Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 19 september 2024

I mål C‑198/21 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 29 mars 2021,

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna O. Spineanu-Matei, J.-C. Bonichot, S. Rodin (referent) och L.S. Rossi, generaladvokat: J. Kokott, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

och efter att den 11 januari 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

I. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

1. Bestämmelserna för kostnadsersättning

2. Ledamotsstadgan

3. Tillämpningsföreskrifterna

B. Italiensk rätt

II. Bakgrund till tvisten

III. Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

IV. Förfarandet och parternas yrkanden vid domstolen

V. Prövning av överklagandet

A. Inledande anmärkningar avseende huruvida klagandena fortfarande har ett berättigat intresse av att få saken prövad

B. De fyra första grunderna

1. Parternas argument

2. Domstolens bedömning

a) Inledande synpunkter

b) Prövning i sak

1) Åsidosättande av parlamentets interna regler

2) Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar och av rättssäkerhetsprincipen jämte kränkning av rätten till egendom stadfäst i stadgans artikel 17

C. Den femte grunden: Felaktig tolkning av artikel 25.3 i parlamentets arbetsordning

1. Parternas argument

2. Domstolens bedömning

a) Inledande synpunkter

b) Prövning i sak

D. Den sjätte grunden: Tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning vid bedömningen av motiveringen av de omtvistade besluten

1. Parternas argument

2. Domstolens bedömning

a) Inledande synpunkter

b) Prövning i sak

VI. Rättegångskostnader

1 Giacomo Santini, Marco Cellai, Domenico Ceravolo, Natalino Gatti, Rosa Maria Avitabile, i egenskap av arvtagare efter Antonio Mazzone, Luigi Moretti, Gabriele Sboarina, Lina Wuhrer, Patrizia Capraro och Luciana Meneghini, i egenskap av arvtagare efter Ferruccio Pisoni har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 10 februari 2021, Santini m.fl./parlamentet ( T‑345/19, T‑346/19, T‑364/19–T‑366/19, T‑372/19–T‑375/19 och T‑385/19, EU:T:2021:78) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen klagandenas respektive talan om dels ogiltigförklaring av meddelandena av den 11 april 2019 och, när det gäller Luciana Meneghini, i egenskap av arvtagare efter Ferruccio Pisoni, meddelandet av den 8 maj 2019, som för var och en av klagandena upprättats av Europaparlamentet (nedan gemensamt kallade de omtvistade besluten) och som avser anpassningen av de pensionsbelopp som de har rätt till efter ikraftträdandet den 1 januari 2019 av beslut nr 14/2018 från Ufficio di Presidenza della Camera dei deputati (deputeradekammarens presidium, Italien), antaget den 12 juli 2018 (nedan kallat beslut nr 14/2018), dels ersättning för den skada som klagandena påstår sig ha lidit till följd av dessa rättsakter.

2 I artikel 1 i bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning och andra ersättningar till Europaparlamentets ledamöter, i den version som var tillämplig till och med den 14 juli 2009 (nedan kallad bestämmelserna för kostnadsersättning), föreskrevs följande:

3 I artikel 2 i bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning föreskrevs följande:

4 I artikel 3.1 och 3.2 i bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning föreskrevs följande:

5 I artikel 25.1 och 25.2 i Europaparlamentets beslut 2005/684/EG, Euratom av den 28 september 2005 om antagande av Europaparlamentets ledamotsstadga (EUT L 262, 2005, s. 1) (nedan kallad ledamotsstadgan), som trädde i kraft den 14 juli 2009, föreskrivs följande:

6 I artikel 28.1 i ledamotsstadgan föreskrivs följande:

7 I skäl 7 i beslut 2009/C 159/01 av Europaparlamentets presidium av den 19 maj och 9 juli 2008 om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets ledamotsstadga (EUT C 159, 2009, s. 1), i dess lydelse enligt beslut 2010/C 340/06 av Europaparlamentets presidium av den 13 december 2010 (EUT C 340, 2010, s. 6) (nedan kallade tillämpningsföreskrifterna), anges följande:

8 I artikel 49.1 i tillämpningsföreskrifterna föreskrivs följande:

9 Enligt artikel 73 i tillämpningsföreskrifterna trädde dessa i kraft samma dag som ledamotsstadgan, det vill säga den 14 juli 2009.

10 I artikel 74 i tillämpningsföreskrifterna föreskrivs att med förbehåll för övergångsbestämmelserna i avdelning IV, och då särskilt med förbehåll för artikel 75 i tillämpningsföreskrifterna, upphör bestämmelserna för kostnadsersättning att gälla den dag då ledamotsstadgan träder i kraft.

11 I artikel 75 i tillämpningsföreskrifterna föreskrivs följande:

12 I artikel 1.1–1.3 i beslut nr 14/2018 föreskrivs följande:

13 Bakgrunden till tvisten beskrivs i punkterna 14–21 i den överklagade domen. Dessa punkter kan inom ramen för förevarande överklagande sammanfattas enligt följande.

14 Klagandena är antingen före detta Europaparlamentsledamöter, valda i Italien, eller efterlevande makar till före detta Europaparlamentsledamöter. Var och en av dem uppbär ålderspension respektive efterlevandepension (nedan kallad pensionen).

15 Genom att lägga till en kommentar i pensionsbeskeden för januari 2019 underrättade parlamentet klagandena om att beloppen på deras pensioner kunde komma att omprövas vid genomförandet av beslut nr 14/2018 och att den nya beräkningen eventuellt skulle kunna leda till att felaktigt utbetalda belopp krävdes tillbaka.

16 Från och med den 1 januari 2019 minskade parlamentet, med tillämpning av detta beslut enligt artikel 2.1 i bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning, klagandenas pensionsbelopp.

17 Genom ett odaterat meddelande från chefen för enheten Ledamöternas löner och sociala rättigheter vid parlamentets generaldirektorat Finanser (nedan kallad enhetschefen), som hade bifogats till klagandenas pensionsbesked för februari 2019, underrättade parlamentet klagandena om att parlamentets rättstjänst, genom yttrande nr SJ-0836/18 av den 11 januari 2019, hade bekräftat att beslut nr 14/2018 var tillämpligt på deras situation per automatik (nedan kallat rättstjänstens yttrande). I detta meddelande tillades att så snart parlamentet hade erhållit de nödvändiga uppgifterna från Camera dei deputati (deputeradekammaren, Italien), skulle det underrätta klagandena om det nya fastställandet av deras pensionsbelopp och återkräva den eventuella skillnaden under de följande tolv månaderna. Slutligen informerade parlamentet klagandena om att deras pensioner slutgiltigt skulle fastställas genom en formell rättsakt mot vilken det skulle vara möjligt att anföra klagomål eller väcka talan om ogiltigförklaring.

18 Genom de omtvistade besluten underrättade enhetschefen för det första klagandena om att deras pensionsbelopp, med tillämpning av artikel 2.1 i bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning, skulle anpassas till nedsättningen av motsvarande pensioner som utbetalades i Italien av deputeradekammaren till före detta nationella ledamöter med tillämpning av beslut nr 14/2018. För det andra preciserades att klagandenas pensionsbelopp skulle anpassas redan i april 2019, med retroaktiv verkan från och med den 1 januari 2019, med tillämpning av de förslag till fastställande av nya pensionsbelopp som hade överlämnats i bilaga till besluten. För det tredje gavs slutligen klagandena en frist på 30 dagar från mottagandet av de omtvistade besluten för att inkomma med synpunkter. Utan sådana synpunkter skulle verkningarna av dessa beslut anses vara slutgiltiga och bland annat medföra återkrav av de belopp som felaktigt uppburits för månaderna januari–mars 2019.

19 Ingen av klagandena inkom med några sådana synpunkter inom den föreskrivna fristen, vilket innebar att verkningarna av de omtvistade besluten blev slutgiltiga i förhållande till klagandena vid utgången av denna frist.

20 Genom ansökningar som inkom till tribunalens kansli den 10 juni (målen T‑345/19 och T‑346/19), den 17 juni (målen T‑364/19 och T‑365/19), den 18 juni (mål T‑366/19), den 20 juni (målen T‑372/19–T‑375/19) och den 25 juni 2019 (mål T‑385/19) väckte klagandena talan om ogiltigförklaring av de omtvistade besluten.

21 Klagandena åberopade åtta grunder till stöd för respektive talan. Den första grunden avsåg bristande behörighet hos den som fattade de omtvistade besluten och att tillämpningen per automatik av beslut nr 14/2018 var rättsstridig. Den andra grunden avsåg åsidosättande av bestämmelserna för kostnadsersättning, ledamotsstadgan och tillämpningsföreskrifterna. Den tredje grunden avsåg åsidosättande av artikel 28 i ledamotsstadgan och artiklarna 75 och 76 i tillämpningsföreskrifterna. Den fjärde grunden avsåg åsidosättande av artikel 49 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och principen inget straff utan lag samt åsidosättande av principen om förbud mot retroaktiv tillämpning och likhetsprincipen. Den femte grunden avsåg åsidosättande av rätten till egendom. Den sjätte grunden avsåg åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för förvärvade rättigheter. Den sjunde grunden avsåg åsidosättande av skälighetsprincipen, proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling. Den åttonde grunden avsåg andra skäl till att skälighetsprincipen, proportionalitetsprincipen, principen om likabehandling och solidaritetsprincipen hade åsidosatts.

22 I den överklagade domen fann tribunalen att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg någon av dessa grunder och ogillade följaktligen respektive talan.

23 Klagandena har yrkat att domstolen ska

24 Parlamentet har yrkat att domstolen ska

25 Den 12 januari 2022 ingav Enrico Falqui, i mål C‑391/21 P, till domstolens kansli en kopia av dom nr 4/2021 från Consiglio di giurisdizione della Camera dei deputati (dömande rådet för deputeradekammaren, Italien) av den 23 december 2021 (nedan kallad dom nr 4/2021), genom vilken beslut nr 14/2018 ogiltigförklarades. Denna handling hade i detta skede inte lagts till handlingarna i målet.

26 Den 9 mars 2022 inkom klagandena med samma dom till domstolens kansli.

27 I förevarande mål och i målen Falqui/parlamentet (C‑391/21 P) och Coppo Gavazzi m.fl./parlamentet (C‑725/20 P), översände kansliet den 16 mars 2022 en underrättelse till parterna om en processledningsåtgärd vidtagen av referenten och generaladvokaten i enlighet med artikel 62 i domstolens rättegångsregler. Därigenom förelades parterna att inkomma med alla handlingar som kunde påverka saken i det mål som rörde dem, och särskilt dom nr 4/2021.

28 Den 23 mars 2022 ingav klagandena i förevarande mål flera handlingar, däribland dom nr 4/2021. Den 29 mars 2022 ingav även parlamentet flera handlingar, däribland dom nr 4/2021 jämte ett dokument med rubriken Nya regler för beräkning av pensioner, antagna av italienska deputeradekammaren. Parlamentet underrättade även domstolen om att så snart det hade mottagit de ytterligare klargöranden som begärts från deputeradekammaren beträffande den konkreta tillämpningen av dessa regler, skulle parlamentet göra en ny beräkning av klagandenas ålderspensioner och tillställa dem ett nytt förslag till beslut om fastställande av deras pensionsrättigheter. Därvid skulle klagandena beredas tillfälle att yttra sig innan ett slutligt beslut antas.

29 Den 12 oktober och den 29 november 2022 inkom parlamentet till domstolens kansli med de slutliga besluten om fastställande av det nya pensionsbelopp som skulle utbetalas till klagandena från och med november 2022 jämte utestående förfallna belopp (nedan kallade parlamentets nya beslut).

30 Genom beslut av den 25 oktober 2022 förelade domstolens ordförande parterna att precisera huruvida de ansåg dels att parlamentets nya beslut med retroaktiv verkan (ex tunc) hade ersatt de omtvistade besluten, dels att saken i målet om överklagandet, efter antagandet av dessa nya beslut, inte hade förfallit.

31 Den 29 november 2022 preciserade parlamentet att det ansåg att parlamentets nya beslut hade ersatt de omtvistade besluten med retroaktiv verkan (ex tunc), men att saken i målet om överklagande inte hade förfallit. Det ligger nämligen i parternas intresse, och det är även motiverat för att åstadkomma en god rättskipning, att domstolen uttalar sig om huruvida överklagandet är välgrundat, detta för att klargöra huruvida tribunalen i den överklagade domen gjorde en felaktig rättstillämpning och huruvida parlamentet, med stöd av artikel 2.1 i bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning, får räkna om klagandenas pensioner för det fall tillämpliga nationella bestämmelser ändras.

32 Genom skrivelse som inkom den 29 november 2022 uppgav klagandena att de ansåg att alla grunder för överklagandet fortfarande var relevanta och aktuella, eftersom parlamentets nya beslut inte hade ersatt de omtvistade besluten, vilka fortsatte att ha full verkan och vara giltiga. Parlamentets nya beslut, liksom de omtvistade besluten, innebär en ny beräkning av deras pensionsbelopp och en omdefiniering med retroaktiv och varaktig verkan av deras rätt till pension genom att villkoren för denna rätt ändras. Beslut nr 14/2018 ändrades nämligen endast i den del som rör omvandlingskoefficienten avseende åldern på den parlamentsledamot som har rätt till ålderspension.

33 Inom ramen för förevarande överklagande har klagandena åberopat sex grunder som syftar till att ifrågasätta tribunalens fastställande av att tolkningen av artikel 75.1 i tillämpningsföreskrifterna, jämförd med artikel 2.1 i bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning (nedan kallade parlamentets interna regler), som ledde till att parlamentet tillämpade beslut nr 14/2018 för att ompröva storleken på deras ålderspension, var välgrundad. De första fyra grunderna, vilka ska prövas tillsammans, avser en felaktig tolkning av parlamentets interna regler och åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar, proportionalitetsprincipen och rätten till egendom i artikel 17 i stadgan samt parlamentets underlåtenhet att anta en rättsakt. Den femte grunden avser en felaktig tolkning av artikel 25.3 i parlamentets arbetsordning. Den sjätte grund avser att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning vid bedömningen av huruvida de omtvistade besluten hade motiverats på ett korrekt sätt.

34 Det framgår av punkt 29 ovan att parlamentets nya beslut, som antagits under målets handläggning vid domstolen, syftar till att fastställa det nya pensionsbelopp som betalas ut till klagandena från och med november 2022, jämte utestående förfallna belopp.

35 Enligt domstolens fasta praxis får saken i målet inte ha förfallit innan domstolsavgörandet meddelas, och en sökandes berättigade intresse av att få saken prövad måste också bestå fram till denna tidpunkt – vid äventyr av att det annars beslutas att det saknas anledning att döma i målet – vilket förutsätter att ett bifall till överklagandet kan medföra en fördel för sökanden (dom av den 4 september 2018, ClientEarth/kommissionen, C‑57/16 P, EU:C:2018:660, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

36 En sökandes berättigade intresse av att få sin sak prövad förfaller inte nödvändigtvis av det skälet att rättsverkningarna av den angripna rättsakten upphört under målets handläggning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 maj 2013, Abdulrahim/rådet och kommissionen, C‑239/12 P, EU:C:2013:331, punkt 62).

37 Under vissa omständigheter kan en sökande behålla ett intresse av att få en upphävd rättsakt ogiltigförklarad under målets handläggning, för att på så sätt förmå den angripna rättsaktens upphovsman att i framtiden vidta lämpliga ändringar och därmed förhindra att de rättsstridigheter som rättsakten påstås vara behäftad med upprepas (dom av den 6 september 2018, Bank Mellat/rådet, C‑430/16 P, EU:C:2018:668, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

38 Det framgår otvetydigt av parlamentets svar av den 29 november 2022 (se sammanfattning därav i punkt 31 ovan) att parlamentet även i framtiden har för avsikt att företa nya beräkningar av pensionerna för före detta Europaparlamentsledamöter, för det fall ändringar görs i de nationella bestämmelser som avses i artikel 2.1 i bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning (nedan kallat det dynamiska systemet).

39 Även om parlamentet ersatt de omtvistade besluten med de nya besluten, grundar sig samtliga dessa beslut på en tolkning av parlamentets interna regler. Enligt denna tolkning är parlamentet skyldigt att tillämpa det dynamiska systemet på före detta Europaparlamentsledamöter som uppbär ålderspension och på dem som uppbär efterlevandepension vilka, i likhet med klagandena, omfattas av tillämpningsområdet för bilagorna till bestämmelserna för kostnadsersättning (nedan kallade de berörda före detta Europaparlamentsledamöterna).

40 Det är just denna tolkning som klagandena har bestritt inom ramen för detta mål. Härav följer att klagandena, trots att de omtvistade besluten har ersatts med retroaktiv verkan (ex tunc), fortfarande har ett berättigat intresse av att få fastställt att tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att bekräfta att denna tolkning var välgrundad. Denna tolkning kan nämligen komma att företas av parlamentet vid framtida antagande av beslut som liknar de omtvistade besluten eller parlamentets nya beslut, vilket innebär att det inte bara föreligger en risk för att den påstådda rättsstridigheten upprepas, i den mening som avses i rättspraxis (se punkt 37 ovan), utan även en risk för att tribunalen, för det fall talan väcks om ogiltigförklaring av sådana liknande beslut, på nytt gör sig skyldig till sådan påstått felaktig rättstillämpning som föranlett tribunalen att slå fast att nämnda tolkning var välgrundad.

41 Det följer dessutom av de nya besluten att parlamentet fortfarande anser att enhetschefen har rätt att anta beslut om ändring av pensionsbeloppen för det fall det nationella regelverket ändras, och att dessa beslut inte behöver innehålla en motivering avseende huruvida de är förenliga med unionsrätten.

42 Härav följer att klagandena fortfarande har ett berättigat intresse av att få saken prövad vid domstolen, såvitt detta överklagande avser de domskäl i den överklagade domen som utgör nödvändigt stöd för tribunalens bedömning att i) det följer av parlamentets interna regler att parlamentet är skyldigt att tillämpa det dynamiska systemet på de berörda före detta Europaparlamentsledamöterna, ii) enhetschefen är behörig att anta beslut om ändring av pensionsbeloppen för dessa före detta parlamentsledamöter och iii) parlamentet inte är skyldigt att i sådana beslut ange skälen till att besluten är förenliga med unionsrätten.

43 Två olika invändningar har anförts till stöd för de fyra första grunderna.

44 Klagandena har genom den första anmärkningen i första hand kritiserat tribunalen för att dels, i punkt 81 i den överklagade domen, ha konstaterat att bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning fortfarande var tillämplig på dem efter ikraftträdandet av ledamotsstadgan, dels, i punkt 90 i den överklagade domen, ha konstaterat att parlamentets interna regler inte åsidosatte de berörda före detta Europaparlamentsledamöternas förvärvade rättigheter.

45 Klagandena har i detta avseende gjort gällande att bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning har upphävts genom artikel 74 i tillämpningsföreskrifterna och att endast övergångsbestämmelserna i avdelning IV och artikel 75 i tillämpningsföreskrifterna ska fortsätta att gälla enligt artikel 74. Från och med ikraftträdandet av ledamotsstadgan bibehölls innehållet i bilaga III vid tidpunkten för dess upphävande genom artiklarna 74 och 75 i tillämpningsföreskrifterna, vilket bland annat framgår av skäl 7 i tillämpningsföreskrifterna.

46 Hänvisningen i artikel 75 i tillämpningsföreskrifterna till bilagorna till bestämmelserna för kostnadsersättning ska nämligen anses avse den pensionsförmån som var tillämplig när dessa bilagor var gällande. Syftet med denna bestämmelse är att skydda de berörda före detta Europaparlamentsledamöternas förvärvade rättigheter, vilket för övrigt bekräftas av artikel 28 i ledamotsstadgan.

47 Att under dessa omständigheter konstatera att en minskning av pensionsbeloppet inte påverkar den förvärvade rätten att uppbära pension skulle kräva att det preciseras under vilka omständigheter detta är fallet och att det görs en åtskillnad mellan punkterna 1 och 2 i artikel 75 i tillämpningsföreskrifterna, vilket tribunalen inte gjorde.

48 I förevarande fall har klagandenas pensionsbelopp beräknats med hjälp av en multiplikationskoefficient som ensidigt och med retroaktiv verkan har fastställts av deputeradekammarens presidium, på grundval av händelser som enligt försäkringsteknisk logik ska anses osäkra, eftersom de är kopplade till framtida och osäkra händelser, såsom sannolikheten för att förmånstagaren i genomsnitt fortfarande lever vid tidpunkten för utbetalningen av ålderspensionen och sannolikheten för att det finns en make/maka eller arvinge som har rätt till efterlevandepension. Vid den tidpunkt då klagandenas pensionsbelopp ändrades hade det emellertid med säkerhet kunnat fastställas huruvida dessa händelser redan hade ägt rum.

49 Även om artikel 2 i bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning i förevarande fall var tillämplig enligt artikel 75 i tillämpningsföreskrifterna, avser den bestämmelsen inte villkoren för rätten till pension. De omtvistade besluten ändrade däremot inte bara beloppet på de aktuella pensionerna, utan även beräkningsmetoden för det beloppet, genom att den metod som grundas på den ersättning som erhölls under de berörda före detta Europaparlamentsledamöternas mandatperiod ersattes med den metod som grundas på de avgifter som nämnda Europaparlamentsledamöter betalat in. Detta skedde på ett sätt som gav intryck av att pensionerna alltid hade beräknats enligt en metod som bygger på avgiftsmetoden. Klagandena hade inte möjlighet att förutse den ändring som följer av de omtvistade besluten när de tjänstgjorde och de hade inte heller möjlighet att öka sina inbetalningar till det pensionssystemet för att mildra dess negativa effekter.

50 I andra hand, det vill säga för det fall åtskillnaden mellan rätten till pension och rätten till pensionsförmåner skulle vara tillämplig, har klagandena gjort gällande att de inte bara har rätt till pension utan även har rätt att erhålla ett fast pensionsbelopp, såsom framgår av artikel 75 i tillämpningsföreskrifterna, vilket innebär att de har rätt att erhålla ett pensionsbelopp som motsvarar det belopp som de kunde förvänta sig när de betalade in avgifterna. De omtvistade besluten medför en obalans till nackdel för klagandena, eftersom de inbetalda avgifterna vid den aktuella tidpunkten inte hade någon inverkan på rätten till pension eller på omfattningen av denna, och således var låga under de första mandatperioderna, vilket för närvarande framför allt missgynnar de äldsta bland de berörda före detta Europaparlamentsledamöterna, såsom klagandena.

51 Klagandena har genom den andra anmärkningen gjort gällande att tribunalen åsidosatte rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar, rätten till egendom i artikel 17 i stadgan och proportionalitetsprincipen.

52 För det första innebär fastställandet av pensionsrättigheter på grundval av de nya reglerna ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, eftersom den utgör hinder för en kränkning av de rättigheter som förvärvats i enlighet med syftet med artikel 28 i ledamotsstadgan och artikel 75 i tillämpningsföreskrifterna.

53 För det andra medför den nya metoden för att fastställa beloppet för ålderspension ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, eftersom nämnda princip utgör hinder för att de beräkningsmetoder som klagandena frivilligt har accepterat ändras. De berörda före detta Europaparlamentsledamöterna hade nämligen inte kännedom om att deras pensionssystem grundades på en automatisk hänvisning till beloppen för ålderspension för före detta parlamentsledamöter i den medlemsstat där de hade valts.

54 Tribunalen underlät dessutom att beakta den omständigheten att parlamentet inte underrättade klagandena om att beslut nr 14/2018 kunde komma att tillämpas på dem förrän under år 2019, det vill säga efter den dag då minskningen av deras ålderspension skulle ha tillämpats, det vill säga den 1 januari 2019, och på så sätt faktiskt försäkrade dem om att den tidigare förvärvade rättigheten skulle fortsätta att gälla.

55 I beslut nr 14/2018 nämns för övrigt inte på något sätt de berörda före detta Europaparlamentsledamöterna.

56 Deputeradekammaren och Senato (Senaten, Italien) har under alla omständigheter försäkrat att klagandenas rätt till pension inte kan ändras i enlighet med artiklarna 27 och 28 i ledamotsstadgan och artikel 75 i tillämpningsföreskrifterna.

57 För det tredje, vad gäller rätten till egendom i artikel 17 i stadgan, har klagandena påpekat att tribunalen konstaterade att det mål som parlamentet åberopat för att motivera att denna rätt åsidosätts genom de omtvistade besluten uttryckligen nämns i ingressen till beslut nr 14/2018. I beslutet anges emellertid inte att det syftar till att det ska göras en ny beräkning av beloppet för ålderspension. Dessutom har varken parlamentet eller beslut nr 14/2018 hänvisat till något mål av allmänt samhällsintresse som motiverar detta åsidosättande.

58 Klagandena har även betonat att tribunalen i punkt 160 i den överklagade domen gjorde åtskillnad mellan ett åsidosättande av rätten till pension och en enkel justering av beloppet för ålderspension. Tribunalen angav emellertid inte gränsen för när ändringen av pensionsbeloppet inte längre är förenlig med det väsentliga innehållet i rätten till egendom och medför ett åsidosättande av rätten till pension som sådan.

59 I punkt 172 i den överklagade domen konstaterade tribunalen dessutom felaktigt att syftet med nedsättningen av klagandenas pensionsbelopp var att anpassa de pensionsbelopp som utbetalats till samtliga parlamentsledamöter till den avgiftsbaserade beräkningsmetoden, på grundval av innehållet i beslut nr 14/2018.

60 Enligt klagandena är tribunalens resonemang i denna del ett cirkelresonemang. Tribunalen grundar sig nämligen på bestämmelser i italiensk rätt och inte på ett mål av allmänt samhällsintresse som erkänns i unionens rättsordning. Dessa bestämmelser omfattas dock av prövningen av huruvida de omtvistade besluten är förenliga med rätten till egendom som stadfästs i stadgan.

61 Detta resonemang innebar dessutom en missuppfattning av den beräkningsmetod för det belopp för ålderspension som föreskrivs i beslut nr 14/2018 och som inte kan anses vara avgiftsfinansierad, eftersom beloppet för livstidsersättning enligt artikel 1.4 i det beslutet är begränsat. Vidare grundar sig den nya beräkningsmetod som föreskrivs i nämnda beslut inte på en individuellt fastställd procentsats av de avgifter som inbetalats, utan på en identisk procentsats för samtliga berörda före detta Europaparlamentsledamöter. En före detta Europaparlamentsledamot som under sin mandatperiod har betalat in avgifter som är högre än denna identiska procentsats, går således miste om den del av avgifterna som överstiger nämnda procentsats.

62 För det fjärde, den metod för beräkning av beloppet för ålderspension som införts genom beslut nr 14/2018 visar även att proportionalitetsprincipen har åsidosatts, eftersom denna beräkningsmetod grundar sig på en icke individualiserad avgiftssats.

63 De omtvistade besluten innebär en orimligt tung börda, särskilt för de äldsta av de klagande. Natalino Gatti, som för närvarande är 80 år, är den person som drabbas hårdast eftersom beloppet för hans ålderspension har satts ned med 61 procent, trots att han tjänstgjort vid parlamentet under två mandatperioder. När det gäller Domenico Ceravolo, som för närvarande är 91 år, har detta belopp satts ned med 47 procent. Ferruccio Pisoni, som vid sin död hade fyllt 83 år, skulle ha fått beloppet nedsatt med 24 procent, trots att han utövat samma tjänst under samma period som Domenico Ceravolo, som skulle ha fått beloppet nedsatt med 47 procent.

64 Åsidosättandet av proportionalitetsprincipen i förhållande till den anförda motiveringen är enligt klagandena än mer uppenbart med hänsyn till att det avgiftsfinansierade pensionssystemet infördes för första gången i Italien den 1 januari 1996, och att det utvidgades till att omfatta majoriteten av arbetstagarna från och med den 1 januari 2012. Genom de omtvistade besluten har klagandena däremot ålagts att lyda under det avgiftsfinansierade systemet under en avgiftsperiod långt före år 1995, när detta avgiftsfinansierade system inte existerade för någon i Italien.

65 Parlamentet har gjort gällande att överklagandet ska avvisas såvitt avser vissa delar av de första fyra grunderna och att överklagandet ska ogillas såvitt avser övriga delar av dessa grunder.

66 Klagandena har genom den första anmärkningen, med stöd av parlamentets interna regler, bestritt att det dynamiska systemet har bibehållits efter det att ledamotsstadgan trätt i kraft och gjort gällande att ett sådant system utgör en kränkning av klagandenas förvärvade pensionsrättigheter.

67 Därigenom har klagandena i huvudsak bestritt tolkningen av parlamentets interna regler, enligt vilken parlamentet är skyldigt att tillämpa det dynamiska systemet på de berörda före detta Europaparlamentsledamöterna.

68 Detsamma gäller den andra anmärkningen, i den mån klagandena därigenom gjort gällande att tillämpningen av de nya reglerna för beräkning av deras pensionsbelopp varken är förenlig med rättssäkerhetsprincipen, i det att dessa nya regler åsidosätter förvärvade pensionsrättigheter, eller med principen om skydd för berättigade förväntningar, i det att denna princip utgör hinder för varje nedsättning av det pensionsbelopp som klagandena borde kunna göra anspråk på genom att frivilligt ansluta sig till det system som inrättats genom artikel 2.1 i bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning.

69 I den mån klagandena genom den andra anmärkningen har kritiserat tribunalen för att inte ha beaktat för det första att parlamentet informerade dem för sent om att beslut nr 14/2018 eventuellt skulle komma att tillämpas, för det andra att de berörda före detta Europaparlamentsledamöterna inte nämns i det beslutet och för det tredje att deputeradekammaren och senaten hade försäkrat att klagandenas rätt till pension inte skulle komma att ändras, har klagandena däremot inte ens indirekt kritiserat de domskäl i den överklagade domen som utgör nödvändigt stöd för tribunalens beslut att fastställa att tolkningen av parlamentets interna regler, enligt vilken parlamentet är skyldigt att tillämpa det dynamiska systemet på de berörda före detta Europaparlamentsledamöterna, är välgrundad.

70 Vad gäller den tredje anmärkningen har klagandena kritiserat tribunalen för att ha prövat huruvida de omtvistade besluten var förenliga med den stadgefästa rätten till egendom, inte mot bakgrund av ett mål som erkänns i unionsrätten, utan mot bakgrund av det mål som eftersträvas med beslut nr 14/2018. Klagandena har därigenom i huvudsak gjort gällande att den tolkning av parlamentets interna regler som innebär att parlamentet måste tillämpa det dynamiska systemet på de berörda före detta Europaparlamentsledamöterna är unionsrättsvidrig.

71 Klagandena har däremot inte bestritt att det finns fog för tolkningen av parlamentets interna regler då de klandrat tribunalen för att, för det första, inte ha preciserat den gräns över vilken en ändring av beloppet för ålderspension inte längre respekterar det väsentliga innehållet i rätten till egendom och medför ett åsidosättande av rätten till pension som sådan, för det andra, ha slagit fast att det syfte som parlamentet åberopat för att motivera åsidosättandet av den rättigheten genom de omtvistade besluten, uttryckligen nämns i ingressen till beslut nr 14/2018 och, för det tredje, ha missuppfattat den pensionsberäkningsmetod som föreskrivs i det beslutet.

72 Vad gäller den fjärde anmärkningen som avser åsidosättande av proportionalitetsprincipen ska det påpekas att klagandena därigenom har gjort gällande att beslut nr 14/2018 inte är förenligt med denna princip på grund av, för det första, den pensionsberäkningsmetod som anges i detta beslut, för det andra, den inverkan som nämnda metod har på klagandenas situation och, för det tredje, det historiska sammanhang som nämnda beslut ingår i. Klagandena bestrider genom denna anmärkning således, inte ens indirekt, den tolkning av parlamentets interna regler, enligt vilken parlamentet är skyldigt att tillämpa det dynamiska systemet på de berörda före detta Europaparlamentsledamöterna.

73 Härav följer att de första fyra grunderna endast ska prövas i den mån som klagandena därigenom har kritiserat den tolkning av parlamentets interna regler som innebär att parlamentet är skyldigt att tillämpa det dynamiska systemet på de berörda före detta Europaparlamentsledamöterna, på grund av att en sådan tolkning, för det första, inte framgår av dessa regler, för det andra, inte är förenlig med rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar och, för det tredje, inte är förenlig med rätten till egendom som stadfästs i artikel 17 i stadgan.

74 Klagandena har i huvudsak kritiserat tribunalen för att den, i punkt 99 i den överklagade domen, slog fast att parlamentet med giltig verkan kunde grunda sig på sina interna regler för att tillämpa det dynamiska systemet på de berörda före detta Europaparlamentsledamöterna.

75 Enligt artikel 2.1 i bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning är [n]ivån på och villkoren för den tillfälliga pensionen … identiska med vad som gäller för pensioner till parlamentsledamöter i det land där ledamoten valts.

76 Såsom tribunalen angav i punkt 86 i den överklagade domen framgår det av uttrycket [n]ivån på och villkoren för den tillfälliga pensionen är identiska att parlamentet är skyldigt att på de berörda före detta Europaparlamentsledamöterna tillämpa de pensionsberäkningsregler som tillämpas på nationella parlamentsledamöter i det land där dessa före detta Europaparlamentsledamöter har valts. Med andra ord är parlamentet skyldigt att tillämpa det dynamiska systemet på de berörda före detta Europaparlamentsledamöterna.

77 Denna tolkning av artikel 2.1 i bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning är förenlig med det syfte som eftersträvas med denna bestämmelse, såsom detta framgår av artikel 1.2 i nämnda bilaga.

78 I sistnämnda bestämmelse föreskrivs nämligen att det endast är de före detta Europaparlamentsledamöter, vars pensionssystem i det land där de valts inte föreskriver något pensionssystem eller för det fall nivån på och/eller villkoren för den föreskrivna pensionen inte är identiska med dem som gäller för ledamöter i det nationella parlamentet, som kan komma i åtnjutande av den pension som föreskrivs i artikel 2.1 i nämnda bilaga.

79 Artikel 2.1 i bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning har således i huvudsak till syfte att göra det möjligt för före detta Europaparlamentsledamöter som befinner sig i den situation som avses i artikel 1.2 i denna bilaga att behandlas på samma sätt som de Europaparlamentsledamöter vars nationella pensionssystem föreskrev en ålderspension vars nivå och/eller beräkningsvillkor var identiska med dem som gällde för ledamöterna i deras nationella parlament.

80 Att tolka denna bestämmelse på så sätt att den innebär en skyldighet för parlamentet att tillämpa det dynamiska systemet på de berörda före detta Europaparlamentsledamöterna får således till följd att dessa, i likhet med de andra före detta Europaparlamentsledamöterna, blir föremål för de ändringar som gjorts av pensionsberäkningsreglerna för ledamöterna i deras nationella parlament.

81 Det pensionssystem som införts genom artikel 2.1 i bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning bibehölls dessutom, med stöd av tillämpningsföreskrifterna, efter ikraftträdandet av ledamotsstadgan för de berörda före detta Europaparlamentsledamöter som hade börjat uppbära ålderspension enligt det systemet före nämnda ikraftträdande.

82 I artikel 74 i tillämpningsföreskrifterna föreskrivs dels att bestämmelserna för kostnadsersättning upphör att gälla den dag då ledamotsstadgan träder i kraft, dels att ett sådant upphävande inte påverkar övergångsbestämmelserna i avdelning IV, och särskilt inte artikel 75 i tillämpningsföreskrifterna.

83 Enligt artikel 75.1 i tillämpningsföreskrifterna fortsätter de ålderspensioner som beviljas enligt bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning att betalas ut till dem som mottagit dessa förmåner innan ledamotsstadgan trädde i kraft.

84 Såsom tribunalen påpekade i punkt 88 i den överklagade domen följer det av ordalydelsen i denna bestämmelse, och närmare bestämt av den tvingande formuleringen [fortsätter] att betalas ut enligt [bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning], och av användningen av presens indikativ i denna formulering, att det dynamiska systemet ska fortsätta att gälla för de berörda före detta Europaparlamentsledamöterna efter det att ledamotsstadgan trätt i kraft.

85 Tribunalen gjorde således, i motsats till vad klagandena har gjort gällande, inte någon felaktig rättstillämpning när den i punkt 81 i den överklagade domen konstaterade att bestämmelserna i bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning inte hade upphävts efter det att ledamotsstadgan trätt i kraft.

86 Den tolkning av artikel 75.1 i tillämpningsföreskrifterna som innebär att det dynamiska systemet ska fortsätta att gälla för de berörda före detta Europaparlamentsledamöterna efter det att ledamotsstadgan trätt i kraft, motsägs – i motsats till vad klagandena har gjort gällande – inte av vare sig punkt 2 i den bestämmelsen, skäl 7 i tillämpningsföreskrifterna eller artikel 28 i ledamotsstadgan.

87 Vad inledningsvis gäller artikel 75.2 första meningen i tillämpningsföreskrifterna föreskrivs i denna att [d]e rättigheter till ålderspension som förvärvats fram till den dag då ledamotsstadgan träder i kraft genom tillämpning av … bilaga III [till bestämmelserna för kostnadsersättning] ska kvarstå.

88 Det framgår emellertid inte av denna bestämmelse, i motsats till vad klagandena har gjort gällande, att det finns någon garanti för utbetalning av en ålderspension som beräknats utifrån de beräkningsregler för nationella pensioner som var tillämpliga den dag då ledamotsstadgan trädde i kraft, eller för ett fast pensionsbelopp som inte kan ändras vid tidpunkten för anslutningen till det pensionssystem som inrättats genom artikel 2.1 i bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning.

89 Tribunalen gjorde en riktig bedömning när den i punkt 146 i den överklagade domen påpekade att det genom ledamotsstadgan och tillämpningsföreskrifterna har införts två på varandra följande pensionssystem som omfattar två typer av pensionsrättigheter: dels pensionsrättigheter som förvärvats fram till den 14 juli 2009, det vill säga den dag då ledamotsstadgan trädde i kraft, på grundval av parlamentets interna regler; dels rättigheter till ålderspension som förvärvats efter detta datum, på grundval av artikel 49 i tillämpningsföreskrifterna.

90 Såsom tribunalen konstaterade i punkt 92 i den överklagade domen är artikel 75.1 i tillämpningsföreskrifterna tillämplig på de berörda före detta Europaparlamentsledamöterna, däribland vissa av klagandena, som har betalat in avgifter till unionens budget i enlighet med artikel 2.2 i bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning och som börjat uppbära ålderspension innan ledamotsstadgan trädde i kraft, medan artikel 75.2 i tillämpningsföreskrifterna är tillämplig på Europaparlamentsledamöter, vilka, trots att de också betalat in sådana avgifter, ännu inte hade börjat ta ut ålderspension per den dag då ledamotsstadgan trädde i kraft.

91 I artikel 75.2 andra meningen i tillämpningsföreskrifterna föreskrivs nämligen att [d]e personer som förvärvat rättigheter [genom tillämpning av bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning] har rätt till en pension beräknad med utgångspunkt från de rättigheter de förvärvat genom tillämpning av [denna bilaga] så snart de uppfyller villkoren för detta i enlighet med den berörda medlemsstatens lagstiftning och de lämnat in en ansökan enligt artikel 3.2 i ovannämnda bilaga III.

92 Eftersom det i artikel 75.2 andra meningen i tillämpningsföreskrifterna föreskrivs villkor som före detta Europaparlamentsledamöter ska uppfylla för att komma i åtnjutande av en pension beräknad på grundval av deras förvärvade rättigheter enligt bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning, är denna bestämmelse inte avsedd att tillämpas på före detta Europaparlamentsledamöter, såsom klagandena, som har börjat ta ut pension med tillämpning av denna bilaga innan ledamotsstadgan trädde i kraft.

93 I och med att det i den andra meningen i artikel 75.2 i tillämpningsföreskrifterna föreskrivs att de berörda före detta Europaparlamentsledamöterna ska erhålla ålderspension med tillämpning av bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning på grundval av förvärvade rättigheter, ska begreppet [d]e rättigheter till ålderspension som förvärvats, i den mening som avses i nämnda artikel 75.2, såsom tribunalen med rätta påpekade i punkt 91 i den överklagade domen, förstås så, att det avser de pensionsrättigheter som följer av avgifter som betalats in individuellt av var och en av de berörda före detta Europaparlamentsledamöterna och som utgör grunden för beräkningen av den ålderspension som utbetalas till dem enligt artikel 2.1 i bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning. Detta begrepp kan således inte förstås så, att det hänvisar till en påstådd rätt till ett fast och oföränderligt belopp för ålderspension, beräknat på grundval av de nationella bestämmelser som var i kraft vid tidpunkten för ikraftträdandet av ledamotsstadgan eller vid anslutningen till det pensionssystem som inrättats genom denna bestämmelse.

94 Vad vidare gäller skäl 7 i tillämpningsföreskrifterna anges det i detta dels att [d]e personer som åtnjuter vissa förmåner i enlighet med bestämmelserna för kostnadsersättning [ska kunna] fortsätta att åtnjuta dessa efter det att bestämmelserna för kostnadsersättning upphävts, i enlighet med principen om [skydd för] berättigade förväntningar. Dels anges däri att [p]ensionsrättigheter som förvärvats enligt bestämmelserna för kostnadsersättning före ledamotsstadgans ikraftträdande [också] måste … garanteras.

95 Av nämnda skäl 7 följer att det däri preciseras att de förmåner som beviljas med stöd av detta regelverk ska fortsätta att betalas ut. Det går inte att därav dra slutsatsen att regelverket skulle upphöra att gälla efter nämnda tidpunkt.

96 Begreppet förvärvade pensionsrättigheter har således samma innebörd i detta skäl 7 som i artikel 75.2 i tillämpningsföreskrifterna, vilket har preciserats i punkt 93 ovan.

97 Det var inom ramen för denna prövning av parlamentets interna regler som tribunalen – i punkt 90 i den överklagade domen – utan att göra någon felaktig rättstillämpning, kunde konstatera att parlamentets interna regler inte kränker förvärvade pensionsrättigheter.

98 Vad slutligen gäller artikel 28 i ledamotsstadgan är denna bestämmelse, såsom tribunalen med rätta påpekade i punkt 93 i den överklagade domen, tillämplig på pensionsrättigheter som före detta Europaparlamentsledamöter har förvärvat i enlighet med de nationella pensionssystemen och inte i enlighet med bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning. I motsats till vad klagandena har gjort gällande påverkar denna bestämmelse inte som sådan tolkningen av artikel 75.1 i tillämpningsföreskrifterna.

99 Det framgår således såväl av ordalydelsen i som av sammanhanget för och syftet med parlamentets interna regler att tribunalen, i punkt 99 i den överklagade domen, inte gjorde någon felaktig rättstillämpning när den fann att parlamentet med giltig verkan kunde grunda sig på sina interna regler för att tillämpa det dynamiska systemet på de berörda före detta Europaparlamentsledamöterna.

100 Klagandena har hävdat att tribunalens tolkning av parlamentets interna regler strider mot principen om skydd för berättigade förväntningar, rättssäkerhetsprincipen och rätten till egendom, stadfäst i stadgans artikel 17.

101 Enligt allmänna tolkningsprinciper ska en unionsrättsakt så långt det är möjligt tolkas på ett sätt som inte påverkar dess giltighet och i överensstämmelse med primärrätten i dess helhet, däribland bestämmelserna i stadgan. När en bestämmelse i unionens sekundärrätt kan tolkas på flera sätt, ska en tolkning som gör bestämmelsen förenlig med primärrätten ges företräde framför en tolkning som gör bestämmelsen oförenlig med primärrätten (dom av den 21 juni 2022, Ligue des droits humains, C‑817/19, EU:C:2022:491, punkt 86 och där angiven rättspraxis).

102 Vad först gäller principen om skydd för berättigade förväntningar har klagandena gjort gällande att den omständigheten att de anslutit sig till det pensionssystem som inrättats genom artikel 2.1 i bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning, innebär att de med stöd av denna princip garanteras att deras ålderspension beräknas enligt de villkor som gällde då de anslöt sig till detta system.

103 Enligt domstolens praxis kan ingen med framgång göra gällande att nämnda princip har åsidosatts om administrationen inte har gett någon tydlig försäkran. Varje person hos vilken en institution har väckt grundade förhoppningar har möjlighet att åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar. Tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter från en behörig och tillförlitlig källa utgör, oavsett i vilken form de har lämnats, exempel på försäkringar som kan väcka sådana förhoppningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2019, Deza/Echa, C‑419/17 P, EU:C:2019:52, punkterna 69 och 70 samt där angiven rättspraxis).

104 När en försiktig och medveten person däremot kan förutse att en unionsåtgärd kommer att vidtas som kan skada personens intressen, kan vederbörande inte åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar när denna åtgärd har vidtagits (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2019, Deza/Echa, C‑419/17 P, EU:C:2019:52, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

105 Att klagandena har anslutit sig till det pensionssystem som införts genom artikel 2.1 i bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning ger de inte rätt att erhålla ett förutsägbart, fast och oföränderligt pensionsbelopp vid anslutningen till systemet. Såsom tribunalen med rätta slog fast i punkterna 211 och 212 i den överklagade domen var den enda tydliga och ovillkorliga försäkran som parlamentet kunde ge dem, nämligen att de, med tillämpning av parlamentets interna regler, skulle få en ålderspension vars nivå och villkor var identiska med dem som gäller för parlamentsledamöter i det land där de valts, i enlighet med det dynamiska systemet.

106 Härav följer att den tolkning av parlamentets interna regler som innebär att parlamentet är skyldigt att tillämpa det dynamiska systemet på de berörda före detta Europaparlamentsledamöterna är förenlig med principen om skydd för berättigade förväntningar.

107 Vad därefter gäller rätten till egendom har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning i punkt 171 i den överklagade domen när den fann att det vid bedömningen av det mål av allmänt samhällsintresse som eftersträvas med de omtvistade besluten inte gick att bortse från de mål som låg till grund för antagandet av beslut nr 14/2018.

108 Det ska erinras om att tribunalen, i punkt 163 i den överklagade domen, slog fast att även om de omtvistade besluten inte innebär att klagandena helt och hållet berövas sina pensioner, så sätts dock pensionsbeloppet ned, vilket innebär en begränsning av deras rätt till egendom.

109 Därefter prövade tribunalen, i punkterna 164–179 i den överklagade domen, huruvida denna begränsning uppfyllde kraven i artikel 52.1 i stadgan (se punkt 157 i den överklagade domen). I punkt 171 i den överklagade domen slog tribunalen fast att vid bedömningen av det mål av allmänt samhällsintresse som eftersträvas med de omtvistade besluten kan det inte bortses från de mål som låg till grund för antagandet av beslut nr 14/2018. Det var mot denna bakgrund som tribunalen, efter att i punkterna 172–178 i den överklagade domen ha prövat huruvida dessa beslut var förenliga med rätten till egendom, med beaktande av dessa mål i punkt 180 i samma dom slog fast att invändningen om kränkning av rätten till egendom inte kunde godtas.

110 Enligt domstolens praxis ska omfattningen av rätten till egendom, i enlighet med artikel 52.3 i stadgan, fastställas med beaktande av artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1 till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknat i Rom den 4 november 1950, som handlar om nämnda rättighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 2017, Florescu m.fl., C‑258/14, EU:C:2017:448, punkt 49).

111 Det följer av rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att de rättigheter som följer av inbetalningar av avgifter till ett system för social trygghet utgör ekonomiska rättigheter i den mening som avses i nämnda artikel 1 (dom av den 13 juni 2017, Florescu m.fl., C‑258/14, EU:C:2017:448, punkt 50).

112 En ålderspensionsnedsättning som kan påverka den berördes livskvalitet utgör dessutom en inskränkning i vederbörandes rätt till egendom (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 1 september 2015, Da Silva Carvalho Rico mot Portugal, CE:ECHR:2015:0901DEC001334114, § 33).

113 I den mån en tolkning av parlamentets interna regler, enligt vilken parlamentet är skyldigt att tillämpa det dynamiska systemet på de berörda före detta Europaparlamentsledamöterna, kan leda till en sådan nedsättning av deras pensionsbelopp, kan denna tolkning leda till en inskränkning i den i stadgans artikel 17 stadfästa rätten till egendom.

114 Rätten till egendom är emellertid inte absolut och dess utövande kan således bli föremål för inskränkningar, bland annat under förutsättning att inskränkningarna är motiverade av sådana mål av allmänt samhällsintresse som eftersträvas av unionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 2017, Florescu m.fl., C‑258/14, EU:C:2017:448, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

115 Enligt artikel 52.1 i stadgan är varje begränsning av den i stadgans artikel 17 stadfästa rätten till egendom förenlig med den sistnämnda bestämmelsen, om begränsningen är föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i rätten till egendom och, med beaktande av proportionalitetsprincipen, om den är nödvändig och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors fri- och rättigheter.

116 Domstolen erinrar för det första om att kravet på att varje begränsning i utövandet av de grundläggande rättigheterna ska vara föreskriven i lag innebär att den rättsakt som gör ingreppet i dessa rättigheter möjligt själv måste definiera räckvidden av begränsningen i utövandet av den aktuella rättigheten. Detta krav utesluter inte att begränsningen i fråga formuleras i tillräckligt öppna ordalag för att kunna anpassas till olika situationer och förändrade omständigheter. Vidare kan domstolen i förekommande fall medelst tolkning precisera begränsningens konkreta räckvidd med hänsyn tagen till såväl lydelsen av den aktuella unionslagstiftningen som dess allmänna systematik och de syften som eftersträvas med den, såsom dessa tolkats mot bakgrund av de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan (dom av den 21 juni 2022, Ligue des droits humains, C‑817/19, EU:C:2022:491, punkt 114).

117 Såsom påpekats i punkt 99 ovan framgår det såväl av ordalydelsen i som av sammanhanget för och syftet med parlamentets interna regler – vilka har allmän giltighet i förhållande till Europaparlamentsledamöterna och således kan anses vara likvärdiga, på parlamentets interna plan, med en lag i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan (se, analogt, yttrande 1/15 (PNR-avtal mellan EU och Kanada) av den 26 juli 2017, EU:C:2017:592, punkterna 145 och 146) – att parlamentet är skyldigt att tillämpa det dynamiska systemet på de berörda före detta Europaparlamentsledamöterna.

118 Tribunalen kunde för det andra – i sin egenskap av domstol som prövar målet i sak och utan att därvid göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning – i punkterna 160 och 179 i den överklagade domen konstatera att klagandena inte hade lagt fram några konkreta uppgifter som kunde visa att nedsättningen av deras pensioner kränkte det väsentliga innehållet i deras rätt till egendom eller borde ha ansetts vara oproportionerlig.

119 Vad för det tredje gäller frågan huruvida det dynamiska systemet och de nedsättningar av pensionsbeloppen som kan följa därav är nödvändiga och faktiskt svarar mot ett eller flera av unionen erkända mål av allmänt samhällsintresse, konstaterar domstolen att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning i punkt 171 i den överklagade domen när den, med beaktande av artikel 2.1 i bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning, fann att de omtvistade besluten nödvändigtvis var en följd av de val som gjorts av de behöriga italienska myndigheterna, vilket innebär att man [v]id bedömningen av det mål av allmänt samhällsintresse som eftersträvas [med de omtvistade besluten] inte [kunde] bortse från de mål som låg till grund för antagandet av beslut nr 14/2018.

120 De mål som eftersträvas med beslut nr 14/2018, som är tillämpligt på de berörda före detta Europaparlamentsledamöterna enligt det dynamiska systemet, är nämligen rent nationella mål. De kan således inte som sådana motivera en nedsättning av pensionsbeloppen, eftersom dessa pensionsbelopp betalas ut enligt ett pensionssystem som inte inrättats enligt nationell rätt utan enligt unionsrätten och som ska finansieras genom unionens budget.

121 Tribunalen gjorde således även en felaktig bedömning när den, i punkterna 172–178 i den överklagade domen, beaktade de mål som eftersträvades med detta nationella beslut vid prövningen av huruvida den kränkning av klagandenas rätt till egendom som de omtvistade besluten medförde kunde anses vara motiverad.

122 Det ska emellertid erinras om att om en dom från tribunalen innehåller domskäl som strider mot unionsrätten, men domslutet visar sig vara riktigt enligt andra rättsliga grunder, innebär inte detta åsidosättande att domen ska upphävas, och domskälen ska då ersättas och överklagandet ogillas (dom av den 14 december 2023, kommissionen/Amazon.com m.fl., C‑457/21 P, EU:C:2023:985, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

123 Det ska således prövas huruvida det finns fog för att underkänna invändningen om åsidosättande av den i stadgans artikel 17 stadfästa rätten till egendom med stöd av andra rättsliga grunder än de som är behäftade med det fel som identifierats i punkterna 119 och 121 ovan.

124 Det ska i detta hänseende påpekas att tillämpningen av det dynamiska systemet på före detta Europaparlamentsledamöter som befinner sig i den situation som avses i artikel 1.2 i bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning eftersträvar ett av unionen erkänt mål av allmänt samhällsintresse, eftersom syftet med tillämpningen, såsom framgår av punkt 79 ovan, är att behandla lika dels Europaparlamentsledamöter som inte omfattas av ett pensionssystem i det land där de valts, det vill säga omfattades av ett pensionssystem vars nivå och/eller villkor för pensionsberäkningen inte var identiska med dem som gällde för ledamöter i det nationella parlamentet, dels de Europaparlamentsledamöter vars nationella pensionssystem föreskrev en sådan nivå och/eller villkor för pensionsberäkningen som var identiska med dem som gällde för ledamöter i det nationella parlamentet.

125 Tillämpningen av det dynamiska systemet på de berörda före detta Europaparlamentsledamöterna svarar faktiskt mot detta mål om likabehandling, eftersom den leder till att de båda kategorier av Europaparlamentsledamöter som nämns i föregående punkt alltid omfattas av de nationella bestämmelserna om beräkning av ålderspension för ledamöterna i den berörda medlemsstatens parlament.

126 Denna tillämpning var dessutom nödvändig för att uppnå detta mål, eftersom endast en anpassning av nivån på och/eller villkoren för pensionsberäkningen, såsom den som föreskrivs i artikel 2.1 i bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning, jämförd med bilagans artikel 1.2, kunde leda till likabehandling av dessa kategorier av Europaparlamentsledamöter.

127 Trots den felaktiga rättstillämpning som konstaterats i punkterna 119 och 121 ovan framstår det således som korrekt att underkänna invändningen om åsidosättande av den i stadgans artikel 17 stadfästa rätten till egendom, eftersom den aktuella begränsningen av rätten till egendom uppfyller samtliga villkor som anges i artikel 52.1 i stadgan.

128 Vad slutligen gäller rättssäkerhetsprincipen har klagandena hävdat att den åtskillnad som tribunalen gjorde mellan förvärvade pensionsrättigheter och pensionsbeloppet ledde till den felaktiga slutsatsen att det dynamiska systemet är förenligt med denna princip.

129 Vid prövningen av huruvida de omtvistade besluten var förenliga med rättssäkerhetsprincipen erinrade tribunalen, i punkt 196 i den överklagade domen, om att det redan framgick av punkterna 81–97 i den domen att förvärvade pensionsrättigheter skulle särskiljas från pensionsbeloppet. Tribunalen angav i detta avseende att om pensionsrättigheterna är slutgiltigt förvärvade och inte kan ändras, och om ålderspensionerna fortsätter att betalas ut, så finns det inget som hindrar att pensionsbeloppet anpassas med en höjning eller nedsättning, något som parlamentet var skyldigt att göra i förevarande fall, med hänsyn till dess skyldighet att tillämpa det dynamiska systemet på de berörda före detta Europaparlamentsledamöterna.

130 I punkt 206 i den överklagade domen avslutade tribunalen sin bedömning med att slå fast att klagandena inte hade visat att rättssäkerhetsprincipen hade åsidosatts. Parlamentets interna regler innebar nämligen att klagandenas nya pensionsbelopp skulle träda i kraft den 1 januari 2019. Tribunalen erinrade emellertid om att dessa interna regler antogs långt före den 1 januari 2019 och inte efter detta datum. Dessutom hade klagandena varken visat eller hävdat att parlamentet hade tillämpat dessa nya belopp före den 1 januari 2019, det vill säga före det datum som i detta syfte fastställts i beslut nr 14/2018. Enligt tribunalen hade parlamentet redan i januari 2019 informerat klagandena om att bestämmelserna i beslut nr 14/2018 eventuellt skulle komma att tillämpas på dem, vilket parlamentet bekräftade för dem i februari 2019. Därav drog tribunalen slutsatsen att klagandena därigenom fått kännedom om att de bestämmelser som var tillämpliga på beräkningen av deras ålderspension hade ändrats innan de omtvistade besluten antogs.

131 Enligt rättssäkerhetsprincipen krävs det att en unionsbestämmelse möjliggör för dem som berörs därav att få kännedom om den exakta omfattningen av de skyldigheter som de åläggs genom bestämmelsen och att de på ett otvetydigt sätt kan få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter och vidta åtgärder i enlighet därmed (dom av den 9 november 2023, Global Silicones Council m.fl./kommissionen, C‑558/21 P, EU:C:2023:839, punkt 99 och där angiven rättspraxis).

132 Nya lagar som medför ändringar i den äldre lagen är således, om inte annat föreskrivits, tillämpliga på framtida verkningar av situationer som har uppkommit när den äldre lagen var i kraft. Det förhåller sig annorlunda endast i situationer som uppkommit och blivit slutgiltiga medan den äldre lagen var i kraft, varvid förvärvade rättigheter har uppstått. En rättighet anses ha förvärvats om orsaken till rättigheten inträffade före lagändringen. Så är inte fallet om rättigheten har sin grund i en orsak som inte inträffade under den tid då den ändrade lagstiftningen fortfarande gällde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2023, Grossetête/parlamentet, C‑714/21 P, EU:C:2023:187, punkt 84 och där angiven rättspraxis).

133 Vad särskilt gäller rätten att uppbära ålderspension kan denna i princip endast anses uppkomma vid den tidpunkt då den omständighet som ger upphov till denna rätt inträffar, det vill säga vid den tidpunkt då pensionen förfaller till betalning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2023, Grossetête/parlamentet, C‑714/21 P, EU:C:2023:187, punkterna 85–87).

134 Detta innebär emellertid inte att varje ändring av sättet att beräkna en pension som medför en nedsättning av densamma, vilken tillämpas med stöd av bestämmelser som antagits efter det att pensionen förfallit till betalning, utgör ett åsidosättande av dessa förvärvade rättigheter.

135 Det ska i detta hänseende erinras om att det i unionsrätten inte finns någon princip som innebär att förvärvade rättigheter inte i något fall kan ändras eller reduceras. Det är möjligt att på vissa villkor ändra sådana rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2023, Grossetête/parlamentet, C‑714/21 P, EU:C:2023:187, punkterna 88 och 89).

136 I förevarande fall gjorde tribunalen en riktig bedömning när den, på grundval av de uppgifter som nämns i bland annat punkt 206 i den överklagade domen, slog fast att tillämpningen av det dynamiska systemet, såsom detta föreskrivs i bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning och artikel 75 i tillämpningsföreskrifterna, är förenlig med rättssäkerhetsprincipen.

137 Mot denna bakgrund kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser de fyra första grunderna, i den mån klagandena genom dessa grunder har bestritt den tolkning av parlamentets interna regler som innebär att parlamentet är skyldigt att tillämpa det dynamiska systemet på de berörda före detta Europaparlamentsledamöterna, eftersom de delvis är ogrundade och delvis är verkningslösa.

138 Klagandena har gjort gällande att det var felaktigt av tribunalen att, i punkterna 70–72 i den överklagade domen, finna att enhetschefen var behörig att anta de omtvistade besluten eftersom beslutanderätten hade vidaredelegerats till enhetschefen i laga ordning.

139 Det framgår av de uppgifter som lämnades vid förhandlingen vid tribunalen att de omtvistade besluten i själva verket antogs av parlamentets rättstjänst, eftersom enhetschefen hade förlitat sig på rättstjänstens bedömning och inte själv hade gjort någon bedömning eller lämnat någon egen motivering. De omtvistade besluten borde enligt klagandena vidare ha antagits av parlamentets presidium, eftersom det var fråga om beslut fattade i extraordinära förvaltningsärenden. Dessa beslut omfattas nämligen av en ny, komplex och oförutsedd situation, vilket för övrigt bekräftas av att parlamentets rättstjänst blev inkopplad. Detta innebär att beslutens förenlighet med överordnade rättsregler och principer i unionens rättsordning borde ha kontrollerats innan de antogs. Det rör sig således inte om rent tekniska beslut beträffande vilka beslutanderätten kan delegeras till en enhetschef.

140 Parlamentet har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den femte grunden.

141 Genom den femte grunden bestrider klagandena bland annat att enhetschefen var behörig att anta de omtvistade besluten. Mot bakgrund av rättspraxis (se punkt 37 ovan) finns det anledning för domstolen att pröva huruvida denna anmärkning är välgrundad, eftersom klagandena därigenom har gjort gällande en rättsstridighet som riskerar att upprepas i framtiden.

142 Den anmärkning som klagandena också har framfört inom ramen för den femte grunden, genom vilken klagandena har kritiserat enhetschefen för att inte ha gjort någon annan bedömning eller lämnat någon annan motivering än den som fanns i rättstjänstens yttrande, innebär däremot att ett påstående om de faktiska omständigheterna framförs till domstolen som den, i avsaknad av ett argument som avser att tribunalen har missuppfattat de faktiska omständigheterna eller gjort en felaktig rättstillämpning, inte kan pröva inom ramen för överklagandet.

143 Enligt artikel 256.1 FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol ska nämligen ett överklagande till domstolen vara begränsat till rättsfrågor. Tribunalen är ensam behörig att fastställa och bedöma de relevanta omständigheterna liksom att bedöma bevisningen. Bedömningen av dessa omständigheter och bevisningen utgör således inte, under förutsättning att de inte missuppfattats, en rättsfråga som i sig kan prövas i ett mål om överklagande vid domstolen (dom av den 28 september 2023, Changmao Biochemical Engineering/kommissionen, C‑123/21 P, EU:C:2023:708, punkt 121 och där angiven rättspraxis).

144 Härav följer att den femte grunden ska prövas i sak såvitt den avser en anmärkning om att nämnda enhetschef saknade behörighet att anta de omtvistade besluten och att den i övrigt ska avvisas.

145 Det ska påpekas att tribunalen, i punkt 71 i den överklagade domen, konstaterade att enhetschefen hade utsetts till vidaredelegerad utanordnare för budgetrubrik 1030, som avser de ålderspensioner som avses i bilaga III till bestämmelserna för kostnadsersättning, genom beslut FINS/2019–01 av parlamentets generaldirektör för finanser av den 23 november 2018. Tribunalen konstaterade vidare att det i detta beslut uttryckligen anges att enhetschefen bland annat har rätt att göra rättsliga och budgetära åtaganden, kontrollera och godkänna utgifter, men även fastställa beräknade och utestående fordringar och upprätta betalningskrav.

146 I punkt 72 i den överklagade domen påpekade tribunalen bland annat att de bestämmelser som fastställts genom tillämpningsföreskrifterna och bestämmelserna för kostnadsersättning, såsom de antagits av parlamentets presidium, inte ändrats av enhetschefen, utan vederbörande har endast genomfört dem.

147 Mot denna bakgrund fann tribunalen, i punkt 73 i den överklagade domen, att enhetschefen var behörig att anta de omtvistade besluten.

148 Eftersom beslut FINS/2019–01 av parlamentets generaldirektör för finanser av den 23 november 2018 ger enhetschefen rätt att bland annat göra rättsliga och budgetära åtaganden, kontrollera och godkänna utgifter, men även fastställa beräknade och utestående fordringar och upprätta betalningskrav, finner domstolen att beslutet är tillräckligt brett formulerat för att omfatta de situationer som klagandena har gjort gällande, det vill säga nya, komplexa och oförutsedda situationer på delegerade områden.

149 Vidare har klagandena inte gjort gällande att detta beslut innehåller något förbehåll avseende behörigheten att tillämpa unionens primärrätt, särskilt bestämmelserna i stadgan, vid antagandet av beslut som hör till dessa områden.

150 Artikel 25.3 i parlamentets arbetsordning innehåller, i motsats till vad klagandena har gjort gällande, inte något förbehåll om behörighet för parlamentets presidium i denna fråga. Enligt denna bestämmelse ska nämligen [p]residiet … fatta ekonomiska, organisatoriska och administrativa beslut i frågor som rör ledamöterna på förslag från generalsekreteraren eller en politisk grupp. Det går inte heller att av nämnda bestämmelse sluta sig till en påstådd distinktion mellan extraordinära förvaltningsbeslut, som endast får fattas av parlamentets presidium, och ordinära förvaltningsbeslut, beträffande vilka beslutanderätten har delegerats till enhetschefen.

151 Anmärkningen att enhetschefen saknade behörighet kan således inte godtas.

152 Överklagandet ska därmed delvis avvisas och delvis ogillas såvitt avser den femte grunden.

153 Klagandena har gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning vid bedömningen av motiveringen av de omtvistade besluten.

154 Eftersom parlamentet är skyldigt att pröva beslutens förenlighet med överordnade unionsrättsliga rättsregler, borde denna prövning i detta avseende ha åtföljts av en motivering. Rättstjänstens yttrande som parlamentet har åberopat räcker inte i detta hänseende dels eftersom det varken nämns i de omtvistade besluten eller bifogats till dessa, dels eftersom yttrandet endast innehåller en mycket partiell och summarisk prövning av huruvida överordnade unionsrättsliga rättsregler och unionens grundläggande principer har iakttagits.

155 I punkterna 57 och 178 i den överklagade domen gjorde tribunalen dessutom en felaktig bedömning när den fann att artikel 1.7 i beslut nr 14/2018 säkerställde åtgärdens övergripande proportionalitet, genom att möjliggöra en höjning av pensionsbeloppet för personer som inte uppbär någon annan årlig inkomst och som lider av en allvarlig sjukdom. Sådana höjningar har enligt klagandena en begränsad räckvidd och denna bestämmelse i beslut nr 14/2018 kan inte utgöra en giltig skyddsklausul i förhållande till andra personer som inte omfattas av beslutet. Nämnda bestämmelse har dessutom ogiltigförklarats av domstolen i deputeradekammaren, vilket innebär att tribunalen grundade sin proportionalitetsbedömning på en icke-existerande bestämmelse.

156 Parlamentet har i första hand yrkat att överklagandet ska avvisas såvitt avser den sjätte grunden. I andra hand har parlamentet yrkat att överklagandet ska ogillas såvitt avser denna grund.

157 Klagandena har genom den sjätte grunden kritiserat tribunalen för att ha underlåtit att fastställa att parlamentet har åsidosatt sin skyldighet att motivera de omtvistade besluten. Enligt klagandena borde parlamentet inte endast ha kontrollerat huruvida tillämpningen av beslut nr 14/2018 var förenlig med unionsrätten, utan även uttryckligen i de omtvistade besluten ha angett skälen till att det ansåg att så var fallet. Det var felaktigt av tribunalen att finna att den bedömning av beslut nr 14/2018 som gjordes i rättstjänstens yttrande och som bland annat avsåg huruvida beslutet var proportionerligt, var relevant.

158 Denna grund avser tolkningen av parlamentets interna regler, eftersom den syftar till att bestrida att ett nationellt pensionssystem enligt dessa regler kan tillämpas på före detta Europaparlamentsledamöter per automatik, utan att det görs en motiverad bedömning av huruvida en sådan tillämpning är förenlig med unionsrätten.

159 Den sjätte grunden ska således prövas i sak.

160 Såsom framgår av prövningen av de fyra första grunderna för förevarande överklagande gjorde tribunalen en riktig bedömning när den i punkterna 86 och 89 i den överklagade domen fann att parlamentet var skyldigt att på klagandena tillämpa samma bestämmelser om nivån på och villkoren för pension som dem som fastställts i italiensk rätt.

161 Det var även riktigt av tribunalen att i samma punkter finna att parlamentet kan frångå denna skyldighet om en sådan tillämpning skulle leda till att en överordnad unionsrättslig rättsregel, såsom en allmän unionsrättslig princip eller en bestämmelse i stadgan, åsidosätts.

162 Även om klagandena således med rätta har betonat att det ankommer på parlamentet att försäkra sig om att tillämpningen av dess interna regler, som består i att anpassa sina före detta ledamöters pensioner med hänsyn till utvecklingen i de nationella systemen, inte strider mot de allmänna principerna i unionsrätten eller mot stadgan, innebär detta inte att det i de omtvistade besluten ska anges skälen till att parlamentet ansåg att den aktuella anpassningen var förenlig med dessa principer och stadgan.

163 Frågan huruvida kravet på motivering av unionens rättsakter, som föreskrivs i artikel 296 andra stycket FEUF, är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det fordras inte att motiveringen av en rättsakt anger samtliga sakförhållanden och rättsliga överväganden som skulle kunna anses vara relevanta (dom av den 30 januari 2024, Agentsia Patna infrastruktura (Europeisk finansiering av väginfrastruktur), C‑471/22, EU:C:2024:99, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

164 Mot bakgrund av denna rättspraxis ska det visserligen anses att det ankom på den som antog de omtvistade besluten att i dessa ange de skäl, avseende parlamentets interna regler, som föranledde parlamentet att anpassa pensionerna för dem som dessa beslut riktade sig till.

165 Däremot kunde det inte krävas att den som antog de omtvistade besluten dessutom skulle precisera av vilka skäl parlamentet ansåg att varken de allmänna principerna i unionsrätten eller stadgan utgjorde hinder för beslutet. Om motiveringsskyldigheten gavs en sådan räckvidd skulle den som antagit rättsakten vara tvungen att inte bara redogöra för skälen till sitt beslut utan även skälen till att denne ansåg att det inte fanns anledning att avstå från att anta beslutet. Med förbehåll för särskilda situationer som inte är aktuella i förevarande mål kan det inte anses att det, för att förstå motiveringen av den som antagit rättsakten, är nödvändigt att denne gör en bedömning av huruvida beslutet är förenligt med de allmänna principerna i unionsrätten och stadgan.

166 Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den sjätte grunden.

167 Överklagandet kan således inte bifallas på någon av de grunder som klagandena har åberopat. Överklagandet ska därmed ogillas i sin helhet.

168 Enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 däri ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

169 Parlamentet har yrkat att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klagandena har tappat målet, ska de förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta parlamentets rättegångskostnader.

1 Rättegångsspråk: italienska.