Domstolens dom (sjunde avdelningen) den 14 september 2023

I mål C‑821/21, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Juzgado de Primera Instancia no 2 de Fuengirola (Förstainstansdomstol nr 2 i Fuengirola, Spanien) genom beslut av den 3 december 2021, som inkom till domstolen den 24 december 2021, i målet

DOMSTOLEN (sjunde avdelningen), sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún, samt domarna F. Biltgen (referent) och J. Passer, generaladvokat: M. Szpunar, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: NM, genom M.P. Maciá García, abogada, Midmark 2 Ltd, genom M.–D. Gómez Dabic och J.M. Macías Castaño, abogados, Club La Costa (UK) plc, sucursal en España, genom J. Martínez-Echevarría Maldonado, abogado, Spaniens regering, genom A. Ballesteros Panizo, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom F. Castilla Contreras, S. Noë och W. Wils, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Bryssel Ia-förordningen

Rom I‑förordningen

Direktiv 93/13/EEG

Spansk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första och den andra frågan

Den tredje frågan

Den fjärde frågan

Den femte och den sjätte frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 18.1 och 63.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1, nedan kallad Bryssel Ia-förordningen), och av artiklarna 3, 6.1 och 6.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6) (nedan kallad Rom I‑förordningen).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan NM å ena sidan, och bolagen Club La Costa (UK) plc, sucursal en España, CLC Resort Management Ltd, Midmark 2 Ltd, CLC Resort Development Ltd och European Resorts Hotels SL å den andra, angående en talan om ogiltigförklaring av ett avtal om nyttjanderätt till fast egendom på tidsdelningsbasis och om utbetalning av ersättning.

3 I skälen 15, 21 och 34 i Bryssel Ia-förordningen anges följande:

4 Artikel 7.5 i denna förordning har följande lydelse:

5 I artikel 17 i denna förordning föreskrivs följande:

6 I artikel 18.1 i samma förordning föreskrivs följande:

7 Artikel 19 i Bryssel Ia-förordningen har följande lydelse:

8 I artikel 24 led 1 i denna förordning anges följande:

9 Artikel 25.1 i denna förordning har följande lydelse:

10 I artikel 63 i samma förordning stadgas följande:

11 I skälen 6, 7, 23 och 27 i Rom I‑förordningen stadgas följande:

12 I artikel 1 i denna förordning, med rubriken Materiellt tillämpningsområde, föreskrivs följande i punkt 1:

13 I artikel 2 i denna förordning, med rubriken Universell tillämpning, anges följande:

14 I artikel 3 i nämnda förordning, med rubriken Lagval genom avtal, stadgas följande:

15 Artikel 4 i Rom I‑förordningen, med rubriken Tillämplig lag i avsaknad av parternas lagval, har följande lydelse:

16 Artikel 6 i denna förordning har följande lydelse:

17 Artikel 9 i Rom I‑förordningen, med rubriken Internationellt tvingande regler har följande lydelse:

18 I artikel 24 i denna förordning, med rubriken Förhållandet till Romkonventionen, föreskrivs följande:

19 I artikel 28 i Rom I‑förordningen, med rubriken Tillämplighet i tiden, stadgas följande:

20 I artikel 3 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169) föreskrivs följande:

21 Ley 42/1998, sobre derechos de aprovechamiento por turno de bienes inmuebles de uso turístico y normas tributarias (lag 42/1998 om nyttjanderätt till fast egendom på tidsdelningsbasis för turiständamål och skatteregler på detta område) av den 15 december 1998 (BOE nr 300 av den 16 december 1998, s. 42076) är tillämplig i det nationella målet.

22 Den 6 oktober 2018 ingick NM, en brittisk konsument med hemvist i Förenade kungariket, genom en filial i Spanien till Club La Costa (UK), med säte i Förenade kungariket (nedan kallad Club La Costa), ett avtal om nyttjanderätt till tidsdelat turistboende för turiständamål (nedan kallat det omtvistade avtalet). Den hänskjutande domstolen anser att avtalet varken avser sakrätt i fast egendom eller nyttjanderätt.

23 NM väckte talan mot detta bolag och andra bolag i samma koncern, med vilka han ingått andra avtal men som inte var parter i det nu aktuella avtalet.

24 Samtliga svarandebolag i det nationella målet har säte i Förenade kungariket, med undantag för European Resorts & Hotels, som har säte i Spanien. Den hänskjutande domstolen har preciserat att Club La Costa riktar sin affärsverksamhet inte bara mot Spanien utan även andra länder, däribland Förenade kungariket.

25 Det omtvistade avtalet innehåller ett avtalsvillkor som bland annat anger att domstolarna i England och Wales är exklusivt behöriga och att lagstiftningen i England och Wales är tillämplig.

26 Den hänskjutande domstolen anser att inom ramen för den anhängiggjorda tvisten, angående huruvida avtalet är giltigt eller ej, krävs en tolkning av unionsrätten för att avgöra huruvida spansk domstol är behörig att pröva denna tvist och, om så är fallet, vilken lag som ska tillämpas vid bedömningen av huruvida avtalet är giltigt eller ej.

27 När det gäller sådana avtal som det omtvistade avtalet förekommer olika synsätt bland de spanska domstolarna.

28 Den hänskjutande domstolen anser dels att den exklusiva behörighet som följer av artikel 24 led 1 i Bryssel Ia-förordningen inte kan tillämpas i förevarande fall, eftersom föremålet för av det omtvistade avtalet har utformats på ett sådant sätt att det inte kan anses ge upphov till sakrätt i fast egendom eller nyttjanderätt till fast egendom, dels att avtalet ska anses utgöra ett konsumentavtal i den mening som avses i artikel 17.1 i den förordningen. Den hänskjutande domstolen har härav dragit slutsatsen att det är möjligt att tillämpa behörighetsregeln i artikel 18.1 i Bryssel Ia-förordningen, som ger konsumenten möjlighet att väcka talan antingen vid domstolen för den ort där vederbörande har hemvist, eller vid domstolarna i den medlemsstat där den andra avtalsparten har hemvist.

29 Spansk rättspraxis innehåller dessutom olika uppfattningar om hur begreppet den andra avtalsparten ska tolkas, och om huruvida dennes hemvist ska bestämmas i enlighet med artikel 62 i Bryssel Ia-förordningen, där det anges att den domstol där talan väckts ska tillämpa sin egen lag, eller – för det fall att den andra avtalsparten är en juridisk person – i enlighet med artikel 63 i förordningen, där hemvisten definieras som orten för dess stadgeenliga säte, huvudkontor eller huvudsakliga verksamhet. Vad närmare bestämt gäller Förenade kungariket avses med begreppet stadgeenligt säte registered office eller, om sådant saknas, place of incorporation (orten för stiftandet) eller, om sådan ort saknas, den ort enligt vars lagstiftning bildandet (formation) ägde rum.

30 Enligt en uppfattning i rättspraxis är det, oberoende av konsumentens möjlighet att välja behörig domstol enligt artikel 18.1 i Bryssel I‑förordningen, inte möjligt att tillerkänna konsumenten en rätt att utvidga denna valmöjlighet så att vederbörande får väcka talan mot en person som inte är part i avtalet vid den domstol som konsumenten anser lämplig. De spanska domstolarna kan följaktligen inte anses ha internationell behörighet när konsumenten inte har hemvist i Spanien och alla de juridiska personer som är svarande i målet har hemvist i Förenade kungariket. Detsamma gäller bolag som har hemvist i Spanien men som saknar koppling till avtalet i fråga, eller om talan avser bolag med hemvist i Spanien som har ingått avtal som är accessoriska till det avtal vars ogiltighet har gjorts gällande.

31 Enligt ett annat synsätt i rättspraxis är det inte nödvändigt att avgöra vem den andra avtalsparten är eller att fastställa var denne har hemvist. Enligt detta andra synsätt skapar artikel 63.2 i Bryssel Ia-förordningen en faktisk presumtion, vilket innebär att det ankommer på den andra avtalsparten att visa att den är etablerad där den har sitt stadgeenliga säte. Om det däremot visas att den koncern som den andra avtalsparten tillhör bedriver verksamhet i Spanien, är de motiverat att tillerkänna de spanska domstolarna internationell behörighet.

32 Den hänskjutande domstolen anser att en sådan tolkning strider inte bara mot ordalydelsen i artikel 18.1 i Bryssel Ia-förordningen, utan även mot syftet med och systematiken i denna bestämmelse, som visserligen gör det möjligt för konsumenten att göra avsteg från den allmänna behörighetsregeln om svarandens hemvist; utan att för den skull ge konsumenten rätt att utforma svarandens hemvist på ett sådant sätt att begreppet hemvist kan kringgås när kärandens och svarandens hemvist sammanfaller.

33 Vad gäller tillämplig lag har den hänskjutande domstolen erinrat om att enligt de allmänna bestämmelserna i Rom I‑förordningen, det vill säga dess artikel 3.1, omfattas avtal av den lag som parterna har valt eller, om inget lagval gjorts, av den lag som fastställts i enlighet med de olika kriterier som anges i artikel 4.1 och 4.3 i samma förordning, vilka i förekommande fall kompletteras av artikel 4.4, där det hänvisas till lagen i det land till vilket avtalet har närmast anknytning. Förutom dessa allmänna bestämmelser innehåller Rom I‑förordningen särskilda bestämmelser, bland annat de som är tillämpliga på konsumentavtal.

34 Enligt den hänskjutande domstolen inför artikel 6 i Rom I‑förordningen följande system: parterna får välja vilken lag som ska tillämpas på avtalet i fråga, förutsatt att detta lagval inte medför att konsumenten berövas det skydd som tillförsäkras vederbörande enligt tvingande regler i den lag som skulle ha varit tillämplig om inget lagval gjorts, det vill säga lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort, förutsatt att den andra avtalsparten uppfyller vissa villkor avseende formerna för utövandet av dennes verksamhet. I annat fall ska de allmänna kriterierna i artiklarna 3 och 4 i den förordningen tillämpas.

35 Den hänskjutande domstolen menar att man inte kan anse att ett avtalsvillkor där det föreskrivs att lagstiftningen i England och Wales ska tillämpas syftar till att kringgå någon skyddsbestämmelse i det regelverk som skulle vara tillämpligt i avsaknad av detta villkor, eftersom även det regelverket ingår i Förenade kungarikets lagstiftning.

36 Vissa nationella domstolar anser emellertid att ett sådant villkor är ogiltigt, eftersom det rör sig om ett på förhand utformat villkor som ingår i de allmänna avtalsvillkoren och vars lydelse tyder på att det har påtvingats av den näringsidkare som har formulerat villkoret, och att det inte har införts i avtalet efter en frivilligt ingången överenskommelse mellan parterna. Varken bestämmelserna i artikel 3.1 i Rom I‑förordningen eller EU-domstolens praxis utgör emellertid hinder mot att det förekommer mer eller mindre standardiserade villkor i allmänna avtalsvillkor.

37 Dessa nationella domstolar anser dessutom att eftersom artikel 6.1 i Rom I‑förordningen syftar till att skydda konsumenten och inte den andra avtalsparten, kan denne andra avtalspart inte åberopa att denna bestämmelse är tillämplig om konsumenten underlåter att göra det, och att artikel 6.3 i förordningen, som hänvisar till de allmänna bestämmelserna i artiklarna 3 och 4, i sådant fall ska tillämpas.

38 Enligt den hänskjutande domstolen skulle en sådan tolkning strida mot EU-domstolens praxis, med innebörden att de rättsliga begrepp som föreskrivs i unionsrätten är självständiga begrepp som ska tolkas enligt unionsrättens principer.

39 Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de Primera Instancia e Instrucción no 2 de Granadilla de Abona (Förstainstansdomstol nr 2 i Fuengirola, Spanien) att förklara målet vilande och ställa följande frågor till EU-domstolen:

40 Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artikel 18.1 i Bryssel I‑förordningen ska tolkas så, att uttrycket den andra avtalsparten i denna bestämmelse ska förstås så, att det endast avser den fysiska eller juridiska person som är part i det aktuella avtalet, eller om det även kan avse andra personer som inte är parter i avtalet men som har en koppling till denna fysiska eller juridiska person.

41 Det ska inledningsvis erinras om att i den mån det framgår av skäl 34 i Bryssel Ia-förordningen att denna har upphävt och ersatt förordning nr 44/2001, som i sin tur har ersatt konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, i dess lydelse enligt senare konventioner om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention, gäller EU-domstolens tolkning av bestämmelserna i dessa rättsakter även motsvarande bestämmelser i Bryssel Ia-förordningen (dom av den 20 maj 2021, CNP, C‑913/19, EU:C:2021:399, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

42 Det ska även erinras om att de behörighetsregler som är tillämpliga i konsumenttvister och som föreskrivs i artiklarna 17–19 i Bryssel Ia-förordningen gör det möjligt för konsumenten att välja att väcka talan antingen vid domstolarna där vederbörande har hemvist, eller domstolarna i den medlemsstat där den andra avtalsparten har hemvist (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Primera Air Scandinavia, C‑215/18, EU:C:2020:235, punkt 54).

43 Dessa bestämmelser syftar till att på lämpligt sätt skydda konsumenten i egenskap av den part som anses vara ekonomiskt svagare och mindre erfaren i rättsliga frågor än dennes näringsidkande motpart, så att konsumenten inte ska avskräckas från att väcka talan genom att tvingas väcka denna talan vid en domstol i den stat där den andra avtalsparten har hemvist (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2005, Gruber, C‑464/01, EU:C:2005:32, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

44 I artikel 17 i Bryssel Ia-förordningen uppställs som villkor för att dessa bestämmelser ska vara tillämpliga att avtalet har ingåtts av en konsument för ändamål som kan anses ligga utanför dennes affärsverksamhet eller yrkesverksamhet, med en person som bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet i den medlemsstat där konsumenten har hemvist eller som på något sätt riktar sådan verksamhet till den medlemsstaten eller till flera stater, däribland den medlemsstaten, och att avtalet faller inom ramen för sådan verksamhet.

45 Eftersom dessa bestämmelser utgör undantag till såväl den allmänna behörighetsregeln i artikel 4.1 i denna förordning, där det föreskrivs att domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist ska vara behöriga, som den särskilda behörighetsregeln i artikel 7.1 som är tillämplig när talan avser avtal, ska dessa bestämmelser tolkas restriktivt, på ett sätt som inte går utöver de situationer som de är avsedda att omfatta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2019, Kerr, C‑25/18, EU:C:2019:376, punkt 22, och dom av den 26 mars 2020, Primera Air Scandinavia, C‑215/18, EU:C:2020:235, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

46 De begrepp som används i Bryssel Ia-förordningen, däribland de begrepp som återfinns i dess artikel 18.1, ska dessutom ges en självständig tolkning, huvudsakligen med beaktande av förordningens systematik och mål, för att säkerställa att den tillämpas enhetligt i samtliga medlemsstater (dom av den 28 januari 2015, Kolassa, C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 22).

47 I förevarande fall avser den hänskjutande domstolens fråga huruvida de villkor som nämns i punkt 44 ovan kan anses vara uppfyllda med avseende på en person som, trots att den inte är part i det avtal som ingåtts av den berörda konsumenten, har någon annan koppling till konsumenten.

48 I detta avseende ska det noteras att för att de behörighetsregler för konsumenttvister som föreskrivs i artiklarna 17–19 i Bryssel Ia-förordningen ska vara tillämpliga, förutsätts att parterna i tvisten också är parterna i det aktuella avtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Primera Air Scandinavia, C‑215/18, EU:C:2020:235, punkt 58).

49 I dessa artiklar hänvisas uttryckligen till avtal som har ingåtts av … konsumenten, konsumentens avtalspart, den andra avtalsparten i det avtal som ingåtts av konsumenten, och till avtal om domstols behörighet som har ingåtts av en konsument och dennes avtalspart (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Primera Air Scandinavia, C‑215/18, EU:C:2020:235, punkt 59).

50 Dessa hänvisningar talar för att artiklarna 17–19 i Bryssel Ia-förordningen ska tolkas så, att för att de ska vara tillämpliga måste den talan som konsumenten väckt riktas mot dennes avtalspart (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Primera Air Scandinavia, C‑215/18, EU:C:2020:235, punkt 60).

51 Domstolen har således slagit fast att behörighetsreglerna för konsumentavtal i artikel 18.1 i Bryssel Ia-förordningen, i enlighet med lydelsen i den artikeln, enbart är tillämpliga när konsumenten väckt talan mot den andra avtalsparten, vilket alltså förutsätter att konsumenten ingått ett avtal med den näringsidkare mot vilken talan väckts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Primera Air Scandinavia, C‑215/18, EU:C:2020:235, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

52 En tolkning med innebörden att behörighetsreglerna för konsumenttvister i artiklarna 17–19 i Bryssel Ia-förordningen även kan tillämpas i en situation där konsumenten inte har ingått något avtal med näringsidkaren är inte förenlig med det mål som anges i skäl 15 i förordningen, det vill säga att säkerställa en hög grad av förutsebarhet i fråga om behörig domstol (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Primera Air Scandinavia, C‑215/18, EU:C:2020:235, punkt 62).

53 Konsumentens möjlighet att väcka talan mot näringsidkaren vid den domstol i den ort där konsumenten har hemvist vägs nämligen upp av kravet på att det ska föreligga ett avtal mellan dem, vilket ger svaranden sådan förutsebarhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Primera Air Scandinavia, C‑215/18, EU:C:2020:235, punkt 63).

54 Domstolen har visserligen slagit fast att begreppet den andra avtalsparten i artikel 18.1 i Bryssel Ia-förordningen ska tolkas så, att det även kan avse avtalsparten till den aktör med vilken konsumenten har ingått avtalet när denne har sitt säte i den medlemsstat där konsumenten har hemvist (dom av den 14 november 2013, Maletic, C‑478/12, EU:C:2013:735, punkt 32). Denna tolkning byggde emellertid på särskilda omständigheter där konsumenten från början var oskiljaktigt bunden genom avtal med två avtalsparter (dom av den 26 mars 2020, Primera Air Scandinavia, C‑215/18, EU:C:2020:235, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

55 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att det omtvistade avtalet, som käranden i det nationella målet har yrkat ska ogiltigförklaras, har ingåtts med ett enda bolag, nämligen Club La Costa, medan de övriga svarandebolagen i det nationella målet är parter i andra avtal som klaganden ingått, vilket innebär att de inte omfattas av begreppet den andra avtalsparten i den mening som avses i artikel 18.1 i Bryssel Ia-förordningen vad gäller det omtvistade avtalet.

56 Angående den hänskjutande domstolens fråga huruvida den omständigheten att den andra avtalsparten tillhör en bolagskoncern är relevant för att avgöra om en domstol är behörig enligt behörighetsreglerna för konsumenttvister i Bryssel Ia-förordningen, ska det noteras att med undantag för artikel 17.2 i denna förordning, där det hänvisas till ett alternativt anknytningskriterium när konsumentens avtalspart inte har hemvist i en medlemsstat men har en filial, agentur eller annan etablering i en medlemsstat, innehåller artiklarna 17–19 i förordningen inte någon uppgift som tyder på att ett anknytningskriterium skulle kunna grunda sig på tillhörigheten till en koncern.

57 Att tolka artiklarna 17–19 i Bryssel Ia-förordningen så, att hänsyn kan tas till den omständigheten att konsumentens avtalspart ingår i en bolagskoncern, och således tillåta konsumenten att väcka talan vid domstolarna i den medlemsstat där vart och ett av de bolag som ingår i denna koncern har hemvist, skulle uppenbart strida mot syftet att behörighetsreglerna i Bryssel Ia-förordningen ska vara förutsebara och därmed även mot rättssäkerhetsprincipen.

58 Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden ska den första och den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 18.1 i Bryssel I‑förordningen ska tolkas så, att uttrycket den andra avtalsparten i denna bestämmelse ska förstås så, att det endast avser den fysiska eller juridiska person som är part i det aktuella avtalet och inga andra personer som – även om de har en koppling till denna fysiska eller juridiska person – inte är parter i avtalet.

59 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 63.1 och 63.2 i Bryssel Ia-förordningen ska tolkas så, att beroende av hur hemvisten för den andra avtalsparten, i den mening som avses i artikel 18.1 i förordningen, har fastställts med stöd av denna artikel 63, begränsas det val av behörig domstol som konsumenten kan göra enligt nämnda artikel 18.1. Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i vem som har bevisbördan vid fastställandet av den andra avtalspartens hemvist.

60 Det ska inledningsvis understrykas att till skillnad från fysiska personers hemvist, som – såsom anges uttryckligen i artikel 62 i Bryssel Ia-förordningen – ska fastställas enligt lagen i den medlemsstat där talan är väckt, ska fastställandet av hemvisten för ett bolag eller en juridisk person, i avsaknad av uppgifter härom, göras med ledning av en självständig tolkning av unionsrätten.

61 Det framgår nämligen av skäl 15 i förordningen att i fråga om juridiska personer måste hemvisten kunna bestämmas på ett objektivt sätt så att de gemensamma reglerna blir överskådliga och behörighetskonflikter kan undvikas.

62 I artikel 63.1 a–c i nämnda förordning anges således tre kriterier som gör det möjligt att fastställa var bolag och andra juridiska personer har sin hemvist, nämligen orten för dess stadgeenliga säte, huvudkontor eller huvudsakliga verksamhet.

63 Eftersom dessa kriterier inte rangordnas i denna artikel 63, ankommer det på konsumenten att välja mellan dem för att avgöra vilken domstol som är behörig enligt artikel 18.1 i Bryssel Ia-förordningen.

64 Med hänsyn till det mål som eftersträvas med förordningens behörighetsregler för konsumenttvister och som det erinrats om i punkt 43 ovan, nämligen att på lämpligt sätt skydda konsumenten i egenskap av den part som anses vara ekonomiskt svagare och mindre erfaren i rättsliga frågor, kan fastställandet av hemvisten för bolag och andra juridiska personer enligt artikel 63 i förordningen inte anses medföra en begränsning vad gäller de två behöriga domstolar som konsumenten kan välja mellan i enlighet med artikel 18.1 i samma förordning.

65 Vad vidare gäller begreppet stadgeenliga säte i artikel 63.1 a i Bryssel Ia-förordningen preciseras i punkt 2 i denna artikel att i Irland, Cypern och Förenade kungariket avses med stadgeenligt säte registered office eller, om sådant saknas, place of incorporation (orten för stiftandet), eller om sådan ort saknas, den ort enligt vars lagstiftning bildandet (formation) ägde rum.

66 Eftersom artikel 63 i Bryssel Ia-förordningen är avsedd att ge en självständig definition av var bolag och andra juridiska personer har hemvist, i syfte att öka insynen i de gemensamma reglerna och säkerställa att de tillämpas enhetligt i alla medlemsstater, kan de preciseringar som ges i artikel 63.2 inte heller anses uppställa faktiska presumtioner som kan vederläggas genom motbevisning, eftersom detta skulle undergräva förordningens målsättning att införa förutsebara behörighetsregler.

67 Mot bakgrund av det ovanstående ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 63.1 och 63.2 i Bryssel Ia-förordningen ska tolkas så, att oberoende av hur hemvisten för den andra avtalsparten, i den mening som avses i artikel 18.1 i förordningen, har fastställts med stöd av denna artikel 63, medför det inte någon begränsning för det val av behörig domstol som konsumenten kan göra enligt nämnda artikel 18.1. De preciseringar som ges i artikel 63.2 beträffande begreppet stadgeenligt säte är självständiga definitioner.

68 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3 i Rom I‑förordningen ska tolkas så, att den utgör hinder mot att ett lagvalsvillkor återfinns i ett avtals allmänna villkor eller i en separat handling som avtalet hänvisar till och som har överlämnats till konsumenten.

69 Härvidlag ska det erinras om att kapitel II i Rom I‑förordningen innehåller enhetliga regler som stadfäster principen att parternas vilja ska ges företräde.

70 Enligt huvudregeln i artikel 3 i Rom I‑förordningen ska den lag som parterna har valt tillämpas på deras avtal. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs emellertid också att lagvalet ska framgå uttryckligt eller klart av avtalsvillkoren eller av övriga omständigheter.

71 I fråga om lagvalsvillkor åtnjuter konsumenter ett särskilt skydd som införts genom direktiv 93/13 och som grundar sig på tanken att konsumenten intar en underlägsen ställning i förhållande till näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsförmåga som informationsnivå, vilket får till följd att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg, utan att kunna påverka villkorens innehåll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 2015, Van Hove, C‑96/14, EU:C:2015:262, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

72 Domstolen har i detta sammanhang redan slagit fast att ett lagvalsvillkor i en näringsidkares allmänna försäljningsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling, med innebörden att lagen i den medlemsstat där den berörda näringsidkaren har sitt säte är tillämplig på det aktuella avtalet, är oskäligt i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 93/13, när det vilseleder konsumenten genom att ge intrycket att endast denna lag är tillämplig på avtalet, utan att informera konsumenten om att denne enligt artikel 6.2 i Rom I‑förordningen även omfattas av det skydd som tillförsäkras konsumenten enligt tvingande lagbestämmelser som skulle vara tillämpliga i avsaknad av detta villkor (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juli 2016, Verein für Konsumenteninformation, C‑191/15, EU:C:2016:612, punkt 71), det vill säga lagen i det land där vederbörande har sin vanliga vistelseort.

73 När fråga är om ett avtal mellan en konsument och en näringsidkare får parterna enligt artikel 6.2 i Rom I‑förordningen välja vilken lag som ska tillämpas på avtalet. Ett sådant val får dock inte medföra att konsumenten berövas det skydd som tillförsäkras vederbörande genom sådana bestämmelser som inte kan avtalas bort enligt den lag som, om inget lagval gjorts, skulle ha varit tillämplig enligt artikel 6.1 i samma förordning, där det föreskrivs att ett sådant avtal ska vara underkastat lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 februari 2022, ShareWood Switzerland, C‑595/20, EU:C:2022:86, punkterna 15 och 16).

74 Ett lagvalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling är följaktligen giltigt endast om det inte vilseleder den berörda konsumenten genom att ge intryck av att enbart den lag som anges i detta villkor är tillämplig på avtalet, förutsatt att konsumenten också informerats om att vederbörande enligt artikel 6.2 i Rom I‑förordningen även omfattas av det skydd som vederbörande tillförsäkras enligt tvingande bestämmelser i den lag som hade varit tillämplig om i avsaknad av detta villkor, det vill säga lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort.

75 I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att det omtvistade avtalet innehåller ett på förhand formulerat villkor där det föreskrivs att lagen i England och Wales är tillämplig, vilket också tycks vara lagen i det land där käranden i det nationella målet har sin vanliga vistelseort, vilket också är lagen i England och Wales.

76 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artikel 3 i Rom I‑förordningen ska tolkas så, att den inte utgör hinder mot att ett lagvalsvillkor återfinns i ett avtals allmänna villkor eller i en separat handling som avtalet hänvisar till och som har överlämnats till konsumenten, förutsatt att konsumenten genom detta villkor upplyses om att vederbörande, enligt artikel 6.2 i Rom I‑förordningen, under alla omständigheter omfattas av det skydd som denne tillförsäkras enligt tvingande bestämmelser i lagen i det land där denne har sin vanliga vistelseort.

77 Den hänskjutande domstolen har ställt den femte och den sjätte frågan, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 i Rom I‑förordningen ska tolkas så, att för det fall att ett villkor om tillämplig lag för ett konsumentavtal anses vara ogiltigt kan båda parterna i avtalet, även näringsidkaren, åberopa denna bestämmelse för att fastställa vilken lag som ska tillämpas på avtalet, och huruvida den sålunda fastställda lagen ska tillämpas även om den lag som utpekas i artikel 6.3, det vill säga den lag som är tillämplig på avtalet enligt artiklarna 3 och 4 i förordningen, eventuellt är fördelaktigare för konsumenten.

78 I detta avseende kan det konstateras att eftersom artikel 6 i Rom I‑förordningen inte bara innehåller specialbestämmelser utan även är uttömmande, kan lagvalsreglerna i denna artikel inte ändras eller kompletteras av andra lagvalsregler i förordningen, såvitt en särskild bestämmelse i nämnda artikel 6 inte innehåller en uttrycklig hänvisning till sådana bestämmelser (se, analogt, dom av den 20 oktober 2022, ROI Land Investments, C‑604/20, EU:C:2022:807, punkterna 40 och 41).

79 Såsom framgår av skäl 23 i Rom I‑förordningen är det viktigt att skydda avtalsparter som anses vara svagare med hjälp av lagvalsregler som är gynnsammare för dessa parters intressen än de allmänna reglerna.

80 Vidare, och med hänsyn till att bestämmelserna i artikel 6 i denna förordning är avsedda att skydda konsumenten, saknar det relevans vilken av de båda parterna i det aktuella avtalet som har åberopat dem, vilket innebär att dessa bestämmelser även kan åberopas av näringsidkaren.

81 I artikel 6.1 i Rom I‑förordningen föreskrivs således att ett avtal som en konsument ingått med en näringsidkare ska vara underkastat lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort, förutsatt att villkoren i den bestämmelsen är uppfyllda.

82 I artikel 6.2 i Rom I‑förordningen anges dessutom uttryckligen att parterna får välja vilken lag som ska tillämpas på ett sådant avtal i enlighet med artikel 3, förutsatt att lagvalet inte medför att konsumenten berövas det skydd som tillförsäkras vederbörande genom sådana bestämmelser som inte kan avtalas bort enligt den lag som, om inget lagval gjorts, skulle ha varit tillämplig enligt artikel 6.1 i samma förordning.

83 Det är endast för det fall att det aktuella avtalet inte uppfyller villkoren i artikel 6.1 a eller 6.1 b i Rom I‑förordningen som dess artikel 6.3 blir relevant, varvid tillämplig lag för avtalet ska fastställas i enlighet med artiklarna 3 och 4 i samma förordning. I ett sådant fall kan den domstol vid vilken talan väckts fastställa tillämplig lag bland annat med beaktande av det land vartill avtalet har närmast anknytning.

84 Härav följer att när ett konsumentavtal uppfyller dessa villkor och parterna inte har gjort något giltigt val av vilken lag som ska tillämpas på avtalet, ska denna lag fastställas i enlighet med artikel 6.1 i Rom I‑förordningen.

85 Eftersom reglerna om fastställande av tillämplig lag i artikel 6 i Rom I‑förordningen är såväl specifika som uttömmande kan ingen annan lag än vad som följer av den bestämmelsen tillämpas, och så är fallet även om denna andra lag, som exempelvis kan ha utpekats i enlighet med anknytningskriterierna i artikel 4 i förordningen, är fördelaktigare för konsumenten.

86 En motsatt tolkning, med innebörden att det vore möjligt att avvika från lagvalsreglerna i Rom I‑förordningen vid fastställandet av tillämplig lag i konsumentförhållanden, med motiveringen att en annan lag än den som följer av förordningen skulle vara fördelaktigare för konsumenten, skulle oundgängligen innebära ett betydande ingrepp i det allmänna kravet på förutsebarhet i fråga om tillämplig lag och följaktligen undergräva rättssäkerheten i avtalsförhållanden med konsumenter (se, analogt, dom av den 12 september 2013, Schlecker, C‑64/12, EU:C:2013:551, punkt 35).

87 Genom att ange att lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort är tillämplig, har unionslagstiftaren nämligen gett uttryck för uppfattningen att denna lag ger konsumenten ett adekvat skydd, utan att detta nödvändigtvis måste leda till att den lag som är fördelaktigast för konsumenten kommer att tillämpas i varje enskilt fall (se, analogt, dom av den 12 september 2013, Schlecker, C‑64/12, EU:C:2013:551, punkt 34).

88 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den femte och den sjätte frågan besvaras enligt följande. Artikel 6.1 i Rom I‑förordningen ska tolkas så, att när ett konsumentavtal uppfyller de villkor som föreskrivs i denna bestämmelse och parterna inte har gjort något giltigt val av vilken lag som ska tillämpas på avtalet, ska denna lag fastställas i enlighet med denna artikel 6.1, som kan åberopas av båda parterna i avtalet, inbegripet näringsidkaren, oavsett om den lag som enligt artiklarna 3 och 4 i förordningen är tillämplig på avtalet eventuellt är fördelaktigare för konsumenten.

89 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: spanska.