Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 1 december 2022

1 Originalspråk: spanska.

2 Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24).

3 Förenade målen C‑404/15 och C‑659/15 PPU ( EU:C:2016:198); nedan kallad domen Aranyosi och Căldăraru.

4 Disposizioni per conformare il diritto interno alla decisione quadro 2002/584/GAI del Consiglio, del 13 giugno 2002, relativa al mandato d’arresto europeo e alle procedure di consegna tra Stati membri (lag nr 69 av den 22 april 2005, Bestämmelser för att anpassa den nationella lagstiftningen till rådets rambeslut 2002/584 …) (GURI nr 98 av den 29 april 2005, s. 6), i dess lydelse enligt lagstiftningsdekret nr 10 av den 2 februari 2021 (GURI nr 30 av den 5 februari 2021, s. 22).

5 Enligt beslutet att begära förhandsavgörande (punkt 1.3) är de författningsbestämmelser som Corte d’appello di Milano (Appellationsdomstolen i Milano) har hänvisat till artiklarna 2 och 35 i den italienska författningen, vilka garanterar rätten till hälsa, och artikel 3, som stadfäster principen om likabehandling. Åsidosättandet av den sistnämnda principen är enligt den hänskjutande domstolen en följd av att det i den nationella lagstiftningen rörande utlämning föreskrivs att hälsoskäl kan utgöra skäl för att inte verkställa en utlämning. Enligt ordalydelsen av rambeslut 2002/584 kan emellertid sådana skäl inte beaktas när det gäller en europeisk arresteringsorder.

6 Punkt 7.3 i beslutet att begära förhandsavgörande, med hänvisning till dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 29), och dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 60).

7 Punkt 7.4 i beslutet att begära förhandsavgörande, med hänvisning till domen Aranyosi och Căldăraru, punkt 80.

8 Punkt 7.5 i beslutet att begära förhandsavgörande.

9 Den hänskjutande domstolen hänvisar i det här sammanhanget även till dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern) ( C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589), och dom av den 15 oktober 2019, Dorobantu ( C‑128/18, EU:C:2019:857), nedan kallad domen Dorobantu.

10 Dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586), nedan kallad domen Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), och dom av den 17 december 2020, Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet) ( C‑354/20 PPU och C‑412/20 PPU, EU:C:2020:1033), nedan kallad domen Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet).

11 Se dom av den 26 oktober 2021, Openbaar Ministerie (Rätten att höras av den verkställande rättsliga myndigheten) ( C‑428/21 PPU och C‑429/21 PPU, EU:C:2021:876, punkt 38).

12 Dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) ( C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 43), nedan kallad domen Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten).

13 Se domen i föregående fotnot, punkt 44.

14 Domen Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), punkt 41.

15 Yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014, EU:C:2014:2454, punkt 191.

16 Domen Aranyosi och Căldăraru, punkt 83.

17 Domen Dorobantu, punkt 50, med hänvisning till tidigare domar.

18 Domen Aranyosi och Căldăraru, punkt 85.

19 EU-domstolen anslöt sig till den bedömning som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) hade gjort i sin dom av den 28 september 2015, Bouyid mot Belgien (CE:ECHR:2015:0928JUD002338009) och erinrade om att Europakonventionen ställer upp ett absolut förbud mot tortyr och omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling, oavsett hur den berörda personen har agerat, under alla omständigheter, inbegripet bekämpandet av terrorism och organiserad brottslighet (domen Aranyosi och Căldăraru, punkt 87). Det är därför inte möjligt att göra undantag från den garanti som föreskrivs i artikel 4 i stadgan, inte ens med hänvisning till det första av alla de skäl som rör staten, nämligen dess egen överlevnad.

20 Detta är den andra av de grundläggande rättigheter som EU-domstolen har prövat i samband med en eventuell utökning av skälen för att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder (bland annat i domen Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), domen Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) och domen Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet)).

21 Domen Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet). I punkt 57 i den domen erinrade domstolen om att tillämpningen av systemet med en europeisk arresteringsorder [endast får] avbrytas … om en medlemsstat allvarligt och ihållande åsidosätter de principer som fastställs i artikel 2 FEU, däribland rättsstatsprincipen, vilket fastslagits av rådet med tillämpning av artikel 7.2 FEU, och med de följder som avses i punkt 3 i samma artikel. Min kursivering.

22 Domen Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), punkt 37.

23 Domen Aranyosi och domen Căldăraru och Dorobantu.

24 Punkt 43 i dess skriftliga yttrande: problemet ligger i personens individuella situation och det är nära knutet till den situationen, oavsett vilka förhållanden under frihetsberövanden som råder i den medlemsstat som har utfärdat den europeiska arresteringsordern.

25 Beslutet att begära förhandsavgörande, punkt 1.1.

26 I sitt skriftliga yttrande (punkt 7) gör den kroatiska regeringen gällande att landets hälso- och sjukvårdssystem tillförsäkrar den eftersökta personen vård av hög kvalitet, vilket innefattar missbruksvård, oberoende av hans status.

27 Se analogt, dom av den 24 april 2018, MP (Alternativt skydd för den som tidigare varit offer för tortyr) ( C‑353/16, EU:C:2018:276), nedan kallad domen MP (Alternativt skydd för den som tidigare varit offer för tortyr), punkt 41: … artikel 4 i stadgan [ska] tolkas så, att utvisning av en tredjelandsmedborgare med en särskilt allvarlig psykisk eller fysisk sjukdom utgör en omänsklig och förnedrande behandling i den mening som aves i nämnda artikel om utvisningen medför en verklig och konstaterad risk för en avsevärd och irreversibel försämring av hans eller hennes hälsotillstånd. Se för ett liknande resonemang, senast, dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis) ( C-69/21, EU:C:2022:913, punkt 66).

28 I domen MP (Alternativt skydd för den som tidigare varit offer för tortyr) hänvisas det i sin tur till artikel 40 i Europadomstolens dom av den 13 december 2016, Paposhvili mot Belgien (CE:ECHR:2016:1213JUD004173810), §§ 178 och 183 rörande det motsvarande begreppet i Europakonventionen: … följer det av Europadomstolens senaste praxis att bestämmelsen [artikel 3 i Europakonventionen] utgör hinder för att utvisa en allvarligt sjuk person för vilken det föreligger en risk att vederbörande mycket snart kommer att avlida eller beträffande vilken det finns grundad anledning att anta att vederbörande, även om hon eller han inte riskerar att avlida mycket snart – på grund av att det saknas adekvat vård i destinationslandet eller tillgång till sådan vård – kommer att utsättas för en verklig risk för att hans eller hennes hälsotillstånd allvarligt, snabbt och på ett irreversibelt sätt förvärras med svårt lidande och en kraftigt minskad förväntad livslängd som följd.

29 För att använda sig av det exempel som den italienska regeringen tog upp vid förhandlingen, skulle ett överlämnande av en person med en njursjukdom som oundvikligen kräver dialysbehandling kunna strida mot artikel 4 i stadgan om han eller hon inte skulle ha möjlighet att fortsätta med samma behandling i den utfärdande medlemsstaten.

30 För att minska dessa risker brukar det vid häkten och anstalter finnas ad hoc-protokoll och i vissa medlemsstater finns det sjukhus eller psykiatriska enheter på anstalterna. Se Världshälsoorganisationens och IASP:s (International association for suicide prevention) dokument Preventing suicide in jails and prisons (2007) på https://n9.cl/947kd. Se även den rapport från Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (FRA) som kommissionen hänvisade till vid förhandlingen rörande förhållanden under frihetsberövanden i Europeiska unionen, i vilken det i 2019 års upplaga nämns en godtagbar nivå för de nationella hälso- och sjukvårdssystemen vid anstalter (FRA: Criminal detention conditions in the European Union: rules and reality, 2019).

31 Bland de rättigheter som uttryckligen avspeglas finns till exempel rätten att inte bli straffad två gånger för samma brott (artikel 50 i stadgan). Det tvingande skälet till att vägra verkställighet i artikel 3.2 i rambeslut 2002/584 syftar till att säkerställa den rätten och den kan skönjas i merparten av de fakultativa skäl för att vägra verkställighet som föreskrivs i artikel 4. På samma sätt förhåller det sig med den rätt till ett effektivt rättsmedel (artikel 47 i stadgan) som berörs när en person dömts i sin utevaro och som enligt artikel 4a i rambeslutet utgör ett fakultativt skäl för att vägra verkställighet.

32 Punkterna 6.2 och 6.3 i beslutet att begära förhandsavgörande.

33 Punkt 6.3 i beslutet att begära förhandsavgörande.

34 Den enda subjektiva omständigheten som beaktas är den som föreskrivs i artikel 3.3 i rambeslut 2002/584, enligt vilken den omständigheten att den eftersökte på grund av sin ålder ännu inte kan ställas till straffrättsligt ansvar utgör ett tvingande skäl till att neka verkställighet. Det är emellertid ett skäl som rör en personlig omständighet som har samband med en brottslig gärning och som påverkar det straffrättsliga ansvaret.

35 Såsom kommissionen har påpekat (punkt 45 i dess skriftliga yttrande), påverkas denna gräns inte av det psykiska lidande som är förknippat med ett frihetsberövande.

36 I punkt 6 i sitt skriftliga yttrande gör E.D. L. gällande att varje utfärdande av en europeisk arresteringsorder som riktar sig mot en svårt sjuk person är oproportionerligt. Jag instämmer emellertid inte med detta abstrakta synsätt. Däremot kan proportionalitetsprincipen ha en funktion att fylla på det sätt som jag beskriver.

37 Utöver dessa bestämmelser nämns i artikel 15.2 artikel 8 i samma rambeslut, vilken handlar om den europeiska arresteringsorderns innehåll och form.

38 Det finns inget som hindrar att den verkställande rättsliga myndigheten inhämtar uppgifter enligt artikel 15.2 i rambeslut 2002/584, varken om den redan från början konstaterar att det finns allvarliga humanitära skäl eller om den först efter att beslut om verkställighet har fattats upptäcker att det föreligger risk för den eftersökande personens integritet och hälsa.

39 Domen Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet), punkt 62.

40 Punkt 9.5 i beslutet att begära förhandsavgörande.

41 Att sjukdomen är kronisk och har en obestämd varaktighet hindrar inte att artikel 23 i rambeslut 2002/584 tillämpas. En kroniskt sjuk person kan för övrigt få liknande vård i den utfärdande staten som i den verkställande staten. Annorlunda förhåller det sig emellertid om överlämnandet i sig medför en överhängande fara för den eftersökta personens liv.

42 I fall som det här aktuella där den eftersökta personen är på fri fot, anser jag inte att upprepade uppskov på begäran av den berörda personen själv kan anses vara ett oskäligt dröjsmål.