Förslag till avgörande av Generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 28 oktober 2021

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

3 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6) (nedan kallad Rom I-förordningen).

4 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40) (nedan kallad Rom II-förordningen).

5 Se dom av den 1 mars 2005, Owusu ( C‑281/02, EU:C:2005:120, punkterna 25 och 26), och dom av den 25 februari 2021, Markt24 ( C‑804/19, EU:C:2021:134, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

6 Se bland annat artikel 1.1 första meningen i Rom II-förordningen.

7 I artikel 67 i förordning nr 1215/2012 anges i huvudsak att förordningen inte ska påverka tillämpningen av de bestämmelser på särskilda områden som finns i unionsrättsakter. I artikel 27 i Rom II-förordningen anges att förordningen inte ska inverka på tillämpningen av gemenskapsrättsliga bestämmelser som på särskilda områden fastställer lagvalsregler för utomobligatoriska förpliktelser.

8 Rådets förordning av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning (EGT L 3, 2002, s. 1).

9 Dom av den 27 september 2017 ( C‑24/16 och C‑25/16, EU:C:2017:724) (nedan kallad domen i målet Nintendo).

10 Dom av den 5 september 2019 ( C‑172/18, EU:C:2019:674) (nedan kallad domen i målet AMS Neve m.fl.).

11 Europaparlamentets och rådets förordning av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1). Se i mitt förslag till avgörande i mål AMS Neve m.fl. ( C‑172/18, EU:C:2019:276, punkterna 29–32).

12 Se domen i målet Nintendo, punkt 93.

13 Se, för ett liknande resonemang, J.J. Fawcett, P. Torremans, Intellectual Property and Private International Law, Oxford University Press, Oxford, 2011, s. 743, punkt 13.158.

14 Se, för ett liknande resonemang, P. De Miguel Asensio, Conflict of Laws and the Internet, Edward Elgar Publishing Limited, Cheltenham, 2020, punkt 5.123. Jag vill för fullständighetens skull ange att artikel 88.3 i förordning nr 6/2002 – där lex fori anges som den lag som ska tillämpas på de frågor som bestämmelsen omfattar – enligt en av tolkningarna inom doktrinen utgör en lex specialis i förhållande till artikel 88.2 i denna förordning eftersom den även omfattar procedurfrågor. Se A. Späth, Artikel 88, Community Design Regulation (EC) nr 6/2002 – A Commentary, sammanställd av Hasselblatt, G. N., C. H. Beck, München, 2015, s. 512. I fråga om tvisten i det nationella målet är det inte nödvändigt att ge sig in i diskussioner i doktrinen angående räckvidden för artikel 88.2 i förordning nr 6/2002. Vad som i det aktuella fallet är av vikt är att avgöra om de accessoriska yrkanden som berörs i det nationella målet omfattas av principen om lex fori processualis, som kommer till uttryck i artikel 88.3 i samma förordning.

15 Dom av den 13 februari 2014 ( C‑479/12, EU:C:2014:75).

16 Se dom av den 13 februari 2014 ( C‑479/12, EU:C:2014:75, punkt 52).

17 Dom av den 13 februari 2014 ( C‑479/12, EU:C:2014:75, punkt 53).

18 Dom av den 13 februari 2014, ( C‑479/12, EU:C:2014:75).

19 Punkt 47 i domen.

20 Det anges visserligen i artikel 1.1 i Rom II-förordningen också att den ska tillämpas på utomobligatoriska förpliktelser på privaträttens område. Det föreligger dock i det aktuella fallet inget som tyder på en förekomst av sådana förpliktelser.

21 EGT L 266, 1980, s. 1; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 70.

22 Se bland annat van Calster, G., European Private International Law, Hart Publishing, Oxford, Portland, 2016, s. 240.

23 I fråga om de olika tolkningarna inom doktrinen av de berörda termerna, se mitt förslag till avgörande i målet Vinyls Italia ( C‑54/16, EU:C:2017:164, punkterna 97–107). Se även Wilke, F.M., Dimensions of Coherence in EU Conflict-of-Law Rules, Journal of Private International Law, 2020, vol. 16, nr 1, 2020, s. 179 och 180.

24 Se, analogt, dom av den 17 oktober 2018, UD ( C‑393/18 PPU, EU:C:2018:835, punkterna 38–41).

25 Se J. Hörnle, Internet Jurisdiction Law and Practice, Oxford University Press, Oxford, 2021, s. 269 och 270.

26 Se van Calster, G., European Private International Law, Hart Publishing, Oxford, Portland, 2016, s. 240, där detta uttryck förklaras på så sätt att målet måste ha något slags faktiskt utlandsanknytning för att en domstol ska tänka sig att det åtminstone finns en möjlighet att andra lagar än den egna statens ska tillämpas. Se, för ett liknande resonemang, kommentaren till begäran om förhandsavgörande i förevarande mål hos A. Kur, Easy Is Not Always Good – The Fragmented System for Adjudication of Unitary Trade Marks and Designs, International Review of Intellectual Property and Competition Law, vol. 52, 2021, s. 590. Enligt den kommentaren skulle det endast kunna anses att en tolkning enligt vilken artikel 8.2 i Rom II-förordningen inte är tillämplig på tvisten i det nu aktuella nationella målet, om tvisten inte hade någon gränsöverskridande verkan. Författaren anser emellertid att en sådan verkan på tydligt sätt föreligger i det nu aktuella fallet. Svaranden är nämligen ett bolag med säte i Italien och dessutom avser intrånget en rättighet som gäller i hela unionen.

27 Se punkt 2 i förevarande förslag till avgörande.

28 Se, särskilt, möjliga fall som domstolen angav i dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 55), och dom av den 21 december 2016, Concurrence ( C‑618/15, EU:C:2016:976, punkt 31).

29 Se punkt 42 i förevarande förslag till avgörande.

30 Se, analogt, domen i målet AMS Neve m.fl., punkterna 42 och 63.

31 Domen i målet AMS Neve m.fl., punkterna 49–52.

32 EGT L 299, 1972, s. 32.

33 Dom av den 30 november 1976, Bier ( 21/76, EU:C:1976:166, punkt 20; svensk specialutgåva, volym III, s. 209).

34 Se, för ett liknande resonemang, E. Rosati, Targeting Accepted as a Criterion to Establish International Jurisdiciton in Online EU Trade Mark Infringement Cases, Journal of Intellectual Property Law & Practice, vol. 14, nr 12, 2019, s. 927, där inriktningen tycks ligga vid förekomst av alternativ behörig domstol vid vilken en innehavare av en gemenskapsformgivning kan åberopa sina rättigheter och gör åtskillnad mellan detta och saken i den talan som denne innehavare kan väcka vid denna behöriga domstol. Efter att först ha inriktat sig på förekomsten av en alternativ behörig domstol förklarar författaren följande: För att en kärande på ett ändamålsenligt sätt ska kunna åberopa [artikel 82.5 i förordning nr 6/2002] – och för att det ska vara värt för käranden att väcka talan i en viss medlemsstat – skulle det nämligen vara nödvändigt att visa inte endast att svaranden har handlat i den medlemsstaten genom att sätta igång den process som ledde till visningen på internet, utan även att den aktuella verksamheten kan anses ha riktat sig till konsumenter i just den medlemsstaten.

35 Se mitt förslag till avgörande i målet Oberle ( C‑20/17, EU:C:2018:89, punkt 104).

36 Se mitt förslag till avgörande i målet KP ( C‑83/17, EU:C:2018:46, punkterna 77–79).

37 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 157, 2004, s. 45).

38 Se punkt 27 i förevarande förslag till avgörande.

39 För den händelse att det i det nu aktuella fallet inte rör sig om en sådan situation.

40 EU-domstolen frångick därigenom den tolkning som gjorts av den nationella domstolen i första instans i det mål gav upphov till begäran om förhandsavgörande i målet Nintendo. I det målet hade förstainstansdomstolen ansett att tillämplig rätt var lagen i det land där intrånget skett och förklarat att det i det aktuella fallet rörde sig om tysk, österrikisk och fransk rätt. Se domen i målet Nintendo, punkt 28.

41 Se punkterna 106 och 109 i domen i målet Nintendo. Se även Azzi, T., Tribunal compétent et loi applicable en matière de contrefaçon de dessins et modèles communautaires, Revue critique de droit international privé, nr 4, 2018, s. 847, där det tycks konstateras en motsägelse mellan de ovannämnda punkterna i domen och punkt 103 i denna.

42 Se A. Kur, anfört arbete, s. 588.

43 Se punkt 69 i förevarande förslag till avgörande: När en intrångstalan – som väckts vid behörig domstol avseende intrång som skett i varje medlemsstat – avser olika intrång som skett i olika medlemsstater (första meningen i punkt 64 i domen i målet AMS Neve m.fl.).

44 Se punkt 22 i förevarande förslag till avgörande.

45 Se i domen i målet Nintendo, punkt 59.

46 Se punkt 67 i förevarande förslag till avgörande. Se även Kur, A., Maunsbach, U., Choice of Law and Intellectual Property Rights, Oslo Law Review, vol. 6, nr 1, 2019, där det framförs att när ett första intrång i den mening som avses i domen i målet Nintendo har skett i ett tredjeland som inte skyddar gemenskapsformgivning talar principen om lex loci protectionis, som i stor utsträckning tillämpas inom international privaträtt med avseende på immateriella rättigheter, emot att lagen i detta tredjeland ska tillämpas på accessoriska yrkanden som framställts inom ramen för en talan om intrång. P. De Miguel Asensio, anfört arbete, punkt 5.128, uttalar sig mer kategoriskt och förklarar att det med hänsyn till den funktion som artikel 8.2 i Rom II-förordningen har och det sammanhang där denna förekommer förefaller oemotsägligt att det i kraft av denna bestämmelse är lagen i en medlemsstat som ska tillämpas på alla frågor som inte ligger inom tillämpningsområdet för förordning nr 6/2002.

47 Se P. De Miguel Asensio, anfört arbete, punkt 5.128. Se, för ett liknande resonemang, även A. Kur, anfört arbete, s. 591. Författaren tycks emellertid här inte helt utesluta att flera lagar tillämpas.