Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 16 februari 2023

I mål C‑393/21, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Litauens högsta domstol) genom beslut av den 23 juni 2021, som inkom till domstolen den 28 juni 2021, i ett förfarande som inletts av

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna L.S. Rossi, J.-C. Bonichot, S. Rodin och O. Spineanu-Matei (referent), generaladvokat: P. Pikamäe, justitiesekreterare: handläggaren C. Strömholm,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 8 september 2022,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Lufthansa Technik Aero Alzey GmbH, genom F. Heemann, Rechtsanwalt, och A. Juškys, advokatas, Arik Air Limited, genom L. Augytė-Kamarauskienė, advokatė, Asset Management Corporation of Nigeria (Amcon), genom A. Banys, A. Ivanauskaitė och K. Švirinas, advokatai, Litauens regering, genom K. Dieninis, V. Kazlauskaitė-Švenčionienė och E. Kurelaitytė, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom S.L. Kalėda och S. Noë, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 20 oktober 2022 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Förordning nr 805/2004

Förordning nr 1215/2012

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första till den tredje frågan

Den fjärde frågan

Den femte frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar (EUT L 143, 2004, s. 15) samt artiklarna 36.1 och 44.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan flygbolaget Arik Air Limited och Lufthansa Technik Aero Alzey GmbH (nedan kallat Lufthansa) angående en begäran om vilandeförklaring av det verkställighetsförfarande som inletts mot Arik Air på grundval av en europeisk exekutionstitel som utfärdats av en tysk domstol till förmån för Lufthansa.

3 Skälen 8, 18 och 20 i förordning nr 805/2004 har följande lydelse:

4 Artikel 1 i förordningen, med rubriken Syfte, har följande lydelse:

5 Artikel 5 i förordningen, med rubriken Upphävande av exekvatur, har följande lydelse:

6 Artikel 6 i förordningen har rubriken Krav för intyg om europeisk exekutionstitel. Artikel 6.1 a och 6.2 föreskriver följande:

7 Artikel 10 i förordning nr 805/2004 har rubriken Rättelse eller återkallelse av intyget om europeisk exekutionstitel. I artikel 10.1 och 10.2 föreskrivs följande:

8 Artikel 11 i förordningen, med rubriken Verkan av intyget om europeisk exekutionstitel, har följande lydelse:

9 Enligt artikel 18 i förordningen, som har rubriken Avhjälpande av att miniminormerna inte har iakttagits, gäller följande:

10 Artikel 20 i samma förordning har rubriken Verkställighetsförfarande. I artikel 20.1 stadgas följande:

11 Artikel 21 i förordning nr 805/2004, med rubriken Hinder för verkställighet, föreskriver följande:

12 Artikel 23 i förordningen, med rubriken Vilandeförklaring eller begränsning av verkställighet, har följande lydelse:

13 I artikel 36.1 i förordning nr 1215/2012 föreskrivs följande:

14 Artikel 44 i samma förordning stadgar följande:

15 Den 14 juni 2019 utfärdade Amtsgericht Hünfeld (Distriktsdomstolen i Hünfeld, Tyskland) ett betalningsföreläggande gentemot Arik Air om indrivning av en skuld 2292993,32 euro till Lufthansa. Med stöd av detta föreläggande utfärdade nämnda domstol den 24 oktober 2019 en europeisk exekutionstitel och den 2 december 2019 ett intyg om europeisk exekutionstitel.

16 Lufthansa vände sig till en förrättningsman med verksamhet i Litauen (nedan kallad förrättningsmannen) för verkställighet av exekutionstiteln i enlighet med detta intyg.

17 Arik Air gav med stöd av artikel 10 i förordning nr 805/2004 in en ansökan till Landgericht Frankfurt am Main (Regiondomstolen i Frankfurt am Main, Tyskland) in en begäran om att intyget om europeisk exekutionstitel skulle återkallas och att indrivningen av fordran skulle upphöra, med motiveringen att bolaget hade delgetts rättegångshandlingarna felaktigt av Amtsgericht Hünfeld (Distriktsdomstolen i Hünfeld), vilket innebar att den tidsfrist som bolaget hade för att bestrida det betalningsföreläggande som hade utfärdats av denna domstol inte hade iakttagits.

18 Arik Air gav även in en ansökan till förrättningsmannen i Litauen om att verkställighetsförfarandet skulle vilandeförklaras till dess att den tyska domstolen, vid vilken talan i frågan dessutom väckts, slutgiltigt prövat ansökan om att intyget om europeisk exekutionstitel ska återkallas och att exekutionsförfarandet ska upphöra. Förrättningsmannen avslog ansökan om vilandeförklaring med motiveringen att den relevanta nationella lagstiftningen inte medgav vilandeförklaring på den grunden, som i förevarande fall, att talan väckts vid en domstol i ursprungsmedlemsstaten mot det avgörande som ska verkställas.

19 Genom beslut av den 9 april 2020 förordnade Landgericht Frankfurt am Main (Regiondomstolen i Frankfurt am Main) att verkställigheten av den europeiska exekutionstiteln av den 24 oktober 2019 skulle skjutas upp, förutsatt att Arik Air ställde en säkerhet på 2000000 euro. Nämnda domstol gjorde gällande att om denna säkerhet inte ställdes, kunde ansökan om vilandeförklaring av verkställigheten inte bifallas, eftersom Arik Air inte hade visat att exekutionstiteln hade utfärdats rättsstridigt eller att fristen för att framställa en invändning hade löpt ut utan något fel från företagets sida.

20 Arik Air överklagade förrättningsmannens beslut att inte vilandeförklara verkställighetsförfarandet till Kauno apylinkės teismas (Distriktsdomstolen i Kaunas, Litauen). Den instansen ogillade överklagandet genom beslut av den 11 juni 2020.

21 Arik Airs överklagade det beslutet till Kauno apygardos teismas (Regiondomstolen i Kaunas, Litauen), som genom beslut av den 25 september 2020 upphävde det överklagade beslutet och beslutade att vilandeförklara verkställighetsförfarandet i avvaktan på den tyska domstolens slutliga prövning av Arik Airs yrkanden. Kauno apygardos teismas (Regiondomstolen i Kaunas) fann, med hänsyn till den risk för oproportionerlig skada som kan följa av verkställighetsförfarandet mot Arik Air, att det för en vilandeförklaring räckte att talan väckts mot intyget om europeisk exekutionstitel vid domstolen i ursprungsmedlemsstaten. Den fann även, till skillnad från Kauno apylinkės teismas (Distriktsdomstolen i Kaunas), att det, i avsaknad av uppgifter som bekräftade att den säkerhet som fastställts av den tyska domstolen hade ställts i detta skede av förfarandet, inte fanns någon anledning att anse att det ankom på den sistnämnda domstolen att avgöra om yrkandet om vilandeförklaring av verkställighetsåtgärderna var välgrundat.

22 Lufthansa överklagade beslutet från Kauno apygardos teismas (Regiondomstolen i Kaunas) av den 25 september 2020 till Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Litauens högsta domstol), som är den hänskjutande domstolen.

23 Den hänskjutande domstolen vill först och främst få klarhet i räckvidden av, tillämpningsvillkoren för och omfattningen av den kontroll som ska utföras av domstolar eller behöriga myndigheter i den verkställande medlemsstaten enligt artikel 23 c i förordning nr 805/2004.

24 Den hänskjutande domstolen anser att det framgår av själva ordalydelsen i denna artikel att domstolen eller den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten har ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller möjligheten att besluta om vilandeförklaring av exekutionsförfarandet och frågar sig hur stort detta utrymme är. Den hänskjutande domstolen har påpekat dels att uttrycken fört talan och inbegriper i nämnda artikel förutsätter att det är alla rättsmedel i ursprungsmedlemsstaten som avses, ett villkor som tycks uppfyllt i förevarande fall, dels att räckvidden av begreppet exceptionella omständigheter ska ges en enhetlig tolkning i medlemsstaterna.

25 Den hänskjutande domstolen har preciserat att även om domstolsförfaranden i förevarande fall pågår vid domstolarna i ursprungsmedlemsstaten är parterna oense om innebörden och omfattningen av dessa förfaranden och utsikterna för att de ska vinna framgång. Arik Air har hävdat att det utövar en rätt att föra talan, medan Lufthansa har bestritt att Arik Air har en sådan rätt och har hävdat att det företaget endast har för avsikt att försena verkställighetsförfarandet. Den hänskjutande domstolen vill därför få klarlagt omfattningen av den laglighetskontroll av förfarandet i ursprungsmedlemsstaten som den eventuellt är skyldig att göra.

26 Vidare frågar sig den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av användningen av konjunktionen eller mellan de olika åtgärder som anges i artikel 23 i förordning nr 805/2004, vilka domstolen eller den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten får vidta i syfte att skjuta upp eller begränsa verkställigheten, om det är möjligt att tillämpa flera av dessa åtgärder samtidigt.

27 Den hänskjutande domstolen har slutligen påpekat att enligt förordning nr 1215/2012 ska ett beslut om att skjuta upp verkställigheten, vilket meddelats i ursprungsmedlemsstaten, ha verkningar i den verkställande medlemsstaten i enlighet med den allmänna skyldigheten att erkänna domar på privaträttens område, som stadgas i artikel 36.1 i den förordningen. En särskild skyldighet att skjuta upp verkställigheten nämns emellertid även i artikel 44.2 i samma förordning. Förordning nr 805/2004 preciserar däremot inte huruvida ett uppskov med verkställigheten av ett domstolsavgörande i ursprungsmedlemsstaten ska leda till att verkställigheten av avgörandet automatiskt skjuts upp i en annan medlemsstat eller om detta fordrar ett beslut av de behöriga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten. Det finns därför anledning att fråga sig om ett system som liknar det som föreskrivs i förordning nr 1215/2012 ska tillämpas inom ramen för förordning nr 805/2004.

28 Mot denna bakgrund beslutade Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Litauens högsta domstol) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

29 Den hänskjutande domstolen har ställt den första till den tredje frågan, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i hur begreppet exceptionella omständigheter i den mening som avses i artikel 23 c i förordning nr 805/2004 ska tolkas. Den vill särskilt få klarlagt om, och i så fall, i vilken utsträckning omständigheterna kring det rättsliga förfarande som inletts i ursprungsmedlemsstaten mot ett avgörande som intygats vara en europeisk exekutionstitel, eller mot intyget i sig, är relevanta för fastställandet av det begreppets räckvidd.

30 I artikel 23 c i förordning nr 805/2004 föreskrivs att om gäldenären har fört talan mot en dom som intygats vara en europeisk exekutionstitel, vilket inbegriper ansökan om förnyad prövning i enlighet med artikel 19 i samma förordning, eller ansökt om rättelse eller återkallelse av ett intyg om europeisk exekutionstitel i enlighet med artikel 10 i förordningen, får den behöriga domstolen eller myndigheten i verkställighetsmedlemsstaten på ansökan av gäldenären, när det föreligger exceptionella omständigheter, låta verkställighetsförfarandet vila.

31 Det ska påpekas att denna bestämmelse inte innehåller någon hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar vad gäller innebörden och räckvidden av begreppet undantagsfall, vilket innebär att detta begrepp, med hänsyn till kraven på en enhetlig tillämpning av unionsrätten och likhetsprincipen, ska anses vara ett självständigt unionsrättsligt begrepp som ska tolkas enhetligt inom unionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 januari 2022, Zinātnes parks, C‑347/20, EU:C:2022:59, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

32 Den omständigheten att artikel 20.1 i förordning nr 805/2004 hänvisar till lagen i den verkställande medlemsstaten i fråga om exekutionsförfaranden påverkar inte denna slutsats. Som generaladvokaten påpekat i punkt 15 i sitt förslag till avgörande påverkar den hänvisningen inte tillämpningen av bestämmelserna i kapitel IV i förordningen, särskilt artikel 23, som anger villkoren för en eventuell vilandeförklaring eller begränsning av verkställighetsförfarandet i det särskilda fall där gäldenären har väckt talan vid domstol i ursprungsmedlemsstaten.

33 Vid tolkningen av begreppet undantagsfall i den mening som avses i artikel 23 c i förordning nr 805/2004 ska, såsom framgår av domstolens praxis, inte bara bestämmelsens lydelse beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med den rättsakt som den ingår i (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 oktober 2019, BGL BNP Paribas, C‑548/18, EU:C:2019:848, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

34 För det första, vad gäller lydelsen av artikel 23 c i förordning nr 805/2004, framgår det av själva lydelsen i denna bestämmelse, i synnerhet av användningen av verbet få och adjektivet exceptionell, att unionslagstiftaren, samtidigt som den ger domstolarna eller myndigheterna i den verkställande medlemsstaten ett utrymme för skönsmässig bedömning vid bedömningen av huruvida det är nödvändigt att skjuta upp verkställigheten av en dom som intygats vara en europeisk exekutionstitel, har avsett att begränsa denna möjlighet till fall då det föreligger exceptionella omständigheter. Den bestämmelsen ska därför tolkas restriktivt (se, analogt, dom av den 22 oktober 2015, Thomas Cook Belgium, C‑245/14, EU:C:2015:715, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

35 Man kan emellertid av unionslagstiftarens användning av begreppet exceptionella omständigheter dra slutsatsen att lagstiftaren inte avsåg att begränsa räckvidden av artikel 23 c i förordning nr 805/2004 enbart till fall av force majeure, som i allmänhet hänför sig till händelser som inte kan förutses eller undvikas och som beror på omständigheter som gäldenären inte kan råda över.

36 Mot bakgrund av dessa skrivningar finner domstolen att nämnda möjlighet att skjuta upp verkställigheten av en dom som intygats vara en europeisk exekutionstitel ska förbehållas de fall där fortsatt verkställighet skulle utsätta gäldenären för en verklig risk för särskilt allvarlig skada, för vilken det skulle vara omöjligt eller utomordentligt svårt att få ersättning för det fall att den talan som denne väckt eller ansökan som denne gett in i ursprungsmedlemsstaten vann bifall.

37 Det framgår dessutom av artikel 23 c i förordning nr 805/2004 att förekomsten av ett domstolsförfarande som inletts av gäldenären i ursprungsmedlemsstaten, antingen i syfte att bestrida en dom som intygats vara en europeisk exekutionstitel eller för att begära rättelse eller återkallelse av ett intyg om europeisk exekutionstitel, är en förutsättning för att den behöriga domstolen eller myndigheten i den verkställande medlemsstaten ska pröva huruvida det föreligger exceptionella omständigheter för att eventuellt skjuta upp verkställigheten av denna exekutionstitel.

38 För det andra, vad gäller det sammanhang i vilket artikel 23 c i förordning nr 805/2004 ingår, ska det påpekas att avskaffandet av exekvaturförfarandet genom artikel 5 i förordningen enligt förordningens systematik grundar sig på en tydlig behörighetsfördelning mellan domstolarna och myndigheterna i ursprungsmedlemsstaten och dem i den verkställande medlemsstaten, med villkor som ska uppfyllas såväl inom ramen för det förfarande som leder fram till ett beslut avseende en obestridd fordran som vid verkställigheten av detta beslut. Denna behörighetsfördelning följer av att fordran och den europeiska exekutionstitel som fastställer den bestäms på grundval av lagstiftningen i ursprungsmedlemsstaten, medan verkställighetsförfarandet, i enlighet med artikel 20 i nämnda förordning, regleras av lagen i den verkställande medlemsstaten.

39 För att en dom avseende en obestridd fordran ska intygas vara en europeisk exekutionstitel i ursprungsmedlemsstaten måste således miniminormerna i kapitel III i förordning nr 805/2004 iakttas. Enligt artikel 18 i förordningen kan ett åsidosättande av dessa bestämmelser avhjälpas endast vid domstolar eller myndigheter i den staten.

40 De behöriga domstolarna eller myndigheterna i den verkställande medlemsstaten har, inom ramen för sin behörighet enligt artikel 20 i förordning nr 805/2004, befogenhet att pröva om det finns omständigheter som motiverar att verkställighet vägras, med tillämpning av artikel 21.1 i denna förordning, eller begränsas eller skjuts upp i enlighet med artikel 23 i förordningen.

41 Dessa domstolar eller myndigheter får dock inte pröva någon invändning mot den dom som har meddelats i ursprungsmedlemsstaten eller intygandet att den är en europeisk exekutionstitel. Som framgår av artikel 21.2 i förordning nr 805/2004, jämförd med skäl 18 i samma förordning, bör nämligen det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna för rättskipningen i var och en av medlemsstaterna leda till att varje domstol i en medlemsstat kan anse att samtliga villkor för intyg om en europeisk exekutionstitel är uppfyllda, så att en dom avseende en obestridd fordran eller intyg om en sådan dom inte under några omständigheter kan omprövas i sak i verkställighetsmedlemsstaten.

42 Det framgår således av systematiken i förordning nr 805/2004 att domstolarna eller de behöriga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten inte är behöriga att, vare sig direkt eller indirekt, i samband med en begäran om uppskov med verkställighet pröva ett sådant avgörande som har meddelats i ursprungsmedlemsstaten eller ett intyg om att det är en europeisk exekutionstitel.

43 Med hänsyn till denna fördelning av behörighet mellan domstolarna och myndigheterna i ursprungsmedlemsstaten och domstolarna i den verkställande medlemsstaten, vilken görs genom förordning nr 805/2004, har domstolarna eller myndigheterna i den verkställande medlemsstaten ett begränsat utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller bedömningen av de omständigheter mot bakgrund av vilka en ansökan om uppskov med verkställigheten kan bifallas. Vid prövningen av en sådan ansökan, och för att fastställa att de omständigheter som gäldenären åberopat till stöd för ansökan är exceptionella, ska dessa domstolar eller myndigheter, efter att ha konstaterat att talan har väckts eller en ansökan getts in i ursprungsmedlemsstaten, i den mening som avses i artikel 23 i förordning nr 805/2004, begränsa sig till att göra en avvägning mellan de intressen som föreligger – det vill säga borgenärens intresse av omedelbar verkställighet av beslutet om dennes fordran och gäldenärens intresse av att undvika en allvarlig skada som inte kan avhjälpas – för att finna den rätta balans som den bestämmelsen eftersträvar. Vid denna prövning är det, såsom generaladvokaten påpekat i punkt 30 i sitt förslag till avgörande, uteslutet att nämnda domstolar eller myndigheter hänvisar till en bedömning, även en bedömning vid första påseendet, av huruvida gäldenärens talan eller ansökan i ursprungsmedlemsstaten är välgrundad.

44 För det tredje stöds en restriktiv tolkning av begreppet exceptionella omständigheter av en teleologisk tolkning av artikel 23 c i förordning nr 805/2004.

45 Såsom framgår av artikel 1, jämförd med skäl 8 i förordningen, syftar förordningen till att möjliggöra fri rörlighet för bland annat domar som rör obestridda fordringar och att påskynda och förenkla exekutionen av dessa fordringar i en annan medlemsstat än den där avgörandet meddelades. Mot bakgrund av detta syfte ska även de hinder för omedelbar verkställighet av dessa avgöranden som föreskrivs i artiklarna 21 och 23 i förordningen tolkas restriktivt.

46 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första till den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 23 c i förordning nr 805/2004 ska tolkas så, att begreppet exceptionella omständigheter i den bestämmelsen avser fall där fortsatt verkställighet av ett avgörande som intygats vara en europeisk exekutionstitel, när gäldenären i ursprungsmedlemsstaten har väckt talan eller ansökt om rättelse eller återkallelse av ett intyg om europeisk exekutionstitel, skulle utsätta gäldenären för en verklig risk för särskilt allvarlig skada, för vilken det skulle vara omöjligt eller utomordentligt svårt att få ersättning för det fall att avgörandet upphävdes eller intyget om exekutionstitel rättades eller återkallades. Detta begrepp avser inte omständigheter som har samband med det rättsliga förfarande som inletts i ursprungsmedlemsstaten mot det avgörande som intygats vara en europeisk exekutionstitel eller mot intyget om europeisk exekutionstitel.

47 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 23 i förordning nr 805/2004 ska tolkas så, att den tillåter att åtgärderna i punkterna a, b och c i den artikeln – om att begränsa verkställighetsförfarandet, kräva att det ställs säkerhet eller låta förfarandet vila – tillämpas samtidigt.

48 Artikel 23 i förordning nr 805/2004, som har rubriken Vilandeförklaring eller begränsning av verkställighet, räknar upp de åtgärder som den behöriga domstolen eller myndigheten i den verkställande medlemsstaten kan besluta om på gäldenärens begäran, nämligen att begränsa verkställighetsförfarandet till säkerhetsåtgärder, göra verkställigheten beroende av att det ställs en säkerhet eller, när det föreligger exceptionella omständigheter, låta verkställighetsförfarandet vila.

49 Det framgår av lydelsen av den artikeln att de åtgärder som den föreskriver binds samman av konjunktionen eller, som i vissa språkversioner kan ha antingen en alternativ eller en kumulativ betydelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2020, Autoservizi Giordano, C‑513/18, EU:C:2020:59, punkt 24 och där angiven rättspraxis). Användningen av denna konjunktion visar således inte att unionslagstiftarens avsikt var att de åtgärder som avses i artikel 23 i förordning nr 805/2004 skulle kunna tillämpas samtidigt.

50 Systematiken i denna artikel och omfattningen av de åtgärder som föreskrivs där gör det däremot möjligt att anse att det inte är möjligt att vilandeförklara verkställighetsförfarandet med stöd av artikel 23 c och samtidigt begränsa det enligt artikel 23 a eller ålägga borgenären att ställa säkerhet enligt artikel 23 b.

51 Vilandeförklaring av verkställighetsförfarandet, förordnat på gäldenärens begäran med stöd av artikel 23 c i förordningen, hindrar nämligen, med hänsyn till dess omedelbara verkningar för det fortsatta förfarandet, att förfarandet kan begränsas till säkerhetsåtgärder i den mening som avses i artikel 23 a. Borgenärens skyldighet att ställa säkerhet enligt artikel 23 b i nämnda förordning föreskrivs för att omedelbart kunna verkställa den aktuella fordran, vilket logiskt sett utesluter att verkställighetsförfarandet samtidigt vilandeförklaras.

52 Som generaladvokaten påpekat i punkt 52 i sitt förslag till avgörande, är det emellertid inte uteslutet att den behöriga domstolen eller myndigheten i den verkställande medlemsstaten kan kräva att borgenären ställer en säkerhet som villkor för verkställighetsåtgärder av ren säkerhetskaraktär.

53 Mot denna bakgrund ska den fjärde frågan besvaras enligt följande: Artikel 23 i förordning nr 805/2004 ska tolkas så, att den tillåter att åtgärderna i punkterna a och b i den artikeln – om att begränsa verkställighetsförfarandet och kräva att det ställs säkerhet – tillämpas samtidigt. Däremot tillåter den inte att en av de två åtgärderna tillämpas samtidigt med vilandeförklaring av verkställighetsförfarandet enligt punkt c.

54 Den femte frågan, som avser tolkningen av artiklarna 36.1 och 44.2 i förordning nr 1215/2012, avser verkningarna av ett avgörande som meddelats i ursprungsmedlemsstaten, enligt vilket verkställigheten av en dom avseende en obestridd fordran som intygats vara en europeisk exekutionstitel ska skjutas upp, på det verkställighetsförfarande som inletts i den verkställande medlemsstaten.

55 Det ska inledningsvis påpekas att även om det inte framgår av begäran om förhandsavgörande att den behöriga tyska domstolen vid den tidpunkt då begäran om förhandsavgörande framställdes slutgiltigt hade uttalat sig om uppskov med verkställigheten av den europeiska exekutionstiteln av den 24 oktober 2019, pågick vid denna tidpunkt ett förfarande som hade inletts vid den domstolen, vilket innebär att det inte kan uteslutas att ett beslut meddelas om uppskov med verkställigheten av denna exekutionstitel. Det är följaktligen inte uppenbart att ett svar på den femte frågan inte skulle vara användbart för den hänskjutande domstolen för att avgöra det mål som är anhängigt där. Av detta följer att denna fråga kan tas upp till prövning.

56 Det ska även påpekas att även om den hänskjutande domstolen formellt har begärt en tolkning av artiklarna 36.1 och 44.2 i förordning nr 1215/2012, reglerar förordning nr 805/2004 – på grundval av vilken förfarandet för verkställighet har inletts i det nationella målet – i artikel 6.2 fallet med vilandeförklaring av verkställigheten av ett avgörande som intygats vara en europeisk exekutionstitel.

57 Eftersom domstolen är behörig att utifrån samtliga uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i begäran om förhandsavgörande, identifiera de delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 april 2021, Profi Credit Slovakia, C‑485/19, EU:C:2021:313, punkt 50 och där angiven rättspraxis), ska den femte frågan förstås så, att den avser tolkningen av artikel 6.2 i förordning nr 805/2004.

58 Den hänskjutande domstolen har följaktligen ställt den femte frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.2 i förordning nr 805/2004 ska tolkas så, att när verkställbarheten av en dom som har intygats vara en europeisk exekutionstitel har vilandeförklarats i ursprungsmedlemsstaten, är domstolen i den verkställande medlemsstaten skyldig att på grundval av det beslutet vilandeförklara det verkställighetsförfarande som inletts i sistnämnda stat.

59 Det framgår av artikel 6.1 i förordning nr 805/2004 att ett intyg om en dom avseende en obestridd fordran som europeisk exekutionstitel är underkastat flera villkor, däribland det villkor som anges i artikel 6.1 a i förordningen, nämligen att domen ska vara verkställbar i ursprungsmedlemsstaten.

60 Enligt artikel 11 i denna förordning ska intyget om europeisk exekutionstitel inte få någon annan verkan än den som följer av domens verkställbarhet.

61 Det framgår av dessa bestämmelser att en europeisk exekutionstitel inte kan ha rättsverkningar om verkställbarheten av den dom som försetts med detta intyg har skjutits upp i ursprungsmedlemsstaten.

62 Det är i detta sammanhang som artikel 6.2 i förordning nr 805/2004 föreskriver att när en dom som intygats vara en europeisk exekutionstitel har upphört att vara verkställbar eller dess verkställbarhet har upphävts eller begränsats, ska ett intyg där det anges att domen inte kan verkställas alls eller bara i begränsad utsträckning, vid varje ansökan till den domstol som har meddelat domen, utfärdas med hjälp av standardformuläret i bilaga IV till den förordningen.

63 När verkställbarheten av den dom som intygats vara en europeisk exekutionstitel har vilandeförklarats i ursprungsmedlemsstaten, är den behöriga domstolen eller myndigheten i den verkställande medlemsstaten följaktligen skyldig att vilandeförklara det verkställighetsförfarande som inletts i den staten om ett sådant intyg som avses i artikel 6.2 i förordning nr 805/2004 företes.

64 Mot denna bakgrund ska den femte frågan besvaras på följande sätt. Artikel 6.2 jämförd med artikel 11 i förordning nr 805/2004 ska tolkas så, att när verkställbarheten av ett avgörande som har intygats vara en europeisk exekutionstitel har vilandeförklarats i ursprungsmedlemsstaten och ett sådant intyg som avses i artikel 6.2 i förordningen har företetts för domstolen i den verkställande medlemsstaten, är den domstolen skyldig att på grundval av det avgörandet vilandeförklara det verkställighetsförfarande som inletts i den verkställande medlemsstaten.

65 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: litauiska.