Förslag till avgörande av generaladvokat Priit Pikamäe föredraget den 20 oktober 2022
1 Originalspråk: franska.
2 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar (EUT L 143, 2004, s. 15).
3 Denna uppgift i beslutet om hänskjutande ger upphov till frågor, eftersom artikel 10 i förordning nr 805/2004 endast avser rättelse eller återkallelse av intyg om europeisk exekutionstitel.
4 Även denna uppgift förvånar, med hänsyn till behörighetsfördelningen mellan organen i ursprungsmedlemsstaten och organen i verkställighetsmedlemsstaten vad gäller de rättsmedel som står gäldenären till buds. Den åtgärd som vidtogs i ursprungsmedlemsstaten syftar till att verkställa ett beslut som inte omfattas av behörigheten för myndigheterna i denna stat.
5 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).
6 Dom av den 7 november 2019, K.H.K. (Kvarstad på bankmedel) ( C‑555/18, EU:C:2019:937, punkt 38), och dom av den 25 juni 2020, Ministerio Fiscal (Tillgång till förfarandet för prövning av en ansökan om internationellt skydd) ( C‑36/20 PPU, EU:C:2020:495, punkt 53).
7 De fall av obligatorisk eller fakultativ vilandeförklaring som föreskrivs i litauisk rätt, såsom de anges i beslutet om hänskjutande, i verkställighetsmedlemsstaten, tillkommer således utöver den situation som beskrivs i artikel 23 i förordning nr 805/2004, i vilken det har införts en särskild och självständig bestämmelse om vilandeförklaring eller begränsning av verkställighetsförfarandet.
8 Dom av den 21 februari 1991, Zuckerfabrik Süderdithmarschen och Zuckerfabrik Soest ( C‑143/88 och C‑92/89, EU:C:1991:65, punkt 26).
9 Se, analogt, dom av den 22 oktober 2015, Thomas Cook Belgium ( C‑245/14, EU:C:2015:715, punkt 31).
10 Förutom förfarandet för vilandeförklaring av verkställighet nämns i artikel 23 i förordning nr 805/2004 möjligheten för den behöriga domstolen eller myndigheten i verkställighetsmedlemsstaten att begränsa detta förfarande till säkerhetsåtgärder eller att bestämma att verkställigheten ska villkoras av att det ställs en säkerhet, och dessa två beslut omfattas enligt min mening av begreppet begränsning, vilket är det enda alternativet till vilandeförklaring, såsom bekräftas av rubriken till denna bestämmelse.
11 Dom av den 30 januari 2020, Autoservizi Giordano ( C‑513/18, EU:C:2020:59, punkt 24).
12 Min kursivering.
13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2017, Zulfikarpašić ( C‑484/15, EU:C:2017:199, punkterna 38, 40 och 42).
14 Genom en sammanslagningseffekt utvidgas den ursprungliga domens verkningar till att omfatta hela Europeiska unionen (med undantag för Danmark), vilket har lett till att intyget om europeisk exekutionstitel beskrivits som ett frikort till domstolarna eller ett europeiskt pass.
15 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2018, Collect Inkasso m.fl. ( C‑289/17, EU:C:2018:133, punkt 36), och dom av den 27 juni 2019, RD (Intyg om en europeisk exekutionstitel) ( C‑518/18, EU:C:2019:546, punkt 24). I sin dom av den 9 mars 2017, Zulfikarpašić ( C‑484/15, EU:C:2017:199, punkt 39) har domstolen tydligt angett att detta syfte med fri rörlighet för domar i samtliga medlemsstater inte kan uppnås genom att rätten till försvar försvagas, oavsett på vilket sätt detta sker.
16 Redogörelsen för tvisten i beslutet om hänskjutande visar en bristande förståelse för reglerna om fördelning av behörighet mellan organen i ursprungsmedlemsstaten och organen i verkställighetsmedlemsstaten.
17 Min kursivering.
18 Denna slutsats gäller även för de två åtgärder för begränsning av verkställighetsförfarandet som nämns i artikel 23 a och b i förordning nr 805/2004.
19 Se, analogt, dom av den 14 januari 2010, Kyrian ( C‑233/08, EU:C:2010:11, punkt 40).
20 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2017, Zulfikarpašić ( C‑484/15, EU:C:2017:199, punkterna 25 och 26).
21 Det är intressant att notera att förordning nr 805/2004 inte innehåller någon bestämmelse som föreskriver någon kommunikation, eller närmare bestämt något informationsutbyte, mellan de behöriga organen i ursprungsmedlemsstaten och myndigheterna i verkställighetsmedlemsstaten. Den omständigheten att den behöriga myndigheten i verkställighetsmedlemsstaten kan ta emot upplysningar från gäldenären och borgenären om gällande rätt i ursprungsmedlemsstaten, vilka överensstämmer med försvaret av deras intressen, påverkar inte denna slutsats.
22 Förslag till rådets förordning om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar (KOM(2002) 159 slutlig) (EGT C 203 E, 2002, s. 86).
23 Förslaget till förordning innehöll en artikel 22.2, enligt vilken [d]omen eller intyget om en europeisk exekutionstitel [aldrig får] prövas i sak i verkställighetsmedlemsstaten. Denna bestämmelse motsvarar artikel 21.2 i förordningen och även där används ordet aldrig, vilket är viktigt.
24 Jag vill påpeka att kommissionen i sitt yttrande inte desto mindre anser att motiveringen i förslaget till förordning är relevant för tolkningen av artikel 23 i förordning nr 805/2004 och att de två aspekter som nämns där utgör de faktorer som ska vägas mot varandra vid tillämpningen av denna bestämmelse, mot bakgrund av såväl gäldenärens som borgenärens intressen.
25 Bilagorna I–III till förordning nr 805/2004 gäller intyg om europeisk exekutionstitel gällande Dom, Förlikning och Officiell handling.
26 Dom av den 14 december 2017, Chudaś ( C‑66/17, EU:C:2017:972, punkt 28).
27 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande (EUT L 399, 2006, s. 1), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EU) nr 936/2012 av den 4 oktober 2012 (EUT L 283, 2012, s. 1) (nedan kallad förordning nr 1896/2006).
28 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 av den 11 juli 2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande (EUT L 199, 2007, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EU) nr 517/2013 av den 13 maj 2013 (EUT L 158, 2013, s. 1) (nedan kallad förordning nr 861/2007).
29 De tillämpliga bestämmelserna kännetecknas av det val som borgenären har enligt artikel 27 jämförd med skäl 20 i förordning nr 805/2004 mellan förordning nr 1215/2012 och förordning nr 805/2004.
30 Förutom att vilandeförklaring av verkställighetsförfarandet inte villkoras av att det föreligger exceptionella omständigheter, framgår det av artikel 44 i förordning nr 1215/2012 att det endast är vid en ansökan om att vägra verkställighet av den ursprungliga domen som domstolen i den anmodade medlemsstaten kan vilandeförklara eller begränsa detta förfarande. Artikel 23 i förordning nr 861/2007 ger dessutom möjlighet att vidta sådana åtgärder bland annat när en part har överklagat en dom som meddelats inom ramen för det europeiska småmålsförfarandet eller om en sådan förnyad prövning fortfarande är möjlig. Även om dessa bestämmelser om beaktande av utgången av fristen för förfarandet för att pröva en ansökan om att vägra verkställighet och fristen för att överklaga den ursprungliga domen har löpt ut verkar vara relevanta, förefaller det mig som om den behörighetsmodell som avgör möjligheten för domstolen i verkställighetsmedlemsstaten att vilandeförklara eller begränsa verkställigheten, som är tydligt definierad i artikel 23 i förordning nr 805/2004, inte kan läggas till detta under sken av en tolkning av begreppet exceptionella omständigheter.
31 Europaparlamentets och rådets förordning av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).
32 Jag noterar att rubrikerna till artikel 23 i förordningarna nr 805/2004, 1896/2006 och 861/2007 är identiska, nämligen Vilandeförklaring eller begränsning av verkställighet.
33 Den bedömning som på detta sätt krävs av det behöriga organet i verkställighetsmedlemsstaten avser en objektiv faktisk situation, vilket motsvarar innebörden av begreppet omständigheter och utesluter det tillvägagångssätt som klaganden i målet vid den nationella domstolen har valt när det gäller kravet på att gäldenärens beteende inte får vara felfritt, vilket kanske inte längre är fallet när de förfaranden som inletts i ursprungsstaten avslutas.
34 Beslut av domstolens vice ordförande av den 3 juni 2022, Bulgarien/parlamentet och rådet ( C‑545/20 R, EU:C:2022:445, punkt 32).
35 Beslut av domstolens vice ordförande av den 24 maj 2022, Puigdemont i Casamajó m.fl./parlamentet och Spanien ( C‑629/21 P(R), EU:C:2022:413, punkt 75).
36 Se, för ett liknande resonemang, beslut av domstolens vice ordförande av den 3 juni 2022, Bulgarien/parlamentet och rådet ( C‑545/20 R, EU:C:2022:445, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
37 Se beslut av domstolens vice ordförande av den 8 april 2014, kommissionen/ANKO ( C‑78/14 P-R, EU:C:2014:239, punkt 26).
38 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juli 1997, Giloy ( C‑130/95, EU:C:1997:372, punkt 38).
39 Dessa villkor är villkoret om brådskande omständigheter på grund av att det är troligt att allvarlig och irreparabel skada uppstår och villkoret att det vid första påseendet framstår som faktiskt och rättsligt befogat (fumus boni juris).
40 Se, bland annat, beslut av domstolens vice ordförande av den 8 april 2014, kommissionen/ANKO ( C‑78/14 P-R, EU:C:2014:239, punkterna 14 och 36).
41 Klaganden i det nationella målet har gjort gällande att det finns en risk för missbruk av det förfarande som föreskrivs i artikel 23 i förordning nr 805/2004. Förutom att den tolkning som föreslagits av klaganden i det nationella målet enligt min mening kan avgränsa tillämpningsområdet för vilandeförklaringsåtgärden, är det utrett att en sådan risk är en oskiljaktig del av införandet av ett rättsmedel och att det förhållandet att en talan vid domstol utgör missbruk, för att den endast är förhalande, i medlemsstaternas rättsordningar beivras genom skadestånd till den part som har lidit skada.
42 Dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny ( C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkterna 43–45).
43 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny ( C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 46) och beslut av den 8 juni 2021, Centraal Justitieel Incassobureau ( C‑699/20, ej publicerat, EU:C:2021:465, punkt 18).
44 Se punkt 6 i beslutet om hänskjutande. Denna ovisshet lyfts även fram av kommissionen i punkt 62 i dess yttrande.
45 Dom av den 16 juni 2016, Pebros Servizi ( C‑511/14, EU:C:2016:448, punkt 28).
46 Under alla omständigheter framgår det klart av beslutet om hänskjutande att den borgenär som drev ärendet valde förordning nr 805/2004 genom att kräva verkställighet av en dom som intygats vara en exekutionstitel, vilket innebär att endast denna bestämmelse är tillämplig i förevarande fall.
47 Även om hänvisningen till artikel 44.2 i förordning nr 1215/2012 förefaller relevant, i den mån det däri föreskrivs att verkställighetsförfarandet ska vilandeförklaras om domens verkställbarhet vilandeförklaras i ursprungsmedlemsstaten, gäller inte detsamma för artikel 36.1 i denna förordning, som rör erkännande av domar som har meddelats i en medlemsstat. Erkännande nås i de andra medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas.
48 Enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. Även om den hänskjutande domstolen formellt sett endast har ställt frågor avseende tolkningen av bestämmelser i förordning nr 1215/2012, hindrar detta inte att domstolen tillhandahåller den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara för att avgöra det mål som är anhängigt vid den, oavsett om den hänskjutande domstolen har hänvisat till dessa i sina frågor. Det ankommer härvid på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 18 december 2014, Abdida, C‑562/13, EU:C:2014:2453, punkt 37).