Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 3 juni 2021

I mål C‑194/20, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Verwaltungsgericht Düsseldorf (Förvaltningsdomstolen i Düsseldorf, Tyskland) genom beslut av den 7 maj 2020, som inkom till domstolen den 8 maj 2020, i målet

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden L. Bay Larsen, domstolens vice ordförande R. Silva de Lapuerta (referent) samt domaren C. Toader, generaladvokat: G. Pitruzzella, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Danmarks regering, genom J. Nymann-Lindegren, M. Jespersen och M. Wolff, samtliga i egenskap av ombud, Nederländernas regering, genom M.K Bulterman och A.M. de Ree, båda i egenskap av ombud, Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom B.-R. Killmann och D. Martin, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Tysk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 9 första meningen i associeringsrådets beslut nr 1/80 av den 19 september 1980 om utveckling av associeringen mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet, jämförd med artiklarna 6 och 7 i detta beslut. Associeringsrådet inrättades genom avtalet om upprättandet av en associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet, vilket undertecknades den 12 september 1963 i Ankara av Republiken Turkiet, å ena sidan, och av medlemsstaterna i EEG och gemenskapen, å andra sidan. Avtalet ingicks, godkändes och bekräftades för gemenskapens räkning genom rådets beslut 64/732/EEG av den 23 december 1963 (EGT 217, 1964, s. 3685) (nedan kallat associeringsavtalet).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan BY, CX, FU, DW och EV, som är turkiska medborgare, och å andra sidan Stadt Duisburg (staden Duisburg, Tyskland), angående Stadt Duisburgs avslag på deras ansökan om uppehållstillstånd.

3 I tredje skälet i beslut 1/80 angavs följande:

4 Artiklarna 6, 7 och 9 i beslut nr 1/80 ingår i avsnitt 1, med rubriken Frågor avseende anställning och fri rörlighet för arbetstagare, som i sin tur ingår i kapitel II i beslutet, som rör sociala bestämmelser.

5 I artikel 6.1 i beslut nr 1/80 föreskrivs följande:

6 I artikel 7 första stycket i detta beslut föreskrivs följande:

7 Artikel 9 i beslutet har följande lydelse:

8 4 § stycke 2 i Gesetz über den Aufenthalt, die Erwerbstätigkeit und die Integration von Ausländern im Bundesgebiet (lag om utlänningars vistelse, förvärvsarbete och integration i Tyskland) av den 30 juli 2004 (BGBl. 2004 I, s. 1950), i den lydelse som var tillämplig på det nationella målet (nedan kallad AufenthG), föreskriver följande:

9 50 § stycke 1 i denna lag har följande lydelse:

10 BY, CX, DW, EV och FU är turkiska medborgare. CX är gift med BY och tillsammans är de föräldrar till DW, EV och FU.

11 BY reste in i Förbundsrepubliken Tyskland den 5 september 2015 med en visering. Den 4 november 2015 beviljade staden Duisburg honom ett uppehållstillstånd för utövande av verksamhet som egenföretagare, giltigt till och med den 27 mars 2017.

12 Den 19 februari 2016 beviljades CX, DW, EV och FU tillstånd att förena sig med BY i denna medlemsstat inom ramen för familjeåterförening och beviljades, den 20 april 2016, uppehållstillstånd enligt nationell rätt som gällde till och med den 27 mars 2017.

13 CX utövade avlönad verksamhet, för det första från den 1 februari till den 30 april 2016, för det andra från den 15 november till den 31 december 2017, för det tredje från den 1 januari till den 15 januari 2018 och slutligen, för det fjärde, från den 1 augusti till den 31 december 2018.

14 Vid utgången av giltighetstiden för deras uppehållstillstånd lämnade klagandena i det nationella målet in en begäran till staden Duisburg, om att få dessa tillstånd förlängda eller om att beviljas nya uppehållstillstånd. Staden Duisburg avslog denna begäran genom beslut av den 18 mars 2019.

15 Den 22 mars 2019 överklagade klagandena dessa beslut till den hänskjutande domstolen, Verwaltungsgericht Düsseldorf (Förvaltningsdomstolen i Düsseldorf, Tyskland) och gjorde i huvudsak gällande att de hade rätt att beviljas uppehållsrätt enligt artikel 9 första meningen i beslut nr 1/80. Enligt dem har turkiska barn, enligt denna bestämmelse, inte bara rätt till tillträde till undervisning och yrkesutbildning, utan även uppehållsrätt. För att säkerställa den ändamålsenliga verkan av dessa rättigheter måste dessutom föräldrarna med vårdnad om barnen ha uppehållsrätt.

16 Samtidigt som den har konstaterat att klagandena i det nationella målet inte har förvärvat någon rättighet enligt artiklarna 6 och 7 i beslut nr 1/80, hyser den hänskjutande domstolen tvivel om huruvida den rätt till undervisning och yrkesutbildning som föreskrivs i artikel 9 första meningen i nämnda beslut, även innebär en självständig uppehållsrätt för turkiska barn och, som en följd härav, en uppehållsrätt för föräldrar som har den faktiska vårdnaden om barnen. Om så är fallet vill den hänskjutande domstolen få klarhet i vilka villkor som ska vara uppfyllda för att uppehållsrätt enligt denna bestämmelse ska beviljas.

17 Mot denna bakgrund beslutade Verwaltungsgericht Düsseldorf (Förvaltningsdomstolen i Düsseldorf) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

18 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 9 första meningen i beslut nr 1/80 ska tolkas så, att den kan åberopas av turkiska barn vars föräldrar inte uppfyller villkoren i artiklarna 6 och 7 i detta beslut, och att den i förekommande fall innebär en självständig uppehållsrätt i värdmedlemsstaten för dessa barn, och, som en följd härav, en uppehållsrätt för de föräldrar som har den faktiska vårdnaden om barnen. Om så är fallet vill den hänskjutande domstolen få klarhet i vilka villkor som ska vara uppfyllda för att uppehållsrätt ska beviljas med stöd av artikel 9 första meningen i beslut nr 1/80.

19 EU-domstolen erinrar om att det i artikel 9 första meningen i beslut nr 1/80 föreskrivs en rätt för turkiska barn som lagligen är bosatta i en medlemsstat tillsammans med sina föräldrar, vilka är eller har varit reguljärt anställda där, att i denna medlemsstat delta i undervisning, lärlingsutbildning och yrkesutbildning på samma inträdesvillkor som, vad avser den aktuella utbildningen, gäller för barn till medborgare i nämnda medlemsstat (dom av den 7 juli 2005, Gürol, C‑374/03, EU:C:2005:435, punkt 22).

20 Denna bestämmelse utgör nämligen en regel om likabehandling mellan turkiska barn och barn till medborgare i värdmedlemsstaten vad avser tillträde till undervisning och yrkesutbildning i denna medlemsstat (dom av den 7 juli 2005, Gürol, C‑374/03, EU:C:2005:435, punkt 23).

21 Det framgår av själva ordalydelsen i nämnda bestämmelse att två kumulativa villkor måste vara uppfyllda för att de rättigheter som föreskrivs i bestämmelsen ska kunna förvärvas, nämligen dels att de turkiska barnen är lagligen bosatta i värdmedlemsstaten tillsammans med sina föräldrar, dels att föräldrarna är eller har varit reguljärt anställda i denna medlemsstat.

22 Det ska således prövas huruvida turkiska barn till turkiska medborgare som inte utövar någon avlönad verksamhet eller som inte har förvärvsarbetat i värdmedlemsstaten, eller som varit reguljärt anställda under kortare tid än ett år i denna medlemsstat, kan åberopa rätten till tillträde till undervisning och yrkesutbildning enligt artikel 9 första meningen i beslut nr 1/80.

23 I detta avseende krävs att de turkiska barnen i fråga, enligt det första av dessa villkor, lagligen vistas i värdmedlemsstaten tillsammans med sina föräldrar för att de ska kunna få tillträde till undervisning och yrkesutbildning i denna medlemsstat.

24 Det andra villkoret ska förstås så, att en av föräldrarna ska utöva eller ska ha utövat avlönad verksamhet i värdmedlemsstaten med iakttagande av bestämmelserna om anställning i beslut nr 1/80, det vill säga artiklarna 6 och 7 i beslutet.

25 Enligt tredje skälet i beslut nr 1/80 har detta beslut nämligen till syfte att på det sociala området förbättra de bestämmelser som arbetstagarna och deras familjemedlemmar omfattas av. Artiklarna 6, 7 och 9 i beslutet ingår i avsnitt 1 i kapitel II, med rubriken Sociala bestämmelser, som rör frågor om anställning och fri rörlighet för turkiska arbetstagare.

26 För det första räknar artikel 6.1 i beslut nr 1/80 upp de grundläggande villkoren för avlönad verksamhet för turkiska medborgare som tillhör den reguljära arbetsmarknaden i en medlemsstat, avseende beviljande och förnyande av arbetstillstånd. Denna bestämmelse förutsätter att den berörde är en turkisk arbetstagare som befinner sig i en medlemsstat, att han tillhör den reguljära arbetsmarknaden i värdmedlemsstaten och att han där innehaft en reguljär anställning under en viss tid (dom av den 26 oktober 2006, Güzeli, C‑4/05, EU:C:2006:670, punkt 26, och där angiven rättspraxis).

27 Såsom framgår av artikel 6.1 första strecksatsen i beslut nr 1/80 förvärvar arbetstagaren en rätt att få sitt arbetstillstånd förnyat för att fortsätta att vara anställd hos samma arbetsgivare efter ett års reguljär anställning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2012, Gülbahce, C‑268/11, EU:C:2012:695, punkterna 37 och 45).

28 På samma sätt förutsätter villkoret, att den berörda turkiska arbetstagaren ska tillhöra den reguljära arbetsmarknaden, i den mening som avses i artikel 6.1 första strecksatsen i beslut nr 1/80, en varaktig och inte enbart tillfällig situation på arbetsmarknaden i den berörda medlemsstaten och således att det föreligger en obestridd uppehållsrätt (dom av den 8 november 2012, Gülbahce, C‑268/11, EU:C:2012:695, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

29 För det andra uppställs i artikel 7 första stycket i beslut nr 1/80 tre kumulativa villkor för en egen rätt att komma in på arbetsmarknaden enligt denna bestämmelse: För det första ska den berörda personen vara familjemedlem till en turkisk arbetstagare som tillhör den reguljära arbetsmarknaden i den mottagande medlemsstaten, för det andra ska den berörda personen ha fått tillstånd av de behöriga myndigheterna i den staten att förena sig med nämnda arbetstagare, och, för det tredje, ska den berörda personen sedan en viss tid vara varaktigt bosatt i den mottagande medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juli 2012, Dülger, C‑451/11, EU:C:2012:504, punkt 29).

30 Domstolen konstaterar i detta sammanhang att turkiska barn vars föräldrar inte uppfyller villkoren i artiklarna 6 och 7 i beslut nr 1/80, om vilka det erinrats i punkterna 26–29 ovan, inte kan göra gällande den rätt till tillträde till undervisning och yrkesutbildning som föreskrivs i artikel 9 första meningen i beslut nr 1/80.

31 Med hänsyn till det ovan anförda ska tolkningsfrågorna besvaras enligt följande: Artikel 9 första meningen i beslut nr 1/80 ska tolkas så, att den inte kan åberopas av turkiska barn vars föräldrar inte uppfyller villkoren i artiklarna 6 och 7 i beslutet.

32 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.