Förslag till avgörande av generaladvokat Anthony Collins föredraget den 5 maj 2022

1 Originalspråk: engelska.

2 EGT L 12, 2001, s. 1. Förordning nr 44/2001 upphävde och ersatte Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30), här i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde (EGT L 304, 1978, s. 36, och ändrad text, s. 77; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 14; konsoliderad text i EGT C 27, 1998, s. 1). Denna förordning upphävdes och ersattes i sin tur av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1). Enligt artikel 66.1 i förordning nr 1215/2012 ska densamma tillämpas endast på rättsliga förfaranden som har inletts, på officiella handlingar som formellt har upprättats eller registrerats och på förlikningar inför domstol som har godkänts eller ingåtts från och med den 10 januari 2015. Eftersom det rättsliga förfarande som ligger till grund för förevarande begäran om förhandsavgörande inleddes före detta datum, är förordning nr 44/2001 tidsmässigt tillämplig (ratione temporis). Liksom sin föregångare Brysselkonventionen har förordning nr 44/2001 till syfte till att reglera domstolarnas behörighet att lösa privaträttsliga tvister i relationerna mellan dessa stater och att underlätta verkställandet av domstolsavgöranden.

3 United Nations, Treaty Series (UNTS), vol. 330, s. 3; för en svensk version, se https://www.newyorkconvention.org/new+york+convention+texts.

4 Följande uttalande av av generaladvokaten Wathelet i punkt 91 i hans förslag till avgörande i målet Gazprom ( C‑536/13, EU:C:2014:2414), är belysande: [Förordning nr 1215/2012] blir visserligen tillämplig först från och med den 10 januari 2015, men … jag [anser] att domstolen bör beakta denna i förevarande mål, eftersom den huvudsakliga nyheten i denna förordning, vilken upprepar att skiljeförfaranden utesluts från dess tillämpningsområde, inte finns så mycket i själva texten i förordningen, utan snarare i skäl 12 i förordningen, vilket i själva verket, lite grann som en retroaktiv lag om tolkningen, förklarar hur detta undantag ska tolkas och alltid borde ha tolkats.

5 https://www.legislation.gov.uk/ukpga/1996/23/contents

6 BOE nr 281, av den 24 november 1995, s. 33987.

7 Den hänskjutande domstolen har förklarat att en P&I‑försäkring är en form av ömsesidig ansvarsförsäkring som P&I‑klubbar tillhandahåller medlemmar som är redare avseende ansvar gentemot tredje man till följd av användningen och driften av deras fartyg. Det kan omfatta ansvar för skada som åsamkats tredje man på grund av förorening. Klubben var även försäkringsgivare vad avsåg ägarnas separata skyldigheter att teckna obligatorisk försäkring enligt den internationella konventionen om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja. Med hänvisning till denna konvention betalade Klubben på den grunden ut ersättning till de skadelidande parterna upp till den i konventionen föreskrivna gränsen.

8 Den hänskjutande domstolen har uppgett att betala-för-att-få-betalt-klausuler enligt engelsk rätt utgör ett suspensivt villkor för återkrav enligt försäkringsavtalet, oavsett om återkravet framställs av avtalsparter eller av tredje man som utövar någon annans avtalsenliga rättigheter. Innan något belopp kan återkrävas från försäkringsgivaren måste den försäkrade parten, i detta fall ägarna, ha betalat skadeståndsbeloppet i sin helhet. Sådana klausuler är enligt engelsk rätt verkställbara i enlighet med sina villkor. Den som söker gottgörelse ur en sådan försäkring, såsom den som drabbats av ett oljeläckage, måste enligt engelsk rätt ta på sig ansvaret för detta avtal, inbegripet eventuella skilje- och lagvalsklausuler.

9 Skiljedomstolen anmodade den spanska staten att delta i förfarandet och delgav den alla handlingar i varje skede av förfarandet.

10 Dessa domar kallas nedan gemensamt för section 66-domen.

11 Den spanska staten och Klubben var de enda parterna i ansökan om verkställighetsregistrering.

12 EUT L 29, 2020, s. 7. Enligt artikel 86.3 i detta avtal ska begäranden om förhandsavgörande anses ha framställts vid den tidpunkt då den handling genom vilken målet anhängiggörs registrerades vid domstolens kansli.

13 Dom av den 9 juli 2020, Raiffeisen Bank och BRD Groupe Société Générale ( C‑698/18 och C‑699/18, EU:C:2020:537, punkt 46).

14 Dom av den 5 juni 2018, Grupo Norte Facility ( C‑574/16, EU:C:2018:390, punkt 32), och dom av den 21 september 2016, Etablissements Fr. Colruyt ( C‑221/15, EU:C:2016:704, punkt 15).

15 Dom av den 18 juli 2013, Consiglio Nazionale dei Geologi ( C‑136/12, EU:C:2013:489, punkt 31).

16 Dom av den 21 juli 2011, Kelly ( C‑104/10, EU:C:2011:506, punkt 65).

17 Dom av den 13 december 2018, Touring Tours und Travel och Sociedad de Transportes ( C‑412/17 och C‑474/17, EU:C:2018:1005, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

18 Dom av den 4 februari 1988 ( 145/86, EU:C:1988:61, punkt 22). Se även dom av den 6 juni 2002, Italian Leather ( C‑80/00, EU:C:2002:342, punkt 40).

19 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juni 2002, Italian Leather ( C‑80/00, EU:C:2002:342, punkt 44), och förslag till avgörande av generaladvokaten Léger i målet Italian Leather ( C‑80/00, EU:C:2002:107, punkt 54).

20 Dom av den 20 januari 1994 ( C‑129/92, EU:C:1994:13).

21 Såsom generaladvokaten Kokott påpekade i sitt förslag till avgörande i målet Allianz och Generali Assicurazioni Generali ( C‑185/07, EU:C:2008:466, punkterna 28 och 29), kan både Brysselkonventionens förarbeten och den rättspraxis som utvecklats av EU-domstolen beaktas vid tolkningen av begreppet skiljeförfarande.

22 B. Hess, T. Pfeiffer och P. Schlosser, Report on the Application of Regulation Brussels I in the Member States (Study JLS/C4/2005/03), Ruprecht-Karls-Universität Heidelberg, september 2007, punkterna 106 och 107. Denna rapport sammanställdes på begäran av kommissionen inom ramen för den procedur som föreskrevs i artikel 73 i förordning nr 44/2001 för att underlätta ändring av förordningen.

23 P. Jenard, Rapport om konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT C 59, 1979, s 1, på s. 13).

24 D.I. Evrigenis och K.D. Kerameus, Rapport över republiken Greklands tillträde till EG‑konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT C 298, 1986, s. 1, punkt 35).

25 P. Schlosser, Rapport om konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands, och Förenade konungarikets Storbritannien och Nordirland tillträde till konventionen om domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område, samt protokollet om domstolens tolkning av konventionen (EGT C 59, 1979, s. 71, punkt 61).

26 Heidelberg-rapporten (ovan fotnot 22), punkt 106.

27 Ibidem.

28 Dom av den 25 juli 1991 ( C‑190/89, EU:C:1991:319, punkterna 17 och 18).

29 I punkt 51 i sitt förslag till avgörande (C‑391/95, EU:C:1997:288), anför generaladvokaten Léger att [s]yftet var … att undvika att i Brysselkonventionen reglera frågor som redan regleras i existerande eller kommande internationella bestämmelser.

30 Förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott (C‑185/07, EU:C:2008:466, punkt 46).

31 Såsom anges i artikel 73.2 i förordning nr 1215/2012, där det föreskrivs att förordningen inte ska påverka tillämpningen av 1958 års New York-konvention.

32 Heidelberg-rapporten (ovan fotnot 22, punkt 106).

33 Brysselkonventionen är inte tillämplig varken vad gäller erkännande och verkställighet av skiljedomar … eller för att fastställa domstolarnas behörighet vid tvister rörande ett skiljeförfarande, exempelvis talan om ogiltigförklaring av en skiljedom, eller vad gäller erkännande av avgöranden som meddelats till följd av en sådan talan. (Jenard-rapporten, ovan fotnot 23, s. 13).

34 Såsom att utse eller avsätta skiljemän, att fastställa var skiljeförfarandet skall äga rum eller att förlänga fristen för att meddela skiljedom eller att erhålla ett förhandsavgörande i sakfrågor i enlighet med vad som föreskrivs i engelsk rätt genom det förfarande som kallas 'statement of a special case' ('förklaring i ett särskilt fall') … (Schlosser-rapporten, ovan fotnot 25, punkt 64).

35 Ibidem.

36 Ibidem, punkt 65. På liknande sätt klargörs det i skäl 12 i förordning nr 1215/2012 att förordningen inte bör tillämpas på någon talan eller någon dom som rör ogiltigförklaring, omprövning, överklagande, erkännande eller verkställighet av en skiljedom.

37 Evrigenis/Kerameus-rapporten (ovan fotnot 24, punkt 35). Se även Heidelberg-rapporten (ovan fotnot 22), där det i punkt 106 anges att artikel 1.2 d i förordning nr 44/2001 fullständigt undantar inte bara skiljeförfaranden, utan även förfaranden vid staternas domstolar som rör skiljeförfaranden, oavsett om de är av kontrollerande eller understödjande karaktär eller avser verkställighet.

38 Dom av den 25 juli 1991 ( C‑190/89, EU:C:1991:319, punkt 18). I det målet ombads EU-domstolen att avgöra huruvida undantaget för skiljeförfarande i Brysselkonventionen omfattar en tvist vid en nationell domstol och, om svaret på den första frågan är jakande, huruvida detta undantag även är tillämpligt när frågan huruvida det föreligger ett skiljeavtal eller huruvida ett skiljeavtal är giltigt på förhand uppkommer i en tvist. Se även dom av den 17 november 1998, Van Uden ( C‑391/95, EU:C:1998:543, punkt 31), och förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Allianz and Generali Assicurazioni Generali ( C‑185/07, EU:C:2008:466, punkterna 45 och 47).

39 Ibidem, punkt 26. Se även Jenard-rapporten (ovan fotnot 23), s. 10.

40 Dom av den 17 november 1998 ( C‑391/95, EU:C:1998:543, punkterna 33 och 34).

41 Dom av den 13 maj 2015 ( C‑536/13, EU:C:2015:316).

42 Se, för ett liknande resonemang, Hartley, T., Arbitration and the Brussels I Regulation – Before and After Brexit, Journal of Private International Law, 2021, vol. 17, nr 1, 72. Se även vad som anförs i punkt 60 i detta förslag till avgörande.

43 Jämför definitionen i punkt 5 i detta förslag till avgörande.

44 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 juni 1994, Solo Kleinmotoren ( C‑414/92, EU:C:1994:221, punkterna 15 och 20). Artikel 25 i Brysselkonventionen, vilken var föremål för tolkning i den domen, har samma innehåll som artikel 32 i förordning nr 44/2001.

45 Ibidem, punkt 17.

46 I detta fall bestående i en sju dagar lång rättegång under vilken bevisning om de faktiska omständigheterna och utlåtanden från sakkunniga om innehållet i spansk rätt förebringades. Se punkt 20 i detta förslag till avgörande.

47 Dom av den 2 juni 1994 ( C‑414/92, EU:C:1994:221, punkt 18).

48 I begäran om förhandsavgörande ställer den hänskjutande domstolen frågan huruvida en dom som har meddelats med stöd av section 66 i Arbitration Act 1996 (1996 års lag om skiljeförfarande) kan anses utgöra en dom när den nationella domstolen har avgjort vissa av de materiella frågor som parterna tvistar om, men inte alla, vilket skiljedomstolen har gjort.

49 Dom av den 2 april 2009 ( C‑394/07, EU:C:2009:219, punkt 23). I det här fallet har den spanska staten underkastat sig den engelska domstolens jurisdiktion och det förfarande som utmynnade i section 66-domen var kontradiktoriskt.

50 Dom av den 2 juni 1994 ( C‑414/92, EU:C:1994:221).

51 Den tyska språkversionen av punkt 17 har följande lydelse: über … Streitpunkte. Se även den franska (sur des punkterna litigieux) och den italienska (su questioni controverse) språkversionen av denna punkt.

52 Den tyska regeringen är i grunden av åsikten att domar som meddelats av domstolar i den medlemsstat där erkännandet söks och som har samband med inhemska skiljeförfaranden faller utanför tillämpningsområdet för artikel 34.3 i förordning nr 44/2001.

53 Jenard-rapporten (ovan fotnot 23), s. 45: ordningen i samhället skulle störas om två motstridiga avgöranden skulle kunna åberopas.

54 Dom av den 2 juni 1994 ( C‑414/92, EU:C:1994:221, punkt 21).

55 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Léger i målet Italian Leather ( C‑80/00, EU:C:2002:107, punkt 53).

56 Förslag till avgörande av generaladvokaten Darmon (C‑190/89, EU:C:1991:58, punkt 102) och förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott ( C‑185/07, EU:C:2008:466, punkterna 70–73).

57 Dom av den 4 februari 1988 ( 145/86, EU:C:1988:61).

58 Föregångaren till artikel 34.3 i förordning nr 44/2001.

59 Dom av den 4 februari 1988, Hoffmann ( 145/86, EU:C:1988:61, punkt 24).

60 Ibidem.

61 Samma synsätt intas inom doktrinen. Se, exempelvis, Hartley (ovan fotnot 42): … vi såg i domen i målet Hoffmann … att en dom som faller utanför förordningens (eller konventionens) materiella tillämpningsområde ändå kan utgöra ett hinder för erkännande eller verkställighet av en dom från en annan medlemsstat. Detta är begripligt. Ur en viss rättsordnings synvinkel är en konflikt mellan två domar precis lika oacceptabel om en av domarna faller utanför Brysselförordningens tillämpningsområde. Vad som betyder något är att båda domarna är giltiga inom den ifrågavarande rättsordningen.

62 Enligt artikel I.1 i 1958 års New York-konvention är denna konvention endast tillämplig på erkännande av skiljedom, som meddelats i annan stat än den, där erkännandet av domen söks.

63 Dom av den 25 maj 2016, Meroni ( C‑559/14, EU:C:2016:349, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

64 Ibidem, punkt 39 och där angiven rättspraxis.

65 Ibidem, punkt 40 och där angiven rättspraxis.

66 Ibidem, punkt 42 och där angiven rättspraxis.

67 Dom av den 4 februari 1988 ( 145/86, EU:C:1988:61, punkt 21).

68 Föregångaren till artikel 34.3 i förordning nr 44/2001.

69 Jenard-rapporten (ovan fotnot 23), s. 45.

70 Förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl (C‑157/12, EU:C:2013:322, punkt 30).