Domstolens dom (femte avdelningen) den 22 december 2022
I mål C‑404/21, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunale ordinario di Asti (Allmänna domstolen i Asti, Italien) genom beslut av den 13 januari 2021, som inkom till domstolen den 30 juni 2021, i målet
DOMSTOLEN (femte avdelningen), sammansatt av avdelningsordföranden E. Regan samt domarna D. Gratsias (referent), M. Ilešič, I. Jarukaitis och Z. Csehi, generaladvokat: P. Pikamäe, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: WP, genom A. Dal Ferro, R. Ponchione, A. Rela och C. Zerbaro, avvocati, Istituto nazionale della previdenza sociale, genom A. Coretti, C. d'Aloisio och L. Maritato, avvocati, Italiens regering, genom G Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av G Rocchitta, avvocato dello Stato, Greklands regering, genom M. Tassopoulou, i egenskap av ombud, Spaniens regering, genom M.J. Ruiz Sánchez, i egenskap av ombud, Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud, Portugals regering, genom P. Barros da Costa, L. Barroso, S. Jaulino och M.J. Ramos, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom S. Delaude, G. Gattinara, B.-R. Killmann och B. Mongin, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska centralbanken (ECB), genom B. Ehlers, F. Malfrère, A. Pizzolla och C. Zilioli, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 7 juli 2022 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Protokollet om ECBS och ECB
Protokollet om immunitet och privilegier
Tjänsteföreskrifterna
Anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen
Anställningsvillkoren för ECB:s personal
Italiensk lagstiftning
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
Den andra frågan
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4.3 FEU, artiklarna 45 och 48 FEUF, artikel 11 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) och artikel 8 i bilaga IIIa till Europeiska centralbankens (ECB) beslut av den 9 juni 1998 om antagandet av anställningsvillkoren för Europeiska centralbankens personal, ändrade den 31 mars 1999 (EGT L 125, 1999, s. 32).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, WP och, å andra sidan, Istituto nazionale della previdenza sociale (Nationella institutionen för social trygghet, Italien) (nedan kallad INPS) och Repubblica italiana (Republiken Italien) angående överföring till Europeiska centralbankens (ECB) pensionssystem av ett belopp motsvarande det försäkringstekniska värdet av de pensionsrättigheter som klaganden i det nationella målet förvärvat inom ramen för Fondo Pensioni Lavoratori Dipendenti (pensionsfond för anställda) hos INPS.
3 I artikel 36.1 i protokoll nr 4 om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken (EUT C 202, 2016, s. 230) (nedan kallat protokollet om ECBS och ECB) föreskrivs följande:
4 Artikel 14 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier (EUT C 202, 2016, s. 266) (nedan kallat protokollet om immunitet och privilegier), har följande lydelse:
5 Enligt artikel 22 första stycket i protokollet om immunitet och privilegier ska detta protokoll också tillämpas på ECB, medlemmarna av dess beslutande organ och dess personal, dock utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i protokollet om ECBS och ECB.
6 Enligt artikel 1 i tjänsteföreskrifterna ska de tillämpas på tjänstemän i unionen.
7 I artikel 1a.1 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:
8 Bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna har rubriken Pensionssystemet. I artikel 11.2 i denna bilaga föreskrivs följande:
9 Artikel 1 i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren för övriga anställda) har följande lydelse:
10 Enligt artikel 39.2 och artikel 109.2 i anställningsvillkoren för övriga anställda ska artikel 11.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna på motsvarande sätt tillämpas på tillfälligt anställda respektive kontraktsanställda.
11 Med stöd av, bland annat, artikel 36.1 i protokollet om ECBS och ECB fastställde ECB-rådet, genom beslut av den 9 juni 1998, anställningsvillkoren för Europeiska centralbankens personal, ändrade den 31 mars 1999 (EGT L 125, 1999, s. 32). I artikel 9 c i den lydelse av dessa anställningsvillkor som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallade anställningsvillkoren för ECB:s personal) föreskrivs följande:
12 Artikel 8 a i bilaga IIIa till anställningsvillkoren för ECB:s personal har följande lydelse:
13 Artikel 1 i legge n. 29 – Ricongiunzione dei periodi assicurativi dei lavoratori ai fini previdenziali (lag nr 29 om erkännande av arbetstagares pensionsberättigande försäkringsperioder) av den 7 februari 1979 (GURI nr 40 av den 9 februari 1979, s. 1317) har följande lydelse:
14 Artikel 18 i legge n. 115 – Disposizioni per l'adempimento degli obblighi derivanti dall' appartenenza dell'Italia all'Unione europea – Legge europea 2014 (lag nr 115 med bestämmelser för genomförandet av skyldigheter till följd av Italiens medlemskap i Europeiska unionen – unionslagstiftning 2014) av den 29 juli 2015 (GURI nr 178 av den 3 augusti 2015, s. 1) har följande lydelse:
15 WP är anställd vid ECB sedan den 1 mars 2012. Mellan den 1 augusti 1982 och den 24 februari 2012 var han anställd inom den privata sektorn i Italien, och på grund av denna anställning betalades det in obligatoriska avgifter för honom till INPS pensionsfond för anställda.
16 Den 12 december 2016 ansökte WP om att INPS till ECB:s pensionssystem skulle överföra ett belopp motsvarande det försäkringstekniska värdet av de pensionsrättigheter som WP hade förvärvat inom ramen för den berörda pensionsfonden eller, i andra hand, det uppdaterade kapitalvärdet på de pensionsavgifter som hade inbetalats till pensionsfonden, båda beräknade enligt de bestämmelser som gällde för pensionerna i denna pensionsfond.
17 INPS avslog WP:s ansökan, med motiveringen att den begärda överföringen inte kunde göras i avsaknad av en särskild lagstiftningsakt eller ett bilateralt avtal mellan ECB och Republiken Italien. WP begärde den 28 november 2017 omprövning av beslutet att avslå hans ansökan. Denna begäran om omprövning avvisades genom beslut av den 11 april 2018.
18 WP överklagade till Tribunale ordinario di Asti (Allmänna domstolen i Asti, Italien), den hänskjutande domstolen, och har yrkat att den, i första hand, ska fastställa att INPS och/eller Republiken Italien var skyldiga att vidta alla nödvändiga åtgärder för att till ECB:s pensionssystem överföra det försäkringstekniska värdet, beräknat enligt de bestämmelser som gäller för pensionerna i INPS:s pensionsfond för anställda, av de pensionsrättigheter som han förvärvat fram till dagen för ansökan, och förplikta INPS och/eller Republiken Italien att vidta alla nödvändiga åtgärder för att överföra detta belopp. WP har i andra hand yrkat att den hänskjutande domstolen ska fastställa att INPS och/eller Republiken Italien har en skyldighet att till ECB:s pensionssystem överföra det försäkringstekniska värdet av de pensionsrättigheter som han förvärvat inom ramen för INPS:s pensionsfond för anställda, i form av skadestånd, och följaktligen förplikta INPS och/eller Republiken Italien att överföra ett belopp motsvarande detta värde till ECB:s pensionssystem, såsom ett skadestånd för liden skada.
19 Den hänskjutande domstolen har påpekat att det måste klargöras huruvida bestämmelserna i unionsrätten, särskilt artikel 4.3 FEU, artiklarna 45 och 48 FEUF, artikel 11 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna och artikel 8 i bilaga IIIa till anställningsvillkoren för ECB:s personal, ska tolkas så, att en anställd vid ECB har rätt att få de pensionsrättigheter som vederbörande har förvärvat hos en institution för social trygghet i en medlemsstat överförda till ECB:s pensionssystem, oberoende av om det antagits en nationell genomförandeakt eller om det ingåtts ett särskilt avtal mellan ECB och den berörda medlemsstaten eller den berörda nationella institutionen för social trygghet angående de närmare bestämmelserna för genomförandet av denna överföring.
20 Den hänskjutande domstolen anser i detta hänseende att det på grundval av domen av den 4 juli 2013, Gardella ( C‑233/12, EU:C:2013:449, punkterna 28–30), är möjligt att e contrario dra slutsatsen att det enligt unionsrätten, vad gäller en anställd vid ECB, finns en rätt till överföring till ECB:s pensionssystem av pensionsrättigheter som vederbörande har förvärvat såsom anställd i en medlemsstat, eftersom ECB – till skillnad från Europeiska patentverket (EPV) som den domen rörde – är en unionsinstitution. Dessutom innehåller artikel 8 i bilaga IIIa till anställningsvillkoren för ECB:s personal inte något krav på att den nationella institutionen för social trygghet ska ge sitt samtycke till en sådan överföring.
21 Den hänskjutande domstolen anser emellertid även att det på grundval av domen av den 5 december 2013, Časta ( C‑166/12, EU:C:2013:792, punkterna 30–32), är möjligt att dra slutsatsen att det krävs att den berörda medlemsstaten har antagit en särskilt bestämmelse för att fastställa det kapitalbelopp som motsvarar de pensionsrättigheter som förvärvats inom ramen för det nationella pensionssystemet och som ska överföras till unionens pensionssystem, och att det i avsaknad av en sådan bestämmelse inte är möjligt att använda sig av de beräkningskriterier som föreskrivs i intern rätt eller i avtal som ingåtts mellan den berörda nationella institutionen och andra unionsorgan.
22 Det är mot denna bakgrund som Tribunale ordinario di Asti (Allmänna domstolen i Asti) beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
23 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4.3 FEU, artiklarna 45 och 48 FEUF, artikel 11.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna och artikel 8 a i bilaga IIIa till anställningsvillkoren för ECB:s personal ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning eller förvaltningspraxis enligt vilken en anställd vid ECB inte får överföra ett belopp motsvarande de pensionsrättigheter som han eller hon har förvärvat inom ramen för denna medlemsstats pensionssystem till ECB:s pensionssystem.
24 Vad gäller artiklarna 45 och 48 FEUF framgår det av domstolens fasta praxis att en unionsmedborgare, oavsett bosättningsort och nationalitet, som har använt sig av rätten till fri rörlighet för arbetstagare och som har förvärvsarbetat i en annan medlemsstat än sin ursprungsmedlemsstat omfattas av tillämpningsområdet för artikel 45 FEUF, även i det fall då han eller hon är anställd vid en unionsinstitution, såsom ECB (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juli 2013, Gardella, C‑233/12, EU:C:2013:449, punkt 25 och där angiven rättspraxis).
25 Domstolen har emellertid slagit fast att det inte av artikel 45 FEUF, jämförd med artikel 48 FEUF, framgår att en medlemsstat är skyldig att föreskriva en möjlighet för en tjänsteman vid en internationell organisation att överföra det kapitalvärde som motsvarar de pensionsrättigheter som han eller hon tidigare har förvärvat till denna internationella organisations pensionssystem eller är skyldig att ingå en internationell överenskommelse om detta (dom av den 4 juli 2013, Gardella, C‑233/12, EU:C:2013:449, punkt 35).
26 I artikel 48 första stycket FEUF föreskrivs nämligen att parlamentet och rådet inom den sociala trygghetens område ska besluta om sådana åtgärder … som är nödvändiga för att genomföra fri rörlighet för arbetstagare och därvid särskilt införa ett system som tillförsäkrar migrerande arbetstagare att alla perioder som beaktas enligt lagstiftningen i de olika länderna läggs samman för förvärvande och bibehållande av rätten till förmåner och för beräkning av förmånernas storlek.
27 Ett sådant system för sammanläggning av perioder infördes genom rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1), och vidare genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1).
28 Av detta följer således att varken EUF-fördraget eller förordning nr 1408/71, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt förordning nr 118/97, och förordning nr 883/2004 innehöll eller innehåller några regler om överföring av det kapitalvärde som motsvarar redan förvärvade pensionsrättigheter. De baseras i stället på principen om sammanläggning av perioder, såsom denna framgår av artikel 48 FEUF och genomförandet av denna artikel genom ovannämnda förordningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juli 2013, Gardella, C‑233/12, EU:C:2013:449, punkt 33).
29 En person som befinner sig i samma situation som klaganden i det nationella målet kan följaktligen inte åberopa artiklarna 45 FEUF och 48 FEUF och nämnda förordningar för att kunna ansöka om överföring av de pensionsrättigheter som han har förvärvat hos INPS till ECB:s pensionssystem.
30 Den av den hänskjutande domstolen åberopade omständigheten att ECB, till skillnad från EPV, som var i fråga i det mål som avgjordes genom domen av den 4 juli 2013, Gardella ( C‑233/12, EU:C:2013:449), är en unionsinstitution, kan inte motivera en annan tolkning.
31 Även om domstolen i punkt 29 i domen av den 4 juli 2013, Gardella ( C‑233/12, EU:C:2013:449), visserligen erinrade om att EPV inte är en unionsinstitution eller ett unionsorgan, syftade denna erinran nämligen endast till att förtydliga skälet till att den möjlighet som stadgas i tjänsteföreskrifterna, att överföra det kapitalvärde som motsvarar de pensionsrättigheter som har förvärvats i samband med tidigare verksamhet till unionens pensionssystem, inte kan utsträckas till att även gälla tjänstemän vid EPV eller relationerna mellan EPV och en medlemsstat.
32 I likhet med anställda vid EPV är tjänsteföreskrifterna, och i synnerhet artikel 11 i bilaga VIII till dessa, nämligen inte tillämpliga på anställda vid ECB.
33 ECB:s anställda har nämligen inte tillsatts som unionstjänstemän på de villkor som föreskrivs i artikel 1a.1 i tjänsteföreskrifterna, vilket innebär att tjänsteföreskrifterna, såsom framgår av denna bestämmelse jämförd med artikel 1 i tjänsteföreskrifterna, inte är tillämplig på dem.
34 ECB:s anställda är inte heller anställda genom avtal som ingåtts med unionen, vilket innebär att anställningsvillkoren för övriga anställda, enligt artikel 1 i dessa anställningsvillkor, inte är tillämpliga på dem. De är anställda av ECB, vilken, såsom föreskrivs i artikel 282.3 första meningen FEUF, är en egen juridisk person som är skild från unionen.
35 Den ordning som gäller för ECB:s personal beslutas av ECB-rådet i enlighet med artikel 36 i protokollet om ECBS och ECB och är för närvarande fastställd i anställningsvillkoren för ECB:s personal.
36 I dessa villkor föreskrivs visserligen, i artikel 8 a i bilaga IIIa, att ECB ska ingå avtal och lämpliga överenskommelser med, bland annat, andra pensionssystem eller regeringar, i syfte att kunna överföra belopp till ECB:s pensionssystem, avseende de anställda vid ECB som har avslutat sin provanställningstid vid ECB.
37 Denna bestämmelse kan emellertid inte innebära en skyldighet för medlemsstaterna att ingå sådana avtal och samtycka till att pensionsrättigheter som en anställd vid ECB har förvärvat, inom ramen för hans eller hennes nationella pensionssystem, ska överföras till ECB:s pensionssystem.
38 Till skillnad från tjänsteföreskrifterna vilka, i egenskap av en förordning som till alla delar är bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater, även är bindande för medlemsstaterna i den utsträckning som deras medverkan är nödvändig för att genomföra tjänsteföreskrifterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 oktober 1981, kommissionen/Belgien, 137/80, EU:C:1981:237, punkterna 8 och 9), har anställningsvillkoren för ECB:s personal inte antagits genom en lagstiftningsakt och de kan följaktligen inte i sig skapa skyldigheter för medlemsstaterna.
39 ECB kan nämligen endast anta lagstiftningsakter i den mån det är nödvändigt för att utföra de uppgifter som avses i artikel 132.1 första strecksatsen FEUF, vilka inte har något samband med dess anställdas pensionssystem.
40 Den omständigheten att protokollet om immunitet och privilegier även är tillämpligt på ECB, såsom föreskrivs i artikel 22 första stycket i protokollet, kan inte föranleda någon annan bedömning. Även om det i artikel 14 i detta protokoll föreskrivs att parlamentet och rådet genom förordningar ska fastställa ordningen för sociala förmåner för unionens tjänstemän och övriga anställda, har det nämligen likväl inte antagits någon förordning med stöd av denna bestämmelse som innebär att pensionsrättigheter som förvärvats av ECB:s personal inom ramen för medlemsstaternas pensionssystem kan överföras till ECB:s pensionssystem.
41 Artikel 9 c i anställningsvillkoren för ECB:s personal, i vilken det föreskrivs att man vid tolkningen av de rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i dessa villkor ska beakta principerna i de förordningar och regler samt den rättspraxis som gäller för anställda vid andra unionsinstitutioner, föranleder inte heller någon annan bedömning.
42 Såsom har påpekats i punkt 37 ovan skapar nämnda villkor nämligen inte någon skyldighet för medlemsstaterna som skulle kunna bli föremål för en sådan tolkning.
43 Av dessa överväganden följer att det, enligt det rådande rättsläget i unionen, i avsaknad av ett avtal mellan ECB och den berörda medlemsstaten, inte finns någon skyldighet för denna medlemsstat att föreskriva att en anställd vid ECB ska ha möjlighet att begära överföring till ECB:s pensionssystem av pensionsrättigheter som han eller hon har förvärvat inom den medlemsstatens pensionssystem. Av detta följer således att unionsrätten, på dess nuvarande stadium, i avsaknad av ett avtal mellan ECB och den berörda medlemsstaten, inte tillerkänner en anställd vid ECB någon subjektiv rätt att ansöka om att de pensionsrättigheter som han eller hon har förvärvat inom den medlemsstatens pensionssystem ska överföras till ECB:s pensionssystem.
44 Det ska emellertid, såsom generaladvokaten har erinrat om i punkt 62 i sitt förslag till avgörande, påpekas att det av de yttranden som getts in till domstolen följer att ECB redan år 2005 anmodade de italienska myndigheterna att ingå ett avtal om överföring till ECB:s pensionssystem av pensionsrättigheter som ECB:s personal hade förvärvat inom ramen för det italienska pensionssystemet. ECB översände för detta ändamål ett förslag till ett sådant avtal till INPS. Det har emellertid inte ingåtts något avtal, eftersom Republiken Italien inte har vidtagit nödvändiga åtgärder för att ingå avtalet.
45 Under dessa omständigheter, och för att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar, ska domstolen undersöka de eventuella skyldigheter som följer av unionsrätten för en medlemsstat som fått ett förslag av ECB om att ingå ett avtal om överföring av pensionsrättigheter.
46 Domstolen erinrar i detta hänseende om att artikel 4 FEU, som den första tolkningsfrågan avser, i punkten 3 stadfäster principen om lojalt samarbete mellan unionen och dess medlemsstater. Enligt denna princip är medlemsstaterna skyldiga att, bland annat, hjälpa unionen att fullgöra sina uppgifter och att avstå från varje åtgärd som kan äventyra fullgörandet av unionens mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 november 2021, LR Ģenerālprokuratūra, C‑3/20, EU:C:2021:969, punkt 95).
47 Om det inte är möjligt att överföra pensionsrättigheter som förvärvats inom en medlemsstats pensionssystem till en unionsinstitutions pensionssystem, kan det emellertid bli svårare för denna institution att rekrytera personal som har uppnått en viss tjänstetid från denna medlemsstat, eftersom den berörda personens övergång till den institutionens tjänstgöring, i avsaknad av en sådan överföring, kan innebära att han eller hon helt eller delvis går miste om de pensionsrättigheter som han eller hon skulle ha haft rätt till om han eller hon inte hade börjat arbeta vid en unionsinstitution (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 oktober 1981, kommissionen/Belgien, 137/80, EU:C:1981:237, punkt 19, och dom av den 4 februari 2021, Ministre de la Transition écologique et solidaire och Ministre de l'Action et des Comptes publics, C‑903/19, EU:C:2021:95, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
48 Såsom generaladvokaten har erinrat om i punkt 63 i sitt förslag till avgörande har dessutom nästan alla medlemsstater i Ekonomiska och monetära unionen, ibland sedan länge, ingått avtal med ECB om att tillåta överföring till ECB:s pensionssystem av pensionsrättigheter som ECB:s personal har förvärvat inom sina nationella system.
49 I en sådan situation befinner sig, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 58 i sitt förslag till avgörande, de anställda vid ECB som har förvärvat pensionsrättigheter inom ett system i en medlemsstat som ännu inte har ingått ett sådant avtal med ECB, utan något tydligt skäl, i en mindre förmånlig situation än sina kolleger som är medborgare i en medlemsstat som har ingått ett sådant avtal med ECB, vilket skulle kunna leda till att de behandlas olika och således till att institutionens funktion äventyras.
50 Det ska i förevarande fall påpekas att ECB, när det gäller överföringen till ECB:s pensionssystem av de pensionsrättigheter som anställda vid ECB har förvärvat inom ramen för en institution för social trygghet i en medlemsstat, har visat intresse av att ingå avtal som just föreskriver en sådan överföring.
51 Mot bakgrund av de överväganden som anges i punkterna 47–50 ovan finner domstolen att principen om lojalt samarbete, som slås fast i artikel 4.3 FEU, innebär en skyldighet för en medlemsstat att samverka med ECB i syfte att ingå ett avtal om överföring till ECB:s pensionssystem av pensionsrättigheter som dess anställda har förvärvat inom denna medlemsstats pensionssystem.
52 Det är riktigt, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 60 i sitt förslag till avgörande, att principen om lojalt samarbete inte kan tolkas så, att den ålägger medlemsstaten att godta varje förslag till avtal som eventuellt läggs fram av ECB. Icke desto mindre måste medlemsstaten, efter det att förhandlingarna inletts, aktivt och i god tro delta i förhandlingar med ECB i syfte att ingå ett avtal med ECB, i syfte att undanröja eventuella befintliga hinder, inbegripet att fastställa en lämplig metod för att beräkna det belopp som motsvarar de rättigheter som ska överföras.
53 Av dessa överväganden framgår att den första tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Artiklarna 45 och 48 FEUF, artikel 11.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna och artikel 8 a i bilaga IIIa till anställningsvillkoren för ECB:s personal ska tolkas så, att de, i avsaknad av ett avtal mellan ECB och den berörda medlemsstaten, inte utgör hinder för en lagstiftning eller en förvaltningspraxis i denna medlemsstat som innebär att en anställd vid ECB inte får överföra ett belopp motsvarande de pensionsrättigheter han eller hon har förvärvat inom ramen för denna medlemsstats pensionssystem till ECB:s pensionssystem. Enligt artikel 4.3 FEU krävs emellertid, enligt principen om lojalt samarbete i denna bestämmelse, att en medlemsstat, som fått ett förslag av ECB om att ingå ett avtal enligt artikel 8 a i bilaga IIIa om överföring till ECB:s pensionssystem av pensionsrättigheter som förvärvats av ECB:s personal inom ramen för denna medlemsstats pensionssystem, efter det att förhandlingarna inletts aktivt och i god tro deltar i förhandlingarna med ECB i syfte att ingå ett sådant avtal med ECB.
54 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida unionsrätten ska tolkas så, att den tillåter en domstol i en medlemsstat att på yrkande av en anställd vid ECB förordna om en överföring till ECB:s pensionssystem av de pensionsrättigheter som han eller hon har förvärvat inom den medlemsstatens pensionssystem, även om det inte finns någon nationell bestämmelse eller något avtal, som ingåtts mellan den berörda medlemsstaten och ECB, som föreskriver en sådan överföring.
55 Det ska i detta hänseende påpekas att den möjlighet att överföra pensionsrättigheter som föreskrivs i artikel 11.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, enligt domstolens praxis, utgör en subjektiv rättighet som följer av tjänsteföreskrifterna och som kan åberopas såväl i förhållande till medlemsstaterna som i förhållande till unionsinstitutionerna (dom av den 14 juni 1990, Weiser, C‑37/89, EU:C:1990:254, punkt 12 och där angiven rättspraxis).
56 Det framgår emellertid av punkterna 32 och 43 ovan dels att artikel 11.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna inte är tillämplig på anställda vid ECB, dels att överföringen till ECB:s pensionssystem av pensionsrättigheter som en anställd vid ECB har förvärvat inom ramen för en medlemsstats pensionssystem förutsätter att det ingåtts ett avtal mellan ECB och denna medlemsstat.
57 Av detta följer att en domstol i den berörda medlemsstaten inte, på yrkande av en anställd vid ECB som har förvärvat pensionsrättigheter inom ramen för nämnda medlemsstats pensionssystem, kan förordna om överföring av dessa rättigheter till ECB:s pensionssystem, om ett sådant avtal inte har ingåtts mellan ECB och denna medlemsstat.
58 Det framgår emellertid av svaret på den första frågan att en medlemsstat, enligt principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU, när ECB har kontaktat denna medlemsstat i syfte att ingå ett avtal angående överföring av pensionsrättigheter, är skyldig att aktivt och i god tro delta i förhandlingarna med ECB för att nå en överenskommelse.
59 Om den behöriga domstolen i den berörda medlemsstaten anser att de behöriga myndigheterna i denna medlemsstat – på grund av att de varit likgiltiga i förhållande till att inleda förhandlingar med ECB i syfte att ingå ett avtal om överföring till ECB:s pensionssystem av pensionsrättigheter som anställda vid ECB förvärvat inom ramen för nämnda medlemsstats pensionssystem – inte har iakttagit denna skyldighet ankommer det på denna domstol att, med iakttagande av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, sådana de följer av domstolens praxis (se, bland annat, dom av den 26 juni 2019, Craeynest m.fl., C‑723/17, EU:C:2019:533, punkt 54), vidta effektiva åtgärder med stöd av tillämpliga nationella processrättsliga bestämmelser, så att dessa myndigheter deltar aktivt och i god tro i förhandlingarna med ECB i syfte att ingå ett sådant avtal.
60 Mot bakgrund av dessa överväganden ska den andra frågan besvaras enligt följande. Unionsrätten ska tolkas på så sätt att den inte tillåter en domstol i en medlemsstat att på yrkande av en anställd vid ECB förordna om en överföring till ECB:s pensionssystem av de pensionsrättigheter som han eller hon har förvärvat inom ramen för den medlemsstatens pensionssystem, om det inte finns någon nationell bestämmelse eller något avtal, som ingåtts mellan den berörda medlemsstaten och ECB, som föreskriver en sådan överföring. Om denna anställda vid ECB inte kan överföra de pensionsrättigheter han eller hon förvärvat inom ramen för nämnda medlemsstats pensionssystem till ECB:s pensionssystem, på grund av att denna medlemsstat har åsidosatt sin skyldighet, enligt principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU, att aktivt och i god tro delta i förhandlingarna med ECB i syfte att ingå ett avtal om överföring av pensionsrättigheter, kräver denna bestämmelse däremot att en sådan domstol vidtar alla åtgärder som föreskrivs i de nationella processrättsliga bestämmelserna för att säkerställa att den behöriga nationella myndigheten iakttar denna skyldighet.
61 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: italienska.