Domstolens dom (första avdelningen) den 23 december 2015

I mål C‑293/14, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Oberster Gerichtshof (högsta domstolen, Österrike) genom beslut av den 20 maj 2014, som inkom till domstolen den 13 juni 2014, i målet

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av domstolens vice ordförande A. Tizzano (referent), tillförordnad ordförande på första avdelningen, samt domarna F. Biltgen, E. Levits, M. Berger och S. Rodin, generaladvokat: M. Szpunar, justitiesekreterare: handläggaren L. Carrasco Marco,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 6 maj 2015,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Gebhart Hiebler, genom G. Medweschek, Rechtsanwalt, Walter Schlagbauer, genom A. Seebacher, Rechtsanwalt, Österrikes regering, genom G. Eberhard, i egenskap av ombud, Nederländernas regering, genom M. Bulterman och J. Langer, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom F.W. Bulst, T. Scharf och H. Tserepa-Lacombe, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 16 juli 2015 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Österrikisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2.2 i), 10.4, 15.1, 15.2 a och 15.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, s. 36).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Gebhart Hiebler och Walter Schlagbauer, två österrikiska medborgare som båda är sotare. i vilket Gebhart Hiebler har överklagat en av Walter Schlagbauer väckt talan till Oberster Gerichtshof (högsta domstolen). Walter Schlagbauers talan syftar till att få Gebhart Hiebler att upphöra med otillbörliga affärsmetoder i utövandet av sin yrkesverksamhet.

3 Skälen 17, 70 och 72 i direktiv 2006/123 har följande lydelse:

4 I artikel 2 i direktiv 2006/123 föreskrivs följande:

5 I artikel 4 i direktivet föreskrivs följande:

6 I artikel 10.4 i direktivet föreskrivs följande:

7 I artikel 15 i samma direktiv föreskrivs följande:

8 120 § stycke 1 i 1994 års österrikiska lag om näringsverksamhet (Gewerbeordnung) (nedan kallad GewO), har följande lydelse:

9 I 123 § GewO föreskrivs följande:

10 Enligt 124 § GewO gäller följande:

11 I 125 § stycke 1 GewO föreskrivs följande:

12 Delstatslagstiftningarna innehåller bestämmelser avseende skyldigheten för den som innehar förbränningsanläggningar att regelbundet låta en sotare rengöra rökgångar. Dessutom ges sotare enligt nämnda lagstiftning specifika uppgifter i fråga om brandskydd.

13 I delstaten Kärnten innefattar detta uppdrag bland annat regelbundna inspektioner i brandskyddssyfte (nedan kallade brandtillsynsinspektioner).

14 I 26 § i den för delstaten Kärnten gällande brandskyddsordning (Kärntner Gefahrenpolizei- und Feuerpolizeiordnung) (nedan kallad brandskyddsordningen) föreskrivs följande:

15 I 27 § i samma förordning anges följande:

16 Gebhart Hiebler är sotare i delstaten Kärnten och innehar ett tillstånd att yrkesmässigt bedriva nämnda verksamhet inom sektor A i denna delstat, enligt 123 § GewO.

17 Fram till den 26 juli 2011 fanns det bara två sotare som bedrev verksamhet inom sektor B. Sotare med tillstånd att bedriva sin verksamhet även i andra sektorer, såsom Gebhart Hiebler, kunde således, i enlighet med 124 § GewO, söka efter kunder inom sektor B.

18 Efter en ändring av bestämmelserna som reglerade sektorsindelningen av sotaryrket i delstaten Kärnten, vilka trädde i kraft den 27 juli 2011, inrättades en ny sektor, sektor C, som bestod av en sammanslagning mellan sektor B och en annan sektor.

19 Trots att det till följd av nämnda sammanslagning nu var fyra sotare som bedrev verksamhet i sektor C, fortsatte Gebhart Hiebler att söka kunder i denna sektor och att bedriva sin näringsverksamhet som sotare för de kunder som anlitat honom för att rengöra sina skorstenar.

20 Nämnda verksamhet medförde förlorade inkomster för Walter Schlagbauer, som hade ett tillstånd att driva verksamhet i sektor C. Av den anledningen väckte Walter Schlagbauer talan mot Gebhart Hiebler vid Landesgericht Klagenfurt (regionala domstolen i Klagenfurt) i vilken han yrkade att Gebhart Hiebler skulle föreläggas att upphöra med sin affärsmetod, eftersom den ska anses vara otillbörlig, att han skulle betala Walter Schlagbauer en ersättning på 2594,65 euro inklusive ränta och rättegångskostnader, och att domen skulle publiceras. Gebhart Hiebler bestred talan och gjorde gällande att direktiv 2006/123 utgör hinder mot den i det nationella målet aktuella österrikiska lagstiftningen i den mån som denna innebär en geografisk begränsning av tillståndet för sotare att bedriva privat ekonomisk verksamhet

21 Landesgericht Klagenfurt (regionala domstolen i Klagenfurt) biföll Walter Schlagbauers talan och fann att den geografiska begränsningen i 123 § GewO var förenlig med direktivet, eftersom den inte var diskriminerande samt var nödvändig och proportionerlig.

22 Oberlandesgericht Graz (Graz regionala överdomstol, Österrike) fastställde detta avgörande och tillade att de allmännyttiga uppdrag på brandskyddsområdet som sotare tilldelats motiverar den geografiska begränsningen av yrkestillståndet för sotare.

23 Gebhart Hiebler överklagade till Oberster Gerichtshof (högsta domstolen). Han gjorde där gällande att den i det nationella målet aktuella nationella lagstiftningen visserligen skulle kunna anses förenlig med unionsrätten i den mån som den aktuella geografiska begränsningen avser sotarnas uppdrag inom det offentliga brandskyddet. Lagstiftningen är emellertid inte förenlig med unionsrätten i den mån som begränsningen också avser sotares privata ekonomiska verksamhet vad gäller rengöring, kontroll av rök- och avgasgångar, rök- och avgaskanaler samt tillhörande eldstäder.

24 Oberster Gerichtshof (högsta domstolen) är av den uppfattningen att artikel 2.2 i) i direktiv 2006/123 inte ska tillämpas på allmännyttiga uppdrag som ingår i brandskyddet, utan direktivet omfattar enbart sotares privata ekonomiska verksamhet. Den domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida det är möjligt, med tanke på sambandet mellan nämnda uppdrag och nämnda verksamhet, att anse att direktivet inte är tillämpligt på sotaryrket som helhet.

25 För det fall att nämnda privata ekonomiska verksamhet ska anses omfattas av direktivets tillämpningsområde hyser Oberster Gerichtshof (högsta domstolen) även tvivel vad gäller den aktuella österrikiska lagstiftningens förenlighet med bestämmelserna om etableringsfrihet för tjänsteleverantörer i unionen, bestämmelser som återfinns i artiklarna 10 och 15 i detta direktiv.

26 Under dessa omständigheter beslutade Oberster Gerichtshof (högsta domstolen) att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

27 Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida direktiv 2006/123 ska tolkas så, att ett yrke, såsom det i det nationella målet aktuella yrket sotare, i sin helhet inte omfattas av direktivets tillämpningsområde på grund av att utövandet av yrket inte bara inbegriper privat ekonomisk verksamhet utan också uppdrag inom det offentliga brandskyddet.

28 Oberster Gerichtshof (högsta domstolen) har ställt denna fråga mot bakgrund av den outtalade förutsättningen att de uppdrag inom det offentliga brandskyddet som sotare i delstaten Kärnten anförtros, ska betraktas som verksamhet som har samband med utövandet av offentlig makt och att de följaktligen enligt artikel 2.2 i) i direktivet inte omfattas av direktivets tillämpningsområde. Det ska således avgöras huruvida sambandet mellan utförandet av dessa uppdrag och utövandet av den privata ekonomiska verksamheten medför att direktivet inte är tillämpligt på sotaryrket som helhet.

29 I likhet med vad Europeiska kommissionen har anfört i sitt skriftliga yttrande har den hänskjutande domstolen, i beslutet om hänskjutande, inte heller redogjort närmare för de omständigheter med stöd av vilka den företagit denna kvalificering av uppdragen.

30 För att kunna ge ett användbart svar på den första frågan är det för det första nödvändigt att avgöra huruvida uppdragen inom det offentliga brandskyddet, såsom i det nationella målet, utgör verksamhet som har samband med utövandet av offentlig makt, i den mening som avses i artikel 2.2 i) i direktiv 2006/123, eller, i förekommande fall, en annan verksamhet som inte omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv. Det är dock enbart i sådana fall som det finns anledning att pröva huruvida denna omständighet medför att direktivet inte ska tillämpas på sotaryrket som helhet.

31 Inom ramen för den första bedömningen är det viktigt att inledningsvis undersöka räckvidden av artikel 2.2 i) i direktiv 2006/123.

32 I likhet med vad som framgår av punkt 2.1.2 i Handledning för införlivande av tjänstedirektivet (nedan kallad handledningen), utgör artikeln ett undantag från regeln om etableringsfrihet i artikel 45 EG (nu, efter Lissabonfördragets ikraftträdande, artikel 51 FEUF). Vid tolkningen av artikel 2.2 i) i direktiv 2006/123, finns det alltså anledning att anknyta till de principer som domstolen har utarbetat i sin praxis avseende nämnda artiklar.

33 Mot bakgrund av denna rättspraxis kan det inledningsvis konstateras att undantaget i artikel 2.2 i) i direktiv 2006/123, såsom ett undantag från en grundläggande frihet, ska tolkas så att dess räckvidd är begränsad till vad som är absolut nödvändigt för att tillvarata de intressen som medlemsstaterna genom denna bestämmelse tillåts skydda (se, analogt, dom kommissionen/Belgien, C‑47/08, EU:C:2011:334, punkt 84 och där angiven rättspraxis), och ska således begränsas till verksamhet som i sig är direkt och specifikt förenad med utövandet av offentlig makt (se, analogt, dom kommissionen/Belgien, C‑47/08, EU:C:2011:334, punkt 85, och dom SOA Nazionale Costruttori, C‑327/12, EU:C:2013:827, punkt 51).

34 [Rättad lydelse enligt beslut av den 29 november 2016] Det framgår också av domstolens praxis att undantaget inte heller ska anses inbegripa verksamhet som är underordnad och förberedande till utövande av offentlig makt (se, analogt, dom kommissionen/Tyskland, C‑404/05, EU:C:2007:723, punkt 44), och som inte innebär utövande av någon självständig beslutsbefogenhet inom ramen för direkt statlig tillsyn (se, analogt, dom kommissionen/Portugal, C‑438/08, EU:C:2009:651, punkterna 36 och 41, och dom SOA Nazionale Costruttori, C‑327/12, EU:C:2013:827, punkt 53) och som inte innebär tvångsåtgärder (se, analogt, dom kommissionen/Spanien, C‑114/97, EU:C:1998:519, punkt 37) eller utövande av befogenheter att använda tvång (se, analogt, dom Anker m.fl., C‑47/02, EU:C:2003:516, punkt 61, och dom kommissionen/Portugal, C‑438/08, EU:C:2009:651, punkt 44).

35 Domstolen kommer således att, mot bakgrund av denna rättspraxis, pröva om de uppdrag inom det offentliga brandskyddet som sotare i delstaten Kärnten anförtros, har samband med utövandet av offentlig makt, i den mening som avses i artikel 2.2 i) i direktiv 2006/123.

36 I förevarande fall konstaterar domstolen att det av 26 § brandskyddsordningen framgår att nämnda uppdrag består i att regelbundet utföra inspektioner av byggnader för att kontrollera om ägaren eller nyttjanderättsinnehavaren iakttar lagar och förordningar i detta avseende eller om det i byggnaden finns byggskador som innebär risker i brandskyddshänseende, eller om det föreligger andra omständigheter som kan orsaka eller underlätta brand, eller som kan försvåra brandbekämpning och räddningsinsatser.

37 Vid utförandet av dessa uppdrag ombesörjer sotare, i likhet med vad den österrikiska regeringen har uppgett i sitt skriftliga yttrande, den skyldighet som 118 § stycke 3 punkt 9 i den österrikiska grundlagen ger kommunerna att inom ramen för deras respektive verksamhetsområden ansvara för det lokala brandskyddet.

38 Uppdragen inom det offentliga brandskyddet utgör, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 35 i sitt förslag till avgörande, verksamhet som är underordnad utövandet av offentlig makt, eftersom dessa uppdrag i regel delegeras till sotarna av borgmästaren i varje kommun och utförs under dennes direkta tillsyn utan att sotarna i förhållande till sina kunder har några utsökningsbefogenheter eller befogenheter att använda tvång. Detta konstaterande stöds av den skyldighet som åligger sotare vid utförandet av dessa uppdrag, att till den berörda kommunen rapportera alla missförhållanden som inte har åtgärdats, om det finns en omedelbar brandsrisk eller om inspektionen har hindrats.

39 Av detta följer att de uppdrag inom det offentliga brandskyddet som utförs av sotare i delstaten Kärnten, inte i sig har samband med utövandet av offentlig makt i den mening som avses i artikel 2.2 i) i direktiv 2006/123, och alltså inte heller utgör verksamheter som i enlighet med denna bestämmelse ska undantas från direktivets tillämpningsområde.

40 Denna slutsats påverkas inte av att den hänskjutande domstolen kvalificerar nämnda uppdrag som uppdrag som har samband med en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse, såsom den österrikiska regeringen har anfört som svar på en skriftlig fråga av domstolen.

41 I detta avseende finns det visserligen anledning att konstatera att, såsom framgår av handlingarna i målet, uppdragen inom det offentliga brandskyddet fullgörs av sotarna i delstaten Kärnten, i enlighet med skäl 70 i direktiv 2006/123 och domstolens praxis, för att uppfylla en särskild uppgift av allmänt intresse som anförtros dem genom ett tillstånd, närmare bestämt ett yrkestillstånd, och i enlighet med en rättsakt, närmare bestämt 26 § i brandskyddsordningen, som på ett klart och tydligt sätt preciserar arten hos den tilldelade skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster (se, analogt, dom Fallimento Traghetti del Mediterraneo, C‑140/09, EU:C:2010:335, punkt 37, och Femarbel, C‑57/12, EU:C:2013:517, punkt 48).

42 Av handlingarna i målet framgår också att godkända sotare i delstaten Kärnten – i enlighet med artikel 14 FEUF, artikel 1 i protokoll nr 26 om tjänster av allmänt intresse, som är bifogat EU-fördraget, samt domstolens fasta praxis – är skyldiga att inom ramen för deras skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, utföra uppdrag inom det offentliga brandskyddet till förmån för samtliga användare i den sektor som de tilldelats och på ett sätt som säkerställer lika tillgång till dessa tjänster genom att tillämpa enhetliga taxor, vilkas tak fastställs av respektive delstatspresident (se, analogt, dom Fallimento Traghetti del Mediterraneo, C‑140/09, EU:C:2010:335, punkts 38, och Femarbel, C‑57/12, EU:C:2013:517, punkt 47) samt tillförsäkra likartade kvalitetsvillkor, utan hänsyn till enskilda situationer eller den ekonomiska lönsamheten i varje enskilt fall (se, för ett liknande resonemang, dom Corbeau, C‑320/91, EU:C:1993:198, punkt 15).

43 Även om dessa uppdrag ska kvalificeras som uppdrag som har samband med en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra, omfattas de dock av tillämpningsområdet för direktiv 2006/123.

44 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 37 i sitt förslag till avgörande framgår det uttryckligen av artikel 2.2 a i direktiv 2006/123, jämförd med skälen 17, 70 och 72 i samma direktiv, att bestämmelserna i direktivet i princip är tillämpliga på tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, och att endast icke‑ekonomiska tjänster av allmänt intresse är undantagna från dess tillämpningsområde.

45 Domstolen konstaterar följaktligen att de uppdrag inom det offentliga brandskyddet som utförs av sotare i delstaten Kärnten, omfattas av direktivets tillämpningsområde oavsett hur den hänskjutande domstolen väljer att kvalificera dessa uppdrag.

46 Mot denna bakgrund saknas det därför anledning att pröva frågan, som nu saknar ändamål, huruvida sambandet mellan nämnda uppdrag och den privata ekonomiska verksamhet som sotare utövar i delstaten Kärnten medför att direktiv 2006/123 inte är tillämpligt på sistnämnda verksamhet och således inte på sotaryrket som helhet.

47 Av det ovanstående framgår att den första frågan ska besvaras enligt följande: Direktiv 2006/123 ska tolkas så, att det omfattar utövandet av ett yrke i sin helhet, såsom sotaryrket i det nationella målet, trots att detta yrke inbegriper inte bara privat ekonomisk verksamhet utan också uppdrag inom det offentliga brandskyddet.

48 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 10 och 15 i direktiv 2006/123 ska tolkas så, att de utgör hinder mot en nationell lagstiftning, såsom den i det nationella målet, enligt vilken tillståndet för att utöva sotaryrket, i sin helhet, är begränsat till en viss geografisk sektor.

49 I detta avseende konstaterar domstolen inledningsvis att en sådan geografisk begränsning av tillståndet att utöva en viss tjänsteverksamhet enligt artiklarna 10 och 15 i direktiv 2006/123 utgör en inskränkning av etableringsfriheten för tjänsteleverantörer.

50 För det första framgår det nämligen underförstått av artikel 10.4 i direktiv 2006/123, enligt vilken tillståndet ska ge tjänsteleverantören rätt att utöva tjänsteverksamhet på hela landets territorium, att en geografisk begränsning av tillståndet utgör ett hinder mot utövandet av den aktuella verksamheten.

51 För det andra framgår det uttryckligen av artikel 15.2 a i direktiv 2006/123 att geografiska begränsningar av utövandet av en tjänsteverksamhet är ett krav, i den mening som avses i artikel 4.7 i samma direktiv, som utgör ett hinder för tjänsteleverantörernas etableringsfrihet.

52 I detta sammanhang ska det, för att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar, fastställas vilket regelverk som enligt artiklarna 10 och 15 i direktiv 2006/123 är tillämpligt på en sådan geografisk begränsning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, för att avgöra huruvida denna begränsning är förbjuden eller under vissa förutsättningar kan tillåtas.

53 Vad för det första gäller artikel 10 i direktiv 2006/123 stämmer det visserligen att punkt 4 enbart uppställer tvingande hänsyn till allmänintresset som krav för att en begränsning av ett tillstånd till en viss del av det nationella territoriet ska vara motiverad. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 45 i sitt förslag till avgörande och såsom framgår av punkt 6.1.5 i handledningen, kräver artikeln emellertid också att begränsningen är förenlig med de grundläggande principerna i unionsrätten om ickediskriminering och proportionalitet.

54 För det andra konstaterar domstolen att artikel 15 i direktiv 2006/123, genom att ta med geografiska begränsningar av utövandet av tjänsteverksamhet i förteckningen i punkt 2 över de krav som ska undersökas, även ger medlemsstaterna möjlighet att i enlighet med punkt 1 behålla eller, i förekommande fall, införa sådana begränsningar i sina rättsordningar, dock under förutsättning att de är förenliga med villkoren om icke-diskriminering, nödvändighet och proportionalitet i punkt 3 i samma artikel (se, för ett liknande resonemang, dom Rina Services m.fl., C‑593/13, EU:C:2015:399, punkterna 32 och 33).

55 Av det ovanstående framgår, i likhet med vad kommissionen konstaterat i sitt skriftliga yttrande, att både artiklarna 10.4 och 15.3 i direktivet föreskriver en möjlighet att motivera en begränsning av etableringsfriheten, såsom den geografiska begränsning som är aktuell i det nationella målet, och kräver i detta syfte att begränsningen ska uppfylla identiska villkor vilka innebär att begränsningen, för det första, inte får vara diskriminerande på grund av nationalitet, för det andra, ska vara motiverad av tvingande hänsyn till allmänintresset, och, för det tredje, ska vara lämplig för att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet och att det inte ska vara möjligt att ersätta begränsningen med andra, mindre begränsande åtgärder som skulle ge samma resultat.

56 Domstolen konstaterar för det första att den i det nationella målet aktuella geografiska begränsningen är tillämplig utan diskriminering på grund av nationalitet.

57 För det andra påpekar domstolen att denna begränsning, i likhet med vad den österrikiska regeringen har anfört i sitt skriftliga yttrande, har som syfte att säkerställa att bestämmelserna vad gäller brandskydd fungerar väl och att förbättra åtgärder som vidtas för att förebygga brand, explosioner och gasförgiftning.

58 Med hänsyn till att dessa mål omfattas av skyddet för folkhälsan, som i enlighet med artikel 4.8 i direktiv 2006/123 och domstolens fasta praxis, ingår bland de tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera inskränkningar i etableringsfriheten (se, för ett liknande resonemang, dom Ottica New Line di Accardi Vincenzo, C‑539/11, EU:C:2013:591, punkt 34 och där angiven rättspraxis), anser domstolen att villkoret, att den i det nationella målet aktuella geografiska begränsningen ska vara nödvändig, också är uppfyllt.

59 Följaktligen, och för det tredje, ska det undersökas huruvida den i det nationella målet aktuella geografiska begränsningen är proportionerlig, det vill säga om begränsningen är ägnad att säkerställa förverkligandet av det mål som eftersträvas.

60 I detta avseende erinrar domstolen om sin praxis enligt vilken anläggningar för hälso- och sjukvård, apotek och optiker kan bli föremål för planering, så att ett sådant omhändertagande i hälso- och sjukvårdshänseende kan garanteras som är anpassat till befolkningens behov, som täcker hela territoriet och genom vilken hänsyn tas till geografiskt isolerade och i övrigt missgynnade områden (se, för ett liknande resonemang, dom Hartlauer, C‑169/07, EU:C:2009:141, punkterna 51 och 52, dom Blanco Pérez och Chao Gómez, C‑570/07 och C‑571/07, EU:C:2010:300, punkt 70, och dom Ottica New Line di Accardi Vincenzo, C‑539/11, EU:C:2013:591, punkterna 36 och 37).

61 Dessa principer kan överföras på utövandet av det i det nationella målet aktuella sotaryrket.

62 Det framgår nämligen av den österrikiska regeringens yttrande att det i delstaterna, såsom delstaten Kärnten, finns tätortsområden, såsom städer, som sotare skulle kunna uppfatta som lönsamma och således som mer attraktiva. Andra delar av det nationella territoriet skulle däremot kunna betraktas som mindre attraktiva, såsom geografiskt isolerade eller i övrigt missgynnade områden (se, analogt, dom Blanco Pérez och Chao Gómez, C‑570/07 och C‑571/07, EU:C:2010:300, punkt 72).

63 Det kan därför inte uteslutas att sotare, om det inte fanns någon indelning i sektorer, skulle utöva sin verksamhet enbart i områden som betraktas som attraktiva och alltså till förmån för en begränsad del av befolkningen, med den följden att invånarna i de mindre attraktiva områdena inte skulle ha tillgång till ett tillräckligt stort antal tjänsteleverantörer för att säkerställa säkra och högkvalitativa sotartjänster (se, analogt, dom Blanco Pérez och Chao Gómez, C‑570/07 och C‑571/07, EU:C:2010:300, punkt 73).

64 Av detta följer att den i det nationella målet aktuella geografiska begränsningen är ägnad att uppnå en jämn fördelning av sotarna i landet, att säkerställa att hela befolkningen har tillgång till lämpliga sotningstjänster och således att säkerställa ett lämpligt skydd för folkhälsan.

65 Även om det av det ovanstående framgår att en sådan lagstiftning i princip kan leda till att det eftersträvade målet med att skydda folkhälsan uppnås, måste den också eftersträva denna målsättning på ett sammanhängande sätt. Det följer nämligen av domstolens praxis att en nationell lagstiftning endast är ägnad att säkerställa förverkligandet av det åberopade målet om den verkligen svarar mot önskan att uppnå detta mål på ett sammanhängande och systematiskt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom Blanco Pérez och Chao Gómez, C‑570/07 och C‑571/07, EU:C:2010:300, punkt 94, dom Ottica New Line di Accardi Vincenzo, C‑539/11, EU:C:2013:591, punkt 47, och dom Sokoll-Seebacher, C‑367/12, EU:C:2014:68, punkt 39).

66 Även om det i detta sammanhang och i sista hand ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida och i vilken utsträckning 123 § GewO uppfyller detta villkor, är emellertid EU-domstolen behörig att – mot bakgrund av utredningen i målet vid den nationella domstolen och de skriftliga och muntliga yttranden som avgetts vid EU-domstolen – lämna upplysningar av sådant slag att den förstnämnda domstolen kan avgöra målet (se dom Grupo Itevelesa m.fl., C‑168/14, EU:C:2015:685, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

67 Domstolen påpekar också att den i det nationella målet aktuella lagstiftningen inte direkt fastställer eller lämnar närmare föreskrifter om de geografiska sektorernas avgränsning med hjälp av kriterier som på ett sammanhängande sätt överensstämmer med målet att säkerställa en jämn fördelning mellan sotarnas privata ekonomiska verksamhet och utförandet av deras uppdrag inom det offentliga brandskyddet i dessa sektorer.

68 Även om den i det nationella målet aktuella geografiska begränsningen avser utövandet av sotaryrket i dess helhet, anger den nationella lagstiftningen som enda kriterium för sektorsindelningen bara ett minsta antal sotare, vilkas ekonomiska överlevnad måste garanteras inom varje sektor för att utförandet av uppdragen inom det offentliga brandskyddet ska kunna säkerställas på ett tillfredsställande sätt, varvid det inte tas någon hänsyn till den privata ekonomiska verksamheten, en verksamhet som för övrigt svarar för den absolut största delen av sotaryrket.

69 Därför riskerar genomförandet av 123 § GewO att inte säkerställa en jämn fördelning av privat ekonomisk sotarverksamhet i det berörda området och, följaktligen, en likvärdig nivå av skyddet för folkhälsan i detta område (se, analogt, dom Ottica New Line di Accardi Vincenzo, C‑539/11, EU:C:2013:591, punkt 54).

70 Under dessa omständigheter och med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, anser domstolen att den i det nationella målet aktuella lagstiftningen inte på ett sammanhängande och systematiskt sätt eftersträvar målet med att skydda folkhälsan.

71 Denna bedömning, som följer av en tolkning av artiklarna 10.4, 15.1, 15.2 a och 15.3 i direktiv 2006/123, skulle emellertid kunna kullkastas om nämnda nationella lagstiftning bedömdes mot bakgrund av artikel 15.4 i samma direktiv, för det fall att den hänskjutande domstolen valt att kvalificera uppdragen inom det offentliga brandskyddet som uppdrag som har samband med tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, i enlighet med de principer som redovisats i punkterna 41 och 42 i denna dom.

72 I detta avseende konstaterar nämligen domstolen att artikel 15.4 i nämnda direktiv föreskriver att punkterna 1, 2 och 3 ska gälla lagstiftning om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse endast i den mån tillämpningen av dessa punkter inte rättsligt eller i praktiken hindrar att de särskilda uppgifter som tilldelats dem fullgörs.

73 I detta sammanhang och mot bakgrund av en jämförelse med punkt 10.2.4 i handledningen och skäl 72 i direktiv 2006/123, ska artikel 15.4 i detta direktiv således tolkas så, att den inte utgör hinder mot en nationell lagstiftning som föreskriver en sådan geografisk begränsning som den i det nationella målet, i den mån begränsningen dels är nödvändig för att sotare ska kunna utöva sina uppdrag inom det offentliga brandskyddet på ekonomiskt lönsamma villkor, dels är proportionerlig i förhållande till detta utövande.

74 I likhet med vad som framgår av domstolens praxis på området för fördragets konkurrensbestämmelser ska denna sista bedömning göras med utgångspunkt i att skyldigheten för dem som anförtrotts ett uppdrag av allmänt ekonomiskt intresse, att säkerställa sina tjänster på villkor som möjliggör ekonomisk jämvikt, förutsätter en möjlighet till utjämning mellan lönsamma och mindre lönsamma verksamheter och därför kan motivera en begränsning av etableringsrätten inom ekonomiskt lönsamma områden (se, analogt, dom Corbeau, C‑320/91, EU:C:1993:198, punkterna 16 och 17, och dom Ambulanz Glöckner, C‑475/99, EU:C:2001:577, punkt 57).

75 Det ska dock också påpekas att en sådan begränsning inte kan motiveras när det gäller specifika tjänster, som är avskiljbara från den aktuella tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse, i den mån som dessa tjänster på grund av sin karaktär och de omständigheter under vilka de erbjuds inte äventyrar den ekonomiska jämvikten hos tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse (se, analogt, dom Corbeau, C‑320/91, EU:C:1993:198, punkt 19, och dom Ambulanz Glöckner, C‑475/99, EU:C:2001:577, punkt 59).

76 Mot bakgrund av dessa överväganden ankommer det på den hänskjutande domstolen att i samband med bedömningen av huruvida den i det nationella målet aktuella geografiska begränsningen är proportionerlig, undersöka om den privata ekonomiska verksamhet som sotare utövar i delstaten Kärnten har ett så nära samband med uppdragen inom det offentliga brandskyddet att den ska anses vara oskiljbar från dessa uppdrag.

77 Om så inte är fallet ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva antingen huruvida den i det nationella målet aktuella geografiska begränsningen, med hänsyn till att den även inbegriper utövandet av privat ekonomisk verksamhet som är avskiljbar från uppdragen inom det offentliga brandskyddet, i vart fall är absolut nödvändig för att de berörda sotarna ska kunna fullgöra dessa uppdrag på villkor som möjliggör ekonomisk jämvikt, eller huruvida den ekonomiska lönsamheten av dessa uppdrag även kan säkerställas genom en indelning i sektorer som endast avser dessa uppdrag.

78 I detta avseende framgår det av handlingarna i målet att lagstiftningen i Land Salzburg enbart föreskriver en indelning i sotningsdistrikt vad gäller uppdragen inom det offentliga brandskyddet, vilket kan styrka att en sådan geografisk begränsning skulle vara tillräcklig för att säkerställa att dessa uppdrag utförs på villkor som möjliggör ekonomisk jämvikt.

79 Mot bakgrund av det ovanstående ska den andra frågan besvaras enligt följande:

80 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska. [Rättad lydelse enligt beslut av den 29 november 2016]