Förslag till avgörande av generaladvokat Giovanni Pitruzzella föredraget den 14 juli 2022

1 Originalspråk: franska.

2 Kommissionens beslut C(2017) 1361 final (ärende AT.40466 – Tute 1) (nedan kallat Tute 1-beslutet av den 21 februari 2017) och kommissionens beslut C(2017) 1360 final (ärende AT.40467 – Tute 2) (nedan kallat Tute 2-beslutet av den 21 februari 2017).

3 Rådets förordning av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 och 102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1).

4 Kommissionens beslut C(2017) 1057 final (ärende AT.40466 – Tute 1) (nedan kallat Tute 1-beslutet av den 9 februari 2017) och kommissionens beslut C(2017) 1061 final (ärende AT.40467 – Tute 2) (nedan kallat Tute 2-beslutet av den 9 februari 2017).

5 Den enda skillnaden mellan Tute 1-besluten av den 9 februari 2017 och av den 21 februari 2017, å ena sidan, och Tute 2-besluten av den 9 februari 2017 och av den 21 februari 2017, å andra sidan, var benämningen på huvudföremålet för inspektionen, LM i det ena fallet och ITM i det andra.

6 Punkt 1 i domslutet.

7 Punkt 2 i domslutet.

8 Se punkt 74 i den överklagade domen.

9 Se punkt 87 i den överklagade domen.

10 T‑125/03 och T‑253/03 ( EU:T:2007:287, punkterna 46, 48 och 49 och där angiven rättspraxis).

11 CE:ECHR:2014:1002JUD000009711.

12 Se, beträffande frågan huruvida bristfällig motivering kan tas upp ex officio, dom av den 28 januari 2016, Quimitécnica.com och de Mello/kommissionen ( C‑415/14 P, ej publicerad, EU:C:2016:58, punkt 57).

13 Se dom av den 25 mars 2021, Deutsche Telekom/kommissionen ( C‑152/19 P, EU:C:2021:238, punkt 98 och där angiven rättspraxis).

14 EUT C 303, 2007, s. 17.

15 Se Europadomstolen, 5 april 2018, Zubac mot Kroatien, (CE:ECHR:2018:0405JUD004016012, §§ 76–79).

16 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 4 december 1995, Bellet mot Frankrike (CE:ECHR:1995:1204JUD002380594, punkt 38) och Europadomstolen, 20 oktober 2020, Camelia Bogdan mot Rumänien (EC:ECHR:2020:1020JUD003688918, §§ 75–77).

17 Europadomstolen, 26 oktober 2011, Georgel och Georgeta Stoicescu mot Rumänien (CE:ECHR:2011:0726JUD000971803, §§ 72–76).

18 I Europadomstolens dom av den 14 januari 2020, X m.fl. mot Ryssland, (CE:ECHR:2020:0114JUD007804216, §§ 50).

19 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 30 oktober 1991 Vilvarajah m.fl. mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1991:1030JUD001316387, § 122), 15 november 1996, Chahal mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1996:1115JUD002241493, § 145), 27 september 1999, Smith och Grady mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1999:0927JUD003398596, § 135), och 25 juni 2019, Nicolae Virgiliu Tănase mot Rumänien (CE:ECHR:2019:0625JUD004172013, § 217).

20 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 20 november 2008, bolaget IFB mot Frankrike (CE:ECHR:2008:1120JUD000205804, § 22), 21 februari 2008, Ravon m.fl. mot Frankrike (CE:ECHR:2008:0221JUD001849703, § 27), och 21 december 2010, Primagaz mot Frankrike (CE:ECHR:2010:1221JUD002961308, § 23).

21 Europadomstolen, 21 december 2010, Primagaz mot Frankrike (CE:ECHR:2010:1221JUD002961308, § 23).

22 Se, exempelvis, Europadomstolen, 21 december 2010, Canal Plus m.fl. mot Frankrike (CE:ECHR:2010:1221JUD002940808) (nedan kallad Canal Plus-domen) och Delta Pekarny-domen, § 103). När det gäller husrannsakan på andra området än konkurrensrätt har Europadomstolen emellertid undersökt förekomst av ett effektivt rättsmedel även mot bakgrund av artikel 13 i Europakonventionen. Se, exempelvis, Europadomstolens dom av den 19 januari 2017, Posevini mot Bulgarien (CE:ECHR:2017:0119JUD006363814, § 84) (nedan kallad Posevini-domen), i vilken Europadomstolen tillsammans granskade en anmärkning om åsidosättande av artiklarna 8 och 13 i Europakonventionen och fann att det inte var nödvändigt att pröva talan på den tredje åberopade grunden, artikel 6.1 i Europakonventionen.

23 Europadomstolen, 20 mars 2008, Budayeva m.fl. mot Ryssland (CE:ECHR:2008:0320JUD001533902, § 190).

24 Se Europadomstolen, 24 oktober 1983, Silver m.fl. mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1983:1024JUD000594772, § 113), meddelad vid en kombinerad tillämpning av artiklarna 8 och 13 i Europakonventionen, 26 mars 1987, Leander mot Sverige (CE:ECHR:1987:0326JUD000924881, §§ 77 och 84), 15 november 1996, Chahal mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1996:1115JUD002241493, § 145), 26 oktober 2000, Kudła mot Polen (CE:ECHR:2000:1026JUD003021096, § 157), 13 december 2012, De Souza Ribeiro mot Frankrike (CE:ECHR:2012:1213JUD002268907, §§ 79 och 80), och 10 juli 2020, Mugemangango mot Belgien (CE:ECHR:2020:0710JUD000031015, § 131).

25 CE:ECHR:2008:0221JUD001849703.

26 Se Ravon-domen, §§ 28–35, och Europadomstolen, 18 september 2008, Kandler m.fl. mot Frankrike (CE:ECHR:2008:0918JUD001865905 § 26), 20 november 2008, bolaget IFB mot Frankrike (CE:ECHR:2008:1120JUD000205804, § 26), och 16 oktober 2008, Maschino mot Frankrike (CE:ECHR:2008:1016JUD001044703, § 22).

27 Se Ravon-domen, § 87 och där angiven rättspraxis (min kursivering).

28 Se, till exempel, i samband med en bedömning av artikel 8 i Europakonventionen, domen Delta Pekarny §§ 89–91 och domen Canal Plus, §§ 37–43. Se, för samma förhållningssätt, om än i ett annat sammanhang (husrannsakan i en fysisk persons bostad och arbetsplats), Posevini-domen, §§ 84–86.

29 Se Canal Plus-domen, § 42.

30 Se Canal Plus-domen, § 34.

31 Se, för ett liknande resonemang, Ravon-domen, § 29.

32 Se, beträffande artikel 13 i Europakonventionen, Europadomstolen, 16 februari 2000, Amann mot Schweiz (CE:ECHR:2000:0216JUD002779895, § 88) och 28 januari 2003, Peck mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2003:0128JUD004464798, § 102).

33 Se till exempel, för ett liknande resonemang, Delta Pekarny-domen, § 89, Posevini-domen, § 84.

34 Se Ravon-domen, §§ 30–33, Delta Perkarny-domen, §§ 89–91, och Canal Plus-domen §§ 38–43.

35 Se Canal Plus-domen, § 40.

36 Se Europadomstolen, 14 mars 2013, Bernh Larsen Holding As m.fl. mot Norge, (CE:ECHR:2013:0314JUD002411708, § 104). Se även dom av den 18 juni 2015, Deutsche Bahn m.fl./kommissionen (nedan kallad domstolens dom om Deutsche Bahn, C‑583/13 P, EU:C:2015:404, punkt 20).

37 Se Europadomstolen, 10 april 2007, Panarisi mot Italien (CE:ECHR:2007:0410JUD004679499, §§ 76 och 77), 2 december 2010, Uzun mot Tyskland (CE:ECHR:2010:0902JUD003562305, §§ 71 och 72), och 30 maj 2017, Trabajo Rueda mot Spanien (CE:ECHR:2017:0530JUD003260012 § 37).

38 Jag erinrar om att Europadomstolen i Ravon-domen bedömde en anmärkning som framställts av klagandena i det mål som avgjordes med denna dom enbart på området för artikel 6.1 i Europakonventionen.

39 Vad beträffar klagandenas argument att nämnda anmärkning endast i undantagsfall kan leda till att det slutliga beslutet ogiltigförklaras, hänvisar jag till vad som anförs ovan i punkt 59.

40 Se bland annat Europadomstolen, 8 juni 2006, Sürmeli mot Tyskland (CE:ECHR:2006:0608JUD007552901, § 99 och där angiven rättspraxis).

41 Se Europadomstolen, 10 september 2010, Mac Farlane mot Irland (CE:ECHR:2010:0910JUD003133306, §§ 115–122).

42 Se, inom ramen för en bedömning av tillåtligheten av ett yrkande med stöd av artikel 35.1 i Europakonventionen, Europadomstolen, 4 juli 2002, Slaviček mot Kroatien (CE:ECHR:2002:0704DEC002086202), och Europadomstolen, 5 september 2002, Nogolica mot Kroatien (CE:ECHR:2002:0905DEC007778401).

43 Se Europadomstolen, 1 mars 2005, Charzyński mot Polen (CE:ECHR:2005:0301DEC001521203, § 41). Se även Europadomstolen, riktlinjer om artikel 13 i Europakonventionen, tillgänglig på följande webbadress: https://www.echr.coe.int/Documents/Guide_Art_13_ENG.pdf.

44 Se Akzo-domen, punkterna 45–53 och 56.

45 Se, beträffande handlingar som inte är affärshandlingar, det vill säga som inte rör företagets verksamhet på marknaden och därför inte omfattas av kommissionens undersökningsområde, dom av den 18 maj 1982,AM & S Europe/kommissionen ( C‑155/79, EU:C:1982:157, punkt 16), och dom av den 22 oktober 2002, Roquette Frères (C‑94/00, nedan kallad domen Roquette Frères, EU:C:2002:603, punkt 45).

46 Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 16 november 2010, Internationale Fruchtimport Gesellschaft Weichert/kommissionen ( C‑73/10 P, EU:C:2010:684, punkt 53). Se även Europadomstolen, 28 oktober 1998, Pérez de Rada Cavanilles mot Spanien (CE:ECHR:1998:1028JUD002809095, § 44).

47 Dom av den 30 april 2020, Izba Gospodarcza Producentów i Operatorów Urządzeń Rozrywkowych/kommissionen ( C‑560/18 P, EU:C:2020:330, punkt 62).

48 Se, bland annat, Akzo-domen, punkterna 80 och 82, och domen AM & S. Detta är vad tribunalen i punkterna 44 och 45 i den överklagade domen fann att klagandena inte hade gjort under de förutsättningar som anges i Akzo-domen. Dessa punkter är under alla omständigheter inte föremålet för detta överklagande.

49 C‑245/19 och C‑246/19, nedan kallad domen État luxembourgeois, EU:C:2020:795, punkt 66.

50 Se domen État luxembourgeois, punkterna 27 och 37.

51 Klagandena har därmed inte stöd för att grunda sig på Europadomstolens dom av den 29 juli 1998, Guérin mot Frankrike (CE:ECHR:1998:0729JUD002520194, § 43).

52 Se, för fastställandet av en sådan rätt att motsätta sig inspektion, dom av den 6 september 2013, Deutsche Bahn m.fl./kommissionen ( T‑289/11, T‑290/11 och T‑521/11, nedan kallad tribunalens dom om Deutsche Bahn, EU:T:2013:404, punkt 87).

53 Se tribunalens dom om Deutsche Bahn, punkt 90.

54 En sådan rätt att anföra invändningar är särskilt viktig inom ramen för det garantisystem som gör det möjligt att begränsa kommissionens inspektionsbefogenheter till vad som är förenligt med iakttagandet av de grundläggande rättigheter som erkänns i artikel 7 i stadgan och i artikel 8 i Europakonventionen.

55 Se domstolens dom om Deutsche Bahn, punkt 56 och där angiven rättspraxis.

56 Se dom av den 17 oktober 1989, Dow Benelux/kommissionen ( 85/87, EU:C:1989:379, punkt 8 och där angiven rättspraxis).

57 Se domstolens dom om Deutsche Bahn, punkt 60.

58 Se dom av den 17 oktober 1989, Dow Benelux/kommissionen ( 85/87, EU:C:1989:379, punkt 9).

59 Se dom av den 25 juni 2014, Nexans och Nexans France/kommissionen ( C‑37/13 P, EU:C:2014:2030, punkt 36 och angiven rättspraxis).

60 Se dom av den 25 juni 2014, Nexans och Nexans France/kommissionen ( C‑37/13 P, EU:C:2014:2030, punkt 35 och angiven rättspraxis).

61 Se dom av den 25 juni 2014, Nexans och Nexans France/kommissionen ( C‑37/13 P, EU:C:2014:2030, punkt 36 och angiven rättspraxis).

62 Se dom av den 25 juni 2014, Nexans och Nexans France/kommissionen ( C‑37/13 P, EU:C:2014:2030, punkt 37 och angiven rättspraxis).

63 Vad som avses är de åtgärder för processledning som tribunalen beslutade om den 3 december 2018 samt den 13 maj och den 25 september 2019, vilka nämns i punkt 176 i den överklagade domen.

64 Se punkt 176 i den överklagade domen. Det framgår däremot av punkt 130 av den överklagade domen att tribunalen inte ansåg det nödvändigt att besluta om de åtgärder för processledning som klagandena hade begärt för att kommissionen skulle klargöra vilka antaganden som låg till grund för de omtvistade besluten, utan ansåg att dessa antaganden var tillräckligt detaljerade för att kommissionens motiveringsskyldighet skulle vara uppfylld.

65 Det framgår också av kommissionens förklaringar i svaret på åtgärderna för processledning av den 5 juni 2019 att kommissionen då de omtvistade besluten fattades tvekade om den korrekta kvalificeringen av föremålet för det förmodade informationsutbytet, huruvida det skulle kvalificeras som rabatter på inköpsmarknaderna eller priser vid försäljning av tjänster till tillverkare, vilket skulle kunna motivera kommissionens användning av en bredare formulering i angivelsen av de antaganden som skulle kontrolleras.

66 Se bland annat dom av den 2 september 2021, EPSU/kommissionen ( C‑928/19 P, EU:C:2021:656, punkt 108).

67 I detta avseende instämmer jag med förslaget till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Nexans France och Nexans/kommissionen ( C‑606/18 P, EU:C:2020:207, punkt 55).

68 Se senast beslut av den 2 juni 2022, Arnautu/parlamentet ( C‑573/21 P, ej publicerat, EU:C:2022:448, punkt 93 och där angiven rättspraxis).

69 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2018, Nexans France och Nexans/kommissionen ( T‑449/14, EU:T:2018:456, punkt 69).

70 Se förslag till avgörande av generaladvokat Kokott i målet Nexans France och Nexans/kommissionen ( C‑606/18 P, EU:C:2020:207, punkt 65), och den dom som meddelades i samma mål, dom av den 16 juli 2020, Nexans France och Nexans/kommissionen ( C‑606/18 P, EU:C:2020:571, punkterna 88 och 89).

71 Kommissionens förordning av den 7 april 2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna [101 och 102 FEUF] (EUT L 123, 2004, s. 18).

72 C‑413/14 P, nedan kallad Intel-domen, EU:C:2017:632.

73 Enligt kommissionens tillkännagivande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden, 2006/C‑298/11, av den 8 december 2006 (EUT C 298, 2006, s. 17).

74 Se Intel-domen, punkt 90.

75 Se Intel-domen, punkt 91.

76 Se förslaget till rådets förordning om genomförandet av konkurrensreglerna i artiklarna [101 och 102 FEUF] och om ändring av förordningarna (EEG) nr 1017/68, (EEG) nr 2988/74, (EEG) nr 4056/86 och (EEG) nr 3975/87 (KOM(2000) 582 slutlig, EGT C 365 E, 2000, s. 284). I kommentaren till artikel 19 i detta förslag, där det föreskrevs att kommissionen skulle ha befogenhet att inhämta redogörelser från fysiska och juridiska personen, oberoende av om de är föremål för förfarandet eller inte, och att protokollföra deras uttalanden, angav kommissionen att [b]estämmelsen fyller en lucka i kommissionens befogenheter, genom att den gör det möjligt att ta upp muntliga redogörelser och använda dem som bevis under förfarandena. Ordet bevis ska enligt min mening tolkas i vid bemärkelse, som bevisuppgift, oavsett vilket bevisvärde det har i förhållande till den faktiska omständighet som ska bevisas.

77 Det kan inte uteslutas att kommissionen, efter att ha använt någon av sina utredningsbefogenheter enligt kapitel V i förordning nr 1/2003, till exempel genom att rikta en begäran om upplysningar till ett visst företag eller genom att genomföra inspektioner i företagets lokaler, vid ett förhör med en fysisk eller juridisk person om föremålet för den utredning som inletts genom antagandet av dessa rättsakter, erhåller uppgifter som gör att den kan anta att ett företag som fram till dess inte varit misstänkt är inblandat i de förmodade överträdelser som föranlett utredningen. I ett sådant fall skulle kommissionen, enligt resonemanget i punkterna 195, 200–203 och 205 i den överklagade domen, vara skyldig att tillämpa artikel 19.1 i förordning nr 1/2003 och föra protokoll enligt artikel 3 i förordning nr 773/2004, även om den endast har för avsikt att använda de inhämtade uppgifterna som indicier till stöd för ett inspektionsbeslut med avseende på detta företag.

78 Se den överklagade domen, punkterna 200 och 201.

79 C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, nedan kallad LMV-domen, EU:C:2002:582, punkt 182.

80 Europadomstolen menar att föremålet för var och ens rätt att få sin sak prövad inom skälig tid, som anges i artikel 6.1 i Europakonventionen, är inom straffrätten att se till att den som misstänks eller lagförs för brott inte ska behöva alltför länge på en domstolsprövning. Se Europadomstolen, 27 juni 1968, Wemhoff mot Tyskland (CE:ECHR:1968:0627JUD000212264, § 18), och Europadomstolen, 3 december 2009, Kart mot Turkiet (CE:ECHR:2008:0708JUD000891705, § 68). Europadomstolen menar att den period som ska beaktas för att bedöma vad som är skälig tid för ett förfarande i enlighet med detta föremål börjar löpa den dag då en person anklagas för brott (se Europadomstolen, 27 juni 1968, Neumeister mot Österrike (CE:ECHR:1968:0627JUD000193663, § 18)), eller tidigare, till exempel den dag då de preliminära utredningarna inleds (se Europadomstolen, 16 juli 1971, Ringeisen mot Österrike (CE:ECHR:1971:0716JUD000261465, § 110, vilken domstolen utgick från i LMV-domen)), eftersom den tidpunkt som är relevant är den tidpunkt då klaganden får kännedom om anklagelsen eller den dag då klagandens ställning påverkas väsentligt av de åtgärder som vidtas inom ramen för en utredning eller ett straffrättsligt förfarande (se Europadomstolen, 27 juli 2006, Mamič mot Slovenien (nr 2) (CE:ECHR:2006:0727JUD007577801, §§ 23 och 24), och Europadomstolen, 28 maj 2019, Liblik m.fl. mot Estland (CE:ECHR:2019:0528JUD000017315, § 94)).

81 Se LMV-domen, punkt 182.

82 Se punkt 205 i den överklagade domen.

83 Kommissionens hänvisning till domen av den 25 mars 2021, Xellia Pharmaceuticals och Alpharma/kommissionen ( C‑611/16 P, EU:C:2021:245), påverkar enligt min mening inte konstaterandet om att det inte föreligger något klander i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 194 i den överklagade domen när en branschutredning inleds. I punkterna 153 och 154 i domen av den 25 mars 2021, Xellia Pharmaceuticals och Alpharma/kommissionen ( C‑611/16 P, EU:C:2021:245), som kommissionen har hänvisat till, angav domstolen nämligen endast att branschutredningar utgör ett instrument som är ägnat att användas för att bekräfta presumtioner om konkurrensbegränsning inom den sektor som utredningarna berör och att [n]är kommissionen inleder sådana utredningar måste företag inom den berörda sektorn, särskilt de som har ingått sådana avtal som beslutet att inleda den aktuella utredningen uttryckligen tar sikte på … räkna med att enskilda förfaranden eventuellt kan komma att inledas mot dem i framtiden. I punkt 139 i den domen angav domstolen också klart och tydligt att de första åtgärderna genom vilka kommissionen hade riktat en anklagelse mot de klagande i det mål som avgjordes genom denna dom hade vidtagits efter det att den aktuella branschutredningen inleddes (det rör sig om dagen då kommissionen meddelade att det förelåg en branschutredning).

84 Samma sak tycks framgå av kommissionens interna handbok om tillämpning av artiklarna 101 och 102 FEUF av den 12 mars 2012 (https://ec.europa.eu/competition/antitrust/antitrust_manproc_11_2019_en.pdf, kapitel 8, punkt 2.5, nedan kallad kommissionens metodhandbok). Där anges att vad beträffar säkerheten i fråga om föremålet för utredningen när förhöret hålls, ska minst ett ärende ha registrerats med ett särskilt ärendenummer. Genom att ett ärende läggs upp innan förhöret genomförs kan nödvändiga hållpunkter för tillämpningen av artikel 28.1 i förordning nr 1/2003 ges.

85 C‑413/14 P, EU:C:2016:788, punkt 232.

86 Generaladvokaten Wahl uteslöt i punkt 233 i sitt förslag till avgörande inte heller möjligheten att ett förhör enligt artikel 19 i förordning nr 1/2003 kan genomföras innan en utredning är pågående.

87 Som jag ser det är det för övrigt i den meningen artikel 2.3 i förordning nr 773/2004 ska tolkas. Kommissionen kan utöva sina utredningsbefogenheter enligt kapitel V i förordning nr 1/2003 – däribland den befogenhet som föreskrivs i artikel 19 – till och med innan den har inlett förfarandet.

88 Se förslaget till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Intel/kommissionen ( C‑413/14 P, EU:C:2016:788, punkt 233). Se även kommissionens metodhandbok, kapitel 8, punkt 2.4.

89 C‑617/13 P, EU:C:2016:416, punkterna 66–74.

90 Denna slutsats framgår visserligen tydligare av punkt 216 i den överklagade domen, vilken emellertid grundar sig på ett bevismedel som lades fram för sent av kommissionen och förklarades otillåtligt av tribunalen. Jag menar att detta ändå framgår tillräckligt klart redan av punkt 215 i domen.

91 Se dom av den 26 juni 1980, National Panasonic/kommissionen ( 136/79, EU:C:1980:169, punkterna 13 och 21).

92 Se Roquette Frères-domen, punkt 99, tribunalens Deutsche Bahn-dom, punkt 172, och dom av den 27 november 2014, Alstom Grid/kommissionen ( T‑521/09, EU:T:2014:1000, punkt 53).

93 Se, bland annat, dom av den 20 juni 2018, České dráhy/kommissionen ( T‑621/16, ej publicerad, EU:T:2018:367, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

94 Det är visserligen riktigt att Roquette Frères-domen inte berörde frågan om när kommissionen kan anses förfoga över indicier som den inhämtat och lagt till grund för ett inspektionsbeslut. Det framgår emellertid av punkt 61 i den domen att huvudregeln är att sådana indicier ska finnas i handlingarna i målet innan beslutet antas.

95 Se Intel-domen, punkt 94.

96 Jag anser att domstolen under de rådande omständigheterna i det nu aktuella målet, vid behov kan gå vidare genom att ersätta domskälen, även om det innebär att domstolen måste granska ett argument som tribunalen inte har uttalat sig om.