 2018, s. 16). Jag hänvisar till mitt förslag till avgörande i målet Ungern/parlamentet och rådet ( C‑620/18, EU:C:2020:392), och till dom av den 8 december 2020 i det målet (EU:C:2020:1001).

51 Den hänskjutande domstolen preciserar inte vilka delar som ingår i begreppet minimilön i den rumänska rättsordningen, och inte heller vilken den anser att grunden för jämförelse i det italienska och det tyska systemet ska vara.

52 Utom Danmark.

53 Skäl 6 i Rom I-förordningen.

54 Dom av den 17 oktober 2013, Unamar ( C‑184/12, EU:C:2013:663, punkt 49).

55 Regleringen av valet sker direkt genom materiella bestämmelser, vilket är fallet när det gäller formen för, räckvidden av och tidpunkten för det, i artikel 3.1 och 3.2, eller indirekt, genom att det i punkt 5 i samma artikel anges hur den nationella rättsordning ska identifieras enligt vilken frågor om förekomsten och giltigheten av parternas samtycke till att en viss lag ska vara tillämplig ska avgöras, om de är omtvistade.

56 Regelverket ändras för att avspegla särskilda egenskaper hos avtalsförhållandet i artiklarna 5.2 (avtal om persontransport), 6.2 (vissa konsumentavtal under vissa förhållanden), 7.3 (vissa försäkringsavtal) och 8.1 (individuella anställningsavtal).

57 Se däremot formkraven i lagvalsklausulen i andra instrument. Det gäller till exempel artikel 7 i rådets förordning (EU) nr 1259/2010 av den 20 december 2010 om genomförande av ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad (EUT L 343, 2010, s. 10), eller artikel 23 i rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden (EUT L 183, 2016, s. 1).

58 Skäl 12 i Rom I-förordningen.

59 Ibidem.

60 I dessa två mål kompletteras den med den rumänska lagen om arbete.

61 Punkt 20 och följande punkter i dess skriftliga yttrande.

62 Metoden med införlivande genom hänvisning innebär ett utövande av den materiella partsautonomin (och inte partsautomin när det gäller tvistlösning). Den finns med i skäl 13 i Rom I-förordningen: parterna får i sitt avtal hänvisa till en annan lag än en stats lag eller till en internationell konvention.

63 Att hänvisningen görs till en lag som helhet, och inte till vissa enskilda bestämmelser, påverkar inte min uppfattning. Det viktiga är den betydelse eller innebörd som de bestämmelser som det uttryckligen hänvisas till i avtalet har i ett rättssystem som helhet.

64 Som jag tidigare har nämnt finns det inte någon uttömmande uppräkning av faktorer som är utmärkande för ett val. Det måste naturligtvis vara faktorer som har samband med avtalet och med omständigheterna kring hur det ingås och fullgörs. Förutom det ovannämnda valet av domstol kan det till exempel vara avtalets språk (i synnerhet användning av juridisk terminologi som är specifik för en viss rättsordning), den plats där avtalet ingås och där avtalsförpliktelserna ska fullgöras, huruvida det finns tidigare avtal mellan parterna som en viss rättsordning har tillämpats på, eller (som i förevarande fall) huruvida ett formulär har använts som är förknippat med ett visst rättssystem.

65 Se punkterna 103–106 nedan i detta förslag till avgörande.

66 Artikel 3.5, där det hänvisas till artikel 10.1 i Rom I-förordningen.

67 Jag instämmer således med kommissionen när den understryker (punkt 19 i dess skriftliga yttrande) att arbetsgivarens införlivande av en lagvalsklausul i ett standardanställningsavtal som upprättats på förhand, kan godtas och inte utgör hinder för kravet på ett faktiskt samtycke enligt artikel 3 i Rom I-förordningen.

68 I punkt 67 i dom av den 28 juli 2016, Verein für Konsumenteninformation ( C‑191/15, EU:C:2016:612), hänvisar domstolen till generaladvokaten Saugmandsgaard Øes förslag till avgörande i det målet (C‑191/15, EU:C:2016:388). Den på förhand upprättade klausulen är oskälig om den, på grund av sin lydelse eller sitt sammanhang, medför en betydande obalans mellan parternas rättigheter och skyldigheter.