Domstolens dom (första avdelningen) den 9 september 2021

I mål C‑277/20, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike) genom beslut av den 27 maj 2020, som inkom till domstolen den 24 juni 2020, i ett förfarande som anhängiggjorts av

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden J.-C. Bonichot samt domarna L. Bay Larsen, C. Toader (referent), M. Safjan och N. Jääskinen, generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: UM, genom A. Wittwer, Rechtsanwalt, Tysklands regering, genom J. Möller, M. Hellmann och U. Bartl, samtliga i egenskap av ombud, Spaniens regering, genom J. Rodríguez de la Rúa Puig, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom M. Heller och M. Wilderspin, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 1 juli 2021 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Österrikisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3.1 b och artikel 83.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 2012, s. 107) (nedan kallad arvsförordningen).

2 Begäran har framställts i ett förfarande som anhängiggjorts av UM, som är tysk medborgare. Förfarandet rör en ansökan om inskrivning i fastighetsregistret av äganderätten till en fastighet belägen i Österrike.

3 I skälen 9, 11, 14 och 49 i arvsförordningen anges följande:

4 I artikel 1 i förordningen, som har rubriken Tillämpningsområde, föreskrivs följande:

5 I artikel 3 i nämnda förordning, med rubriken Definitioner, föreskrivs följande i punkt 1:

6 Kapitel III i arvsförordningen, med rubriken Tillämplig lag, omfattar artiklarna 20–38.

7 I artikel 21 i förordningen, som har rubriken Allmän regel, föreskrivs följande:

8 I artikel 22 i nämnda förordning, med rubriken Lagval, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

9 I artikel 83 i samma förordning, som har rubriken Övergångsbestämmelser, föreskrivs följande i punkt 2:

10 956 § i Allgemeines Bürgerliches Gesetzbuch (civillagen), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet har följande lydelse:

11 I 1 § punkt 1 d i Notariatsaktsgesetz (lag om notariebestyrkta handlingar) kopplas giltigheten av ett gåvoavtal, i samband med vilket det inte har skett något verkligt överlämnande av gåvan, till att det har upprättats en notariebestyrkt handling.

12 I 26 § i Grundbuchsgesetz (lagen om fastighetsregistret) föreskrivs följande:

13 I 2 § i Rechtspflegergesetz (lagen om domstolstjänstemän med vissa domarbefogenheter) föreskrivs följande:

14 I 16 § punkt 2 i denna lag föreskrivs följande:

15 Såsom framgår av handlingarna i målet, upprättade UM:s far den 22 juli 1975 ett avtal om att, till förmån för sin son och sin svärdotter, vid sin död överföra hälften av äganderätten till en fastighet belägen i Österrike, inklusive alla byggnader som vid tidpunkten för dödsfallet hade uppförts där, under vissa förutsättningar. När avtalet, på vilket österrikisk rätt hade angetts vara tillämplig, ingicks hade samtliga parter sin hemvist i Tyskland.

16 Bland de villkor som föreskrevs i avtalet fanns bland annat skyldigheten för UM:s far att inom tio år efter ingåendet av avtalet bygga ett tvåfamiljshus på fastigheten samt villkoret att UM och hans hustru fortfarande skulle vara gifta och att hon fortfarande skulle vara i livet. I det motsatta fallet föreskrevs i avtalet att UM skulle vara den enda förmånstagaren. UM:s far gav även tillstånd till att äganderättsövergången skulle skrivas in i det österrikiska fastighetsregistret, efter uppvisande av ett officiellt dödsbevis och bevis för att villkoren för att verkställa överlåtelsen var uppfyllda. Innan UM:s far avled den 13 maj 2018 i Köln (Tyskland) hade äktenskapet mellan UM och hans hustru upplösts, varefter hon hade avlidit.

17 Arvsärendet är anhängigt vid Amtsgericht Köln (Distriktsdomstolen i Köln, Tyskland), där UM:s far senast hade hemvist.

18 UM yrkade vid Bezirksgericht Hermagor (Distriktsdomstolen i Hermagor, Österrike) att hans äganderätt till den fastighet som det nationella målet rör skulle skrivas in i fastighetsregistret vid Bezirksgericht Hermagor (Distriktsdomstolen i Hermagor, Österrike). UM gjorde gällande att han vid sin fars frånfälle var ensam förmånstagare enligt arvsavtalet. En Rechtspfleger (domstolstjänsteman, Österrike) vid denna domstol, som hade till uppgift att pröva UM:s ansökan, fann att österrikisk lag var tillämplig och avslog nämnda ansökan i avsaknad av skriftlig bevisning för att villkoren i det avtal som det nationella målet rör var uppfyllda.

19 Landesgericht Klagenfurt (Regionala domstolen i Klagenfurt, Österrike) fastställde detta beslut med motiveringen, för det första, att arvsförordningen inte är tillämplig på grund av att österrikisk rätt hade valts i avtalet och, för det andra, på grund av att ett överlämnande av fastigheten på grundval av gåvoavtalet vid dödsfall inte kan ske utan bevis för att ett hus har uppförts i enlighet med avtalet.

20 UM överklagade till den hänskjutande domstolen, nämligen Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike).

21 Den hänskjutande domstolen har angett att frågan om giltigheten av valet av österrikisk rätt som tillämplig lag i ett gåvoavtal vid dödsfall och tillämpningen av arvsförordningen på detta avtal är prejudiciella frågor som denna således kan ta upp ex officio för att kunna besvara frågan om Rechtspfleger har funktionell behörighet, vilken är av vikt i det nationella målet.

22 Enligt den hänskjutande domstolen är det möjligt att, på grundval av de handlingar som getts in till den domstol som är ansvarig för fastighetsregistret, dra slutsatsen att UM enligt de österrikiska bestämmelserna hade ingått ett gåvoavtal vid dödsfall. Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida denna handling omfattas av tillämpningsområdet för arvsförordningen och huruvida den kan kvalificeras som ett arvsavtal, i den mening som avses i artikel 3.1 b och d i denna förordning.

23 Om så är fallet anser den hänskjutande domstolen, när det gäller tillämpningen av den österrikiska lag som har valts av avtalsparterna i det nationella målet, att övergångsbestämmelserna i arvsförordningen är tillämpliga, men hyser tvivel om tolkningen av artikel 83.2 i denna förordning, särskilt i fråga om den tillämpliga lag som parterna i arvsavtalet har valt.

24 Mot denna bakgrund beslutade Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till EU-domstolen:

25 Efter att ha beslutat att avgöra målet utan att hålla muntlig förhandling, i enlighet med artikel 61.1 i domstolens rättegångsregler, ställde domstolen flera frågor till de parter och berörda som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol, vilka UM, den tyska regeringen och den spanska regeringen samt Europeiska kommissionen besvarade.

26 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 b i arvsförordningen ska tolkas så, att ett avtal enligt vilket en person vid sitt frånfälle ska överföra äganderätten till fast egendom som tillhör honom eller henne till andra avtalsparter utgör ett arvsavtal, i den mening som avses i denna bestämmelse.

27 Domstolen påpekar inledningsvis att enligt artikel 1.2 g i arvsförordningen undantas [r]ättigheter och tillgångar som uppkommit eller överlåtits på annat sätt än genom arv, till exempel genom gåvor, från förordningens tillämpningsområde. Arvsavtal, såsom de definieras i artikel 3.1 b i denna förordning, utgör däremot förordnanden om kvarlåtenskap, i den mening som avses i artikel 3.1 d i nämnda förordning, på samma sätt som testamenten eller gemensamma testamenten.

28 I artikel 3.1 b i arvsförordningen definieras arvsavtal som ett avtal, inbegripet inbördes testamenten, som med eller utan motprestation beviljar, ändrar eller återkallar rätt till framtida kvarlåtenskap för en eller flera parter i avtalet.

29 Enligt domstolens fasta praxis följer det såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen, med beaktande av inte bara ordalydelsen, utan även det sammanhang i vilket bestämmelsen ingår och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen (dom av den 1 mars 2018, Mahnkopf, C‑558/16, EU:C:2018:138, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

30 Vad beträffar lydelsen av artikel 3.1 b i arvsförordningen ska det påpekas att denna bestämmelse rent allmänt avser ett avtal som exempelvis beviljar rätt till framtida kvarlåtenskap.

31 Det ska i detta avseende påpekas att enligt artikel 3.1 a i denna förordning avses med arv ett arv efter avliden och att detta begrepp omfattar alla former av överföring av tillgångar …, oavsett om det rör sig om ett testamentariskt förordnande om kvarlåtenskap eller om arv enligt den legala arvsordningen.

32 Av detta följer att ett avtal enligt vilket en person föreskriver en framtida övergång, vid sitt frånfälle, av äganderätten till fast egendom som tillhör vederbörande, och således ger andra parter i detta avtal rättigheter avseende framtida kvarlåtenskap, utgör ett arvsavtal, i den mening som avses i artikel 3.1 b i arvsförordningen.

33 En sådan tolkning stöds av det mål som eftersträvas med denna förordning, nämligen att undvika att arvet splittras, i enlighet med universalitetsprincipen i fråga om arv, och att inrätta ett enhetligt system som är tillämpligt på alla civilrättsliga aspekter av arv efter en avliden person som har gränsöverskridande verkan och särskilt för alla former av överföring av tillgångar … efter dödsfall, såsom framgår av skäl 9 i nämnda förordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juni 2018, Oberle, C‑20/17, EU:C:2018:485, punkterna 55 och 56).

34 Domstolen erinrar om att enligt artikel 1.2 g i arvsförordningen är denna förordning bland annat inte tillämplig på tillgångar som överlåtits på annat sätt än genom arv, till exempel genom gåvor. Detta undantag ska tolkas restriktivt.

35 Härav följer att om en bestämmelse som förekommer i ett avtal om arv, i likhet med en gåva (libéralité), i den mening som avses i nämnda artikel 1.2 g, består i en gåva (donation), men får verkningar först när arvlåtaren har avlidit, så omfattas den av samma förordnings tillämpningsområde.

36 Mot bakgrund av ovanstående ska den första tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 3.1 b i arvsförordningen ska tolkas så, att ett avtal enligt vilket en person vid sitt frånfälle ska överföra äganderätten till fast egendom som tillhör honom eller henne till andra avtalsparter utgör ett arvsavtal, i den mening som avses i denna bestämmelse.

37 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 83.2 i arvsförordningen ska tolkas så, att den är tillämplig på den prövning av giltigheten av valet av tillämplig lag som gjordes före den 17 augusti 2015 avseende ett arvsavtal, i den mening som avses i artikel 3.1 b i denna förordning.

38 Det ska erinras om att i artikel 83 i nämnda förordning, med rubriken Övergångsbestämmelser, föreskrivs i punkt 2, att [o]m den avlidne före den 17 augusti 2015 hade valt vilken lag som skulle vara tillämplig på arvet, ska detta val anses giltigt, om det uppfyller villkoren i kapitel III eller om det är giltigt vid tillämpningen av den internationella privaträtt som var gällande då lagvalet gjordes, i den stat där den avlidne hade sin hemvist eller i någon eller några av de stater där den avlidne var medborgare.

39 Såsom framgår av själva ordalydelsen av denna bestämmelse, jämförd med artiklarna 21 och 22 i arvsförordningen, reglerar den giltigheten av valet av tillämplig lag på arvet i dess helhet. I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet, och med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, att valet av österrikisk rätt endast avsåg det arvsavtal som arvlåtaren i det nationella målet hade ingått med avseende på en av dennes tillgångar, och inte arvet i dess helhet, varför villkoret för tillämpning av artikel 83.2 i nämnda förordning inte kan anses vara uppfyllt under sådana omständigheter.

40 Mot bakgrund av ovanstående ska den andra tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 83.2 i arvsförordningen ska tolkas så, att den inte är tillämplig på den prövning av giltigheten av valet av tillämplig lag som gjordes före den 17 augusti 2015 och som uteslutande gjordes avseende ett arvsavtal, i den mening som avses i artikel 3.1 b i denna förordning, och som avser en särskild egendom i arvlåtarens kvarlåtenskap, och inte arvet efter arvlåtaren i dess helhet.

41 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.