Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 8 juli 2021

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 2012, s. 107).

3 Se mitt förslag till avgörande i målet Oberle ( C‑20/17, EU:C:2018:89, punkt 104).

4 Den hänskjutande domstolen har i synnerhet inte begärt att domstolen ska fastställa vare sig huruvida domstolarna i den medlemsstat där arvlåtaren var medborgare kan pröva huruvida den domstol vid vilken talan tidigare väckts var behörig enligt artiklarna 4 eller 10 i förordning nr 650/2012 eller huruvida det beslut som fattats av den domstol vid vilken talan tidigare väckts omfattades av tillämpningsområdet för denna förordning, eller fastställa huruvida en avvisning på grund av bristande behörighet enligt artikel 6 a i nämnda förordning har verkan i alla förfaranden som rör arvet efter den avlidne eller endast i de förfaranden där saken är densamma som i det förfarande i samband med vilket talan i det aktuella målet har avvisats på grund av bristande behörighet. Det är utrett att den spanska domstolen var behörig enligt artikel 4 i samma förordning. Det finns inte heller något som tyder på att saken i det mål som inletts vid den spanska domstolen väsentligen skiljer sig från saken i det mål som pågår vid den hänskjutande domstolen.

5 För fullständighetens skull vill jag påpeka att det framgår av förordning nr 650/2012 dels att förordningen, med undantag för några artiklar som är tillämpliga tidigare, ska tillämpas från och med den 17 augusti 2015 (artikel 84 andra stycket), dels att den är tillämplig på arv efter personer som avlidit den 17 augusti 2015 eller efter detta datum (artikel 83.1). Lösningarna i dessa bestämmelser avseende förordningens tidsmässiga tillämpningsområde (ratione temporis) kan, betraktade var för sig, medföra ett bortseende från de förordnanden om kvarlåtenskap som gjorts före den 17 augusti 2015. För att undvika denna situation införde unionslagstiftaren ytterligare övergångsbestämmelser i artikel 83 i förordningen. I artikel 83.2 i förordningen föreskrivs följande: Om den avlidne före den 17 augusti 2015 hade valt vilken lag som skulle vara tillämplig på arvet, ska detta val anses giltigt, om det uppfyller villkoren i kapitel III eller om det är giltigt vid tillämpningen av den internationella privaträtt som var gällande då lagvalet gjordes, i den stat där den avlidne hade sin hemvist eller i någon eller några av de stater där den avlidne var medborgare. I artikel 83.4 i förordning nr 650/2012 föreskrivs dessutom följande: Om ett förordnande om kvarlåtenskap gjordes före den 17 augusti 2015 i enlighet med den lag som den avlidne kunde ha valt i enlighet med denna förordning ska den lagen anses ha valts som den lag som är tillämplig på arvet. Såsom domstolen tidigare har påpekat avser den förstnämnda bestämmelsen att bevara testatorns vilja och för att detta val ska vara giltigt ska det uppfylla de villkor som fastställs i nämnda bestämmelse, medan den sistnämnda bestämmelsen behandlar … de fall där ett förordnande om kvarlåtenskap inte innehåller ett sådant val. Se dom av den 16 juli 2020, E.E. (Domstols behörighet och tillämplig lag vid arv) ( C‑80/19, EU:C:2020:569, punkt 92).

6 Angående övergångsbestämmelserna i förordning nr 650/2012, se fotnot 5.

7 Dom av den 27 juni 1991 ( C‑351/89, EU:C:1991:279, punkt 23).

8 Dom av den 9 december 2003 ( C‑116/02, EU:C:2003:657, punkt 48).

9 Konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32), i dess lydelse enligt efterföljande konventioner om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention (nedan kallad Brysselkonventionen).

10 Enligt lydelsen av artikel 3.1 g i förordning nr 650/2012.

11 Dom av den 15 november 2012 ( C‑456/11, EU:C:2012:719).

12 Se Marongiu Buonaiuti, F., Article 6 i Calvo Caravaca, A.L., Davì, A., Mansel, H.P., The EU Succession Regulation. A Commentary, Cambridge University Press, Cambridge, 2016, s. 165.

13 Rådets förordning av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1).

14 Europaparlamentets och rådets förordning av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

15 De faktorer som rör frågan huruvida den avlidne har valt sin nationella lag och huruvida den domstol vid vilken talan tidigare väckts på grundval av dennes hemvist har avvisat talan på grund av sin bristande behörighet återspeglas i formuleringen av artikel 7 i förordning nr 650/2012, enligt vilken denna bestämmelse avser domstolarna i en medlemsstat vars lag har valts av den avlidne i enlighet med artikel 22 , vilka är behöriga om en domstol inför vilken talan tidigare väckts i samma fall har avvisat talan i enlighet med artikel 6.

16 När den lag som i enlighet med artikel 22 har valts av den avlidne att tillämpas på arvet är lagen i en medlemsstat …

17 Dom av den 27 juni 1991 ( C‑351/89, EU:C:1991:279, punkt 23).

18 Dom av den 9 december 2003 ( C‑116/02, EU:C:2003:657, punkt 48).

19 Se Bonomi, A., Article 6 i Bonomi, A., Wautelet, P., Le droit européen des succession. Commentaire du règlement (UE) no 650/2012, du 4 juillet 2012, Bruylant, Bryssel, 2016, s. 219. Se, för ett liknande resonemang, även Marongiu Buonaiuti, F., Artikel 7 i Calvo Caravaca, A.L., Davì, A., och Mansel, H.P., The EU Succession Regulation. A Commentary, Cambridge University Press, Cambridge, 2016, s. 174.

20 Dom av den 15 november 2012 ( C‑456/11, EU:C:2012:719).

21 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

22 Dom av den 15 november 2012 ( C‑456/11, EU:C:2012:719).

23 Domstolen fann nämligen, i domen av den 15 november 2012, Gothaer Allgemeine Versicherung m.fl. ( C‑456/11, EU:C:2012:719, punkt 41), att ett avgörande varigenom domstolen i en medlemsstat har avvisat talan på grund av sin bristande behörighet på grundval av en prorogationsklausul, med motiveringen att klausulen är giltig, binder domstolarna i andra medlemsstater såväl vad avser den domstolens avgörande i domslutet om bristande behörighet som vad avser giltighetsförklaringen av klausulen i domskälen, vilka utgör nödvändigt stöd för domslutet. Av detta drar jag slutsatsen att en domstol vid vilken talan först väckts, i domslutet eller i domskälen, ska ange att de villkor som avses i den andra tolkningsfrågans tre delar har prövats i samband med antagandet av det beslut genom vilket talan avvisats på grund av bristande behörighet, så att den domstol vid vilken talan senare väckts, på grundval av domslutet och/eller dessa skäl, ska kunna fastställa att ett beslut om avvisning av talan på grund av bristande behörighet har fattats enligt artikel 6 a i förordning nr 650/2012, vilket är bindande för denna domstol med avseende på de tre villkoren, utan att nämnda domstol kan ifrågasätta att den prövning som gjorts av den domstol vid vilken talan tidigare väckts är välgrundad.

24 Se punkt 42 ovan.

25 Dom av den 23 maj 2019, WB ( C‑658/17, EU:C:2019:444, punkt 52).

26 Se, analogt, domen av den 15 november 2012, Gothaer Allgemeine Versicherung m.fl. ( C‑456/11, EU:C:2012:719, punkt 37).

27 Se även, analogt, domen av den 11 maj 2000, Renault ( C‑38/98, EU:C:2000:225, punkt 33).

28 Se Bonomi, A., a.a., s. 214.

29 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar och officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (KOM(2009) 154 slutlig) (nedan kallad ”förslaget till förordning).

30 Artikel 5.2 i förslaget till förordning.

31 Artikel 5.3 i förslaget till förordning.

32 Kommissionen bekräftade för övrigt detta genom att ange att hänskjutande till en domstol som är bättre lämpad domstol inte bör ske automatiskt när den avlidne har valt lagen i en annan medlemsstat. Se förslaget till förordning, s. 5.

33 Se Lein, E., A Further Step Towards a European Code of Private International Law: The Commission Proposal for a Regulation on Succession, Yearbook of Private International Law, 2009, vol. XI, s. 119 och 120.

34 Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 13 mars 2012, EP-PE_TC1-COD (2009) 157.

35 I vissa fall skulle en sådan situation teoretiskt sett visserligen kunna undvikas genom tillämpning av artikel 11 i förordning nr 650/2012, i vilken det föreskrivs ett forum necessitatis. I denna bestämmelse föreskrivs emellertid villkor som kan utesluta dess tillämpning när domstolar i två medlemsstater redan har ansett sig sakna behörighet att pröva ett arvsmål.

36 Se punkterna 42–44 ovan.

37 Se punkt 52 ovan.

38 Se punkt 54 ovan.