lagen.
EU-domstolen

Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 11 maj 2023

CELEX
62022CC0278
Typ
EU-domstolen

Källa

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, 2006, s. 36).

3 Kapitel III i direktiv 2006/123 handlar om etableringsfrihet för tjänsteleverantörer.

4 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 2013, s. 338).

5 Statistiken tyder dock på att så förmodligen är fallet nuförtiden. Enligt statistik från Eurostat låg nämligen bilägandet i Europeiska unionen på 0,53 personbilar per invånare år 2020. Se https://ec.europa.eu/eurostat/web/products-eurostat-news/-/ddn-20220727–1.

6 Så är exempelvis fallet i Spanien. Se dom av den 19 januari 2000 meddelad av Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) (STS 203/2000 – ECLI:ES:TS:2000:203). Så är även fallet i Tyskland. Se Pierson, T., Grundlagen und Probleme des Finanzierungsleasings, i Juristische Schulung 2021, s. 8–12, på s. 9. I Tyskland behandlas även finansiell leasing främst som hyra enligt de civilrättsliga lagarna.

7 Så är exempelvis fallet i Polen, där leasing leder till förvärv av den aktuella varan.

8 Se artikel 2.1 i direktiv 2006/123.

9 Det är ingen hemlighet att den lagstiftningsprocess som ledde fram till antagandet av direktiv 2006/123 var besvärlig.

10 Se, exempelvis, tjänster på transportområdet, inbegripet hamntjänster (led d i artikel 2.2 i direktiv 2006/123) eller verksamhet som har samband med utövandet av offentlig makt (led i).

11 Se, exempelvis, spelverksamhet (led h i artikel 2.2 i direktiv 2006/123) eller sociala tjänster som rör subventionerat boende, barnomsorg och stöd till permanent eller tillfälligt behövande familjer och personer, som tillhandahålls av staten, tjänsteleverantörer på uppdrag av staten eller av staten erkända välgörenhetsorganisationer (led j).

12 Se punkt c i artikel 2.2 i direktiv 2006/123.

13 Se led b i artikel 2.2 i direktiv 2006/123.

14 Resten av skälet återspeglar artikel 2.2 b. Detta undantag bör därför omfatta alla finansiella tjänster såsom banktjänster och tjänster som avser krediter, försäkringar, inbegripet återförsäkringar, tjänstepensioner och individuellt pensionssparande, värdepapper, investeringsfonder, betalningar och investeringsrådgivning inbegripet tjänster som förtecknas i bilaga I till direktiv 2013/36.

15 Det finns andra rättsakter i EU:s sekundärrätt på konsumentskyddsområdet som definierar vad som utgör en finansiell tjänst vid tillämpningen av respektive rättsakt. Se artikel 2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (EGT L 271, 2002, s. 16) och artikel 2.12 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83 av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 2011, s. 64). Enligt båda dessa bestämmelser utgör en finansiell tjänst alla banktjänster samt tjänster som avser krediter, försäkringar, privata individuella pensioner, investeringar eller betalningar. Dessa definitioner bidrar dock inte till lösningen av det rättsliga problem som vi står inför i förevarande mål, eftersom de inte går utöver uppräkningen i artikel 2.2 b i direktiv 2006/123.

16 I direktiv 2006/123 hänvisas det i detta hänseende till Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (EUT L 177, 2006, s. 1), som var föregångaren till direktiv 2013/36. Enligt artikel 163 i direktiv 2013/36 ska hänvisningar till direktiv 2006/48 anses som hänvisningar till direktiv 2013/36.

17 Se bilaga I till direktiv 2013/36, punkt 3. Det ska noteras att den franska språkversionen är den avvikande i den meningen att det endast talas om crédit-bail utan ytterligare precisering. Detta påverkar dock inte förevarande juridiska analys, eftersom de andra språkversionerna är tydliga med att denna bestämmelse rör finansiell leasing.

18 Se Handbok om genomförandet av tjänstedirektivet, Byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer, 2007, punkt 2.1.2, tillgänglig på http://bookshop.europa.eu/en/handbook-on-implementation-of-the-services-directive-pbKM7807096/.

19 Europeiska bankmyndigheten har i enlighet därmed också funnit att en enhet som uteslutande bedriver operationell leasing inte kan betraktas som ett finansiellt institut. Se svaret på fråga ID 2014_1644, på https://www.eba.europa.eu/single-rule-book-qa/-/qna/view/publicId/2014_1644.

20 Det vill säga artiklarna 9–15 i direktiv 2006/123.

21 Se dom av den 30 januari 2018, X och Visser ( C‑360/15 och C‑31/16, EU:C:2018:44, punkt 110), och dom av den 4 juli 2019, kommissionen/Tyskland ( C‑377/17, EU:C:2019:562, punkt 58).

22 Enligt den bestämmelsen avses med tillståndsförfarande varje förfarande som innebär att en tjänsteleverantör eller tjänstemottagare måste vända sig till en behörig myndighet för att erhålla ett formellt eller ett indirekt beslut om att få tillträde till eller utöva en tjänsteverksamhet.

23 Dessa artiklar utgör avsnitt 1 (Tillstånd) i kapitel III (Etableringsfrihet för tjänsteleverantörer) i direktiv 2006/123.

24 Även om dessa bestämmelser riktar sig till medlemsstaterna ålägger de dem ovillkorliga och tillräckligt precisa skyldigheter att anpassa sina rättssystem så att de blir förenliga med de villkor som fastställs i de bestämmelserna. De är direkt tillämpliga och kan åberopas av enskilda gentemot nationella myndigheter. Se dom av den 4 juli 2019, Kirschstein ( C‑393/17, EU:C:2019:563, punkt 67 och följande punkter), i vilken domstolen undersöker artikel 9 i direktiv 2006/123. Se även dom av den 30 januari 2018, X och Visser ( C‑360/15 och C‑31/16, EU:C:2018:44, punkt 130), vad gäller samma fråga inom ramen för artikel 15 i direktiv 2006/123. Se även mitt förslag till avgörande i målet Hiebler ( C‑293/14, EU:C:2015:472, punkt 53).

25 Från Kroatien eller från andra medlemsstater.

26 Det ska i detta hänseende betonas att den omständigheten att det bolag som Autotechnica är dotterbolag till inte tycks stöta på liknande hinder i andra medlemsstater är irrelevant i detta sammanhang, eftersom vi är i färd med att undersöka de kroatiska myndigheternas behandling av Autotechnica i Kroatien, och detta på grundval av kroatisk rätt.

27 Se artikel 4.8 i direktiv 2006/123.

28 Se dom av den 14 februari 2019, Milivojević ( C‑630/17, EU:C:2019:123, punkt 71).

29 Se dom av den 21 december 2011, kommissionen/Polen ( C‑271/09, EU:C:2011:855, punkt 57).

30 Även om strukturen i artiklarna 9 och 10 i direktiv 2006/123 kan verka logisk, är det ofta svårt att avgränsa de båda bestämmelserna i praktiken. Såsom förevarande mål visar går det endast att motivera ett tillståndsförfarande som sådant, bland annat med att förebyggande kontroll är nödvändig och att en förhandskontroll inte skulle ha varit tillräcklig, genom en hänvisning till tillståndsförfarandets syfte. Se även, för ett liknande resonemang, Cornils, M., i Schlachter, M., och Ohler, C. (red.), Europäische Dienstleistungsrichtlinie, Handkommentar, Nomos, Baden-Baden, 2008, artikel 9, punkt 4.

31 Se dom av den 30 januari 2018, X och Visser ( C‑360/15 och C‑31/16, EU:C:2018:44, punkt 137), och dom av den 4 juli 2019, kommissionen/Tyskland ( C‑377/17, EU:C:2019:562, punkt 97). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Emiliou i målet Administración General del Estado m.fl. ( C‑292/21, EU:C:2022:694, punkt 24).