Förslag till avgörande av generaladvokat Jean Richard de la tour föredraget den 20 april 2023

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).

3 Med hänsyn till omständigheterna i det nationella målet tar jag i det här förslaget till avgörande upp frågan om våld i hemmet som riktas mot kvinnor. Som Europadomstolen slog fast i sin vägledande dom av den 9 juni 2009, Opuz mot Turkiet (CE:ECHR:2009:0609JUD003340102, § 132) drabbar våld i hemmet emellertid inte enbart kvinnor. Även män kan utsättas för våld i hemmet, liksom barn, vilka ofta utgör direkta eller indirekta offer för sådant våld.

4 C‑930/19, EU:C:2021:225.

5 Punkt 94 och följande punkter i det förslaget till avgörande.

6 EU:C:2021:198. Konventionen om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (nedan kallad Istanbulkonventionen), som antogs av Europarådets ministerkommitté den 7 april 2011, trädde i kraft den 1 augusti 2014 (Europarådets fördragsserie, nr 210). Alla medlemsstater i unionen har undertecknat och ratificerat den, med undantag av Republiken Bulgarien, Republiken Tjeckien, Republiken Lettland, Republiken Litauen, Ungern och Republiken Slovakien, vilka inte har ratificerat den. Republiken Turkiet ratificerade Istanbulkonventionen den 14 mars 2012 och meddelade sitt utträde ur den genom akt av den 22 mars 2021, varefter utträdet trädde i kraft den 1 juli 2021.

7 Punkt 161 i det förslaget.

8 Konvention som trädde i kraft den 22 april 1954 (Förenta nationernas fördragssamling, vol. 189, s. 150, nr 2545 (1954)) (nedan kallad Genèvekonventionen). Den har kompletterats genom protokollet angående flyktingars rättsliga ställning som antogs i New York den 31 januari 1967 och som trädde i kraft den 4 oktober 1967.

9 Konvention antagen av Förenta nationernas generalförsamling den 18 december 1979 och som trädde i kraft den 3 september 1981 (Förenta nationernas fördragssamling, vol. 1249, s. 13, nr 20378 (1981)).

10 Rekommendation antagen vid den elfte sessionen (1992).

11 Rekommendation antagen den 26 juli 2017.

12 Deklaration antagen den 20 december 1993 av Förenta nationernas generalförsamling i resolution 48/104.

13 Undertecknad i Rom den 4 november 1950, nedan kallad Europakonventionen.

14 DV nr 54 av den 31 maj 2002.

15 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60).

16 Enligt artikel 10.2 i direktiv 2013/32 ska den behöriga nationella myndigheten först fastställa om sökanden uppfyller kraven på flyktingstatus innan den prövar huruvida sökanden kan komma i fråga för subsidiärt skydd. Se dom av den 25 juli 2018, Alheto ( C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 89).

17 Beroende på de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet anser jag att dessa handlingar, antingen på grund av sin natur eller på sin upprepning, kan innebära en allvarlig överträdelse av de grundläggande mänskliga rättigheterna i den mening som avses i artikel 9.1 a i direktiv 2011/95 eller uppnå en viss allvarlighetsgrad i den mening som avses i domen av den 19 november 2020, Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Militärtjänst och asyl) ( C‑238/19, EU:C:2020:945, punkt 22 och där angiven rättspraxis). UNHCR har i detta sammanhang, i sina riktlinjer för internationellt skydd nr 1 om könsrelaterad förföljelse inom ramen för artikel 1.A.2 i 1951 års konvention och/eller 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning (nedan kallade riktlinjerna om könsrelaterad förföljelse) av den 8 juli 2008, som finns på följande internetadress: https://www.unhcr.org/fr/publications/legal/4ad2f7f61d/principes-directeurs-protection-internationale-no-1-persecution-liee-genre.html, påpekat att det inte råder något tvivel om att våldtäkt och andra former av könsrelaterat våld, såsom våld relaterat till hemgift, kvinnlig könsstympning, våld inom familjen och människohandel …, är handlingar som orsakar allvarligt lidande, såväl psykiskt som fysiskt, och som används som former av förföljelse, oavsett om de begås av stater eller privatpersoner (punkt 9). Se även, för ett liknande resonemang, punkt 310 i den förklarande rapporten till Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (Europarådets fördragsserie, nr 210, nedan kallad den förklarande rapporten till Istanbulkonventionen).

18 I punkt 44 i den förklarande rapporten till Istanbulkonventionen preciseras att begreppet könsrelaterat våld mot kvinnor ska skiljas från andra former av våld i den mån som offrets kön är det huvudsakliga skälet till de våldshandlingar som beskrivs i led a [våld mot kvinnor]. Könsrelaterat våld refererar med andra ord till varje skada som åsamkas en kvinna och utgör både orsaken till och följden av ojämlika maktförhållanden, som grundar sig på de uppfattade olikheterna mellan kvinnor och män, och leder till kvinnors underordnade ställning i såväl den privata som den offentliga sfären.

19 Punkt 300 i den förklarande rapporten.

20 Se även artikel 18 i stadgan samt skälen 3, 4, 12, 23 och 24 i direktiv 2011/95 (dom av den 14 maj 2019, M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus), C‑391/16, C‑77/17 och C‑78/17, EU:C:2019:403, punkt 80 och där angiven rättspraxis, och dom av den 19 november 2020, Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Militärtjänst och asyl), C‑238/19, EU:C:2020:945, punkt 20).

21 Se skälen 23 och 24 i direktiv 2011/95. Se även dom av den 14 maj 2019, M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) ( C‑391/16, C‑77/17 och C‑78/17, EU:C:2019:403, punkterna 81 och 83, och där angiven rättspraxis), och dom av den 19 november 2020, Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Militärtjänst och asyl) ( C‑238/19, EU:C:2020:945, punkt 19).

22 C‑238/19, EU:C:2020:945.

23 Punkt 49 i den domen. Se även dom av den 24 april 2018, MP (Alternativt skydd för den som tidigare varit offer för tortyr) ( C‑353/16, EU:C:2018:276, punkterna 54–56), i vilken domstolen skilde mellan de mekanismer som föreskrevs i rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 304, 2004, s. 12) och de som inrättats genom konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, som antogs i New York av Förenta nationernas generalförsamling den 10 december 1984 (Förenta nationernas fördragssamling, vol. 1465, s. 85, nr 24841 (1987)).

24 Punkt 6 i riktlinjerna. I punkt 5 i riktlinjerna påpekar UNHCR att [h]istoriskt har definitionen av flykting tolkats genom en ram av manliga erfarenheter, vilket har inneburit att många ansökningar från kvinnor och homosexuella inte har erkänts. Under de senaste tio åren har det i rättspraxis, allmän statlig praxis och akademiska texter gjorts betydande framsteg vad gäller bedömningen och förståelsen av överväganden som rör sex och kön i samband med flyktingar. Denna utveckling har skett samtidigt med och har stött sig på utvecklingen inom internationell människorättslagstiftning och internationella normer…, samt på utvecklingen inom närstående områden inom folkrätten, framför allt praxis från Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien, Internationella tribunalen för Rwanda och stadgan för Internationella brottmålsdomstolen (Romstadgan).

25 [Inte tillämplig i svensk översättning].

26 Se dom av den 23 maj 2019, Bilali ( C‑720/17, EU:C:2019:448, punkt 57 och där angiven rättspraxis), och skäl 22 i direktiv 2011/95.

27 Punkt 3 i riktlinjerna.

28 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF (EUT L 315, 2012, s. 57).

29 Se yttrande 1/19 (Istanbulkonventionen) av den 6 oktober 2021 ( ECLI:EU:C:2021:832). För nästa steg, det vill säga unionens officiella anslutning till Istanbulkonventionen, krävs att Europeiska unionens råd antar ett beslut efter godkännande av Europaparlamentet. Att slutföra unionens anslutning till denna konvention är en prioriterad fråga för unionens jämställdhetsstrategi för 2020–2025: se meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: En jämlikhetsunion: jämställdhetsstrategi för 2020–2025 (COM(2020) 152 final, s. 4).

30 För närvarande har alla medlemsstater undertecknat Istanbulkonventionen och 21 medlemsstater har ratificerat den (se fotnot 6 ovan), även om Republiken Polen den 25 juli 2020 meddelade att den har för avsikt att lämna denna konvention, vilket unionen och Europarådet har fördömt (se Bulletin Quotidien Europe nr 12536, Agence Europe, 28 juli 2020, s. 7 och 8).

31 Till exempel krävs enligt artikel 12.1 i Istanbulkonventionen att konventionsparterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att främja förändringar i kvinnors och mäns sociala och kulturella beteendemönster i syfte att utrota fördomar, sedvänjor, traditioner och all annan praxis som utgår från föreställningen om kvinnors underordning eller från stereotypa roller för kvinnor och män.

32 Se dom av den 19 november 2020, Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Militärtjänst och asyl) ( C‑238/19, EU:C:2020:945, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

33 Se dom av den 4 oktober 2018, Ahmedbekova ( C‑652/16, EU:C:2018:801, punkt 89 och där angiven rättspraxis).

34 Se även skäl 30 i direktiv 2011/95.

35 Av domstolens praxis framgår att artikel 10.1 i direktiv 2011/95 ska förstås mot bakgrund av artikel 10.2. I domen av den 4 oktober 2018, Ahmedbekova ( C‑652/16, EU:C:2018:801, punkt 86), slog domstolen fast att [o]beroende av frågan huruvida det kan anses utgöra ett uttryck för politisk åskådning att en azerbajdzjansk medborgare varit med om att väcka talan mot Azerbajdzjan vid Europadomstolen med yrkande om fastställelse av att regimen kränkt grundläggande friheter, ska man – vid bedömningen av de skäl till förföljelse som nämnda medborgare åberopat i sin ansökan om internationellt skydd – … pröva huruvida medborgaren har en välgrundad fruktan för att denna rättsliga åtgärd vid Europadomstolen uppfattas av regimen som ett uttryck för politiskt oliktänkande som kan komma att bli föremål för vedergällning.

36 Se artikel 12 d i förslaget till rådets direktiv om miniminormer för när medborgare i tredjeland och statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning (KOM(2001) 510 slutlig).

37 C‑199/12 till C‑201/12, EU:C:2013:720.

38 Punkt 46 i den domen. I samma punkt tillade domstolen att [d]en tolkningen stöds av artikel 10.1 d andra stycket i direktiv [2004/83] där det anges att en särskild samhällsgrupp, beroende på omständigheterna i ursprungslandet, kan omfatta en grupp grundad på en gemensam egenskap, såsom till exempel sexuell läggning.

39 Se riktlinjer för internationellt skydd nr 2 om tillhörighet till viss samhällsgrupp inom ramen för artikel 1.A.2 i 1951 års konvention och/eller 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning (nedan kallade riktlinjerna om tillhörighet till viss samhällsgrupp) av den 8 juli 2008 (punkterna 2 och 14). Som kommissionen har påpekat i sina yttranden innebär detta dock inte att varje person som fruktar att utsättas för förföljelse i sitt ursprungsland kan anses tillhöra en viss samhällsgrupp i den mening som avses i artikel 10.1 d i direktiv 2011/95, eftersom en sådan tolkning skulle frånta de övriga skäl som anges i artikel 10.1 i detta direktiv deras ändamålsenliga verkan. Detta är även den åsikt som har uttryckts av UNHCR, som i sina riktlinjer om tillhörighet till viss samhällsgrupp anser att samhällsgruppen måste kunna identifieras oberoende av förföljelsen, även om förföljelse av en grupp kan vara en relevant faktor för att avgöra denna grupps synlighet i ett givet samhälle (punkterna 2 och 14).

40 I riktlinjerna om tillhörighet till viss samhällsgrupp betonar UNHCR att tillhörighet till en viss samhällsgrupp ska förstås på ett evolutionärt sätt, så att hänsyn tas till den varierande och föränderliga karaktären hos olika grupper i olika samhällen samt utvecklingen av de internationella normerna om mänskliga rättigheter (punkt 3).

41 I den förklarande rapporten till Istanbulkonventionen preciseras att begreppet genus, som grundar sig på de båda biologiska könen, det manliga och det kvinnliga, förklarar att det även existerar socialt konstruerade roller, beteenden, aktiviteter och attribut som ett visst samhälle anser passande för kvinnor respektive män (punkt 43).

42 Det är intressant att notera att det i artikel 12 d i kommissionens förslag, som det hänvisas till i fotnot 36 ovan, uttryckligen påpekades att begreppet samhällsgrupp även ska innefatta grupper av individer som ur rättslig synvinkel behandlas som mindervärdiga. Se även riktlinjerna om könsrelaterad förföljelse (punkt 30).

43 Se riktlinjerna om könsrelaterad förföljelse (punkt 31).

44 Att Genèvekonventionen ska tolkas så, att den beaktar kön innebär inte, som UNHCR påpekar i riktlinjerna om könsrelaterad förföljelse, att alla kvinnor automatiskt har rätt till flyktingstatus (punkt 4).

45 Se fotnot 39 ovan.

46 Se riktlinjerna om tillhörighet till viss samhällsgrupp (punkterna 2 och 14).

47 Se, exempelvis, i fransk rättspraxis, Denis-Linton, M., och Malvasio, F., Trente ans de jurisprudence de la Cour nationale du droit d’asile et du Conseil d’État sur l’asile, Principales décisions de 1982 au 31 décembre 2011, mars 2012. Se även dom från Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) av den 21 december 2012, Mme A… B… (nr 332491), och från Cour nationale du droit d’asile (CNDA) (nationella asylrättsdomstolen Frankrike) av den 25 mars 2021, Mmes S. (nr 20006893 och nr 20006894 C), i vilken CNDA tillerkände ett senegalesiskt barn från den etniska gruppen soninké som var fött i Frankrike flyktingstatus, eftersom prevalensen av könsstympning i denna etniska grupp är mycket hög.

48 Förslag till avgörande i målet Noorzia ( C‑338/13, EU:C:2014:288, punkt 3). Generaladvokaten Mengozzi tillade i detta förslag att vid ett tvångsäktenskap gifter sig åtminstone en av makarna utan att lämna sitt fria och fulla samtycke på grund av att vederbörande [och särskilt kvinnan] är utsatt för fysiskt eller psykiskt tvång, till exempel hot eller andra former av emotionella övergrepp eller, i de mest allvarliga fallen, fysisk misshandel (punkt 2). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Belgische Staat (Gift underårig flykting) ( C‑230/21, EU:C:2022:477, punkt 2).

49 Se, beträffande begreppet våld i hemmet, artikel 3 b i Istanbulkonventionen. Som det preciseras i den förklarande rapporten till denna konvention sammanfaller våld i hemmet huvudsakligen med två typer av våld: våld i nära relationer, oberoende av om relationen pågår eller har avslutats, och våld mellan generationer, särskilt mellan föräldrar och barn.

50 Tidigare Europeiska stödkontoret för asylfrågor (Easo). För att möjliggöra för de behöriga nationella myndigheterna att dagligen uppfylla de krav som anges i artikel 4.3 a i direktiv 2011/95 och för att uppnå en harmonisering av förfarandena för prövning av ansökningar om internationellt skydd i medlemsstaterna har EUAA fått i uppgift att utarbeta informationsrapporter som innehåller temavisa undersökningar av situationen i ursprungslandet eller ursprungsregionen för personer som ansöker om internationellt skydd. Dessa rapporter utarbetas på grundval av en insamling av relevant, tillförlitlig, objektiv, korrekt och uppdaterad information om ursprungsländerna, med användning av alla relevanta informationskällor, inbegripet internationella organisationer, särskilt UNHCR, och andra relevanta organisationer, inbegripet medlemmar av unionens institutioner, organ och byråer och av Europeiska utrikestjänsten (se artikel 9.1 och 9.2 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/2303 av den 15 december 2021 om Europeiska unionens asylbyrå och om upphävande av förordning (EU) nr 439/2010 (EUT L 468, 2021, s. 1)).

51 Se exempelvis, i fransk rättspraxis, dom från Commission des recours des réfugiés (Nämnden för handläggning av ansökningar om flyktingstatus, Frankrike) (CRR, som blev CNDA den 1 januari 2009) (Frankrike) av den 16 juni 2005, Mlle S. (nr 492440), avseende en malisk medborgare som hade utsatts för könsstympning som barn och som uttryckte sin vägran att genomgå en ny total könsstympning, såsom hennes framtida make krävde, och som därför utsattes för påtryckningar och hot från sin familj och från de lokala traditionella myndigheterna. CRR ansåg att denna medborgares fruktan för förföljelse på grund av tillhörigheten till samhällsgruppen kvinnor som vägrar att genomgå kvinnlig könsstympning var välgrundad, eftersom hon inte fick något skydd av myndigheterna.

52 EUAA, Report on Female Genital Mutilation/Cutting in Ethiopia, 12 maj 2022, särskilt punkt 4.2: Consequences for refusing to undergo FGM, s. 32. Se även EUAA:s informationsblad med rubriken Protecting women and girls in the asylum procedure, december 2021, särskilt s. 2, samt Middelburg, A., och Balta, A., Female Genital Mutilation/Cutting as a Ground for asylum in Europe, International Journal of Refugee Law, vol. 28, nr 3, Oxford University Press, Oxford, 2016, s. 416–452.

53 Se, exempelvis, dom från CNDA av den 29 mars 2021, Mme T. (nr 20024823 C+), i vilken en ivoriansk medborgare tillerkändes flyktingstatus på grund av att hon hade vägrat att ingå tvångsäktenskap och framför allt på grund av hot om könsstympning.

54 Se, i fransk rättspraxis, dom från CRR av den 15 oktober 2004, Mlle NN. (nr 444000).

55 I detta sammanhang har UNHCR i sina riktlinjer för internationellt skydd nr 9 om ansökan om flyktingstatus på grund av sexuell läggning och/eller könsidentitet inom ramen för artikel 1.A.2 i 1951 års konvention och/eller 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning av den 23 oktober 2012, angett att när familjens eller samhällets ogillande yttrar sig genom hot om grovt fysiskt våld, eller till och med hot om mord i hederns namn från familjemedlemmar eller från samhället, är det klart att detta ska betraktas som förföljelse (punkt 23).

56 Se UNHCR:s dokument med titeln Submission by the Office of the United Nations High Commissioner for Refugees in case numbers 201701423/1/V2, 201704575/1/V2 and 201700575/1/V2 before the Council of State (punkt 16).

57 Country Guidance: Afghanistan, januari 2023. Punkt 3.12 i denna rapport avser särskilt zina, som är ett brott mot moralen som omfattar alla beteenden som strider mot sharia, såsom icke tillåtna sexuella relationer, sexuella relationer före äktenskapet och äktenskapsbrott, vilka kan bestraffas med döden eller med hedersrelaterat våld, däribland hedersbrott, som framför allt tillämpas mot kvinnor (s. 74).

58 Se beslut av domstolens ordförande den 26 oktober 2021, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid ( C‑456/21, ej publicerat, EU:C:2021:901). I mål C‑646/21 vill den hänskjutande domstolen bland annat få klarhet i huruvida de värderingar och levnadsregler som en ung kvinna har anammat under en långvarig vistelse i en medlemsstat, under en viktig period i livet då hennes identitet har formats, samt det beteende som hon har lagt sig till med under denna vistelse kan betraktas som faktorer som kan hänföras till en gemensam bakgrund som inte kan ändras i den mening som avses i artikel 10.1 d i direktiv 2011/95 eller som en egenskap … som är så grundläggande för identiteten eller samvetet att de inte får tvingas avsvära sig den i den mening som avses i denna artikel.

59 Dom av den 20 januari 2021, Secretary of State for the Home Department ( C‑255/19, EU:C:2021:36, punkt 36 och där angiven rättspraxis). Som domstolen påpekade är villkoren avseende fruktan för förföljelse och skydd mot förföljelse nära förbundna med varandra (punkt 56 i den domen).

60 C‑91/20, EU:C:2021:384, punkt 82.

61 Det ska erinras om att i likhet med vad som följer av artikel 1 i Genèvekonventionen framgår det av direktiv 2011/95 att principen om subsidiaritet avseende internationellt skydd gäller i samband med beslut om såväl beviljande av flyktingstatus som upphörande av (artikel 11 i direktiv 2011/95) eller undantag från (artikel 12.1 i direktiv 2011/95) sådan status. Se punkt 90 i UNHCR:s handbok om förfarandet och kriterierna vid fastställande av flyktingars rättsliga ställning enligt 1951 års konvention och 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning, UNHCR, Genève, 1992. I doktrinen, se särskilt Hathaway, J. C., och Foster, M., The law of refugee status, andra utgåvan, Cambridge University Press, Cambridge, 2014, s. 55: Att nationellt skydd, när sådant finns, har företräde framför subsidiärt internationellt skydd är ett grundläggande antagande inom flyktingrätten, och s. 462: ändamålet med flyktingrätten är att ge subsidiärt skydd i avvaktan på att meningsfullt nationellt skydd ånyo kan ges eller inrättas, och s. 494 och 495. Se även Goodwin-Gill, G. S., och McAdam, J., The refugee in international law, tredje utgåvan, Oxford University Press, Oxford, 2007, s. 421: Avsaknaden av skydd eller vägran att ge skydd är det avgörande kännetecknet för flyktingskap och det ankommer därför på folkrätten att ge det skydd som ursprungslandet inte kan eller vill ge (fri översättning). Se mitt förslag till avgörande i målet Bundesrepublik Deutschland (Bevarande av familjeenheten) ( C‑91/20, EU:C:2021:384, punkt 82 och fotnot 52).

62 Se även skäl 26 i direktiv 2011/95.

63 Artikel 7.2 avser åtgärder som vidtas för att förhindra förföljelse och att det finns ett effektivt rättssystem för avslöjande, åtal och bestraffning av förföljelse (se rörande artikel 7.2 i direktiv 2004/83, som är identisk med artikel 7.2 andra meningen i direktiv 2011/95, dom av den 20 januari 2021, Secretary of State for the Home Department, C‑255/19, EU:C:2021:36, punkt 44).

64 Se dom av den 19 november 2020, Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Militärtjänst och asyl) ( C‑238/19, EU:C:2020:945, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

65 Se dom av den 19 november 2020, Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Militärtjänst och asyl) ( C‑238/19, EU:C:2020:945, punkt 53).

66 I artikel 4.5 c i direktiv 2011/95 föreskrivs att [n]är medlemsstaterna tillämpar principen att det är den sökandes skyldighet att styrka sin ansökan om internationellt skydd, och den sökandes uppgifter inte kan styrkas av skriftliga eller andra bevis, ska sådana uppgifter inte behöva bekräftas om … [s]ökandens uppgifter befinns vara sammanhängande och rimliga och [inte strider] mot tillgänglig specifik och allmän information som rör den sökandes ärende.

67 Informationsrapport om ursprungslandet Turkiet, landsstudie, som finns på följande internetadress: https://coi.euaa.europa.eu/administration/easo/PLib/EASOCOI_Turkey_Nov2016.pdf (punkt 5.4.4).

68 Även om det i olika lagtexter, såsom konstitutionen, civillagen och strafflagen, liksom i arbetsrättsliga och kommunalrättsliga bestämmelser, direkt eller indirekt hänvisas till våld mot kvinnor, utgörs det viktigaste instrumentet av lag nr 6284 om skydd av familjen och förhindrande av våld mot kvinnor av den 8 mars 2012.

69 Se fotnot 6 ovan.

70 Europadomstolen, 22 mars 2016, CE:ECHR:2016:0322JUD000064610, §§ 96, 97 och 116.

71 Europadomstolen, 9 juni 2009, CE:ECHR:2009:0609JUD003340102, § 198.

72 Europadomstolen, 13 november 2014, CE:ECHR:2014:1113JUD000362107, § 65.

73 Se, i förarbetena till direktiv 2004/83, not från ordförandeskapet för Europeiska unionens råd till strategiska kommittén för invandring, gränser och asyl av den 25 september 2002, 12148/02, som finns på följande internetadress: https://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-12148–2002-INIT/fr/pdf (s. 5). Även om direktiv 2011/95 har upphävt och ersatt direktiv 2004/83 har detta inte medfört någon ändring av regelverket för beviljande av subsidiärt skydd och inte heller av numreringen av de berörda bestämmelserna. Ordalydelsen i artikel 15 i direktiv 2011/95 är således identisk med lydelsen i artikel 15 i direktiv 2004/83, varför rättspraxis avseende den sistnämnda bestämmelsen är relevant vid tolkningen av den förstnämnda.

74 Se dom av den 17 februari 2009, Elgafaji ( C‑465/07, EU:C:2009:94, punkt 28).

75 Se dom av den 10 juni 2021, Bundesrepublik Deutschland (Begreppet allvarligt och personligt hot) ( C‑901/19, EU:C:2021:472, punkterna 25 och 26, och där angiven rättspraxis).

76 Min kursivering.

77 Se Europarådet, Convention d’Istanbul – Crimes commis au nom du prétendu honneur, 2019, och resolution 2395 (2021), med rubriken Renforcer la lutte contre les crimes dits d’honneur, som antogs av Europarådets parlamentariska församling den 28 september 2021.

78 Europadomstolen, 9 juni 2009, CE:ECHR:2009:0609JUD003340102.

79 Se §§ 128 och 129 i den domen. Se även, vad gäller våld i hemmet, Europadomstolens dom av den 15 januari 2009, Branko Tomasic m.fl. mot Kroatien (CE:ECHR:2009:0115JUD004659806, §§ 52 och 53), och dom av den 8 juli 2021, Tkhelidze mot Georgien (CE:ECHR:2021:0708JUD003305617, § 57).

80 Det ska erinras om att könsrelaterat våld är en mångfasetterad företeelse. Hedersbrott kan ta formen av bland annat olaga frihetsberövande, människorov, tortyr, vanställande eller tvångsäktenskap, eventuellt i förening med könsstympning, och våld i hemmet är en företeelse som inte endast kan yttra sig som fysiska och sexuella övergrepp, utan även som psykiskt våld som kan orsaka fysisk eller psykisk skada, emotionell skada eller ekonomisk förlust (se deklarationen om grundläggande rättsprinciper för offer för brott och maktmissbruk som antogs den 29 november 1985 av Förenta nationernas generalförsamling i resolution 40/34).

81 Enligt artikel 16.2 i direktiv 2011/95 krävs det att medlemsstaterna ska ta hänsyn till om omständigheterna har ändrats så väsentligt och varaktigt att personen som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande inte längre är utsatt för en verklig risk för allvarlig skada.

82 Europadomstolen, 20 juli 2010, CE:ECHR:2010:0720JUD002350509, § 60.